måndag 30 januari 2017

Om hundra dagar ska jag dö...

Länk till adlibris och bokus
Johanna Nilsson vinner enkelt i katergorin 2016 års längsta boktitel med sin roman Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med (pust!). Jag gillar titeln, den är olycksbådande, intresseväckande men samtidigt helt omöjligt lång.

Ikaros skickar ett mail till sju olika personer med ett meddelande : "Du är utvald" samt inloggning och lösenord till en blogg. Bloggen heter Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med och i den berättar Ikaros att hen tänker ta sitt liv om hundra dagar och att nedräkningen har börjat. Emil är en av de utvalda och han känner att han måste hitta Ikaros för att till varje pris hindra hen från att begå självmord. Karim har också fått mailet och inloggningen och han känner lika starkt att han måste hitta Ikaros, men av en helt annan anledning än Emil. Karim vill följa med Ikaros när hen tar sitt liv. Några av de som fått tillgång till bloggen bestämmer sig för att gemensamt försöka hitta Ikaros för att stoppa hen och övertyga hen att välja livet. Men går det att hitta Ikaros och vem kommer att hitta hen först? Emil eller Karim?

Johanna Nilssons upplägg till boken är spännande  och har vissa likheter med Jay Ashers Tretton skäl varför, frånsett att Ikaros kopplingar till de utvalda är ytterst vaga. Hen skriver i sina blogginlägg att hen känner sig osynlig och att de utvalda personer som fått tillgång till bloggen är personer som bidrar till att hen känner sig osynlig. Men Ikaros har å andra sidan ingen relation till någon av de utvalda utan kopplingen tycks vara att någon har tränat i samma klubb samtidigt, någon går i samma skola fast i en annan årskurs och har inte ens några gemensamma vänner. Den närmsta kopplingen är den till grannen eller till Karim som brukar hänga på det internetcafé som Ikaros jobbar på. Det är så väldigt långsökt och jag köper inte Ikaros metod.

Det är sympatiskt att Emil så gärna vill rädda Ikaros, men att gå från att försöka hjälpa någon till att själv gå under jorden och leva som hemlös för att som en slags spion eller hemlig agent försöka finna Ikaros det är ett jäkligt stort steg och känns tyvärr inte trovärdigt. Karim vill ju också göra allt han kan för att finna Ikaros, dock av ett annat skäl, och även han kör undercover-grejen. Idén med att låta Emil och Karim leva på gatan tycks vara att synliggöra de hemlösas situation, hur de utstötta och svaga i samhället har det och det gillar jag, det är fint, men det bidrar inte till att höja trovärdigheten i berättelsen.

Bokens budskap, att se människan, stötta de svaga och de som mår dåligt är också fint och jag gillar hur Nilsson uppmärksammar depressioner och psykisk ohälsa. Men mina förväntningar på denna bok infriades dessvärre inte alls. Första halvan tyckte jag också var rätt ospännande, även om andra halva uppväger detta med att bli psykologiskt tätare, så att säga att jag är lätt besviken är väl en underdrift.

torsdag 26 januari 2017

Emil 11

Länk till adlibris och bokus
Thomas Halling har skrivit den lättlästa serien om Emil 11 för Nypon förlag där vi får lära känna elvaårige Emil som går i klass 5C. De hittills sex delarna består av korta berättelser med moraliska dilemman eller som handlar om jobbiga känslor som de som går på mellanstadiet kan känna igen sig i.

Länk till adlibris och bokus
Förbjudet går till exempel Emil och Måns till kiosken på rasten och köper godis när det är äcklig mat i skolan - trots att de inte får. Och ännu värre blir det när Emil inte ser någon annan utväg än att sno pengar för att kunna bjuda Måns tillbaka. Hemlig hamster handlar om längtan efter ett husdjur och i Skolfotot handlar det om att vara kär och våga erkänna utan att det blir pinsamt, vilket det så klart ändå blir. Tre av böckerna, Bara bråk, Pappas nya och Varannan vecka handlar om Emils föräldrars skilsmässa och alla de jobbiga känslor och alla förändringar som man plötsligt ska vänja sig vid.

Halling är duktig på att gestalta de stora känslorna på ett begränsat antal meningar och sidor och böckerna tar upp ämnen som både berör och är av betydelse för den tänkta målgruppen och som kan leda till vidare diskussioner. Jag gillar böckerna om Emil, det behövs bra lättlästa böcker för mellanstadiet som inte är för barnsliga. Det enda jag tycker är synd är att illustrationerna, eller egentligen framför allt omslagen, känns som att de riktar sig mer till lågstadiet än mellanstadiet. För det här med omslaget är ju viktigt för många när de själv ska välja att läsa en viss bok.

onsdag 25 januari 2017

Ihop

Länk till adlibris och bokus
Thomas Hallings serie om kärlek och pirr på mellanstadiet börjar med boken Bli ihop. Kalle som går i femman har blivit kär i klassens nya tjej, Ellen. Hon är så söt! Men Kalle vet inte hur han ens ska våga prata med henne. Leo, en av klassens populäraste killar, uppmanar Kalle att gå fram och fråga chans, men det vågar Kalle absolut inte. Så istället går Leo och frågar Ellen och Kalle kan på avstånd se hur Ellen och Leo viskar med varandra.

Den natten kan Kalle inte somna. Han måste göra nåt för att bräcka Leo, nåt som får Leo att verka töntig och samtidigt nåt som imponerar på Ellen så att hon ska börja gilla honom istället. Men det är inte världens smartaste idéer Kalle kommer på och hans taktik går så där. Katastrofen är nästan ett faktum, men just när det ser ut att vara som mörkast tänds hoppet igen. Leo och Ellen är inte alls ihop! Leo frågade ju Ellen om hon ville vara ihop med Kalle. Och gissa vad hon svarade!
Länk till adlibris och bokus

I Vara ihop fortsätter kärleken mellan Kalle och Ellen. Nu är de ett par och Kalle tycker verkligen om Ellen, men han brottas med sina känslor. För samtidigt så tycker han att det är pinsamt att vara tillsammans med en tjej och han är mycket orolig för vad de andra i klassen eller hans kompisar ska säga. Det går liksom inte att visa för Ellen hur mycket han faktiskt tycker om henne när han samtidigt vill dölja det faktum att han och Ellen är ihop.

I Ihop-serien ingår även delarna Resa ihop, Hålla ihop och Sommar ihop. Alla fem delar är lättlästa och går snabbt att läsa. Förutom kärleksdilemman och pirr så bjuds det på en stor portion humor och en hel del igenkänning för mellanstadiebarnen.

tisdag 24 januari 2017

Fripassageraren

Länk till adlibris och bokus
När Nell och Nicks far plötsligt dör får de reda på att deras mor, som de trott varit död, i själva verket lever och befinner sig i Afrika! Tillsammans med sin fars betjänt, Noggs, och faderns fågelhund, Oliver, beger sig syskonen av på ett äventyr för att söka upp sin mor och finna sanningen om sin egen bakgrund. Det blir en äventyrlig resa genom Europa, Afrika och Indien medelst världens modernaste osänkbara skepp, tuff-tuff-tåg, zeppelinare och ubåt och på vägen lurar många hinder och faror. Och minst en fripassagerare. Någon verkar också vara väldigt angelägen om att stjäla den blommiga väska de bär med sig och genom märkliga sammanträffande dyker också samma intressanta typer gång på gång upp längs med deras resväg.

Christina Wahldén har med Fripassageraren gett sig i kast med subgenren steampunk. Hon flirtar hej vilt med Jules Verne och Charles Dickens och det refereras än hit och än dit till samtida viktorianska figurer eller händelser från denna tid. Uppfinningar och mekaniska ting har sin självklara plats i berättelsen och Nell är mycket mån om vilka kläder hon har på sig.

Jag tycker Fripassageraren är mycket trevlig och mysig att läsa, men tyvärr blir det lite tjatig och väldigt mycket PK med en huvudperson som brinner för kvinnorättsfrågor, jämställdhetsfrågor, djurrättsfrågor och människorättsfrågor, rasfrågor och annat som en ung flicka av fin familj under 1800-talet (förvisso ett alternativt 1800-tal, men ändå) aldrig ens skulle komma på tanken att ifrågasätta. Wahldéns journalistbakgrund lyser igenom lite för mycket i alla dessa frågor hon vill få med och tyvärr går det ut över Nells karaktär som blir spretig och ytlig.

Jag gillar också den lite glättiga och ironiska tonen och de många referenserna till andra litterära eller populärkulturella figurer som förekommer. Det är riktigt mysigt att läsa detta äventyr men så värst nyfiken på del två blir jag ändå inte. Det finns helt enkelt för få cliffhangers och för få spänningsmoment som kan locka till att läsa nästa del, Guldgrävaren, och jag bryr mig faktiskt inte alls särskilt mycket om hur det ska gå för Nell och Nick och deras sökande efter sin försvunna mor.

Omslaget måste jag ju omnämna också. Supersnyggt! Detaljerna i illustrationen känns igen från handlingen och det är kul att sitta och leta i bilden. Tyvärr gör dock de dunkla färgerna det något svårt att se alla detaljer.

torsdag 19 januari 2017

Den skrikande trappan

Länk till adlibris och bokus
I ett ett slags alternativt England är man sedan flera årtionden drabbad av en spökepidemi. Ett ökande antal vålnader, gastar och spöken av olika slag plågar befolkningen och det är allvarliga saker vi snackar om. Den som råkar bli spökberörd svullnar upp och de vitala organen sviktar. De som inte kommer under behandling snabbt dör av spökberöringen. Antalet spökagenter, som kan hjälpa till att hitta spökkällorna och fördriva dem, ökar också stadigt, men det är inte vem som helst som har förmågan att hitta spökena. Endast vissa barn och ungdomar har tillräckligt stor känslighet för att kunna upptäcka spökaktivitet, förmågan avtar också med åldern, och därför är det barn, så unga som åtta-nio år som utför det farliga arbetet med att fördriva spökena.

