tisdag 25 september 2012

Flickan som älskade potatis

Rose  Lagercrants berättar i Flickan som älskade potatis om händelser ur sin egen släkthistoria.

Tre rumänska syskon överlever Förintelsen tack vare slumpen och tillfälligheter. Systrarna Charlotta och Viorica förs via ghetto till Bergen-Belsen och tack vare att Charlotta sedan tidigare är väldigt kräsen och van vid lite mat, så kan Viorica överleva av att hon får delar av sin storasysters brödranson. Under tiden befinner sig systrarnas broder i Frankrike och deltar i motståndsrörelsen och trots att han grips av nazisterna undkommer han förintelselägren tack vare att han aldrig erkänner sin religiösa tillhörighet.

Flickan som älskade potatis beskrivs på baksidestexten som en grafisk roman, men det vet jag inte om jag kan hålla med om. Jag tycker varken att bilderna driver fram berättelsen eller är oumbärliga, däremot gör de boken och texten luftigare och ger boken en mer lättläst känsla. Men boken kan på grund av sin layout tyckas lättlästare än vad den faktiskt är. Det gäller att kunna läsa lite mellan raderna och ha en del förförståelse om Andra världskriget.

måndag 24 september 2012

Tornsvalan

Tornsvalor kallades de frivilliga som bemannade luftbevakningstorn runt om i Sverige under beredskapstiden för att spana efter fientligt flyg. Femtonåriga Anna bor i en mindre ort i Värmland, inte alltför långt bort ligger den norska gränsen, och i Norge är det krig.

Sommaren 1941 är ovanligt het och Anna tillbringar nätterna på balkongen där hon drömmer om att bli författare precis som Karin Boye, vars dikter hon beundrar. Samtidigt spanar hon efter fiendens flyg, precis som riktiga tornsvalor. Ensam i natten på balkongen har Anna gott om tid att fundera kring alla känslor och funderingar hon bär på. Den här sommaren kretsar mycket kring förälskelser och relationen med bästa väninnan Ulla. Tidigare har det bara varit de två, men nu har Inga tillkommit och plötsligt är de tre om att göra allt tillsammans. Anna kan inte låta bli att känna sig både sviken av Ulla och svartsjuk på Inga.

Annas pappa tjänstgör som soldat och vaktar gränsen mot Norge, när han är hemma på permission märker Anna hur han förändrats. Anna är en uppmärksam betraktare och hon kommer denna sommar till insikter om sina föräldrar och får reda på hemligheter som ändrar hennes syn på personer i hennes närhet.

Tornsvalan är en finstämd roman som framför allt handlar om att vara tonåring och allt vad det innebär med alla jobbiga känslor och att nästan vara vuxen, men inte helt och hållet. Tornsvalan innehåller mycket levande miljöbeskrivningar och tack vare Jonas Cederquist historiekännedom ges en detaljerad bild av vardagen i beredskapens Sverige med ransoneringar, svarta-börsen-varor, kaningrytor, tyska soldater som transporteras genom Sverige och en ständig närvarande känsla av ett hot utifrån.

söndag 23 september 2012

Vykort från ingenmansland

Jag blev så förvånad över att jag faktiskt gillade Vykort från ingenmansland så mycket som jag faktiskt gjorde. Till en bokklubb jag är med i skulle vi häromveckan ha läst Dansa på min grav, som liksom Vykort från ingenmansland är skriven av Aidan Chambers. Jag fick tag på en gammal översättning som jag helt gick bet på. Fy, vad träig den var att läsa. Jag fick absolut ingen känsla för själva berättelsen och det slutade med att jag lade ifrån mig boken halvvägs igenom den. Men det var en ren njutning att läsa denna bok av Aidan Chambers! Det här bekräftar bara faktumet av betydelsen av rätt översättare.  Heja Katarina Kuick, säger jag bara!

