tisdag 30 april 2013

Med livet framför sej

Med debuten Med Livet framför sej gjorde Émile Ajar succé och belönades med Frankrikes mest prestigefulla litterära pris Goncourtpriset. Och därmed åstadkom pseudonymen Ajar också en sensation eftersom han under sitt riktiga namn Romain Gary vunnit samma pris 1956 för romanen Himlens rötter och Goncourtakademien, som instiftat priset, tillåter inte att samma författare tilldelas priset mer än en gång. Att Med livet framför sej tilldelades priset var något av en triumf för Romain Gary, eftersom litteraturkritiker menade att han inte längre vara kapabel att skriva några fler storverk. Men som Émile Ajar kunde han därmed knäppa alla kritiker på näsan!

I Med livet framför sej berättar den arabiske, föräldralöse pojken Momo om sin uppväxt hos den före detta prostituerade polska judinnan Madame Rosa i Paris.

Madame Rosa, en gång vacker och med en trogen kundkrets, men numera med en svällande och inte lika attraktiv kropp, livnär sig på att ta hand om andra prostituerades ungar i sin lägenhet, sex trappor upp i den mångkulturella stadsdelen Belleville i Paris. De flesta barnen kommer och går, men Momo, bor permanent hos Madame Rosa, som blir mer och mer som en fostermor för Momo.

I takt med att Momo blir äldre och Madame Rosa tyngre och skröpligare, blir Madame Rosa orolig och rädd för att Momo ska lämna henne. Men Momo är, i sin tur, livrädd för att Madame Rosa ska dö ifrån honom. När Madame Rosa till slut blivit så stor och orörlig så att hon inte längre kan lämna lägenheten, som ligger högst upp i hyreshuset, ser Momo till att ta hand om henne och det är rörande hur stor kärleken är mellan den gamla damen och pojken.

Jag hade rätt svårt att vänja mig vid språket i början och att komma in i berättelsen överhuvudtaget. Momo, som är bokens Jag, hoppar i sitt berättandet med långa avstickare ibland, varför det gäller att vara någorlunda skärpt i sin läsning. Dessutom använder sig Momo av ett eget språk med egen meningsbyggnad, som inte alltid är helt enkel att följa. Men Momo har åtminstone humor och vissa stycken är riktigt uppsluppna. Men humorn blandas också med groteska och vämjelika beskrivningar och vänder därmed det roliga till hjärtskärande läsning.

Även om jag fick kämpa med boken i början, så är jag i efterhand väldigt glad att jag tog mig igenom den där första tröskeln, som utgjordes av ungefär första halvan av boken. För berättelsen om Momo och Madame Rosa växer och bokens slut är helt klart something special.

måndag 29 april 2013

Marcelo i den verkliga världen

Marcelo är sjutton år och har en autistisk diagnos som ligger nära Aspergers syndrom. Han har svårt för att tolka känslor och ansiktsuttryck och han har för vana att prata om sig själv i tredje person. Marcelos specialintresse är Gud och han träffar regelbundet en Rabbi för att diskutera religion. Hans familj har alltid varit förstående och till och med tillåtit att Marcelo bor i en trädkoja i trädgården. Och han har fått gå på specialskolan, Paterson, där andra ungdomar inom autismspektrat går.

Marcelo trivs på den skyddade lugna skolan och under sommaren är det meningen att han ska hjälpa till att ta hand om skolans hästar. Men Marcelos pappa, Arturo, vill att sonen ska utvecklas, lära sig att klara sig själv och hantera situationer och vardagliga saker i den "verkliga världen". Bli integrerad. Alla helst vill Arturo att sonen ska gå i en vanlig skola sista året och han ställer Marcelo inför ett ultimatum. Bara om Marcelo klarar att jobba på pappans advokatbyrån under sommaren ska han få gå sitt sista skolår på Paterson. Annars måste han till hösten börja i en vanlig skola, vilket kommer att vara mycket tuffare och kräva mycket mer av Marcelo.

På advokatbyrån får Marcelo jobba på posten med Jasmine och efter ett tag börjar Marcelo till och med trivas, både med jobbet och med Jasmine. Och Marcelo gör verkligen sitt yttersta på advokatbyrån för att göra sin pappa till viljes och för att få gå kvar på Paterson till hösten. Men i den "verkliga världen" ställs Marcelo för moraliska dilemman, som han tidigare inte upplevt. Han upptäcker att den verkliga världen kan vara cynisk och hård. Och inte ens hans egen pappa är den man Marcelo trott sig känna.

Marcelo i den verkliga världen, skriven av Francisco X. Stork är bra på så sätt att den synliggör hur det kan vara att leva med autism. Det är lite svårt att undvika att inte jämföra Marcelo i den verkliga världen med Mark Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, som ju också handlar om en kille med Asperger. Men då Haddons bok innehåller en rätt stor portion svart humor, så är Storks bok mer jämnmodig och stillsam. Och lite seg i början, tyckte jag nog också. Men när Marcelo väl började komma i kontakt med sina känslor, bli mer självständig och lära sig om hur den verkliga världen funkar blev det mer intressant.

Det är tydligt att Francisco X. Stork vill visa på funktionshindrades förmåga, att väldigt många har större potential än vad de flesta vill tro att de har. Boken har ett annorlunda typsnitt, poängen med detta förstår jag inte, men dessvärre tror jag att en del kan uppfatta boken som mer svårläst på grund av detta.

söndag 28 april 2013

Nytt av Levithan

Två (2!) nya böcker av David Levithan har jag att se fram emot i år! I maj kommer Invisibility som Levithan skrivit tillsammans med Andrea Cremer. Plotten påminner på sätt och vis om Jag, En. Stephen är osynlig och han har alltid varit det. Elizabeth önskar ibland att hon kunde vara osynlig. En dag korsas Stephen och Elizabeths vägar, och till Stephens stora förvåning kan Elizabeth se honom! Och så börjar deras kärlekssaga. Men den osynliga världen utgör ett hinder för dem och denna värld är fylld av förbannelser, illvilja och besvärjelser.

Och i augusti kommer sen Two boys kissing som handlar om två sjuttonåriga killar som ska ställa upp i ett världsrekordförsök i att kyssas. Deras 32 timmar långa kyssande blir en brännpunkt för andra homosexuella, som kämpar med identitet, att komma ut och som längtar efter ett riktigt förhållande. Och, det här blir jag lyrisk över, berättarröst utgörs av en kör av unga män som alla dött av AIDS, helt och hållet i det grekiska dramats anda! Jag kan knappt vänta på att få läsa detta!

Och frågan är så klart också om böckerna kommer att komma i svensk översättning? Snälla X-publishing, ni har väl dessa båda böcker i åtanke?


fredag 26 april 2013

Boken heter...

Veronica Roth har nu avslöjat vad den avslutande delen i Divergent-trilogin ska heta: Allegiant. 
De två första böckernas titlar, Divergent (=avvikande, divergerande) och Insurgent (=rebellisk, upprorisk) har speglat böckernas handling och innehåll väl, så det säger endel att den sista boken ska heta Allegiant, som betyder lojal, trogen.

Boken kommer ut i handeln i USA den 22 oktober. Jag ser supermycket fram emot att få läsa den!


torsdag 25 april 2013

Här vill inte hundar bo

Maria är sex år och önskar sig en hund mest av allt här i världen. Allra helst vill hon ha en sån hund som Charlie Chaplin har, en Chaplinhund. Men Marias mamma tycker inte att man kan ha hund när man bor i ett höghusområde, så den enda hund Maria kommer i närheten av är Skoglund, byrackan som en av alkisarna på pappas jobb har.

När pappa flyttar från Maria, lillasyster Emma och mamma eftersom mamma och pappa bara bråkar, önskar hon så klart allra helst att pappa ska flytta tillbaka. Mamma har börjat prata om att flytta till Göteborg, och det vill Maria apselut inte! Då kommer hon ju inte att kunna träffa pappa när hon vill.

Under ungefär ett år får vi följa Maria, när hon går på dagis, blir kompis med Ofelia med prinsesslockarna, får löss, klämmer fingrarna, fastnar i en dynghög och gör en massa andra saker, som hon önskar att hon inte hade gjort. Maria önskar att hon var lika fin och prinsessaktig som Ofelia, men för det mesta är hon bara klumpig och hamnar hela tiden i tokiga situationer.

Anna Ehring har tidigare skrivit böcker för mellanåldern (Drakhjärta-serien) och Här vill inte hundar bo är hennes första bok för lite yngre läsare. Miljön är förlagd till 1970-talet och jag kan inte förstå varför Ehring inte kommenterar detta! Jag, som vuxen, kan utifrån beskrivningar, händelser och situationer förstå att det är 1970-tal, men jag tror få barn som läser denna bok, förstår, och än mindre kan relatera till detta. Jag funderar lite på om det kan vara så att Ehring skrivit en nostalgibok om tiden från sin egen barndom. Men för vem har hon skrivit boken i så fall? Sin egen skull? Här vill inte hundar bo funkar som högläsningsbok, där en vuxen kan förklara vem Palme och Pinochet är, varför Maria måste in till sjukhuset och magpumpas när hon ätit en hel burk Albyl och varför Ingela, som Maria leker med ute på landet, ser ut som hon gör och varför hon leker med sexåringar när hon uppenbarligen är mycket äldre än så. Men som egenläsning tror jag att många barn kommer att tappa bort sig i berättelsen.

Plus i kanten dock för Lotta Geffenblads illustrationer.

(Re)play!

Jean-Philippe Blondel, prisbelönad fransk författare, med flera titlar i portföljen, har för första gången kommit i svensk översättning - (Re)play! heter boken som handlar om musik och triangeldrama.

Benjamin och Mathieu lär känna varandra första terminen på gymnasiet. De har samma intresse för musik och tillsammans med Max startar de ett band. När Clara blir medlem i bandet som sångerska, förstår de hur bra de skulle kunna bli som band och de döper sig själva till Frontlights. Men varken Benjamin eller Mathieu vet då att Claras inträde i bandet är början på slutet av deras vänskap.

Både Benjamin och Mathieu visar intresse för Clara men hon väljer Mathieu. Benjamin försöker vara cool med det, men han känner sig utanför, sviken och deppig och det är inte bara vänskapen med Mathieu som krossas. Frontlight upplöses.

Under sista terminen på gymnasiet gör skolbibliotekarien Francis, skolans kulturspridare, stor sak av att den kände musikkritikern Franck Ménard ska komma till skolan, och att han har lovat att lyssna på några av de lokala banden. Benjamin och Mathieu har precis börjat prata med varandra igen efter att förhållandet mellan Mathieu och Clara tagit slut, och killarna inser att de inte kan missa den här chansen. Frontlights återuppstår, den här gången utan sångerska, som Gengångarna.

(Re)play! handlar mycket om musik och om att skriva egen musik framför allt. Men relationen mellan Benjamin och Mathieu är också central. Boken, som bara är på en drygt hundra sidor, är snabbläst. Men det korta omfånget ligger berättelsen lite i fatet. Blondel hade gott kunnat fördjupa sig mer i de andra karaktärerna och sidospåren, som dyker upp. Jag köper förvisso beskrivningen av relationen mellan Benjamin och Mathieu, men mycket i berättelsen hade kunnat utvecklas, flera problem eller konflikter lämnas därhän och jag känner mig aldrig riktigt berörd. Lite skoj är det dock att läsa en bok som skildrar dagens Frankrike och flera stycken handlar om att skriva och skapa egna texter, vilket också är rätt kul att läsa om.

onsdag 24 april 2013

Vad jag såg och när jag ljög

Året är 1947. Evie är femton år och livet leker. Hon drömmer om pojkar och om att bli vuxen, men viktigast just nu är att hennes styvpappa, Joe, äntligen har återvänt från kriget i Europa till hemmet i Queens, New York. Med sig hem har han pengar, framtidsdrömmar och framtidstro.

En dag bestämmer Joe, väldigt hastigt och lustigt, att man ska åka på semester till Palm Beach, det flottaste stället i Florida. Evie, Evies mamma, Beverly och Joe hoppar in i bilen och kör hela långa sträckan ned till Florida. Men förväntningarna på semestern dämpas när de väl kommer fram och förstår att lågsäsongen precis börjat. Många av hotellen är igenbommade, liksom semesterhusen, och turisterna är lätträknade. På det sömniga hotellet som de checkar in på, lär de känna det stiliga paret Grayson. Mrs Grayson ser Evie som den unga kvinna hon håller på att bli, och uppmuntrar henne att våga kliva in i vuxenvärlden.

En kväll träffar Evie på en ung stilig man vid hotellets pool, som också får henne att känna sig mer som en ung kvinna än en femtonårig flicka och mötet leder till en häftig förälskelse. Peter Coleridge, som mannen heter, charmar även Evies mamma, men Joe kan knappt dölja sin irritation när han första gången får syn på Peter. Det visar sig att de båda männen har stridit tillsammans i Europa, och de har uppenbarligen något otalt med varandra.

Men medan Joe håller på med att göra upp planer för en affärsverksamhet tillsammans med Mr Grayson, lär Evie och Beverly känna Peter. Tillsammans gör trion utflykter, går på bio och shoppingturer och Evie blir allt mer förälskad. Men vem riktar Peter egentligen in sin charm på? Och varför är stämningen mellan Joe och Peter så kylig?