Femtonåriga Lucy Carlyle är spökagenten vars känsliga förmåga inte bara gör att hon kan se spökena, hon kan också höra dem, och nu har kommit till London för att söka anställning på en spökfirma. Men hon får nobben hos den ena stora agenturen efter den andra och hamnar till slut istället på stans allra minsta firma: Lockwood & co som drivs av tonårige Anthony Lockwood och som endast består av Lockwood själv och hans medarbetare George. Lucys första uppdrag tillsammans med Lockwood slutar dock i katastrof när man råkar bränna ner ett helt hus till grunden.

Lockwood & co hotas med ett enormt skadeståndsbelopp, pengar man inte har, och eftersom uppdragen börjar sina efter att ryktet med misslyckandet sprids är hotet om konkurs överhängande. Men Lockwood & co får ett jobberbjudande av en förmögen man som äger den gamla herrgården Combe Carey Hall, ett av Englands mest hemsökta ställen, och Lockwood tackar utan att tveka ja till detta uppdrag som kommer att bli deras farligaste någonsin. Att flera av de kändare och mer etablerade agenturerna har misslyckats med att fördriva spöken därifrån skrämmer honom inte. Beväpnade med varma kläder, salt och kedjor anländer Lockwood, Lucy och George till Combe Carey Hall för att tillbringa natten och uppleva hemsökelserna i det Röda rummet och den Skrikande trappan - ett uppdrag som mycket väl kan bli deras sista någonsin.

Jag gillade skarpt den värld Jonathan Strouds bjuder in till i Den skrikande trappan. Det är en mörk, lite farlig och kuslig verklighet som pågår helt parallellt med den verklighet vi är vana vid. Jag kom att tänka en del på Harry Potter medan jag läste. Inte för att det är speciellt likt eller för att berättelsen innehåller någon magi, utan mer kanske för det tydligt brittiska, humorn och de lite äventyrliga mysterierna som huvudpersonerna är med om. Men kanske är det mest för den berättarglädje man känner när man läser Stroud - helt i paritet med Rowling.

onsdag 18 januari 2017

Shadow girl

Länk till adlibris och bokus
Fjortonåriga Clare har sedan hon var sju år gammal flyttat från det ena fosterhemmet till det andra. Vid det här laget har hon lärt sig att det inte är lönt att knyta an för mycket vare sig till någon familj eller till några vänner eftersom hon vet att hon ändå aldrig stannar på ett ställe. I skolan blir Clare retad och mobbad och hon håller sig hellre för sig själv än försöker skaffa några kompisar. De flesta dagar är med andra ord riktiga skitdagar men en synnerligen hemsk skitdag när Clare blivit avslängd från skolbussen och tvingas gå hem stöter hon på Maddy. Maddy är också fjorton, föräldralös och bor på barnhem, hon klär sig annorlunda och är överhuvudtaget ganska märklig i sitt sätt att vara. Men det finns något hos Maddy som gör att Clare får förtroende för henne och tjejerna börjar träffas efter skolan.

Med Maddy känner Clare att hon för en gångs skull kan vara sig själv och hon vågar till och med berätta saker om sin mamma och sin pappa. Eftersom Maddy har samma bakgrund som Clare så kan de förstå varandra. Maddy tycks dock ha det värre än Clare. Det finns några killar på hemmet där hon bor som trakasserar henne, till och med slår henne, vilket gör Clare bekymrad för sin nya vän. Och när Maddy en dag inte längre dyker upp blir Clare orolig på riktigt och bestämmer sig för att söka upp Maddy. Men hemmet som Clare sagt att hon bor på tycks inte existera och Maddy är nu spårlöst försvunnen.

Shadow girl av Sally Nicholls är en lättläst berättelse om ensamhet och utanförskap med en övernaturlig twist. Första kapitlet är som en liten teaser och som fångar upp läsaren direkt och som indirekt förklarar hur allt ligger till.

måndag 16 januari 2017

Hatchet

Länk till adlibris och bokus
Trettonårige Brians föräldrar har nyligen skilt sig och framöver ska Brian nu bo med sin mamma, men somrarna ska han få tillbringa i Kanada med sin pappa som jobbar inom oljeindustrin. Det går inga reguljära flyg dit Brian ska och därför får han åka i ett litet enmotorigt flygplan som för den här rutten bara har en passagerare: Brian. Planet befinner sig ovanför den kanadensiska vildmarken när plötsligt piloten drabbas av en hjärtattack och planet störtar i en liten sjö. Brian lyckas ta sig ut ur planet och ta sig upp på stranden, men han har absolut inga förnödenheter annat än kläderna han har på sig och en liten handyxa som han fick av sin mamma i avskedspresent strax innan han klev på planet.

Hungern och rädslan för de stora djur som lever i skogen blir Brians drivkrafter för överlevnad de första dagarna. Brian hoppas att någon snart ska komma och leta efter honom, men han vet också att det kan dröja, speciellt eftersom han inser att planet hamnade ur kurs när piloten fick sin hjärtattack. Och allteftersom dagarna går börjar Brian inse att han måste lita till sin egen förmåga för att överleva i vildmarken, något som är lättare sagt än gjort för en stadsunge vars enda hjälp och räddning är en liten yxa.

Gary Paulsens Hatchet, som mig veterligen inte finns översatt till svenska, är en klassisk robinsonad som utspelar sig i modern tid. Brians tankar kretsar en hel del kring sina föräldrars skilsmässa och det faktum att han själv sitter inne med hemligheter kring den som han kanske borde ha berättat för sin pappa. Denna historia tycker jag snabbt blir överflödig för det intressanta är så klart hur en stadsunge utan några som helst erfarenheter av att befinna sig i naturen överlever utan några hjälpmedel. Att basala drivkrafter såsom hunger och rädsla samt målmedvetenhet och positivt tänkande kan vara avgörande för om man överlever. Hatchet är rätt lättläst och det är också rätt spännande att läsa om alla de utmaningar Brian ställs inför och hur han tacklar dessa även om jag också stundtals tycker författaren använder onödigt många ord.

lördag 14 januari 2017

Hunden om natten

Länk till adlibris och bokus
Det var nu ett par år sedan jag läste Mark Haddons Den besynnerliga händelsen med hunden om natten och därför skulle jag bara skumma igenom den lite snabbt så där inför ett bokprat för att friska upp minnet. Men det slutade med att jag läste om boken på engelska. För den är ju så genialisk bra! Och jag tycker det är så himla synd att den inte längre går att få tag på på svenska. Berättelsen håller definitivt fortfarande och framför allt kan den hjälpa till med att ge inblick i och förförståelse för hur en person med autism tänker och fungerar. Nytryck snälla någon!

Christopher är femton år och är diagnostiserad med Aspergers, vilket bland annat innebär att Christopher har svårt att läsa av andra människor och har svårt att förstå humor och ironi, han ogillar förändringar, avskyr färgerna gult och brunt och klarar inte av att någon tar i honom, då skriker han. Matte däremot, det gillar Christopher, att se och hitta mönster i saker och ting. För Christopher är det viktigt att man alltid talar klarspråk, han måste få veta sanningen utan några omskrivningar, för att kunna förstå.

Därför är det inte så konstigt att Christopher bestämmer sig för att själv ta reda på sanningen om hunden Wellington som han hittar genomstucken med en högaffel i grannen mrs Shears trädgård. Eftersom ingen annan verkar vara intresserad av att ta reda på vem som har mördat hunden så bestämmer sig Christopher för att han själv i bästa Sherlock Holmes -stil (Christopher gillar Sherlock Holmes) ska undersöka fallet. Christophers pappa stödjer dock inte idén och blir direkt upprörd och förbjuder Christopher att fortsätta med sin utredning när han får höra att hans son börjat fråga grannarna om de har sett eller hört något. Men Christopher blir uppmuntrad av sin assistent i skolan och fortsätter i hemlighet att göra efterforskningar och skriva ned dem i en bok (denna!). Men Christophers detektivarbete leder inte enbart fram till vem som mördade Wellington, Christopher stöter även på hemligheter som omkullkastar hela hans tillvaro.

Händelsen med mordet på hunden gör att romanen inledningsvis tycks utvecklas till en mordgåta, men The curious incident of the dog in the night-time är snarare ett intressant om än något tragiskt familjedrama. Romanen är skriven som att Christopher själv skulle ha skrivit boken. Den innehåller därför många listor, många matematiska problem förklaras och händelseförloppen beskrivs på detaljnivå. Att många meningar börjar med "And I said..." eller "And she said..." eller "And then..." kan säkert få en del läsare att haka upp sig, men det är just det här stilistiska draget som gör att Haddon får till den trovärdiga karaktäriseringen av Christopher. Och man kan bara inte annat än att tycka om denna trubbiga femtonåring. Jag tycker det är genialt. Och snälla något svenskt förlag: Nytryck!

fredag 13 januari 2017

Noveller om flykt

En av de största flyktingkatastroferna pågår just nu i Europa och med anledning av detta har Novellix i samarbete med Hallpressen släppt fyra noveller på temat flykt. I ett gemensamt förord skriver Hallpressens kulturchef om hur fiktion kan hjälpa oss att förstå och hur denna kan ge röst åt de drabbade. Den som inte upplevt det själv kan nog aldrig helt leva sig in i hur det är att befinna sig på flykt, men dessa noveller erbjuder en möjlighet till inblick i de svårigheter, den sorg och förlust och de många tragedier som flera får uthärda på sin väg till ett tryggare liv.

Zulmir Becevics Du och jag mot världen är en svart berättelse om en tonårskille som försöker anpassa sig till ett liv i det nya landet. Det går så där, kan man väl säga, det är tufft i skolan, att passa in och få vänner och när ens pappa dessutom är försvunnen finns det bara mamma och rösten i huvudet att luta sig mot. Det är lika jobbigt att läsa om tonårskillens svarta inre som hans mammas förtvivlan över sonens utveckling och att han inte kan acceptera sin faders död.

Marjaneh Bakhtiaris Farväl till dem på land skildrar ett liv på flykt utifrån en flickas sakliga perspektiv. Hon, pappa och farmor bor tillsammans med andra flyktingar i väntan på att ta sig vidare. Pappa försöker få plats till dem på en båt, vilket till slut lyckas, men farmor kommer inte med. Medan Becevics novell slutar hoppfullt så är Bakhtiaris novell mer tolkningsbar. Vi lämnar berättelsen ute på öppet hav i en fullpackad båt som måste ösas ur för att hålla flytandes. Hur det går får man själv avgöra.

David Mohsenis novell, Eller sjunk i havet, är, om jag förstått det rätt ett utdrag ur den roman som kommer att släppas under våren med titeln Ligger Sverige i Iran?. Det är en personlig berättelse som grundar sig i Mohsenis egna erfarenheter av den resa han gjorde med hjälp av smugglare från Iran till Sverige när han var fjorton år gammal. Det som Mohsenis fjortonårige huvudperson (och troligtvis Mohseni själv) upplever och är med om under flykten är tunga erfarenheter att bära med sig och som man inte önskar någon, framför allt inte ett barn, skulle behöva se eller uppleva.

Lilla asken av Ania Monahof skiljer sig från de tre andra novellerna genom att utspela sig i dåtid, närmare bestämt under andra världskriget. I Lilla asken träffar vi Annoschka som flytt från Sovjetunionen med sin familj och som nu befinner sig i Finland. Målet är att ta sig över Östersjön till Sverige dit vänner (?) till familjen förmodas ha tagit sig. Men även om Finland aldrig blivit riktigt hemma så är uppbrottet från Finland ändå uppslitande och färden över Östersjön blir dramatisk.

Novellformatet går så klart snabbt att läsa och är lättillgängligt, men alla fyra noveller berör och stannar kvar länge i tankarna. Flera av dem funkar att läsa i skolan från åttan-nian och kan funka utmärkt som diskussionsunderlag på temat flyktingar eller mänskliga rättigheter.

torsdag 12 januari 2017

Läskigt läge

Länk till adlibris och bokus
Läskigt läge är första boken i serien Trio i trubbel av Thomas Halling och är en lättläst rysare för barn från cirka åtta år. Sex böcker totalt finns det om syskonen Linus, Maja och Oskar som ständigt hamnar i trubbel. I Läskigt läge är det högsommar och syskonen har lyckats övertala sina föräldrar att själva få cykla till badsjön för att bada. Men de måste lova att vara försiktiga och vara tillbaka klockan fem, fast viktigast av allt: de måste lova att hålla sig borta från det gamla slottet Granhult. Ingen av syskonen har ens skänkt en tanke på slottet (och hade med all säkerhet inte heller gjort det om inte deras mamma förmanat dem) men nu vaknar nyfikenheten.

På vägen hem från badstranden passerar de skylten som visar var Granhults slott ligger och både Oskar och Maja vill gärna ta sig en snabb titt. Linus vill bara hem, men har inget att komma med när båda storasyskonen är överens. Slottet är stort och ser helt igenbommat ut med förspikade portar och fönster. Trädgården är helt övervuxen och det ser inte ut som att någon varit i slottet på hur många år som helst. Men så upptäcker syskonen att en källardörr står öppen. Oskar smyger in med Maja tätt efter sig. Linus vill inte, men vågar heller inte stanna kvar ensam. Fast snart önskar han nog att han hade stannat för inne i det gamla slottet väntar både den ena och den andra överraskningen.

Läskigt läge börjar väldigt snällt och oskyldigt men utvecklas till en riktig rysare i och med att barnen går in i slottet. Nu finns här förvisso en humoristisk knorr, men slutet lämnar ändå läsaren med rysningar längs ryggraden.

måndag 9 januari 2017

19 historiska gåtor

Länk till adlibris eller bokus
19 historiska gåtor är en samling spännande, intressanta och häpnadsväckande historier som är hämtade från vår världshistoria. Berättelserna spänner från antiken till nutid och innehållet är brett med allt från historier om Titanic och Påskön till Rånet vid Norrmalmstorg.