Jacob Todd, 17 år, har kommit till Amsterdam för att besöka sin farfars grav och deltaga i en minnesceremoni över de som stupade vid slaget om Arnhem 1944. Egentligen skulle hans farmor varit med också, men på grund av sjukdom har hon varit tvungen att stanna hemma i England och Jacob får på egen hand utforska Amsterdam. I Amsterdam finns också Geertrui som 1944 var 19 år gammal och befann sig i Arnhem. Hennes familj hjälpte de allierades soldater och Geertrui tog hand om och vårdade Jacobs farfar som skadades svårt vid slaget vid Arnhem. Geertrui och Jacobs farmor har genom alla år hållit kontakt med varandra, men nu ligger Geertrui på sin dödsbädd och vill gärna berätta för Jacob om hans farfar innan det är för sent. Och det Jacob får reda på är en väl bevarad hemlighet som skakar om honom rejält och ställer honom inför ett svårt dilemma.

Jacobs berättelse som kretsar kring hans upplevelser i Amsterdam varvas alltså med Geertruis berättelse och redogörelse för vad som utspelade sig i och kring Arnhem efter de allierades misslyckade militära operation och Geertruis berättelse skulle egentligen kunna utgöra en egen bok bara i sig. Men tillsammans med Jacobs historia kopplar Chambers ihop dåtid och nutid till en komplex helhet.

Vykort från ingenmansland är en underbar läsupplevelse och jag är imponerad av hur mycket Chambers får med i sin berättelse utan att det blir konstlat. Här finns Jacobs identitetssökande, som inte bara handlar om hans funderingar kring sin sexualitet utan också handlar om var någonstans han hör hemma och Chambers får med debatten kring dödshjälp och ger utrymme till existentiella funderingar. Och jag blev alldeles till mig när Tessel på sidan 193 utbrister att hon tycker illa om att man tjatar om kriget "...som om det var det enda som hänt i hela historien." för så kan jag också tycka ibland. Det är Andra världskriget hit och Andra världskriget dit, och även om det det spelat en mycket stor och avgörande del i Europas historia så tycker jag, utan att på något sätt vilja förringa allt som hände under Andra världskriget, ibland att andra historiska händelser hamnar i skymundan. Insiktsfullt. Den här boken ger så väldigt många uppslag till diskussionsämnen!

En ö i havet

Annika Thors En ö i havet är första boken i serien om de två Österrikiska flickorna Steffi och Nelli som evakueras från Wien till den Göteborgska skärgården. Det här är en bok jag läste när jag gick i skolan, det förvånar mig inte om det var i samband med undervisning av Andra världskriget, och som jag minns att jag tyckte mycket om. Nu har jag läst om den i samband med att det återigen är dags för bokprat på Andra världskriget-böcker, och berättelsen håller fortfarande.

Steffi och Nelli är tolv respektive åtta år när de kommer till Sverige. Steffi har lovat sin mamma att ta hand om sin lillasyster och på båten till Sverige beskriver Steffi vad som väntar dem. Hon målar upp bilder av ett semesterparadis med palmer och sandstränder, men ön i Göteborgs skärgård infriar inte förväntningarna. Allt som finns är hav och sten, det känns som att de hamnat vid världens ände. Dessutom hamnar Steffi och Nelli i olika familjer. Medan Nelli trivs med sin värdfamilj och snabbt anpassar sig, lär sig svenska och får nya vänner, så har Steffi det mycket svårare. Hennes värdmamma, tant Märta, är sträng och slösar inte med känsloyttringar och i skolan retas Steffi för sitt mörka hår och sin tyska brytning.

På radio följer man nyheterna om det pågående kriget och i brev från föräldrarna anas hur livet för Wiens judiska befolkning blir svårare och utsikterna på att Steffi och Nelli ska återförenas med sin mamma och pappa blir allt mörkare.

En ö i havet är en roman som snabbt griper tag i en. Det jag reagerade mest på när jag nu läste om boken var hur hemskt det kändes att läsa om hur både Steffis och Nellis fosterföräldrar lurar flickorna till att omvända sig till kristendomen, "den rätta tron". För hur välvilliga de än är så är det ju ett rent övergrepp de utsätter barnen för, att frånta dem deras religiösa ursprung. Och säkerligen genomgick flera judiska flyktingbarn denna behandling. Det skvallrar en del om de värderingar som fanns angående judar och likaså speglar mobbingen av Steffi de nazistiska värderingar som fanns bland många svenskar under denna tid.

lördag 22 september 2012

Berättelser från förintelsen

Magda Eggens har skrivit flera böcker, både skönlitterära och biografiska, som alla handlar om Förintelsen.

