onsdag 16 juli 2014

Ryttarna

Finns på adlibris eller bokus
Det var ett tag sen, mig veterligen, som Mats Wahl kom ut med något nytt. Men nu när han väl gör det så slås det på stort. Ryttarna är första delen i den planerade trilogin Blodregn och redan i september utkommer del två, Krigarna.

Blodregntrilogin är en släktsaga inspirerad av fornnordisk tradition men förlagd i framtiden. Ryttarna utspelar sig någonstans i Dalarna, någon gång i en inte alltför avlägsen framtid. Klimatet har spårat ut; Stockholm och södra Sverige är inte längre beboeligt, det har gått en generation sen den sista snön föll, orkaner förekommer titt som tätt och det gäller att akta sig för de ceciumsmittade vildsvinen som härjar på landsbygden. Man färdas till häst och fordon tycks enbart vara regeringen och militären förbehållet.

Regeringen som styr med övervakning och censur ser gärna att så många som möjligt flyttar in till storstäderna, men än finns det folk som inte vill lämna landsbygden, bland annat sextonåriga Elins familj. Elins familj ligger i grannfejd med familjen Torson, som en dag kommer för att köpa rullager (vad nu det är för något) eftersom de tror att Elins familj har ett överflöd av detta. Så är nu inte fallet och den sedan tidigare ansträngda stämningen mellan de båda familjerna blir knappast bättre. Elin och hennes bror Vagn blir kort därpå överfallna av Torsons och i tumultet som uppstår dödar Elin Björn Torson i självförsvar och Vagn tas tillfånga. Elin är den som på egen hand måste förhandla om att få sin bror frisläppt, men hon får hjälp ämdå, från ett högst oväntat håll.

Jag ville verkligen gilla Ryttarna, både för att jag gillar Wahls ambition, och för att handlingen ju låter intressant. Men jag fångas aldrig helt. Det är ett långsamt berättartempo, vilket går hand i hand med traditionen, men jag var inställd på mer spänning och tyvärr tyckte jag under läsningens gång att Ryttarna var riktigt seg på sina ställen med utdragna och detaljerade stycken om Elins förehavande (hur hon lagar mat, hur hon sover, sopar golv etc... GÄSP!)

Men när jag nu skriver om boken, tycker jag återigen att det låter jättespännande och intressant. Jag uppskattar både Wahls dystopiska värld, där klimatet gått åt helvete, och kopplingarna till fornnordisk tradition med både gamla nordiska namn, och som beskriver ett samhälle där gamla svenska traditioner (folkdans!) åter är levande kultur. Det känns som att Ryttarna är inledningen på ett gediget epos och kanske är det så att man måste se till helheten för att helt kunna uppskatta serien Blodregn. Och kanske borde jag inte avfärda del två trots allt? För kanske får jag veta vilka de där mystiska Skogsfolket är för några?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar