tisdag 29 januari 2013

Fnissarnas hämnd

Fnissarnas hämnd av Roddy Doyle är en mycket liten bok, men denna lilla, lilla bok innehåller en mycket skojfrisk berättelse.

Fnissarna är små, små figurer som är superskickliga på att kamouflera sig. Och även om de mestadels är dolda för människor så kan du lita på att de finns där i din närhet. Allra minst då någon vuxen gör ett barn oförrätt. De är nämligen då Fnissarna utkräver sin skoningslösa hämnd. Och till sin hjälp har de en hund vid namn Rover. Och av denna Rover köper Fnissarna vissa kladdiga produkter som är synnerligen obehagliga att sätta ner foten i. Nog sagt.

Huvudberättelsen handlar om bröderna Macks pappa, som obefogat (nåja) håller på att kliva rakt ner i Fnissarnas hämnd, något som med alla medel måste stoppas innan det är för sent. Men läsaren kastas också hastigt in och ut ur små sidospår om bland annat hunden Rover, en mås, en kexfabrik och om Fnissarna själva, bara för att snabbt som attan åter kastas rakt in i huvudhandlingen: att stoppa Mister Mack från att kliva i det räliga hundbajset. 

En sida av mig tycker att det hela är rätt tramsigt, men en annan sida av mig sitter och fnissar och tycker att boken är riktigt underhållande. För även om bajshumor inte riktigt är min typ av humor, så har Roddy Doyle gjort en fnissig och originell kapitelbok. Fnissarnas hämnd är fyndig och kvick, totalt galen och rasande fartfylld.

Jenny

Iväntan på att få läsa Torka aldrig tårar utan handskar (nummer 4 i reservationskön nu) så har jag läst Jenny, också den skriven av Jonas Gardell.

Det var först en bit in i boken som jag förstod att Jenny är en fristående fortsättning på En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré. Dessa två titlars huvudperson, Juha Lindström, för i och för sig en något mer undandskymd roll i Jenny, men får liksom i de två tidigare böckerna åter konfronteras med sin barndom.

Juha får ett brev av barndomskamraten Jenny, som för första gången väljer att berätta vad som hände den där fredagskvällen för tjugofem år sedan innan avslutningen i nian. Den kvällen vid sjön då Juha inte var där.

Jenny, det typiska mobboffret Jenny, är för första gången med på fest nere vid sjön. Mest av en händelse egentligen. Eftersom Juha inte ska gå, så hade hon från början tänkt stanna hemma. Men så frågar Sofi Bodén, i hennes klass, om inte de två kan ha följe genom skogen. Att Sofi frågar bara för att hon inte vill gå själv är uppenbart, men Jenny säger ja. Det här blir kvällen som Jenny ska dricka sig full för första gången. Och det är första gången Jenny ska få nån form av upprättelse från sina klasskompisar och känna gemenskap med dem. Men klasskompisarnas välvillighet går överstyr och Jenny blir mer utsatt än någonsin, vilket ett par av klassens killar inte drar sig för att utnyttja. Och Jenny blir våldtagen.

Det är detta Jenny berättar för Juha i brevet, tjugofem år senare. Hennes bekännelse lämnar Juha ingen ro och han bestämmer sig för att söka upp de som var med denna kväll för att konfrontera dem med Jennys version och kanske få veta sanningen.

Gardell skriver obarmhärtigt om de övergrepp som Jenny utsätts för, och det är riktigt obehagligt att läsa. Det kryper under skinnet på mig, och jag önskar att man som när man ser en otäck film, liksom kan kisa mellan sina fingrar för att slippa se allt. Men det går inte att värja sig för Gardells ord. Som så ofta träffar Gardell mitt i prick när det gäller att beskriva och se utanförskap, grupptryck och människors rädslor. Jenny slutar inte nattsvart, tack och lov, flera år senare har hon trots allt försonats med vad som hände. Men även om det finns en ljusning i slutet av boken så är detta ändå en av de otäckaste böcker jag läst.

måndag 28 januari 2013

Gul snö

Medan vintern börjat smälta bort utanför mig, så läser jag om Jocke, David och Noah, alla i 13-14-årsåldern, som bara väntar på att vintern ska komma och snön ska lägga sig så att de kan börja åka bräda.

Jocke och David har under ett helt år gått ut med hundar, pantat flaskor och klippt gräsmattor och sparat vartenda korvöre för att ha råd med att köpa snowboard. Och till slut kommer den dag då de har tjänat ihop tillräckligt för att kunna gå till sportaffären och köpa sig varsin bräda. Nu börjar nästa långa väntan på att snön ska komma. En milimeter snö uppe på toppen av Koängsbacken blir snabbt till lervälling några meter nedanför toppen. Och det ser inte speciellt coolt ut att tumla nedför backen och samla på sig fyra kilo lera på vägen.

Jocke och David lär känna Noah som går på samma skola. Noah är också snowboardfantast, men till skillnad från Jocke och David så kan redan Noah alla tricks och han känner till allt som är värt att känna till om snowboardsporten.

När snön så äntligen börjar falla visar det sig att Noah inte alls är så vass i backen som han sagt. Däremot är han en hejare på att förfalska liftkort. Jocke och David känner sig mer och mer osäkra på den här Noah, men han har ju världens sötaste kusin, Charlotta, som bor i Österrike och som är en grym snowboardåkare. Och om Charlotta ska komma hit så är det bäst att hålla sig väl med Noah.

Johan Unenges Gul snö är en lättsam historia där humorn, snowboard, vänskap och relationerna mellan killarna samt den nya upptäckten av tjejer står i centrum. Det är underhållande, men berättelsen går aldrig riktigt på djupet med vare sig handling eller karaktärer, trots att man anar hemligheter med Noah och vissa konflikter mellan killarna. Det finns ytterligare två böcker i serien Snöbröder; Bruna spår och Gröna kråkor, och det är ju möjligt att porträtten fördjupas i dessa böckerna, även om jag tvivlar på det. Dessa böcker verkar mest skrivna för att vara lättillgänglig läsning för (framför allt) killar som inte gärna läser, vilket i och för sig absolut fyller sin funktion.

Något som gjorde mig lite förvirrad var att Unenge blandar berättarperspektiv. I den löpande berättelsen skriver Unenge i tredje person och är den allvetande berättarrösten, men illustrationerna, som tar rätt så stor plats i boken, är alla i jag-form utifrån Davids perspektiv. Finns säkert en bakomliggande tanke med detta, men jag tyckte det kändes lite inkonsekvent.

fredag 25 januari 2013

Phizz-whizzing collection

Den här härliga boxen har jag ägnat förmiddagen åt. Alltså, lagt in i min bibliotekskatalog. Och fluktat på. Har gett mig den på att hela boxen ska ha blivit läst innan året är slut.

torsdag 24 januari 2013

Alla dessa böcker...

188 lästa böcker blev det förra året (minus de jag läste om) och ändå fick jag inte läst alla som jag ville läsa. Det finns så många böcker som jag vill läsa! Men när ska jag få tid? Och under tiden som jag funderar över hur jag ska kunna frigöra mer tid till läsning så hinner det komma ut en myriad fler böcker som jag vill läsa. Jag har börjat inse att jag nog allt får ta och börja skriva upp de titlar jag vill läsa, för efterhand som nya böcker dyker upp faller dessa, något "äldre" titlar, bara längre och längre ner på min "vill-läsa-lista". Så here goes:

  • Lionel Shriver, Dagen efter. Hade uppe denna som förslag på en bokcirkel, och jag kan inte glömma den. Och så läste Carolina den, vilket gjorde mig ännu mer nyfiken, trots att den verkar krävande.
  • Haruki Murakami, 1Q84: Tredje boken. Hur skumma de två första delar än är så vill jag ju veta hur den slutar!
  • Murakami igen, Kafka på stranden och Sputnikälskling. För att det är Murakami. Och honom gillar jag. 
  • Korparna av Tomas Bannerhed vann 2011 års Augustpris. Och då blir man ju nyfiken. Även om det verkar vara en eländesskildring. 
  • Mer elände; Stalins kossor av Sofi Oksanen. Ända sen jag läste Utrensning har jag velat läsa mer av Oksanen. Dessutom tycker jag att det är intressant att få ta del av en del av Europas historia som jag känner till rätt lite om.
  • Norrlands svårmod- eftersom en i en av mina bokcirklar redan i början av 2012 utnämnde denna till 2012 års bästa bok.
  • Conn Igguldens Djingis khan-svit. Eftersom jag läste romansviten om romarriket och älskade den. Och eftersom jag är historiskt intresserad.
  • Blonde. Joyce Carol Oates hyllade roman om Marilyn Monroe, Varför ska den vara så tjock? Jag kommer aldrig att hinna ta mig tid till att läsa den!
  • Ännu en tegelsten; Shantaram av Gregory David Roberts. Jag var i Indien 2007 och blev tokförälskad i landet. Med Shantaram hoppas jag få återuppleva denna förälskelse. 
  • En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa. Det var faktiskt formatet som tilltalade mig först (tyvärr verkar det som att den bara går att köpa i pocket nu dock). För till skillnad från Shantaram och Blonde så är denna en nätt liten sak. En liten och behändig bok att bära med sig, men även innehållet verkar intressant.
  • Allt är upplyst. För att Jonathan Safran Foer skriver så bra!
  • Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger. Gillade Tidsresenärens hustru och skulle gärna vilja se vad Niffenegger mer kan åstadkomma.
  • Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. En bok jag borde ha läst för länge sen.
  • Hon går genom tavlan ut ur bilden Johanna Nilssons hyllade debutroman har också varit hemma och vänt hos mig.
  • Sherman Alexie, Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian, en New York Times bestseller som ska vara både rolig, sorglig och provocerande.
  • Jacqueline Wilsons Lola Rose har några av mina kollegor snackat sig så varma om att jag själv blivit nyfiken.
  • John Green, Paper Towns och An abundance of Katherines. Varit sugna på dessa ett tag, men efter The Fault in our stars, som jag blev helt betagen i, MÅSTE jag läsa mer av min nya favvo-författare!
  • Ester Roxberg, Antiloper. Men jag minns ärligt talat inte varför längre.