Jag gillade verkligen Judy Blundells Vad jag såg och när jag ljög. Det är en så himla snygg bok! Och då menar jag inte bara bokomslaget. Det här är en snyggt komponerad berättelse, som glimtvis låter läsaren ta del av dåtid och nutid. Miljöerna är snygga och lockande i sin sena 40-tals-förpackning. Det ligger en air av Hollywod-glamour över Palm Beach, kriget är slut, och så även ransoneringarna. Det röks cigaretter och byts om till cocktailtimme om eftermiddagarna; äntligen kan man njuta av livet igen! Men även om det finns hopp om lycka och välstånd igen, så lever man i efterdyningarna av kriget. Många har stupat, det som hände med judarna är förfärligt och kommunismen framstår mer och mer som ett hot. Trots den ofta kvävande Floridahettan så hålls en väldigt sval och dämpad ton berättelsen igenom. Det ligger en bitterljuv känsla över det hela.

Vad jag såg och när jag ljög drar lite åt deckarhållet, men lika mycket som det är en spänningsroman så är det också en utvecklingsroman. Intrigen är spännande och rymmer många hemligheter, varav några förblir oavslöjade.

fredag 19 april 2013

Nelly Rapp - Monsteragent


Med anledning av att min skola på tisdag, alltså på Världsbokdagen, ska delta i ett världsrekordförsök i världens största läslektion, hållen av självaste Martin Widmark, alla barns favoritförfattare, kände jag att det var dags att läsa lite Nelly Rapp. Lassemaja har jag läst, men Monsteragenten har helt enkelt fått mindre prioritet från min sida. Tills nu! Läslektionen, som Widmark ska hålla i, ska utgå från hans senaste Nelly Rapp-bok, som utkommer först i maj, och då är det väl självklart att bibliotekarien i alla fall har bläddrat igenom någon av de andra Nelly Rapp-böckerna.


I den första boken, Monsterakademin, introduceras monsterakademin, Nelly Rapp och hennes basset, London, och vi får reda på hur det gick till när Nelly Rapp blev monsteragent.

Det tråkiga vuxenkalaset hos farbror Hannibal blir allt annat än tråkigt när det visar sig att kalaset bara är en iscensättning av farbror Hannibal, som länge misstänkt att Nelly har de egenskaper som krävs för att bli en monsteragent. Efter att LENA-SLEVA, monsteragentlärare, har satt Nellys agentegenskaper på prov, står det klart att Nelly Rapp har just det som krävs för att bli monsteragent nummer tio!

Bok nummer två, Frankensteinaren, berättar därefter om hur Nelly Rapp tillbringat hela sommaren hos farbror Hannibal, där hon gått i monsteragentskola hos LENA-SLEVA. Hela sommaren har hon tränats i att springa, smyga, gömma sig och härma olika djur. Hon har fått lära sig allt om olika sorters monster, hur man identifierar dem och övervinner dem och monsteragenternas rättesnören; de tre L:en, List, Lärdom och Lugn, har bankats in i ryggraden på Nelly.

Flera månader hinner gå innan Nelly får sitt första uppdrag. En frankensteinare går lös och Nellys uppdrag blir att identifiera och bekämpa honom.

Jag kan förstå varför Nelly Rapp blivit, och är, så populär. Böckerna är inte bara spännande, utan även underhållande Och hjältinnan, Nelly Rapp, är trots sin agentroll, en väldigt vanlig tjej, om än väldigt finurlig, som är lätt att identifiera sig med. Hittills har elva böcker om monsteragenten och hennes hund kommit ut, den tolfte släpps inom kort, och jag vågar nog gissa på att det inte kommer att bli den sista.

onsdag 17 april 2013

2 in 1

Thomas Hallings senaste bok, Eddie 12 och hon som heter Elsa / Elsa 12 och han som heter Eddie, har ett lite ovanligt upplägg. Boken har två framsidor och kan alltså läsas från båda hållen. Den ena berättelsen handlar om Elsa och den andra handlar om Eddie. Elsas och Eddies berättelser tangerar varandra för att i slutet förenas och gå ihop. Slutet är väldigt öppet och tillåter läsaren att själv fundera på vad som kommer att hända, vilket gör Hallings bok väldigt tacksam att arbeta vidare med i skolan.

Eddie är klassens värsting, han som alltid bråkar och stör. Eddie köper en stulen mobiltelefon, som han lovar att han ska betala sen. Men när Eddie ändå inte fått tag i pengarna hamnar han i skuld hos gänget som snott mobilen och de tvingar honom att gå med på att utföra en tjänst åt dem. En tjänst, som riskerar göra Eddie inblandad i en kriminell handling.

Elsa är nyinflyttad och känner ingen på den nya orten. Hon ville egentligen inte alls flytta, men eftersom hennes mamma fått nytt jobb, så hade hon inte så mycket val direkt. En av de första dagarna blir hon rånad av ett gäng, som snor hennes mobil. Och första veckan i nya klassen blir förfärlig! Hon får sitta bredvid klassens värsting Eddie, som har assistent, läraren är hemsk och de tuffa tjejerna ger sig genast på henne.

Det är ganska synd om Elsa, men egentligen är det Eddie som har det svårast. Han växer upp i en otrygg familj, med en pappa som är periodare och där det inte alltid finns mat på bordet. Dessutom måste Eddie ta väldigt stort ansvar för sin lillebror. Eddie och Elsa möts första gången i klassrummet, men redan innan detta börjar deras historia vävas samman och påverka den andres liv.

Eddie 12 och hon som heter Elsa /Elsa 12 och han som heter Eddie är en lättläst bok om bland annat utanförskap. Layouten i boken/böckerna är luftig och berättelserna rätt så korta, men ändå väldigt innehållsrika.

tisdag 16 april 2013

Världens elakaste fröken

Världens elakaste fröken är mellanstadieläraren Karin Karlsson. Karin Karlsson gillar inte barn. De allra flesta som inte gillar barn, hade nog aldrig fått för sig att bli lärare, men Karin Karlsson visste inte att hon inte gillade barn förrän hon började arbeta som lärare. Man skulle ju kunna tycka att det bästa hade varit att sluta jobba som lärare om man kom på att man inte gillade barn. Men Karin Karlsson gillar liksom inte vuxna heller. Men som lärare har hon makt. Hennes strategi är enkel: i klassrummet kan hon både sätta dit och trycka ner sina elever.Pojken som stammar får öva sig i att prata högt inför klassen, den nya eleven Johan blir uppropad som Johanna och när de två blygaste eleverna i klassen blir kära i varandra låter Karin Karlsson alla få veta att man har fått ett nytt kärlekspar i klassen. Karin Karlsson är utstuderat elak, det finns inga gränser för vad hon kan göra. Och hon älskar det!

När klassen får tre nya elever börjar Världens elakaste fröken med detsamma att fundera på hur hon på bästa vis ska kunna sätta de nya eleverna på plats. Och till en början går allt enligt planerna. Det går riktigt bra till och med, men när Karin Karlsson ska börja ta itu med demonteringen av Dimitris självförtroende hamnar hon på djupt vatten.

Petter Lidbeck har skrivit Världens elakaste fröken, som är en snabbläst och mycket rolig historia. Trots frökens många absurt elaka tilltag, går det att känna igen sig i klassrumssituationerna och berättelsen känns, på sitt sätt, ändå trovärdig.

måndag 15 april 2013

Vår katastrofala historia

Vår katastrofala historia beskrivs som en rolig, träffsäker och romantisk historia och är Jess Rothenbergs debutroman. 

Brie dör av brustet hjärta strax före sin sextonårs-dag. På riktigt, alltså. Hennes hjärta delas i två halvor när hennes stora kärlek, pojkvännen Jacob, under en date berättar att han inte älskar henne. Efter att ha upplevt sin egen begravning, vaknar Brie åter upp på en pizzeria, som är en slags ingång till Himlen och som har det passande namnet, A little slice of heaven. Här måste hon vänta på att hennes ansökan till Evigheten ska bli godkänd.

På pizzerian träffar hon Patrick, en snygg och charmig kille, som förklarar sorgens fem faser för Brie. Men Brie befinner sig fortfarande i total förnekelse (första fasen). Hon har bestämt sig för att allt är hennes pojkväns fel och att hon aldrig någonsin kommer att förlåta honom. Patrick visar henne hur man gör för att återvända till jorden (man faller helt enkelt från en väldigt, väldigt hög höjd), för Brie är fast besluten om att återvända för att hämna på Jacob.

Åter på jorden finner hon sina vänner och sin familj i sorg och även om Jacob tycks rätt så nedbruten, så är detta inte tillräckligt för Brie. Han ska knäckas! Men Brie blir själv knäckt när hon upptäcker att det bland vännerna och familjen finns hemligheter som ställer allt på sin spets.