Varje berättelse är utformad ungefär som en gåta och svaret presenteras på en separat sida med en förklaring. Läsaren uppmanas i förordet att först leta efter svaret i texten eller i illustrationen till berättelsen, men det gäller snarare att själv vara lite klurig eller kunna tänka utifrån rimlighet eller samband än att hitta svaret i texten. Och så värst mycket till gåtor är det inte, kan jag tycka, med ett par undantag. Hur som helst så kan berättelserna fungera som en språngbräda till historieämnet och framför allt väcka nyfikenhet.

Fyren mellan haven

I pocket hos bl.a. adlibris och bokus
Tom Sherbourne återvänder till Australien efter att ha tjänstgjort som soldat i Europa under första världskriget och tackar gladeligen ja till jobbet som fyrvaktare på Janus Rock, en ensligt belägen ö en halv dagsfärd utanför Australiens kust. Det är ett jobb som han ser fram emot, ett ensamt jobb där han kan få lugn och där han under tiden kan bearbeta krigets hemskheter utan att riskera att bli påmind om det han gått igenom eller för den delen belasta någon annan med sina minnen. Men innan det är dags för Tom att avlösa fyrvaktaren på Janus Rock har han ett par lediga dagar i den lilla kustbyn Point Partageuse som är närmsta anhalt från Janus Rock och här råkar Tom på Isabel. Kärleken börjar spira och trots distansen och trots att Tom inte får lov att lämna sin post på minst ett halvår så inleds ett förhållande som slutar med giftermål nästa gång Tom får permission.

Tom och Isabel blir ett strävsamt fyrväktarpar och lever lyckligt tillsammans på den lilla ön. Det enda gruset i förhållandet är att det inte blir några barn. Gång på gång får Isabel missfall och längtan efter ett barn blir svårare och svårare.

Men så en dag, bara nån vecka efter Isabels senaste missfall, spolas en båt upp på stranden till Janus Rock. I båten hittar paret en död man och ett spädbarn som lever. Tom, som är en rättskaffens man, vill genast rapportera till land om fyndet. Men Isabel vill vänta, hon ser barnet som en skänk från ovan och resonerar som så att barnets föräldrar måste vara döda. Ingen vet heller ännu att Isabel än en gång genomlidit ett missfall - i andra människors ögon skulle alltså barnet lika gärna kunna vara deras eget. Motvilligt och mot bättre vetande låter sig Tom övertalas om att behålla barnet som deras eget.

Familjelyckan och kärleken till det lilla flickebarnet tar överhanden och utåt sett tycks paret Sherbourne vara det idealiska paret. Det är först två år senare, då den lilla familjen har ett par veckors permission på land som paret förstår att deras lycka slagit sönder en annan människas liv. Det finns nämligen en moder som fortfarande med ljus och lykta söker efter sitt försvunna barn.

Fyren mellan haven är M.L Stedmans debutroman, och vilken skräll till debut! Visserligen tyckte jag romanen var väldigt seg och händelselös till en början, det är inte förrän framåt mitten av boken som det moraliska dilemmat skruvar om allt och romanens nerv träder fram. Efter detta blir det istället otroligt ångestfylld läsning. Och det finns inget solklart rätt eller fel i det som har skett eller sker i historien. Det finns ingen som är bara ond eller bara god i den här berättelsen utan det som händer sker utifrån såväl slumpen och andra händelser som inte går att påverka såväl utifrån egna livsval.
Även om Fyren mellan haven ger ångest, är tragisk och sorglig så är det en väldigt bra bok och får en att fundera över hur allting hänger ihop.

torsdag 5 januari 2017

Tifo

Se mer på adlibris eller bokus
Tanya, Isak, Oday och Fredrik kommer från olika bakgrunder, men det som förenar dem är kärleken och passionen till sitt fotbollslag. Tillsammans följer de sitt lag på alla matcher, hejar och sjunger, sliter ihop pengar för att skapa snygga tifon, jublar över framgångarna och stöttar varandra och laget i motgång och nederlag. Josefine Lindéns Tifo är med andra ord en roman om sann supporterpassion.

Det är mycket dialog, med en hel del jargong som känns trovärdig och dialogen, tillsammans med att vi växelvis får följa de fyra huvudpersonerna utifrån deras perspektiv, skapar ett driv. Fokus ligger dock på Tanya och Isak, barndomskamrater som båda två börjat känna en extra dragning till varandra. Men att blanda ihop vänskap och kärlek är komplicerat, speciellt när en av dem plötsligt verkar ha ångrat sig.

Tifo fått hyggliga recensioner hade jag viss förväntan på boken, men dessvärre infrias dessa inte. Framför allt tycker jag att karaktärsskildringarna blir underordnade handlingen. Huvudpersonerna känns yngre än sina arton år, Fredrik lär vi aldrig riktigt känna, snacket om att alla har olika bakgrunder känns som en fin kuliss som aldrig byggs på. Det är som att Lindén skrivit utifrån ett recept där hon velat få med ett visst antal ingredienser och hon får med både supporterkultur, det brinnande intresset och kärleken till ett lag och hur det kan förena människor. Och så lite kärlek och fnurror på tråden, sexscener (totalt onödiga enligt mig) och så en grov misshandel som klimax.