Och detta är bara de titlar jag kommer på just nu. Och sen har jag ju en radda böcker som står olästa i min bokhylla, mestadels fakta, men ändå. Jag har ju skaffat dem av nån anledning. Och jag ska inte ens börja dra upp alla klassiker som jag inte bara borde ha läst utan även vill läsa...

onsdag 23 januari 2013

Skuggan i väggen

Kerstin Lundberg Hahns Skuggan i väggen har ett riktigt inbjudande bokomslag som samklingar väl med bokens handling och lite kusliga stämning.

Mikaela, eller Micke som hon kallas, har bara två veckor före sommarlovet flyttat med sin mamma till ett gammalt hus i ett litet samhälle någonstans uppe i norrland. Mickes mamma har äntligen fått en fast anställning och nu är det tänkt att Micke och mamma ska slippa behöva flytta vart och vartannat år som de tidigare gjort. Huset de flyttar in i har stått tomt ett tag och är ganska så slitet. Det första Micke ser när hon går in i sitt nya rum för första gången är en skugga som pryder ena väggen. Först tror hon att det är hennes egen skugga, för det ser ut som skuggan av en flicka, men sen förstår hon att skuggan sitter på tapeten. Det är som en stor fläck som inte går att få bort. 

Av sina nya klasskompisar får Micke veta att hon och hennes mamma flyttat in i ett spökhus och att det en gång bodde en flicka i deras ålder där, som drunknade i älven som rinner bakom huset. Micke säger ingenting, men hon funderar på om den där skuggan på tapeten har något med den drunknade flickan att göra. Snart börjar det också ske märkliga saker i huset och Micke kan inte sluta tänka på den där flickan, vars rum hon kanske till och med bor i nu. Micke bestämmer sig för att ta reda på vem flickan var. Hon måste ju spöka av en anledning och Micke tänker ta reda på varför.

Spökhistorien ger den här boken en mysryslig känsla, men förutom själva spökhistorien så handlar Skuggan i väggen mest om kompisar, grupptryck, utanförskap och hemligheter. I den pyttelilla skola som Micke får börja i (med Micke är de bara nio elever i klassen) tyr sig Micke först till Claudia och Stina. Men den vänskap de erbjuder är ingenting för Micke, som istället av en slump lär känna klassens bråkstake Wille. Utanför klassrummet är han nämligen inte alls den störiga och bråkiga kille som både fröken och de andra i klassen retar sig på. Micke får lära sig att allt inte är så som det ser ut att vara och att även gamla människor kan sitta på stora hemligheter.

måndag 21 januari 2013

Piggor och suggor

Lena Landströms Piggor och suggor är första boken av hittills tre om piggorna och suggorna. De energiska piggorna är nyckelpigeliknande insekter som bor sida vid sida med suggorna, nån slags gråsuggor, som allra helst sover länge om morgnarna, tar det lugnt och ogillar att hetsa upp sig över saker och ting.

Mest saker händer det kring det lilla energiknippet Piggan som hela tiden är igång och fixar och ordnar och hjälper till och har reda på saker, på ett ibland lite väl präktigt vis. Piggan får besök av en bror som ska ut på långsegling ända till Yttersta Stenen, tar emot sin syster och hennes väldigt många piggbarn och hon håller gladlöss i en lusbur till suggbarnens stora glädje.

Suggorna, som är Piggans grannar består av suggmamman och suggpappan, de tre suggbarnen och en suggegubbe. När Piggan råkar bryta benet är den årliga festen, som Piggan alltid ordnar, hotad och för en gångs skull kan Suggorna visa att även de kan åstadkomma saker och ting. För goda grannar som de är tar de över planerandet av och fixandet och ståhejet med att ordna Piggans stora fest.

Piggor och suggor är en gullig berättelse i vilken man blir inbjuden till en värld i ett småkryps perspektiv. Landström leker en del med språket och hittar på nya ord som passar in i småkrypens miljö. Jag trodde verkligen att jag skulle gilla Piggor och suggor, men, och jag är ledsen att skriva det, jag tyckte att detta var en rätt menlös bok. Kanske att jag bara var på fel humör när jag läste den, men hur som helst så blev Piggor och Suggor för min del en besvikelse.

söndag 20 januari 2013

Myteriet på Bounty


John Boyne har gjort en nytolkning av Myteriet på Bounty, skildrad ur ögonen på Kapten Blighs uppassare, John Jacob Turnstile, en fiktiv karaktär, som Boyne skickligt väver in i historien tillsammans med den faktiska besättningen på Bounty. Jag har inte tidigare läst någon tolkning av myteriet på Bounty, trots att det finns flera klassiska tolkningar, och likaså har det gjorts flera kända filmatiseringar av händelserna. Att denna berättelse under så lång tid fascinerat människor är troligen dess förankring i verkligheten. Myteriet på Bounty var en stor händelse i slutet av 1700-talet, några myterister kunde tillfångatas senare och ställas inför krigsrätt i London, medan några koloniserade ön Pitcairn. Under tiden som jag läste kikade jag på bland annat wikipedias artikel om myteriet och fann en lista på besättningen. Merparten av namnen förekommer även i Boynes version, vilket sätter en något autentisk prägel på Boynes berättelse.