Vår katastrofala historia utger sig för att vara en romantisk och rolig bok. Tonen är väldigt lättsam, och mycket är roligt, men det gränsar till det fåniga och tramsiga på sina ställen. Flera gånger under läsningen kom jag att tänka på att det kändes mer som att jag tittade på en tv-såpa än läste en bok. Det krävs med andra ord inte så mycket ansträngning för att läsa den här boken. Och sån litteratur behövs ju absolut också! Allt behöver inte vara djupt och reflekterande och för bokens målgrupp känns tonen väldigt träffsäker.

Jag ger dock inte så värst högt betyg till Vår katastrofala historiaJag stör mig alldeles för mycket  på huvudpersonen, Brie, men ännu mer stör jag mig på Patricks alla käcka/charmiga smeknamn på Brie. Måste han kalla henne Ostbågen, Keso, Osthyveln eller nåt annat ostrelaterat, i var och varannan mening! Och sen har vi det orimliga med Bries och Patricks fysik, som att kunna vila en hand mot en fönsterruta, samtidigt som man inte kan greppa ett  dörrhandtag eller något annat fysiskt föremål, eftersom de ju är osynliga nere på jorden.
Det jag faktiskt tycker bäst om med boken är att varje kapitel är döpt efter en, oftast 80-tals-, låt och längst bak i boken finns en förteckning över all musik som är med i boken.

tisdag 9 april 2013

Genom dina ögon

Filmen baserad på Genom dina ögon, eller The Host, som Stephenie Meyers bok heter på engelska och som också är titeln på filmen, hade biopremiär härom veckan. Boken har beskrivits som en sci fi-berättelse för de som inte gillar sci fi och Genom dina ögon innehåller både aliens och en dyster framtid för människorna, men framför allt är Genom dina ögon en kärlekshistoria.

Jorden har invaderats av utomjordingar. Dessa maskliknande utomjordingar är högintelligenta varelser, vars kroppar är väldigt sköra. Därför lever varelserna, eller själarna, som de själva kallar sig, ett parasitliknande liv genom att använda människorna som värdkroppar. När en själ opereras in i en människa, tar själen helt enkelt över människans kropp och sinne och lever i den tills kroppen är förbrukad.

Melanie Stryder är en, av ett fåtal människor, som i flera år lyckats hålla sig undan utomjordingarna, men till slut tillfångatas även hon. Vandraren, som är väl medveten om hur svårt det kan vara att införlivas med en människas kropp på grund av människornas känslor och minnen, är den själ som blir inopererad i Melanies kropp. Men hon möter starkare motstånd än hon hade kunnat föreställa sig. Melanie vägrar ge upp sin kropp och sitt sinne! Framför allt är Melanie livrädd för att Vandraren ska komma åt hennes minne, i vilket hon gömmer mannen hon älskar, mannen som fortfarande är på fri fot tillsammans med hennes bror.

För att skydda de som Melanie älskar, bombarderar hon Vandrarens sinne med bilder av de hon älskar, och snart kan Vandraren inte längre skilja sina känslor från Melanies. Tillsammans med Melanie bestämmer Vandraren sig för att leta upp sin bror, Jamie, och sin älskade, Jared, dels för att varken Vandraren eller Melanie klarar att vara ifrån dem längre, och dels för att skydda dem från de andra själarna.
Genom dina ögon är en delvis väldigt flummig historia, som berättar om planeter med intelligent sjögräs och blommor, som själarna tidigare koloniserat. Samtidigt är Genom dina ögon en väldigt spännande och medryckande berättelse, även om jag har en hel del att anmärka på Meyers stereotypiska bild av män vs kvinnor. Männen är starka och beskyddande medan huvudpersonen skildras som väldigt snygg, självuppoffrande och martyrlik. Och hon är ack så kysk, men ändå så fylld av åtrå.

En bit in i berättelsen dyker ett, något märkligt, triangeldrama upp, där Mel fortfarande är kär i sin gamla kille, medan Vandraren själv blir kär i en annan. Och Vandraren/Mel har plötsligt två killar på halsen. Detta triangeldrama fick mig att dra vissa likheter med David Levithans Jag, En, som ställer det här med att förälska sig i en kropp/utseende vs en person/någons inre. Men Meyer går, till skillnad från Levithan, knappast ner på djupet med detta problem.