 I Jag måste berätta berättar Magda Eggens om sin uppväxt i Ungern med två yngre systrar, mor och far. Hon beskriver en lycklig barndom och uppväxt. Men 1944 tågar tyskarna in i Ungern och genast införs de så kallade judelagarna som innebar stora restriktioner för den judiska befolkningen.

Efter att Ungerns alla judar gjorts egendomslösa samlar tyskarna in dem i ghetton, varifrån hela Magdas familj sedan deporteras till Auschwitz. Magdas mor, som då var höggravid, och yngsta systern skickades direkt till ugnarna, vart fadern tog vägen är okänt, men han överlevde inte. Magda själv, tillsammans med systern Eva ansågs hur som helst arbetsföra. De två är också de enda i familjen som överlever fram till krigsslutet och våren 1945 kommer systrarna till Sverige med de Vita bussarna. Magda är då 19 år gammal och ingen vill lyssna på vad hon har att berätta. Men Magda Eggens har gjort det till sin livsuppgift att berätta om vad hon varit med om och hon gör det dessutom bra. Jag måste berätta är välskriven och innehållsrik, trots ett ganska ringa omfång.

Karen Levines bok om Hana Brady; Hanas resväska är en kontrast till de många böcker som skrivits av eller handlar om överlevande från förintelsen. Hanas livsöde representerar snarare merparten av de som försvann under Förintelsen, och ändå inte eftersom hennes öde trots allt gått att spåra.

 Hanas resväska handlar om hur chefen för Förintelsens minnescentrum i Japan, Fumiko Ishioka ber om att få låna ett antal föremål från Auschwitz för att använda i en utställning om förintelsen. Bland föremålen man får låna finns en resväska märkt med namnet Hanna Brady. De besökande barnen är nyfikna på vem Hana kan ha varit och Fumiko bestämmer sig för att ta reda på mer om vem Hanna Brady var. Kanske är det till och med så att hon överlevde? Pusselbit efter annan läggs samman och till sist kan man spåra Hana till Theresienstadt dit hon kom med sin bror. Och det fantastiska är att man dessutom inte bara lyckas identifiera Hanas bror, George, utan också spåra honom till Kanada dit han flyttade efter krigets slut. Tack vare George får således Fumiko och besökarna till Förintelsens minnescentrum i Japan ta del av Hanas hela livsöde.

Hanas livsöde berör och historien om jakten på resväskans ägare tillsammans med japanens outtröttliga engagemang är rörande, men ändå tycker jag att det är en rätt torftigt skriven bok i jämförelse med många andra böcker som handlar om Förintelsen och dess offer. Hanas resväska känns för mig mest som ett förlängt reportage eller en väldigt lång artikel, men det är petitesser i det här sammanhanget.

Både Jag måste berätta och  Hanas resväska har ett enkelt och lättläst språk och de båda berättelserna kompletteras med foton och bilder som förstärker och levandegör de båda berättelserna.

torsdag 20 september 2012

Ulrike och kriget

Ulrike är tolv år när tyskarna tågar in i Polen och England och Frankrike förklarar krig mot Tyskland. Hon är full av tillförsikt att det kommer att gå bra i kriget, kriget som England startat. Führern har lovat seger, och det man lovar håller man.

Under hela sin skoltid har Ulrike utsatts för Hitlers propaganda och hon tror blint på att det han och nazistpartiet säger är sanning. Hon får lära sig om raslära i skolan och det tyska folkets överlägsenhet. I Bund Deutscher Mädchen, en nazistisk ungdomsgrupp för flickor, stickar flickorna strumpor och hjälmskydd till soldaterna, sjunger patriotiska sånger och Ulrike är mäkta stolt den dag hon får ta emot en utmärkelse att sätta på sin uniformsjacka efter att ha angivit tre landsförrädare till Gestapo. Att det är grannar Ulrike vuxit upp med rör henne inte i ryggen, hon vet att hon handlat rätt och gjort en insats både för kriget och för rikets bästa.
Alla är dock inte lika positivt inställda till kriget som Ulrike och många andra unga med henne. Ulrikes föräldrar till exempel, som minns första världskriget oroar sig och minns alla de som stupade och fattigdomen som rådde efter kriget. Men även när kriget kryper närmre och bomberna börjar falla även över München så är Ulrike fortfarande övertygad om att Hitler och tyskarna kommer att segra.

Ulrike och kriget ger ett intressant perspektiv på hur gemene man i Tyskland tänkte om och upplevde kriget. Och i Ulrikes tänkande och handlande ser man propagandans inverkan och hur lätt det är att låta sig påverkas och dras med utan minsta betänkligheter. 

Vibeke Olsson debuterade med Ulrike och kriget blott femton år gammal, en helt fantastisk debut med tanke på hennes unga ålder då. Porträttet av Ulrike känns så trovärdigt att man nästan kunnat förvänta sig att Olsson upplevt allt detta själv, vilket inte är fallet. Ulrike och kriget fortsättes av Ulrike och freden, som jag ännu inte läst men som handlar om Ulrike som trots det tyska nederlaget och trots att många familjemedlemmar dödats fortfarande håller fast vid sina nationalistiska värderingar.

Alex Dogboy

Alex Dogboy är en mycket gripande berättelse om ett gatubarn i Honduras som inte blir mindre gripande när man dessutom vet att Monica Zak bygger sin berättelse på verkliga händelser.

Alex föds i en liten stad vid havet i Honduras. Som fyraåring överges han av sin mamma som flyttar till USA. Alex högsta önskan är att hans mamma ska komma tillbaka och hämta honom och varje dag går han och väntar och kollar ifall hans mamma kanske är med bland de som stiger av bussen. Och en dag kommer hon faktiskt! Men mamman har inte kommit för att stanna och när hon ska åka tillbaka till USA får bara Alex äldre syskon följa med. Några år senare försvinner även Alex pappa. Alex som nu bor hos sin moster i Honduras huvudstad Tegucigualpa känner sig ensam och övergiven. Värst är att han inte känner att han duger till nåt. Det måste ju uppenbarligen vara något fel på honom när både hans mamma och hans pappa lämnar honom.

En dag bestämmer sig Alex för att han inte orkar gå och vänta på att hans mamma eller pappa ska komma och hämta honom. Han bränner upp de enda fotografier han har av dem och rymmer från sin mosters hus. Han bestämmer sig för att bli ett gatubarn, precis som Råttan. Råttan har sagt att livet som gatubarn är fett, det finns ingen som tjatar på en och ingen som bestämmer över en och alla ger en pengar, det enda man behöver göra är att tigga. Men livet som gatubarn är inte alls så enkelt.  Alex svälter och fryser, han blir misshandlad och slagen. De andra gatubarnen bedövar sig genom att sniffa lim, men Alex tycker det verkar läskigt att vara så där frånvarande, så han vill inte prova.

Efter att med nöd och näppe ha undkommit en kidnappning beger sig Alex till soptippen utanför Tegucigualpa. Där har han hört att det finns jobb och att man kan tjäna pengar på att sortera och sälja sopor till återvinning och det är nu Alex blir Alex Dogboy. En dag hittar nämligen Alex en valp i en kartong som någon har slängt på soporna. Valpen är mycket svag, men med Alex omsorger blir valpen starkare. Folk på tippen börjar kalla honom Dogboy eftersom han alltid har valpen med sig. Emmy, som han döper valpen till, blir hans familj och hans enda tröst, förutom limmet som han till slut inte klarar att hålla sig undan från.