Huvudpersonen, John Jacob Turnstile, är en tjuvaktig fjortonårig kille som hamnat i klorna på en man som driver en pojkbordell i hemlighet. Allt sedan den föräldralöse John omhändertogs av Mr Lewis, har han tjänat sitt uppehälle hos denna genom att på dagarna tjuva och snatta och om kvällar och nätter erbjudas som förströelse till stans fina herrar. När han en dag bli påkommen med att sno ett fickur från en gentleman, och ställs inför rätta, får han två alternativ; antingen får han ett fängelsestraff på tolv månader eller så kan han välja att mönstra på ett fartyg med destination Tahiti. Självklart väljer John det senare, med förhoppningen om att han ska kunna rymma från fartyget vid någon av de hamnar man lägger till vid.

Sålunda blir John Jacob Turnstile, eller Turnip (rova på engelska) som han så försmädligt kommer att kallas av besättningen ombord på HMS Bounty, kapten William Blighs egen passopp. Den helt sjöoerfarne John får en strapatsrik resa, under vilken han inte bara får lära sig om livet till havs, utan också får uppleva sammanhållning ombord, klasskillnader på nära håll, kärlek och förräderi och John utvecklas med tiden från en listig gatpojke till en ansvarsfull ung man.

Jag tyckte väldigt mycket om Boynes Myteriet på Bounty. John Boyne är en skicklig berättare och här har han åstadkommit en äkta äventyrsbok. Det enda jag har att kritisera är den slarvigt redigerade översättningen. Två översättare har hjälpts åt till den svenska versionen, och detta märks tydligt då det på fler än ett ställe står två verb, med samma betydelse, alldeles bredvid varandra. Ungefär som att man velat fundera lite på vilket ord som följer originalet bäst, för att sen kanske gå tillbaka och stryka ett av verben, vilket man istället helt glömt bort i slutredigeringen. Det är faktiskt riktigt illa.

Semlan och Gordon, part 5

I Moni Nilssons femte bok om Semlan och Gordon fortsätter Semlan att skriva sina listor och reflektera kring sin familj och sin omvärld. Och hon fortsätter givetvis att vara en cool och självständig tjej, som inte tar någon skit och inte bryr sig om vad andra tycker. Eller jo, det gör hon ju; bryr sig om vad andra tycker, men Semlan fortsätter ändå att vara den hon är och göra sånt som hon gillar. Respekt!

I Två steg fram och ett tillbaka tar Semlan klivet in i tonårsvärlden på allvar och får sina första erfarenheter av röjarfester, fylla och vilt flörtande. Hormonerna svallar över och svåra tankar börjar uppta hennes sinne. Det är ju till exempel helt galet att det finns 7 miljarder människor på vår jord! Och så ska Semlans mamma dessutom skaffa tvillingar med JJ! Och vad är meningen med livet egentligen? Att plötsligt inse att man kanske inte är den viktigaste människan på jorden, att man kanske till och med är helt obetydlig och pytteliten i det stora hela, det är inte kul.

Det märks verkligen att Semlan blivit äldre, hon ifrågasätter om hon och Gordon verkligen kan fortsätta vara bästisar när de inte längre har samma intressen. Semlan är varken intresserad av parallella världar, politik eller att supa. Och vad är en vän egentligen? Räknas Facebookvänner? Titeln Två steg fram och ett tillbaka anspelar också på det här med att växa upp, och Semlan gör helt rätt i att skynda långsamt med att kliva in i vuxenvärlden. Det är väl helt ok att få vara lite barnslig ibland när man bara är tretton år.

Jag beundrar Moni Nilsson som lyckas fånga Semlans vardande tonårsångest så på pricken! Jag beundrar henne i och för sig för att hon från första början skapat en så härlig och underbar karaktär som Semlan. Bättre humörhöjare än en Semlan och Gordon-bok finns inte!

torsdag 17 januari 2013

Pale

Pale är en kort sci-fi-berättelse, skriven på lättläst engelska av Chris Wooding, i vilken både teman som livsfrågor och främlingsfientlighet tas upp.

 I en framtid, inte allt för långt bort, har man uppfunnit ett serum, med vilket man kan återuppliva döda. Det är inte alla som kan återupplivas, dels måste man ha rätt blodtyp och dels måste detta Lazarusserum som det kallas, ges omedelbart efter dödsögonblicket. En bieffekt med serumet är att allt pigment liksom sugs ut ur den återupplivade personen. Han eller hon blir helt blek; huden, håret till och med ögonen får en silverskimrande nyans och därför kallas de som fått serumet för Pale.

Det är inte alla som gillar Pale people, eller de Bleka. Många är avundsjuka på att bara vissa kan få en till chans i livet och andra säger att det är egoistiskt att vilja leva för alltid. Dessutom har de Bleka inga juridiska rättigheter och deras tillhörigheter tas ifrån dem, varför många Bleka lever som utstötta.

Jed har förvisso rätt blodtyp, men han skulle inte drömma om att få serumet ifall han skulle dö och nästan alla han känner delar hans uppfattning. Och tillsammans med polaren Kyle mobbar han och fryser ut de Bleka som går på deras skola.