Genom dina ögon har ett bra driv i sig, även om jag tyckte att tempot blev långsammare mot slutet, och det behövs för det här är en tjock bok, över 600 sidor! Det måste ha klippts och skurits en hel del i berättelsen för att lyckas göra film av den här boken. Och jag är rätt nyfiken på hur man skildrar all den inre dialog som sker mellan Vandraren och Mel.

måndag 8 april 2013

Stickan

Det är mycket Tim Burton över Guy Bass Stickan. Här finns en sorgsen liten figur, den galnaste galna professorn och en skräckinjagande miljö i ett mörkt, stort kråkslott med ruskiga (dock inte så farliga) varelser. Men humorn i Stickan gör Guy Bass mörka lilla bok till en alldeles underbart charmig mysrysare.

I ett gammalt, ruskigt slott på berget ovanför Bökehåla lever den galnaste av alla galna professorer. Professorn ägnar dagar och nätter åt att skapa förfärliga skapelser; monster med nästan-liv. Varje ny skapelse är hans bästa någonsin, men så fort han är färdig med ett nytt nästan-liv, sätter han igång med nästa monster och har snabbt glömt bort sin senaste mest fantastiska skapelse.

Professorns första skapelse någonsin, Stickan, som också en gång var professorns bästa vän, är för länge sedan bortglömd. Men Stickan lever som en skugga i slottet och övervakar noga professorns arbete för att, vid behov, bota den senaste skapelsen från farligheter såsom människoätstörningar eller varulvsförbannelser. Stickan är nämligen livrädd för att professorns skapelser ska orsaka kravaller i Bökehåla och skrämma upp människorna så till den grad att en ilsken folkhop skulle riskera att storma slottet och ta den galna professorn ifrån Stickan.


Hittills har Stickan, med bravur, klarat sitt arbete med att hålla nyfikna eller upprörda människor borta från slottet. Men en dag kommer en kringresande freakshow till Bökehåla och när direktören, Fulbert Freakfinnare, får höra om slottet och vad som möjligen kan gömma sig innanför dess väggar, vädrar han succé! Ett slott fullt av monster och äckliga varelser är precis vad han behöver för att skaka liv i sin rätt så mediokra freakshow.

En av ramsorna i boken

Stickan är väldigt snabbläst, inte blott för den luftiga texten, utan också för att man så gärna vill fortsätta läsa
denna humoristiskt skrivna berättelse. Boken har en snygg layout med svartvita illustrationer och varje kapitel inleds med en ramsa eller liknande. Tydligen så har Guy Bass skrivit fler böcker som handlar om Stickan, men detta är den första som översatts till svenska. Jag ser gärna att fler av titlarna översätts och ges ut här!

Berättelser från Engelsfors

Berättelser från Engelsfors är ett seriealbum som riktar sig till fans av Cirkeln och Eld, del ett och två i Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens Engelsforstrilogi. Jag hade fått för mig att man skulle få ta del av fler hemligheter kring De utvalda, men man får varken reda på så många hemligheter eller detaljer, som jag trott att man skulle få. Istället får man i nio berättelser, som utspelar sig under tiden före Cirkeln och efter Eld, nedslag i de olika karaktärernas liv.

Illustrationerna är snygga och det är också väldigt snyggt berättat. Mona Månstråle, som har en viss roll i Engelsforstrilogin, lägger tarotkort och fungerar som en slags berättare, som lotsar läsaren genom Berättelser från Engelsfors.

Här kan man lyssna på en podcast, där författarna och illustratörerna till Berättelsen från Engelsfors berättar om arbetet med boken.

söndag 7 april 2013

Glimtar från en bokcirkelhelg


Helgens bokcirkelbok
Underbara sockerbullar från Vismarlöv

Jag är med i en förträfflig bokcirkel, bestående av ett gäng bibliotekarier, som alla pluggade tillsammans i Lund. Vid det här laget börjar det bli en trevlig tradition att åka iväg på bokcirkelhelg till Kollandsvik vid Immeln. Det har bjudits på skogspromenad med en gnutta vårsol, snack i allmänhet, jobbsnack, mycket boksnack (så klart). Och ännu mer mat och ätande samt en del vin. Mina batteriet är laddade till max nu!

Cirkelns samlade helgläsning



Iskristaller på Immeln
Lite vin och lite läsning.
Kerstins citronkladdkaka. Mums!
Frukost!





onsdag 3 april 2013

Såld

Det känns ovanligt, nästan lite exotiskt, att läsa en bok som utspelar sig i det moderna Kina, ett land, som inte helt hunnit växa i sin nya roll som ekonomisk jätte. Utvecklingen i städerna rusar fram med en växande medelklass, samtidigt som livet på landsbygden fortsätter att vara fattigt och påvert.