Det är en hel del upprepningar om att vanliga supportar får skit för de bråk huliganer ställer till med och att media inte kan se skillnad på "vanlig" supporterkultur och huliganism. Lindén brandtalar nästan och det blir lite väl övertydligt. Detta är otvetydigt en bok för den sanna fotbollssupportern med mycket igenkänning vad gäller matchsituationerna, supporterkultur och framför allt kärlek till fotbollen. Men för en som jag, som inte besöker läktaren så ofta, blir det faktiskt rätt ointressant, speciellt när karaktärerna inte engagerar mig särskilt mycket.

tisdag 3 januari 2017

Avblattefieringsprocessen

Se mer på adlibris eller bokus
Vad innebär det att vara svensk? Räcker det att vara född i Sverige, ha svenskt medborgarskap och tala flytande svenska för att kunna kalla sig svensk? Femtonårige Alen är född och uppvuxen i Sverige. Han har aldrig bott någon annanstans än i Sverige, talar inget annat språk än svenska (och möjligen språk han lärt sig i skolan) men hans pappa kommer från före detta Jugoslavien, så visst har Alen blatteblod i sig. Men gör det honom mindre svensk?

Partiet, som nyligen har tagit makten i Sverige, anser i alla fall detta och med sina nya lagar och restriktioner för alla "icke-svenskar" börjar de segregera samhället för att kunna integrera blattarna med de "riktiga svenskarna". Att avskilja svenskar från personer med icke-svenska klädkoder i kollektivtrafiken är bara ett första steg av många som komma skall. Helst ska alla invandrare utvisas, men det finns ju sådana som Alen som har svenskt medborgarskap och svenska medborgare kan man inte utvisa hur som helst. Men partiet finner en lösning även på detta: man låter helt enkelt dessa medborgare genomgå en avblattefieringsprocess där de ska få lära sig om svenskt beteende och svenska egenskaper. Och svensk kan man inte kalla sig förrän man börjat tycka om sill, lärt sig hur man köar och att man inte bjuder in sig själv på oanmäld fika. Alen får således en handläggare som ska hjälpa honom genom processen som kommer att göra Alen ett hundra procent svensk. Inget annat kan tolereras.

Avblattefieringsprocessen är en bok som verkligen bjuder in till diskussion. Att Zulmir Becevic vill provocera och väcka tankar är det ingen tvekan om och han drar det verkligen till sin spets. Det som sker i boken går att skratta åt, det är absurt. Och samtidigt inte. För i allt det absurda ligger det ett korn av allvar och det man till en början fnissar åt smyger så småningom över i en dystopisk känsla. Och det är den här långsamma svängningen från det normala till det totalitära som gör romanen så trovärdig och på samma gång så läskig. På min skola finns det en lärare som använde Avblattefieringsprocessen i en sjua som högläsningsbok, vilket genererade jättebra diskussioner och tankar (älskar nämnda lärare för att hon tog sig tid till att högläsa för en högstadieklass! Hon läste även Intet för klassen med lika stor framgång). I skolans värld är detta alltså en alldeles utmärkt bok att använda för gruppläsning och boksamtal och jag tror nästan boken på så vis kommer till sin bästa rätt. Det är en bok man ska och bör prata om.

måndag 2 januari 2017

2016 - boksummering

När jag scrollar igenom mina blogginlägg från 2016 inser jag att förra årets läsning till största del präglades av jobbläsning inför temabokprat. Så känns det i alla fall som. Och visst, merparten av det jag läser är sådant som jag använder mig av i bokprat eller för att kunna ge bokrekommendationer i mitt arbete som bibliotekarie. Dock förtjänar några av alla de cirka 160 av mig lästa eller lyssnade böcker ett extra omnämnande då de i mitt tycke stack ut lite extra. Jag börjar med barnböckerna:

Årets bästa barnbok korade jag redan i mars. Linn Gottfriedssons En myras liv gjorde mig alldeles varm om hjärtat. Den handlar om litet och stort i sexårige Myrans vardag och är så himla fint och lyhört skildrat utifrån en sexårings perspektiv. Det är fortfarande så att jag blir helt till mig när jag tänker på den.

En annan hjärtvärmande bok är En liten bok om kärlek av Ulf Stark. Inte en bok från förra året, men då jag läste den 2016 så hamnar den på min lista. Så är reglerna. Stark skriver om Fred och hans pappalängtan/-saknad, krigsoroligheter och framför allt om blyg pirrig kärlek.

Åsa Anderberg Strollo skrev sin första bok för lågstadieläsarna, Bruno 3000. Tvillingarna, och jag ställde mig inledningsvis lite skeptisk till den. Min åsikt var att det hela mest verkade som publikfrieri med efterapning av Jeff Kinneys böcker om Greg Heffley. Men så fel jag hade! Anderberg Strollo lyckas tillsammans med illustratören Julia Thorell göra något eget och det blev riktig trevlig läsning.

