fredag 17 augusti 2018

Comedy Queen

Länk till adlibris och bokus
Sasha har precis fyllt tolv år. För mindre än ett år sedan dog hennes mamma. Folk runt omkring envisas med att säga att hon gått bort eller lämnat oss, ingen utom Sasha själv vågar säga det som verkligen hände: att hennes mamma tog livet av sig.

Sashas mamma var en sån som fick människor att gråta. Sasha har alltid fått höra hur lika hon och hennes mamma är, men att bli en sån som fortfarande får folk att gråta trots att man är död ser Sasha inte som något eftersträvansvärt. Tänk om hon också blir som sin mamma? Tänk om hon också tar livet av sig en dag? Så för att inte bli som sin mamma skriver Sasha en lista på saker att pricka av. Saker hon måste göra för att överleva.
Listan innehåller punkter som är tvärtemot sånt som Sashas mamma var eller gjorde. Och viktigaste punkten är att vara en som får folk att skratta. Sasha ska börja med stand up comedy. Hon ska bli en Comedy Queen!

Till sin hjälp har Sasha bästa kompisen Mörten och sin farbror Ossi som peppar och stöttar. Pappa får inget veta eftersom Sasha vill att det ska vara en överraskning. Så pappa fortsätter istället att bekymra sig över varför hans dotter inte gråter över sin mamma, varför hon plötsligt klipper av sig allt hår eller varför hon vägrar ta emot hundvalpen hon får i födelsedagspresent och som hon önskat sig sen hon gick på förskolan. Hans oro leder till besök på BUP, vilket blir till ytterligare en utmaning för Sasha som inser att det gäller att framstå som så glad och normal som möjligt. För att vara på säkra sidan googlar hon till och med vad normala tolvåringar gör för att kunna säga rätt svar till psykologen.

Jenny Jägerfeld har gjort ett rasande bra jobb med att skriva en rolig bok om något så väldigt sorgligt och allvarligt. Sashas karaktär känns genuin och hennes bearbetning av mammans död är övertygande. Strävan efter att vara tvärtemot sin mamma, vara rolig, vara normal blir rent farsartad ibland och jag skulle gärna vilja se den person som klarar av att inte ens dra på munnen när hen läser Comedy Queen

Jag var inte helt såld på Jägerfelds förra bok, Brorsan är kung, för även om det var flera saker med den som jag gillade så var det nåt som inte riktigt slog an rätt ton i mitt tycke. Men Comedy Queen däremot spelar rätt på precis alla strängar.

torsdag 9 augusti 2018

Solstenen

Länk till adlibris och bokus
Tomi Adeyemis fantasyroman Children of blood and bone har väckt uppmärksamhet för att utspela sig i en afrikansk kulturkontext med endast svarta karaktärer och för att Adeyemi byggt sin fantasyvärld utifrån västafrikansk mytologi. Adeyemi, som själv har nigerianskt ursprung, ville skriva en bok med hjältinnor som hon själv hade kunnat känna igen sig i som barn. Första delen, Solstenen, har tagits emot väl och redan innan fortsättningen på första boken släppts är filmrättigheterna sålda. Även jag instämmer i att det känns "nytt och fräscht" med den afrikanska kulturkontexten som gör Children of blood and bone läsvärd enbart av denna anledning. Storyn i sig håller dock en mer traditionell fantasykaraktär och känns därför tyvärr inte lika intressant som landet Orïsha med sina enorma mytologiska djur och den magi som majierna kan åstadkomma.

En gång i tiden var Orïsha ett rike där magin fanns överallt i samhället. Majierna, som utmärker sig genom sitt vita hår och ljusa ögon, var det folk som gudarna hade skänkt magiska gåvor. Majiernas förmågor kunde vara alltifrån att styra eld eller vatten till att väcka de dödas själar. Men kungen i Orïsha fruktade magin och beslutade därför om att utplåna alla vuxna majier för att magin skulle försvinna från landet. Divinerna, det folk majierna tillhörde, samt majiernas barn, vars magiska förmågor ännu inte vaknat, skonades men lever nu i fattigdom som en andra klassens medborgare med ständiga förtryck från kungens soldater.