En dag är Jed med om en bilolycka och blir svårt skadad. Hans flickvän, Sadie, som är med honom godkänner att ambulansmännen ger honom Lazarusserumet, men när hon ser honom första gången efter olyckan ångrar hon sig och vill inte veta av honom. Och det vill inte heller hans gamla vänner som nu behandlar honom som vilken Blek som helst. Utstött och utfryst klandrar Jed Sadie för att han inte dog och han bestämmer sig för att ge tillbaka. 

onsdag 16 januari 2013

Mellan dig och dig

Katarina Kieris Mellan dig och dig gillar jag mycket! Vilken språkglädje och läsglädje! Jag dras med rakt in i Toras vardag och jag kunde inte sluta läsa. Boken handlar både om vänskap och tonårskärlek, om svek och om att vara annorlunda, men också om att vara precis mellan barn och vuxen.

Tora går andra året på gymnasiet. Toras bästa kompis Ivar, börjar denna höst glida ifrån Tora. Egentligen så är Ivar också den enda Tora umgås med och som hon egentligen är hemligt kär i. Det är inte så att han undviker henne, men han hör inte heller av sig lika mycket som innan. Och Tora, som inte riktigt förstår sig på honom, klarar inte av att konfrontera honom och låter honom glida undan för att till slut helt lämna henne. Och kvar står Tora med en plötslig och tom ensamhet och en massa funderingar kring vad det var som hände.

Det är inte så att Tora lider av att vara ensam, men hon känner sig ändå utanför, liksom annorlunda. Att hennes mamma stuckit med en ny man, en gris, om du frågar Tora, är ett svek som Tora inte kan komma över och som (vid sidan om Ivar) upptar hennes tankar mycket denna höst. Tora bor med sin pappa, som hon inte kan låta bli att hela tiden irritera sig på. Han är ju så menlös, har inga ambitioner och inte koll på nåt. Och det är rörande att längre fram se hur Tora börjar se på sin pappa med nya ögon. Han har ju egentligen haft koll på precis ALLT!

Mellan dig och dig låter på min beskrivning inte som någon händelserik bok, men det är den! Det händer jättemycket under den höst som handlingen utspelar sig under. Speciellt sett ur en tonårstjejs perspektiv, och där det händer mest saker, det är inom Tora. Av en slump börjar hon få kontakt med två tjejer som hon fram tills nu helt ignorerat. Och Sven, skolans bibliotekarie, tillika Toras hemliga föremål för kärleksfantasier, får Tora att våga öppna sig och göra något hon aldrig trodde hon skulle göra.

Genom boken får man små strofer ur en dikt presenterad för sig, en dikt som Tora skriver på och som har en speciell roll för handlingen. Jag kände frustration för att jag aldrig fick läsa hela dikten, men på sista sidan presenteras den i sin helhet, vilket gläder mig för den är väldigt fin, tycker jag.

A waste of good paper

I A waste of good paper får man träffa Jason, en ung kille som inte har haft det så himla lätt i livet. Hans mamma är före detta heroinmissbrukare, men numera drogfri, och har ett jobb som hon sköter. Jason, som har beteendeproblem och går i specialklass i en särskild skola för barn med beteendestörningar, får en dag en anteckningsbok av sin lärare och uppmanas att skriva av sig i denna, lite som en dagbok. Jason själv tycker att det är slöseri med papper. Han anser inte att han har något att skriva om och skriver därför inledningsvis allmänt om vad som händer i skolan på lektionerna, om lärarna och om de andra killarna i hans klass. Men undan för undan blir Jason mer bekväm med sin anteckningsbok/dagbok och han skriver av sig om hur han har det hemma med sin mamma, som börjat träffa Jon igen, en före detta pojkvän, tillika före detta heroinmissbrukare, som skapat stor otrygghet i Jasons liv.

Jason formulerar sig visserligen rätt roligt och det är underhållande att läsa om hans vardag, men jag tyckte till en början inte att berättelsen ledde nån vart, med att man bara fick följa Jason i skolan. Men två pedagoger, som arbetar med kreativt skapande i Jasons klass, fungerar lite som en katalysator för Jason som börjar komma till insikt om händelser och saker i sitt liv. Och författaren, Sean Taylor, har skickligt komponerat ihop sin berättelse, vars alla delar får en lösning eller ett avslut på sista sidorna.

Boken är skriven med ett typsnitt för att likna handstil och språket är rakt igenom talspråk med en hel del brittisk slang. Genom att betona meningar eller ord med versaler blir läsningen väldigt animerad, och detta grepp gillar jag för det förstärker dessutom känslan av talspråk.

Jag tyckte, som sagt, inte att boken var nåt särskilt till att börja med, men i takt med att porträttet av Jason fördjupas så dras jag mer och mer in i den här berättelsen. Jag tyckte mest Jason var en störig, bråkig kille men under berättelsens gång kommer man honom väldigt nära och till slut både sympatiserar jag med honom och förstår honom. A waste of good paper är en riktigt EFFING bra bok, som Jason själv skulle sagt.

tisdag 15 januari 2013

Sewer Rats

Sigmund Brouwers Sewer Rats är en kort men intensiv berättelse, vars inledning kastar en rakt in i handlingen. Sewer Rats är ett gäng tonåringar som brukar spela paintballmatcher mot andra gäng nere i kloakerna och dagvattentunnlarna. Och när skolans nye kille, Carter, vill gå med i gänget måste han först godkännas genom att genomföra en rad tester. När berättelsen börjar håller Carter på att balansera på kanten till en av reningsverkets bassänger. Hans uppdrag är att ta sig från ena sidan till den andra, utan att halka och ramla i den bruna stinkande sörjan i bassängen. Detta inledande kapitel är inte så lite nasty, och inget för den äckelmagade.