Monica Zak har baserat karaktären Alex Dogboy på en verklig pojke som levde på gatan med sina två hundar. 2001 var Monica Zak i Honduras och det var då hon hörde talas om pojken med hundarna. Hon träffade honom flera gånger och han berättade sin historia för henne. Allt som beskrivs i boken har verkligen hänt, men den verklige Alex Dogboy har själv inte upplevt allt, utan Monica Zak har också använt sig av andra gatubarns upplevelser och berättelser i skapandet av boken Alex Dogboy. Boken är därför också väldigt händelserik och, enligt mig, lite väl fantastisk om man tänker sig att ett och samma barn skulle ha upplevt allt detta. Men precis som med de flesta av Zaks böcker så är huvudsyftet att upplysa läsaren om orättvisor, utsatthet och förtryck som många av världens befolkning dagligen utsätts för.

onsdag 19 september 2012

Berättelser i Tredje rikets skugga

Gudrun Pausewang, själv uppvuxen under nazitiden i Tyskland, har i Jag var där. Berättelser från Tredje rikets skugga sammanställt minnen och berättelser från "vanliga" tyskar som växte upp eller var unga under Hitlers regim. I tjugo berättelser, några självupplevda av författaren, låter hon läsaren ta del av minnen som kanske allra helst hade gömts undan, men som absolut inte får bli glömda. Indoktrineringen av de unga var total, i skolan lärde man sig om den ariska rasens överlägsenhet, alla barn och unga var med i Hitlerjugend och Führern hyllades som en älskad landsfader och nästintill dyrkades. Många vill än idag inte minnas sin egna tysta delaktighet i regimens judeutrensning eller erkänna sina egna värderingar och samtycke med nazistpartiet under denna tid, och flera av berättelserna i Jag var där vittnar om indoktrineringen.

Det är alla starka och gripande berättelser, men ska jag plocka ut någon så är dessa de som berörde mig starkast. I Fortfarande varm blir en ung flicka vittne till hur den judiska grannfamiljen hämtas av Gestapo. Grannarna som sett andra judiska familjer bli hämtade för att inte komma tillbaka, ser sin chans att roffa åt sig av den judiska familjens ägodelar. Flickans mamma föser in sina barn i köket där den bortförda familjens middag står serverad, de skulle just till att sätta sig och äta när Gestapo kom, och serverar sina barn en gratis kvällsmåltid. En annan berättelse är Drevjakten där en ung man följer med sin farbror i tron att han ska få vara med på vildssvinsjakt. Men villebrået är en rysk krigsfånge som drivs ut på ett öppet fält för att bli skjuten från ett jakttorn. Och i Inte prata lyckas en pojke med sin envishet att få sin gammelmormor att erkänna att hon visst kände till vad som pågick i hennes by under nazisttiden.

Jag var där är en mycket läsvärd bok som jag önskar fortfarande gick att köpa, men tyvärr är den slutsåld hos förlagen. De gripande berättelserna är läsvärda bara i sig, men de enskilda berättelserna kan också vara användbara att läsa och diskutera i skolan när man läser om Andra världskriget.

Pausewang skriver själv i ett efterord om hur hon upplevde nazisttiden och hur lurad och kränkt hon kände sig efter krigsslutet. Även Vibeke Olsson Falk lämnar ett tänkvärt efterord i boken.

måndag 10 september 2012

Nu, imorgon!

Maj 1968, allt kan hända, allt är möjligt. Medan de amerikanska bomberna faller över Vietnam och studentuppror pågår på Paris gator, så drömmer fyra unga människor i Göteborg om framtiden.

Li är politiskt aktiv och delar hellre ut flygblad för FNL (Sydvietnams nationella befrielsefront) än går på lektionerna i skolan. Anders är hennes vän, kuvad hemma av brorsan och farsan och olyckligt kär i Li. Lis väninna Helena, även hon en självständig tjej, har hoppat av skolan, flyttat in i en rivningskåk och drömmer om att leva i kollektiv på landet och få ett kärleksbarn med pojkvännen Micke. Och Micke, han knegar på ett lager och drömmer om att få råd att köpa en motorcykel och sen bara dra iväg från allt.

Under ett dygn får vi följa dessa fyra ungdomar i gymnasieåldern och deras högst olika förehavanden och förhoppningar inför framtiden. Annika Thor var själv ung 1968 och hon skildrar de fyra ungdomarna och den tidsanda de befinner sig i med stor trovärdighet. Det här var en omvälvande period där allt tycktes vara möjligt, en tid där fri kärlek, sex och droger och starka politiska åsikter var så vanligt men som också kunde leda till besvikelser och svek.