Zélie var bara ett barn när hennes mamma skoningslöst dödades av kungens soldater, och hade kungen inte förintat magin skulle hennes magiska förmågor vid det här laget ha börjat spira. Under ett tumult inne i stan vädjar en flicka till Zélie om hennes hjälp att fly kungens soldater och ovetandes om att flickan är självaste prinsessan Amari, dotter till den person Zélie avskyr mest här i världen, hjälper Zélie prinsessan att lämna staden med en artefakt vars krafter kan återuppväcka majiernas magi. Och på den vägen startar äventyret för Zélie och Amari att slå tillbaka mot kungens förtryck och föra tillbaka magin till Orïsha.

Solstenen har ett växlande berättarperspektiv och vi får ömsom följa Zélie, ömsom Amari, men också Inan, Amaris äldre bror kronprinsen som lovat kungen att föra tillbaka både Amari och stoppa den gryende magi som Zélie börjar känna av. I och med att Inan ständigt befinner sig hack i häl på Amari och Zélie trappas spänningen upp, men dessvärre är en del passager också relativt förutsägbara och Adeyemi lägger, i mitt tycke, ut lite väl många hinder i vägen för Zélie och Amari. Dessa hinder tillsammans med en hel del upprepningar av huvudpersonernas känslor och tankar bidrar därför också till att Solstenen blir lite tröttsam att läsa. Och varför dessa obligatoriska kärlekshistorier som bara känns så oerhört banala? En annan invändning är att det förekommer en del citat på yoruba, det heliga majispråket, som tyvärr inte alltid översätts, vilket får mig att känna att jag missar något. Och att romanen inleds med att lista de olika majiklanerna som sedan inte berörs överhuvudtaget känns bara förvirrande. Säkerligen är detta något som kommer att följas upp i nästa del, men nu resulterar det bara i desto fler frågor.

Jag gillar dock världen som Adeyemi skriver om och det faktum att den utspelar sig i en afrikansk kontext, men i övrigt så sällar jag mig alltså inte till skaran som lovordar Solstenen som extraordinär.

torsdag 28 juni 2018

Hjärnsmälta

länk till adlibris och bokus
Leo, som vi lärde känna i Hjärnpunka, har nu börjat sjuan och det är inte bara högstadiet som drabbat honom med full kraft, även puberteten med finnar, hårväxt och annan kroppsförvandling har slagit till! Trots denna brutala kroppsombyggnad har Leo blivit tillsammans med Lolo och han ska till och med följa med hennes familj till Sardinien på höstlovet. Sen flera veckor tillbaka har han och Lolo planerat allt de ska göra, vad de behöver ha med sig för en lyckad semester och börjat spara ihop till en gemensam resekassa.

Efter en högst pinsam incident på HM som filmas av Ozzy, en kille i åttan på Leos skola, blir Leo offer för utpressning. För att inte filmen ska läggas ut på nätet och spridas till alla på hela skolan tvingar nämligen  Ozzy och hans gäng Leo att utföra diverse uppdrag och "tjänster". Leo som inser vad spridandet av mobilfilmen skulle kunna ha för katastrofal inverkan på resten av hans högstadietid ser det som sin enda räddning att ställa upp på det Ozzy kräver. Och för varje ny grej Leo tvingas ställa upp på trasslar han in sig själv desto mer i trubbel och lögner.

Hur långt ska det behöva gå innan Ozzy deletar filmen? Och hur många ursäkter och lögner klarar Leos och Lolos förhållande? Staffan Cederborgs Hjärnsmälta är precis som Hjärnsläpp en väldigt fnissig bok, men bakom det pinsamma och fnissiga finns ett allvar med den utstuderade mobbing som utpressningshistorian trots allt är. Leo må vara naiv och den där hjärnpunkan från mellanstadiet tycks inte ha lärt honom någonting, möjligen skulle man kunna säga att Leo är otursförföjd eller att allt går att skylla på puberteten, men situationen Leo hamnar i känns likväl högst trovärdig. Jag ser lite likheter mellan Leo och Åsa Asptjärns karaktär Emmanuel Kent där huvudpersonens osäkerhet ställer till det. Och precis som Asptjärns böcker om Emmanuel är både Hjärnpunka och Hjärnsmälta roliga böcker med smart humor och mycket eftertanke.