Lisa är den enda som inte välkomnar Sewer Rats nye medlem, och hon är direkt avog mot honom. Hon till och med försöker sabotera hans chanser att lyckas med inträdesproven i gänget. När Carters adärför blir illa skadad under sin allra första match i tunnlarna, riktar Jim och Micky i Sewer Rats, inte helt oförutfattat, sina misstankar mot att Lisa har något att göra med detta. Men när de konfronterar henne springer hon in i tunnlarna samtidigt som ett häftigt regnoväder drar över dem. Och eftersom tunnlarna snabbt vattenfylls när det regnar är detta inte en plats man vill vara på när det regnar.

Jag gillade Sewer Rats som är skriven på hyfsat enkel engelska, utan att för den sakens skull vara lättläst, och som har en medryckande berättelse. Jag förstår mig bara inte riktigt på bokomslaget, som ju med all sannolikhet ska vara lockande och spännande, men som för mig för tankarna till nån slags domedagshistoria liknande Metro 2033.

Cry, baby

Femtonåriga Charlie har länge spanat på Danny och när hon får reda på att han ska gå på samma fest som hon, fixar hon till sig extra mycket. Innan hon sticker iväg till festen får hon kommentarer från sin pappa om att hon inte borde klä sig så utmanande, men Charlie tycker bara att han är gammeldags. På festen råkar Charlie dricka lite för mycket alkohol, men det är nog också tack vare den som hon får kyssa Danny. Och Danny tar med henne upp till ett sovrum.

Mycket mer än så minns inte Charlie, men misstankarna om att de gjorde mer än att bara kyssas hänger över henne som ett tungt moln. När Charlies mens uteblir och hon börjar känna sig illamående om morgnarna går sanningen upp för henne. Den där enda gången räckte för att hon skulle bli med barn. Det finns inte en chans att hon kan behålla barnet. Och inte en chans att hon kan berätta för sina föräldrar. Men det går inte heller att undanhålla sanningen för dem.

Jill Atkins Cry, baby utspelar sig i England, där tonårsgraviditeter är relativt vanligt och till en början tyckte jag att berättelsen kändes lite väl moralisk, men hela historien tar en ny vändning när Charlie bestämmer sig för att trots allt behålla barnet och börjar skapa ett band till sitt ofödda barn. Inkännande och realistiskt.

Blob

Eve ska börja första året på High school. Det är alltid pirrigt att börja skolan igen efter ett långt sommarlov, men nu är det både ny klass och ny skola, vilket gör det extra pirrigt. Och Eve, som under sommaren gått upp i vikt, känner sig på grund av detta ännu mer osäker.

Zoe är den första att påpeka att Eve gått upp i vikt och är på henne med elaka kommentarer och gliringar. Hon kallar Eve för en blob och även om Eve försöker att inte bry sig blir hon givetvis ledsen. Att dessutom gamla kompisen Sarah väljer att hänga med Zoe får Eve att känna sig sviken och ensam.

I samband med att Eve ska söka information till ett skolarbete passar hon också på att skriva in Diet i sökrutan. Hon får 43 miljoner träffar! Ungefär 40 miljoner fler träffar än vad hon fick när hon sökte efter information till sitt arbete. Eve kikar igenom ett par av dieterna som det tipsas om och beslutar sig till sist för att prova sju-dagars-dieten. Men allt bantande får bara Eve att tänka ännu mer på mat, till och med fantisera och drömma om mat, och det värsta är att dieten inte ens verkar funka.

Som tur är finner Eve nya vänner och hon går med i ett projekt som både utvecklar henne och stärker hennes självförtroende. Frieda Wishinsky inspirerades att skriva Blob efter att en sommar ha arbetat som rådgivare åt några tuffa tonåringar och tröstade sig själv med att äta en massa glass. Blob är en engagerande berättelse om vänskap och mobbing, skriven på en okomplicerad engelska som passar bra till högstadiet.

måndag 14 januari 2013

The Darwin expedition

Liam och Tej är på väg ut i vildmarken för att åka snowboard. Men Tej håller en något för hög fart för de slippriga bergsvägarna och killarna kör av vägen. Bilen är obrukbar efter kraschen, och eftersom killarna inte har täckning på sina mobiler på berget, så bestämmer de sig för att ta en genväg genom skogen tillbaka till stora vägen och därifrån skaffa hjälp. Tej, som verkar kunna hitta vägen, leder dem in i skogen. De har inte hunnit långt förrän de ser de första tecknen av björn. Och med tanke på storleken på spåren så kan det inte vara något annat än en grizzlybjörn, ett faktum som står klart för killarna när de plötsligt konfronteras av björnen.

Trots sin självsäkerhet så leder Tej dem åt fel håll och killarna blir tvugna att övernatta i skogen, väl vetandes att en björn lurar någonstans i närheten. Och för varje timme som går blir det allt svårare för killarna att hålla modet uppe, speciellt som kylan tränger på och som deras matsäck tagit slut.