Det som slår mig mest efter att ha läst Nu, imorgon! är att framtidstron och drömmar om en bättre framtid tycktes så mycket större då och engagemanget hos unga likaså. Det är ju inte så att dagens unga inte längre drömmer eller brinner för sina åsikter, men det känns liksom inte lika utbrett. Eller är jag helt ute cyklar nu? Hur som helst så tecknar Annika Thor fina porträtt av ungdomarna i Nu, imorgon! och gör ett nedslag i 1960-talets vardag. Det är bra driv i berättelsen, jag fastnade lätt och läste snabbt ut boken, men så mycket mer har jag inte att säga om boken. Bra för stunden, men ingen bok som kommer att leva kvar i mitt minne precis.

fredag 7 september 2012

Den dödes dotter

Många av Janne Lundströms böcker utspelar sig i Afrika, så även Den dödes dotter. Vi befinner oss troligtvis någon gång under tidigt 1900-tal någonstans i Ghana på Afrikas västkust som vid den här tiden var den brittiska kolonin Guldkusten.

Abena har blivit tvingad att passa sin tvåårige lillebror Akkor medan hon tvättar kläder nere vid floden. Hon har ingen lust att tvätta kläder, än mindre ta hand om sin lillebror, men eftersom hon redan en gång denna dag vredgat sin mamma, som alltsedan Abenas far dog varit både vresigare och strängare, vågar Abena inte annat än att lyda.

Medan Abena tar sig an de smutsiga kläderna sätter sig Akkor att leka i en uppdragen kanot som ligger vid strandbrynet. Men plötsligt är både kanoten och Akkor borta! Abena ser hur en skräckslagen Akkor i kanoten dras iväg med strömmarna och hon släpper alt hon har för händerna och rusar efter. Hon kan inte komma hem utan Akkor! Abena jagar efter kanoten som snart försvunnit ur sikte och nya faror lurar kring varje flodkrök. Krokodiler, giftormar, farliga forsar och strömmar. Människor hon möter på vägen är både skrämmande och hjälpsamma och Abena känner sig övergiven, utlämnad och ensam. Men över henne vakar hennes nyligen avlidne far och han försöker hjälpa sin dotter att välja rätt väg.

Den dödes dotter börjar riktigt spännande för att sedan tappa lite fart nånstans efter andra halvan, men eftersom Lundström lyckas engagera mig i Abenas karaktär så läser jag på med samma nyfikenhet. Och samtidigt som jag vill veta vad som händer så börjar jag irritera mig på Abena som bara tycks ställa till det för sig. Hon talar och handlar innan hon hunnit tänka och när hon väl har möjlighet att få hjälp så väljer hon att tiga. Men Abena förändras. Den dödes dotter är en utvecklingsroman i vilken Abena lär sig hantera sina rädslor och boken tar också upp Abenas sorgearbete och saknaden efter den avlidne fadern som hon stod väldigt nära. Så även om berättelsens tempo avtar så är detta en läsvärd bok som också ger en tidsskildring över det koloniala Afrika.

torsdag 6 september 2012

Apelsinflickan

Apelsinflickor var vad Stockholms prostituerade kallades under 1880-talet. Apelsinerna i deras korgar var skenbart till försäljning men var i själva verket en signal till männen om andra tjänster som erbjöds. Livet för fattiga i slutet av 1880-talet var hårt, och många sökte sig från landsbygden till Stockholm i hopp om att kunna försörja sig hederligt. Men konkurrensen var hård och i kampen för att överleva och få tak över huvudet såg många kvinnor ingen annan utväg än att sälja sina kroppar.