Tack till Opal förlag för recensionsexet!

Brännmärkt

Länk till adlibris och bokus
Människorna i Imperiet är starkt styrda av det klassamhälle som råder. Ett strikt rangsystem, vars tillhörighet man föds in i avgör helt människors livslott. Adeline Theta tillhör åttonde rangen på den tiogradiga skalan, ganska långt ned alltså och hennes folk kallas inte sällan för kackerlackor av de som befinner sig högre upp i hierarkin. Trots att Adelines familj har en liten köttbutik är det sällan hon och hennes systrar kan äta sig mätta. Hur deras alkoholiserade pappa får tag på spriten är för Adeline en gåta, alkoholiserad har han varit sen Adelines mamma omkom i en brand och sen dess är det Adelines storasyster som tagit ansvar för familjen och butiken. Det enda Adeline har kvar efter sin mamma är en amulett som hon bär kring sin hals. Halsbandet är hennes käraste ägodel men att smycket även har en symbolisk betydelse, en farlig sådan, är något som Adeline först efter att ha överlevt en olycka nu blir varse.

I olyckan blir Adeline förväxlad med dottern till zonens mäktigaste familj, Amabelle Alfa, och för att skydda sig själv känner Adeline sig tvingad att spela rollen som Amabelle. Därmed uppenbarar sig Imperiets smutsiga hemligheter för henne och Adeline tvingas spela sina kort väl för att skydda de som tillhör de lägre rangen, men framför allt för att skydda sin egen familj.

Lizette Edfeldts Brännmärkt, första delen i Imperiet, utspelar sig i en diffus framtid - det talas om tidigare generationers påverkan på miljö och klimat, virus och krig men i övrigt nämns inte så mycket om anledningen till klassystemet eller vad zonindelningen som Imperiet består av ska vara bra för annat än i svepande drag. Det är synd, för ofta är författarens världsbygge och dennes tankar kring hur världen blivit det jag upplever som mest intressant och spännande i en dystopi.

Brännmärkt är knappast någon originell historia. Intrigen känns igen från flertalet andra ungdomsdystopier. Lite upprepande och tjatigt i jargongen mellan Adeline och Davian och möjligen att händelseförloppet hade kunnat skyndas på en aning, men annars bjuder Brännmärkt på en trevlig och en helt klart spännande lässtund. Jag uppskattar de normbrytande inslagen som att män har kjol som finkläder och att huvudpersonen bejakar sin sexualitet. Det är uppfriskande!

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

onsdag 20 juni 2018

Ett veck i tiden

Länk till adlibris och bokus
Jag lästeMadeleine L'Engles A wrinkle in time för ett par år sedan och jag var inte speciellt begeistrad. Bara ett litet tag efter att jag läst boken fick jag ett recex av boken på svenska, och jag var ju så där sugen på att läsa om boken då. Därför har Ett veck i tiden legat och samlat damm i högen med olästa böcker fram till nu då jag fick en ingivelse. 

Tyvärr har min uppfattning om boken inte ändrats ett skvatt. Det är nog så att vissa böcker ska läsas i en speciell ålder eller så är jag helt enkelt inte rätt person att uppskatta Ett veck i tiden. Jag stör mig fortfarande på hur oerhört sentimental berättelsen är, hur lillgamla barnen är (okej att L'Engle skrev boken 1962, men ändå!) och det kristna budskapet får mig tyvärr att himla med ögonen både en och två gånger. 

Ett veck i tiden är dock en av många älskad barnboksklassiker och det var säkert en av anledningarna till att Disney satsade på en filmatisering som kunde ses på biograferna i våras. Dock, vad jag kunnat läsa mig till, så tycks filmrecensenterna långt i från begeistrade, och betygen har varit minst sagt ljumma. Ungefär som min inställning till boken varit och förblir. 