The Darwin expedition, skriven av kanadensiska Diane Tullson, är en spännande berättelse som, med tanke på att boken har högstadieåldern som mållgrupp, dock kräver ett någorlunda stort ordförråd eller åtminstone tålamod från sin läsare att inte slå upp vart och vartannat ord. Miljöbeskrivningen är utförlig, och det är här de flesta svåra orden dyker upp. Men mycket tack vare den välskrivna miljöbeskrivningen liksom karaktärsbeskrivningarna, känns The Darwin Expedition i högre grad som en 'riktig' bok i jämförelse med till exempel Barrington stokes något enklare böcker. Fortfarande så är det ingen tjock bok med sina knappt 100 sidor, men ändå något mer att bita i, i jämförelse med lättlästa engelska böcker. Liksom ett mellanting mellan en lättläst bok och en fullängdsroman.

söndag 6 januari 2013

Let it snow

Let it snow köpte jag till mig själv i julklapp för att garantera att jag skulle ha nåt mysigt att läsa under juldagarna. 'Three holiday romances' står det på bokomslaget, och det är precis vad man får när man läser Let it snow. Det plus hjärtevärmande julstämning.

Det tre young adult-författarna John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle har skrivit varsin novell, alla på temat ung kärlek i juletid. De tre novellerna har alla olika huvudpersoner och händelseförlopp, men alla tre länkas samman av personer, platser eller händelser. Till exempel utspelar sig delar av handlingen i alla tre noveller på samma diner i Gracetown och alla tre utspelar sig under den snöigaste julaftonen i mannaminne. Och så vidare. Det blir lite som ett Crash eller Short cuts i bokform, fast otroligt mycket lättsammare.

Jubilees tåg fastnar i snöyran alldeles utanför Gracetown på självaste julafton och Jubilee som ser ljusen från ett Waffle House på håll plumsar ut i snön, bara för att slippa de högljudda cheerleader-tjejerna som ockuperat hennes vagn. Men istället för att kura på dinern hela natten tar hon en riskabel genväg tillsammans med en alldeles förtjusande främmande kille. Och när cheerleader-tjejerna ockuperar samma Waffle House bjuder killen i kassan in sina polare på en spontan fest, men det är bara de som kommer först som får komma in. Och det blir en fartfull och händelserik kapplöpning till dinern. Och i den tredje novellen spelar en teacup pig (minigris på svenska, men teacup pig låter ju så mycket sötare) en alldeles speciell roll.

Denna snöiga julafton och dagarna därpå kommer att vara avgörande för flera av ungdomarna i novellerna. Berättelserna är rara, humoristiska och äkta feel-good. 

fredag 4 januari 2013

Lyktgubben och skogsfrun

Tor och Jan Jäger har skrivit och illustrerat Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, en mycket snygg bok om alla de varelser och väsen som för de allra flesta förblir osynliga och oupptäckta. Böcker om skygga varelser och väsen väcker alltid intresse hos låg- och mellanstadieelever, det är kittlande, lite läskigt, men framför allt spännande att läsa om det okända.

Bröderna Jäger, som är uppvuxna i Ångermanland bland vittror, älvor och troll, presenterar den nordiska folktrons vanligaste (men också några mer ovanliga) figurer och ger varje varelse ett uppslag var med en kort text som beskriver varelsen, vad man trodde förr i tiden och ibland finns också tips på hur man ska agera om man någon gång skulle stöta på just detta väsen. Texterna ger intryck av att författarna verkligen tror på att alla de väsen som beskrivs finns i verkligheten, men boken avslutas med ett kort kapitel om väsen och folktro i allmänhet. Det bästa med Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen är ändå de fantastiska illustrationerna! Detaljrika, stämningsfulla och mycket vackra tolkningar av dessa allsköns väsen gör denna bok helt sagolik att bara sitta och bläddra i.

Mylingen
Vätten

torsdag 3 januari 2013

ABC och mycket mer

Nina Ulmaja tilldelades Augustpriset i kategorin bästa barn- och ungdomsbok 2012 för ABC å allt om D. Och boken är väl värd sitt pris. Ulmaja vänder utan och innan på våra bokstäver, förklarar deras ursprung och varför de ser ut som de gör och berättar en massa annat som har med bokstäver, skriftspråk och alfabet att göra. Jag som redan tycker att språk, språkhistoria, bokstäver, ord och alfabet är intressant tycker det är jätteroligt att friska upp kunskaperna men också lära mig en hel del nya saker. Jag kände till exempel inte till att det finns ett eget alfabet (semaforalalfabetet) som man kan använda för att skicka meddelanden enbart med hjälp av sina armar, att Maldiverna använder ett eget skriftspråk trots att man inte är fler än 370 000 invånare eller att det faktiskt är enklare att lära sig de små bokstäverna i alfabetet först eftersom de stora bokstäverna är mer lika varandra och därmed lättare att blanda ihop.

Vid första anblicken så kan ABC å allt om D tyckas vara som vilken ABC-bok som helst, men denna riktar sig inte till de minsta eller de som håller på att lära sig läsa. Detta är en gedigen och väl genomtänkt faktabok för låg-, mellan-, högstadiet, men också för vuxna, som också kan användas som ett uppslagsverk. Layouten är snygg och varenda sida känns intressant och fångar min uppmärksamhet. Och trots att boken är väldigt uttömmande på fakta så blir jag ändå sugen på att lära mig mer och just att boken väcker nyfikenhet och vetgirighet är ett nog så gott betyg. ABC å allt om D är på det hela taget en väldigt trevlig och bläddervänlig bok som jag önskar funnits tillgänglig för mig när jag var yngre.