Lu Si-yan är bara nio år när hennes älskade pappa omkommer i en olycka. Hennes mamma blir sjuk av sorg och även om Si-yans farbror, Ba, kan hjälpa deras lilla familj med ekonomiska bidrag, är det inte tillräckligt för att klara av att försörja den lilla familjen, som också består av Si-yans sex år yngre lillebror, Li-hu. När Lu Si-yan är elva år, tar hennes farbror med sig sin brorsdotter till en marknad, där han säljer henne till högstbjudande. 

Lu Si-yan hamnar som hembiträde hos den förmögna familjen Chen inne i stan, där hon får passa upp på familjen och stå ut med fru Chens nycker och utbrott. Lu Si-yan är övertygad om att hennes mamma inte ville sälja sin dotter, utan att det bara varit farbror Bas idé från första början, eftersom han aldrig gillat Si-yan och varit mer angelägen om att ta hand om Si-yans lillebror, Li-hu. Li-hu kan ju trots allt föra vidare familjens namn.

En dag lyckas Si-yan rymma från familjen Chen och hon är fast besluten om att ta sig tillbaka till sin hemby. Men istället hamnar hon i skuld hos en fabrikör och tvingas arbeta hårda pass i en leksaksfabrik, där hon förstör sina händer och fingrar på att sy ögon på nallebjörnar, som rika barn i väst ska leka med. Lu Si-yan är nära att ge upp, men minnet av hennes fars kärlek och hans tro på dottern, tillsammans med uppmuntringarna från de andra tjejerna, som jobbar i fabriken, förmår henne att hålla modet uppe. Och trots den hopplösa situation hon befinner sig i, tänker Lu Si-yan inte ge upp hoppet om att få återse sin mor och bror!

Såld, av Sally Grindley, är en riktigt känslosam eländeshistoria, som griper tag, men som ändå lyckas med att inte överdriva Lu Si-yans olyckliga öde. Boken skulle kunna funka väl som underlag för att diskutera könsroller och kulturella skillnader eller globaliseringsfrågor och fair trade.

måndag 1 april 2013

Påskekrim

Nu du, Bokdetektiven! Laura Trenters Fotoalbumet fick bli min påskekrim i år. Tyvärr tyckte jag inte att Fotoalbumet var fullt så spännande som jag hade föreställt mig och jag blev föga engagerad av vare sig berättelsen eller huvudpersonen Gilbert. Men jag gillar det finurliga upplägget där fotona samspelar med berättelsen och tillåter läsaren att själv försöka klura i mysteriet.

När Gilbert bara var fem år, dog plötsligt hans pappa under ett journalistiskt uppdrag. Gilberts mamma tog pappans bortgång väldigt hårt och städade undan allt som kunde påminna henne om honom.

Nu är Gilbert i tolv års-åldern, och de enda minnessaker han har av sin far är de deckare, som pappan skrev, och som Gilbert läst om och om igen. Gilbert har flera gånger letat uppe på vinden efter saker, som hans mamma kan ha städat undan och som kan ge honom någon mer minnesbild av fadern. Och en dag leder en mystisk katt honom till ett fotoalbum på vinden. Gilbert hoppas att albumet ska innehålla något foto på hans pappa, men istället är det fyllt med konstiga bilder på byggnader eller på personer vars ansikten är dolda eller skymda.

Av en slump lär Gilbert känna Greta, som tycks veta både det ena och det andra om både Gilbert och Gilberts pappa. Eller är det helt enkelt så att hon kan läsa Gilberts tankar? Med lite hjälp från Greta och från kompisen Linn, förstår Gilbert så småningom att fotona i albumet har en viktig historia att berätta, som dessutom, visar det sig, äntligen kan sätta punkt för det journalistiska uppdrag, som Gilberts pappa arbetade med vid sin död.

Det jag mest av allt saknar i Fotoalbumet är ett ordentligt driv i berättelsen. På det hela taget är tempot långsamt och den stora behållningen med boken är just de gåtfulla fotona, som skänker mystik till Gilberts sökande efter sin pappa och omständigheterna kring hans död. Men trots mystiken och pusslandet med de ledtrådar som fotona skänker, så är Fotoalbumet snarare en berättelse om en pojkes identitetssökande eller sökande efter sitt ursprung, än en renodlad deckare. Faktum är att själva mysteriet i sig engagerade mig väldigt lite eftersom jag inte kunde låta bli att vara arg på Gilberts mamma, som, hur mycket jag ändå förstår hennes sorg, under alla dessa år inte låtit sin son minnas eller lära känna sin far.