Mer humor upptäckte jag i Håkon Övreås Brune. Fantastiskt fnissig berättelse om superhjälten i brunt som tar upp stora ämnen som vänskap, mod och sorgearbete.

Och att jag gillar Rose Lagercrantz böcker om Dunne är ingen hemlighet precis och så klart hamnar senaste boken om Dunne, Vi ses när vi ses, på favoritläsningslistan också.

Om nu vardagslivsskildringar hamnar i topp bland mina barnboksfavoriter så är det snarare skräck och spänning som toppar mina mellanåldersbokfavoriter:

Spökskeppet Vallona av Lena Ollmark och Mats Wänblad gavs ut redan 2007 men är definitivt en bok som håller än! Jag lyssnade på boken i somras och blev hänförd. Ruskigt spännande, spökligt och mycket stämningsfullt. Perfekt som höstrysare.

Mor och dotter Sten har gett sig in i ett samarbete där Djupgraven är första boken i en blivande trilogi. Även denna bok är perfekt som höstrysare, innehåller en massa övernaturliga inslag från nordisk mytologi och jag gillar dessutom författarnas ambitioner att lyfta ett miljömedvetande kring Östersjön. Att jag sen har personliga band till Runmarö, som många av händelserna i boken utspelar sig på gjorde dessutom läsningen ännu mer intressant.

Petter Lidbeck är en skicklig thrillerförfattare och Det vita huset  kan vara den mest spännande thrillern för mellanåldern som jag läst. Handlar om Yussef som blir indragen i ett händelseförlopp som skulle kunna vara taget från en film. Bara det att det är på riktigt. Sträckläsningsvarning på denna!

Min absoluta mellanåldersfavorit från 2016 är snarare en allåldersbok, eller åtminstone en bok för antingen en något äldre läsare eller en väldigt van läsare som inte är lättskrämd. Kenneth Oppels Boet är en mardrömslik Coraline-liknande historia som kryper under skinnet och där gränserna mellan verklighet och fantasi suddas ut.

Bland mina ungdomsboksfavoriter är det lite mer spridda skurar vad gäller genrer; historisk roman, kärlek, skräck och sci-fi/fantasy.

Att Ann-Helén Laestadius tilldelades Augustpriset för Tio över ett var helt rätt och så välförtjänt. Om sextonåriga Majas framtidsoro, kärlek och vänskap. Och om flytten av en hel stad.

Ruta Sepety lyfte än en gång fram en historisk händelse som få kände/känner till men som verkligen inte förtjänar att falla i glömska. Jag fick lära mig om en av historiens största fartygsförlisningar och läsa om hur det är att vara på flykt. Mer än en parallell kunde dras till den rådande flyktingsituationen i världen. Tårar i havet är en både angelägen och uppslukande roman.

Att placera in Lotta Olivecronas Vren. De glömda rummen i en genre är inte helt självklart och jag landar i en blandning av sci fi och fantasy. Boken utspelar sig på 2400-talet och handlar om Anya som stöter på en vren, en livsfarlig best som används som mordredskap. Och det är beskrivningen av vrenen som jag finner mest fascinerande med hela berättelsen, och framför allt det band som knyts mellan Anya och vrenen Kirvan.

Vattnet drar av Madeleine Bäck gör mig fortfarande frustrerad eftersom uppföljaren inte kommer förrän framåt vårkanten. Och då ska jag kasta mig över den. Jag vill tillbaka in i den obehagliga men kittlande känslan av spänning som jag fick när jag läste boken. Jag vill veta mer om vandrarna, jag vill veta hur det går för alla huvudpersoner. Jorden vaknar, som nästa del heter, är helt klart den bok jag ser fram emot mest under 2017.

Både Sara Lövestams Som eld och Anna Ahlunds Du, bara var böcker som erbjöd det där härliga kärlekspirret som gör en själv helt förälskad under läsningen. Och Lisa Bjärbos Djupa ro behandlade förlust och sorg och de band man har till sin barndom och uppväxt. Annica Wennströms Bänkad var en annan bok från förra året som jag tokgillade.

Jag hinner ju inte med lika många vuxenromaner som barn- och ungdomsböcker och endast en av Jonathan bortom all kontroll är ju självskriven.) och som jag tyckte var tillräckligt minnesvärd att nämnas här, nämligen Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler. Den handlar om existentiella frågor som att finna sig själv och förstå vem man är, något som inte är helt lätt eller självklart.
dessa har fastnat som en favorit (Eller ja, Meg Rosoffs humoristiska och bisarra och samtidigt väldigt jordnära

Andra litterära höjdpunkter under 2016, som jag också måste nämna, var att lyssna på Meg Rosoff under bokmässan. Och att det äntligen görs lite mer för att ge utrymme åt barn-och ungdomslitteratur i medier. Och det kan man bland annat tacka podden Bladen brinner för.