Tack ändå till Modernista för recensionsexet!

tisdag 12 juni 2018

Warcross

Länk till adlibris och bokus
Marie Lus Legend-trilogi är en serie jag brukar tala mig varm om och det är ingen hemlighet att det är en riktig favorit hos mig. Alltså blev jag förtjust när ett recensionsex av Lus nya roman, Warcross, damp ner i brevlådan för ett tag sen. (Stort tack till Modernista för recensionsexet!)

Artonåriga Emika Chen befinner sig på gränsen till utblottning. Hennes hyresvärd hotar med vräkning och den här gången kommer det inte att hjälpa att sälja av de få sista ägodelar och minnessaker Emika har kvar efter sin far. De få slantar hon får ihop som hacker och prisjägare räcker inte på långa vägar att betala av de skulder hon nu dragit på sig. Som ett sista desperat försök att få ihop pengar bestämmer sig Emika därför för att försöka hacka sig in på öppningsspelet av det internationella Warcross-mästerskapet, världens största spelturnering med miljarder följare för att försöka sno spelobjekt som hon sen kan sälja.

Emika som är en skicklig hackare har inga svårigheter att ta sig in i spelet, men ett misstag gör att hennes hackning plötsligt blir synlig för hela världen. Mitt under pågående spel kan plötsligt alla se vad Emika håller på med. Emika kastar sig ur spelet, men Warcross skapare, Hideo Tanaka, spårar enkelt upp Emika. Emika som förväntar sig, straff, böter och rungande utskällningar - minst, blir högst förvånad när Tanaka istället erbjuder att anlita henne som insiderspion i mästerskapet för att spåra och hitta en annan hacker som försöker sabotera hela turneringen. Det är så klart ett erbjudande som det inte går att tacka nej till och med ens befinner sig Emika i Tokyo och kastas in i mästerskapet som ett av de tävlande lagens jokrar. För Emikas del är det här en dröm som går i uppfyllelse, men uppdraget som spion hinner snart ifatt henne när hon gör upptäckter som inte bara sätter turneringens vara på spel, utan även riskerar att krossa hela Hideo Tanakas spelimperium och inte minst döda honom. 

Vill man läsa en bok med mycket action så är Warcross rätt bok att läsa! Det är fartfyllt och späckat med spännande spelpartier, gamers torde också finna nöje i dessa partier. Det är sci fi fast ändå inte, för vi befinner oss i nutid eller möjligen en väldigt snar framtid, mycket av tekniken går nämligen att känna igen, om än något förfinad. Lu visar prov på sin förmåga till världsbygge även i Warcross, en skicklighet som är en av anledningarna till att jag gillar Legend så mycket. I Warcross är det så klart spelvärlden som imponerar och VR-tekniken som är det kittlande inslaget.

Men tyvärr finns här även delar som är riktigt klyschiga. Jag minns inte om Legend var lika klyschig, det är möjligt att den hade inslag av det, framför allt i de stycken som gäller relationen mellan Day och June, men då svalde jag det med hull och hår. Nu gör jag det inte lika lätt. Jag är alltså en aningens besviken över att inte bli helt begeistrad i Warcross, samtidigt som det som sagt är otroligt spännande emellanåt.

fredag 18 maj 2018

Blindheten

Sittandes i sin bil, väntandes på att rödljuset ska slå om till grönt, upptäcker mannen bakom ratten att han inte längre kan se. Han har blivit blind. Mannen är den första att drabbas, men långt ifrån den sista. En ögonläkare som undersöker den först insjuknade kan inte förstå vad som hänt och stannar uppe hela natten för att läsa på, forska, undersöka vad som kan ha skett. När morgonen kommer har han själv blivit blind.