I dödsskuggans land

Alden Bells I dödsskuggans land har jag haft i min att-läsa-hög länge, länge. Både det snygga bokomslaget och baksidestexten med löften om dystopi plus zombier plus en ny Katniss lockade mig mycket. Men tyvärr infrias inte mina förväntningar annat än att jag kan gotta mig i riktigt blodiga och nasty zombiebeskrivningar.

Femtonåriga Temple är en överlevare. I ett USA som härjats av en zombiesmitta finns det få trygga platser kvar och Temple lever nomadliv och drar från en plats till en annan när zombierna, eller köttpåsarna och slemsäckarna, som hon också kallar dem för, börjar komma för nära. Temple har inte sett världen före zombieutbrottet, men hon har hört berättas om en lugn trygg tid och sett bilder i gamla tidningar på hur livet kunde se ut innan man hela tiden fruktade för sitt liv. Hon minns inte sina föräldrar, kan varken läsa eller skriva och hela hennes tillvaro går helt enkelt ut på att överleva.

En kort period hamnar hon i en skyddad stad, men livet ter sig alldeles för lugnt för Temple och efter en olyckshändelse tvingas Temple iväg på flykt, vilket hon egentligen inte tycks ha något emot. På vägen plockar hon upp en utvecklingsstörd stum man, som hon kallar för Pucko, och långt om länge får hon till slut ett mål att sträva efter, nämligen att hjälpa sin nya följeslagare att hitta hem. Men det är inte bara zombierna som Temple måste vara på sin vakt mot. Hon är förföljd och jagad av en man som vill hämnas sin broders död, ett dödsfall som Temple i allra högsta grad är inblandad i.

Det känns som att Alden Bell har en story, även om den helt klart är influerad av Walking Dead och hela zombievågen som rått ett tag, men det är en story som hade behövts bearbetas och tillföras mer känsla innan boken gick i tryck. Nu liknar jag I dödsskuggans land mer vid en dålig skräckfilm med detaljerade zombieslakter (mycket hjärnsubstans, slem, blod och annat gojs) och religiösa undertoner, som dessutom spårar ur totalt när plötsligt jättelika zombiemutanter träder in i berättelsen.

Bell skriver utan vare sig talstreck eller annat som indikerar dialog. All text flyter ihop och det blir på sina ställen lite rörigt när man inte vet om det är dialog eller beskrivande text man läser. Men det som jag tycker är mest synd är att trots att man följer Temple boken igenom förblir hon en fyrkantig figur som jag varken känner något för eller med. En bättre gestaltad karaktär hade troligtvis lyft storyn för mig. Och inte heller tycker jag att det finns något egentligt driv i berättelsen. Nä, vill man läsa en bra apokalyptisk zombiebok ska man inte läsa I dödsskuggans land.

I begynnelsen var Bob

Hade jag inte vetat att det är Meg Rosoff som skrivit I begynnelsen var Bob så hade jag inte för mitt liv kunnat gissa mig till att det är hon som ligger bakom denna helgalna historia. I begynnelsen var Bob skiljer sig totalt från Rosoffs tidigare böcker, men jag tycker det känns fräscht och framför allt kul att Rosoff vågar variera sig och prova något nytt.

Bob är en slarvig, lat och vårdslös tonårskille. Han är full av sig själv, tänker föga på någon annan än sig själv och är på det hela taget en ganska så osympatisk kille. Och dessutom är han Gud himself. Och denna lata Bob slarvade sig igenom skapelsen på sex dagar så att han skulle kunna vila den sjunde. Och eftersom hela skapelsen var så energikrävande så har Bob inte gjort så värst mycket mer för livet på jorden sen dess.

Till sin hjälp har Bob en assistent, Mr B, som i själva verket är den som utför allt Guds hårda arbete med att svara på böner, försöka göra något åt världssvälten, diverse krig och allt annat lidande samt städa upp efter den oreda som Bob av ren vårdslöshet brukar lämna efter sig. Han har med andra ord fullt upp och att nu Bob har gått och blivit kär förenklar inte hans arbete precis. För när Bob blir kär är det inte bara Bobs känslor som svallar över, en bieffekt av Bobs hormonöverskott är nämligen att jordens klimat sätts ur spel. Det råder skyfall med svåra översvämningar, missväxt och människoflykt som följd. Och allt detta bara för att Bob blivit upp över öronen förälskad i den ljuvliga varelsen Lucy.

Lägg där till en spelgalen gudamoder, världens sista Eck som snart kommer att bli uppäten, kapybaror på rymmen från zoo, och en avskedsansökan från Mr B. I begynnelsen var Bob är en totalt skruvad historia, full av tokerier och humor och har jämförts med Liftarens guide till galaxen. Det jag saknade lite med den här boken var de djupa tankar som Rosoff brukar lämna sin läsare med. Men jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag läst Bob ganska så okoncentrerat och jag kan därmed ha missat en del av satiren.