Signe och Alice växer upp tillsammans på bibelkvinnornas barnhem. De är bästa vänner men när Signe får plats som piga skiljs deras vägar åt.
Signe hamnar hos Einar Karlsson på Fredriksberg. Karlsson är en hygglig karl, men arbetet är hårt och Signes bild av husbond slås i bitar när han förgriper sig på henne. Signe flyr, hon rymmer från sin husbonde och letar sig in till Stockholm. Av en slump korsas åter Alice och Signes vägar. Det är svårt för Signe att finna en anställning och istället låter hon sig försörjas av de inkomster Alice drar in på att sälja sin kropp. Signe skäms över att hon tar emot Alice hjälp när hon samtidigt fördömer det Alice gör. Hon minns sin fars ord till henne innan han lämnade henne på barnhemmet, "Du ska inte bli en apelsinflicka", sa han, och för Signe är det viktigt att göra rätt för sig och vara hederlig. Hon vill inte göra sin far besviken eller dra vanära över hans namn ifall hon en gång skulle få träffa honom igen.

Lena Kallenbergs Apelsinflickan ger precis som Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad en tidstypisk skildring av fattigfolkets Stockholm i slutet av 1800-talet. Vi får följa Signe från barnhem, dragiga och lusspäckade inackorderingsrum till magdalenornas hem för förtappade kvinnor. Livet är hårt och eländigt, hungern är tärande, löss- och loppbett kliar och svider. Det är inte svårt att leva sig in i Kallenbergs livfulla skildringar och man kan riktigt känna doften av vinterns fuktiga tunga yllesjalar och känna stanken från smutsiga svettiga kroppar en het sommardag. Trots allt lidande och all nödtorftighet som beskrivs är detta trots allt inte en helt igenom eländig berättelse, Signe utvecklas till en stark ung kvinna och en hoppfullhet inför en bättre framtid anas i slutet.  

onsdag 5 september 2012

Mörkt liv

Ännu en bok jag länge haft för avsikt att läsa och som jag nu kan checka av på listan är Kat Falls Mörkt liv. I en framtid så har stigningen av havsnivån fått stora landmassor att rasa ner i havet och det finns numera ytterst begränsade områden kvar som fortfarande är beboeliga. Några pionjärer har därför valt att bosätta sig under havsytan, nere i havsdjupen. De kallar sig själva för nybyggare och lever som jordbrukare på havsbotten där de odlar mat som de sedan säljer vidare till ytborna.

Ty är femton år och anses vara speciell eftersom han är det första barn som vuxit upp helt och hållet under havsytan. Precis som alla andra som tillbringat lång tid under havsytan så skimrar Tys hud eftersom han levt på en kost bestående av självlysande fisk. Detta gör att havsborna ofta blir utstirrade av ytborna när de till exempel besöker handelsstationer vid ytan och Ty har mer än en gång blivit utsatt för detta. Dessutom går det rykten om att de som vuxit upp i havet har speciella mörkergåvor och det händer att Ty får jobbiga frågor om detta. Det må finnas många faror med livet under ytan, men Ty trivs utmärkt med sitt liv i havet och han har redan stakat ut sin framtid här nere.

En dag när Ty är på upptäcksfärd hittar han en övergiven ubåt och när han tar sig in i den finner han väggarna helt täckta av blod. Inne i ubåten stöter han på Gemma, en ytbo i hans egen ålder, som desperat försöker hitta sin äldre bror som hon inte hört av på ett tag. Ty inser att han måste hjälpa denna havsoerfarna tjej tillbaka, men allt tar en oväntad utveckling när pirater plötsligt attackerar dem. 

Som bakgrund till den spännande berättelsen anas ett samhälle som styrs av en korrupt regering som är upphov till orättvisor och ett hårt liv för ytborna. Nybyggarna har det bättre på många sätt och vis, men problemen med pirater är omfattande och hotar lugnet på havsbotten.

Mörkt liv är spännade och actionspäckat från första sidan och man mer eller mindre kastas rakt in i (eller ner i) en helt ny värld. Och det är lite här det brister för mig, det är så mycket nytt, så många tekniska prylar och farkoster med flashiga namn som jag inte lyckas få tydliga bilder av medan jag läser. Jag önskar helt enkelt bättre beskrivningar av dessa. Det är möjligt att jag hänger upp mig lite väl mycket på dessa för miljöbeskrivningen i övrigt har jag inga problem med att föreställa mig. Hela undervattensmiljön är skickligt levandegjord och intrigen spännande och händelserik.