Eftersom blindheten nu börjar sprida sig som en farsot reagerar myndigheterna. I ett försök att isolera smittan och de smittade låser man in de drabbade i ett gammalt nedlagt mentalsjukhus. De första att föras dit är ögonläkaren och hans hustru som snart får sällskap av flera av ögonläkarens patienter, och snart även andra personer. Det är knappast något anständigt liv de drabbade har förpassats till. De hårdbevakas av militär av den händelse någon skulle få för sig att rymma, den ransonerade maten får de blinda själva försöka hushålla med och få att räcka till den allt större växande skaran blinda som låses in. Tvättmöjligheter och att sköta sin hygien är begränsad och snart nog är toaletter nersölade eller översvämmade eftersom ingen ser att hålla rent.

Men det finns en seende bland de blinda och det är ögonläkarens hustru som fejkat sin blindhet för att få vara hos sin make. Den enda som känner till hennes hemlighet är hennes make och tillsammans försöker de bringa något sånär ordning i det kaos som råder i det som blivit deras fångläger.

Blindheten av José Saramago är en obehaglig dystopisk roman och trots att det snart är ett halvår sen jag läste den nu, så är det flera riktigt otäcka scener som dröjer sig kvar i mitt minne. Det är ett intressant tankeexperiment som Saramago driver som blottar människans rädslor och desperation och sätter överlevnadsinstinkterna på sin spets när förhållandena i de blindas fångläger blir allt värre. Blindheten är en väldigt tät skriven roman, det tog ett tag för mig att vänja mig vid Saramagos prosa som ofta saknar styckeindelning och tydliga talmarkörer som tillsammans med handlingen gör Blindheten något tungläst. Men det är ändå en fascinerande och läsvärd berättelse.

torsdag 17 maj 2018

Morrigan Crows magiska förbannelse

Länk till adlibris och bokus
Morrigan Crow är född med en förbannelse. Född på Mörkerafton för elva år sedan är hon dömd att föra otur med sig och hon får därmed skulden för precis allt dåligt som händer i staden där hon bor. Såväl hjärtattacker som misslyckande i stavningstävlingar till katter som dör och sylt som blir misslyckad är Morrigans fel och eftersom hennes pappa, Corvus Crow, är en högt uppsatt politiker i Republiken, tvingar han henne att skriva brev och be om ursäkt till de som drabbats av Morrigans förbannelse, trots att Morrigan själv är övertygad om att hon knappast kan ligga bakom exakt allt dåligt som händer.

Men det värsta med Morrigans förbannelse är att hon lever på lånad tid. Hon är dömd att dö nästa Mörkerafton när hon fyller tolv. Men Mörkerafton visar sig komma tidigare och redan på Morrigans elfte födelsedag vet hon att döden kommer för att hämta henne. Men nu blir det inte döden som hämtar henne för istället räddas hon i allra sista stund av en man vid namn Jupiter North. Han för Morrigan till en magisk plats, staden Nevermoor, en plats Morrigan aldrig hört talas om tidigare.

Men Jupiter North har också en baktanke med att rädda Morrigan Crow. Han har nämligen valt ut Morrigan som kandidat till Wundersamfundet, en slags skola för väldigt speciella elever och Morrigan får ställa upp på diverse inträdesprov där hon tillsammans med hundratals andra kandidater tävlar om blott nio platser. Slutprovet är att visa upp en speciell talang. Det är bara det att Morrigan inte besitter någon speciell talang, eller grej, som man kallar det i Nevermoor och hon är övertygad om att hon kommer att misslyckas. Men Jupiter North är däremot helt säker på att hon kommer att klara alla prövningar. Och vad annars kan hon göra än att lita på sin mecenats övertygelse? Morrigan har nämligen allt att vinna eller förlora. För kommer hon inte in måste hon återvända till Republiken och därmed kommer även Morrigans öde att beseglas med en säker död.

Nevermoor. Morrigan Crows magiska förbannelse är Jessica Townsends debutroman som med all säkerhet kommer att finna mängder med läsare. Det finns, medvetet eller omedvetet, en hel del Harry Potter-drag över Nevermoor (samt en del flirtar med bland annat Mary Poppins). Här finns till exempel den parallella magiska världen som vanliga människor inte känner till, det ensamma barnet, uppvuxen i en kärlekslös familj som äntligen får en familj som hon kan känna tillhörighet med och här finns en mytomspunnen skurk (som förvisso inte är i närheten så ondskefull som Voldemort, men ändå) som vår hjältinna visar sig kunna utmana. Sen kryllar berättelsen av magi och fantasi och jag älskar verkligen det fantastiska hotell Deucalion och dess gäster. Nevermoor är en riktigt mysig bok att gotta ner sig i och bara sluka och ta in. Här kan vi verkligen snacka sann läsglädje och ja, faktiskt en värdig arvtagare till Harry Potter.

tisdag 15 maj 2018

Flickan som ville bli fakir

Länk till adlibris och bokus
Åttaåriga Julia är mellanbarn. Mitt i syskonskaran om fem barn. Hemma är det storasyskonen och småsyskonen som får uppmärksamhet medan Julia hela tiden känner det som att hon glöms bort. Det är så sjukt orättvist! Men vad hon än säger och gör så är det ingen som ser henne. Hon förblir liksom osynlig. Inte ens i skolan verkar fröken bry sig om hennes existens.

En kväll ser Julia en fakir på tv. Han ligger på spikmatta, stoppar ner långa svärd i halsen och slukar eld. Julias storebror blir sjukt imponerad och detta tänder ett litet ljus hos Julia. Tänk om hon skulle bli fakir? Om det skulle imponera på hennes svårflörtade storebror skulle det definitivt gå hem hos de andra i familjen. Så Julia börjar träna sig i att bli fakir!

Steg ett blir att äta citroner eftersom det inte funkade att stoppa ner smörkniven i halsen utan att hon genast började klökas. Nästa steg får bli en enklare form av spikmatteträning. Julia stoppar helt enkelt undan madrassen från sin säng och börjar sova direkt på sängbottens järnspiraler. När hon tvingas passa sina småsyskon och följa med dem till lekplatsen tar hon tillfället i akt och börjar tugga på däcket till gungan. Och snart är det en gunga mindre på lekplatsen... Och i skolan på slöjden har hon nu börjat tillverka sin alldeles egen spikmatta. Men det går fortfarande trögt med att få någon där hemma att lägga märke till hennes ansträngningar Något måste hända nu! Och det är då hon kommer på precis vad hon ska göra.

Pia Hagmars Flickan som ville bli fakir är framför allt tänkt att vara rolig, vilket den också är, på ett ganska så drastiskt vis, men samtidigt så sätter man, i alla fall som vuxen, skrattet i halsen av den ganska allvarliga undertonen. Nästan hjärtskärande är det till och med att Julia inte ser någon annan utväg än att ta till chockerande metoder för att få uppmärksamhet. Som tur är så finns det en snäll morbror som Julia till slut anförtror sig åt och boken får ett lyckligt slut som bådar gott för framtiden.

måndag 14 maj 2018

Bibliotek

Länk till adlibris och bokus
Den här novellsamlingen kunde jag ju bara inte låta bli! I Bibliotek skriver Ali Smith i elva noveller om ordens, böckernas och litteraturens makt och påverkan på oss människor. Men jag saknar faktiskt biblioteket i novellerna. Det var ju det jag trodde det skulle handla om. Speciellt som baksidestexten lyder:
"Bibliotek är platser där vi kan finna nya världar och ny kunskap, men också platser att fördriva tid på och fly till. Hur formar de oss? Vilken roll spelar de i samhället? Och vad säger det om vår tid att de offentliga biblioteken nu är hotade?" 
Istället låter Smith mellan novellerna olika personer dela med sig av sina tankar och (ofta) minnen om bibliotek och vad biblioteket betytt för dem. Ofta säger de samma saker som att de betydde mycket för dem när de växte upp. Och Smith nöjer sig liksom med dessa konstanterande. Novellerna i sig är inte dåliga, några är underhållande, här finns gott om referenser och associationer till annan litteratur och andra författare, men det är fortfarande inte de noveller jag förväntade mig få läsa. Det skulle ju vara, återigen enligt baksidestexten, "...en vältalig och oförutsägbar hyllning till våra bibliotek.".

Nåja, det vet jag just inte om det nu är. Men jag gillar i varje fall omslaget till boken!