Sci-fi-klassiker

Länk till adlibris och bokus

För inte så länge sen läste jag Per Demvalls bearbetning av H.G. Wells Världarnas krig och blev mycket förtjust. Så pass så att jag lovade mig själv att läsa Per Demervalls två andra bearbetningar av Wells klasiker, nämligen Den osynlige mannen och Tidsmaskinen. Jag blev möjligen inte lika hänförd nu, men båda berättelserna är intressant läsning och snyggt bearbetade.

Den osynlige mannen kom första gången ut 1897 och handlar om vetenskapsmannen som undersöker varför vissa vattenlevande djur är genomskinliga och som blir nyfiken på om man inte skulle kunna göra däggdjur genomskinliga på samma vis. Han genomför ett experiment på sig själv som slutar med att han blir helt osynlig. Tyvärr blir han av med sina anteckningar om experimentet och kan inte hitta ett botemedel, men han lider inte särskilt av detta. För istället upptäcker han vilka fördelar han får såsom osynlig och allt han kan göra och komma undan med ostraffat.

Länk till adlibris och bokus

Tidsmaskinen som gavs ut redan 1895 anses vara den första berättelsen om tidsresor och berättar om tidsresenären, en man som skapat en maskin som kan resa framåt eller bakåt i tiden. Efter att ha gjort en sådan här tidsresa som slutar 800 000 år fram i tiden lyckas han efter många om och men återvända till sin tid för att berätta om det förskräckliga han har upplevt i framtiden. Det är en framtid där utvecklingen gått åt fel håll och människorna inte längre är herrar över sig själva.

Trots att Wells möjligen tog i aningens (en smula bara) när han placerade sin tidsresenär 800 000 år fram i tiden så är detta ändå ett framtidsscenario som otroligt nog, och säkert mycket tack vare Demervalls illustrationer, gör berättelsen greppbar.

Världarnas krig

Länk till adlibris och bokus

H.G. Wells Världarnas krig gavs ut redan 1898 och berättar om hur marsianer invaderar jorden. Den har efter första publiceringen getts ut på nytt ett flertal gånger men också filmatiserats och dramatiserats för radio. Mest känd är kanske den radiodramatisering från 1938 som orsakade panik då dramatiseringen var så realistisk så att folk som lyssnade faktiskt trodde att den skildrade verkliga händelser.

Berättelsen börjar med att man observerar ovanlig aktivitet på Mars yta. Därefter slår ett antal plåtcylindrar ner på jorden och marsianerna försöker ta sig ut. Människor försöker närma sig, de har hissat sina vita flaggor, men marsianerna har inga fredliga avsikter och börjar utplåna allt levande i sin närhet. Paniken är total för trots att militären sätts in har människorna inget att sätta emot de tekniskt överlägsna marsianerna.

Det som till sist tar kål på marsianerna är något så obetydligt som bakterier. Marisanerna må vara överlägsna med sina stridsmaskiner, men de är inte rustade för ett liv på jorden.

Jag förstår mycket väl varför Världarnas krig har blivit en klassiker. Det går att analysera berättelsen fram och tillbaka och skulle kunna skrivas spaltmeter om den och diskuteras minst lika mycket. Och det säger jag efter att "bara" ha läst den här förkortade, lättlästa och grafiska bearbetningen från Hegas. Ta bara jämförelsen med dagens informationssamhälle. I boken tar det flera dagar för nyheterna att sprida sig. Tänk den panik som skulle utbryta om det utspelats sig i nutid. Jag är hänförd och jag tänker helt klart läsa de två andra titlarna av H.G. Wells som Hegas gett ut, Den osynlige mannen och Tidsmaskinen som kom ut nu i höst.

Ett veck i tiden

Länk till adlibris och bokus

Jag lästeMadeleine L'Engles A wrinkle in time för ett par år sedan och jag var inte speciellt begeistrad. Bara ett litet tag efter att jag läst boken fick jag ett recex av boken på svenska, och jag var ju så där sugen på att läsa om boken då. Därför har Ett veck i tiden legat och samlat damm i högen med olästa böcker fram till nu då jag fick en ingivelse. 

Tyvärr har min uppfattning om boken inte ändrats ett skvatt. Det är nog så att vissa böcker ska läsas i en speciell ålder eller så är jag helt enkelt inte rätt person att uppskatta Ett veck i tiden. Jag stör mig fortfarande på hur oerhört sentimental berättelsen är, hur lillgamla barnen är (okej att L'Engle skrev boken 1962, men ändå!) och det kristna budskapet får mig tyvärr att himla med ögonen både en och två gånger. 

Ett veck i tiden är dock en av många älskad barnboksklassiker och det var säkert en av anledningarna till att Disney satsade på en filmatisering som kunde ses på biograferna i våras. Dock, vad jag kunnat läsa mig till, så tycks filmrecensenterna långt i från begeistrade, och betygen har varit minst sagt ljumma. Ungefär som min inställning till boken varit och förblir. 

Tack ändå till Modernista för recensionsexet!

Warcross

Länk till adlibris och bokus

Marie Lus Legend-trilogi är en serie jag brukar tala mig varm om och det är ingen hemlighet att det är en riktig favorit hos mig. Alltså blev jag förtjust när ett recensionsex av Lus nya roman, Warcross, damp ner i brevlådan för ett tag sen. (Stort tack till Modernista för recensionsexet!)

Artonåriga Emika Chen befinner sig på gränsen till utblottning. Hennes hyresvärd hotar med vräkning och den här gången kommer det inte att hjälpa att sälja av de få sista ägodelar och minnessaker Emika har kvar efter sin far. De få slantar hon får ihop som hacker och prisjägare räcker inte på långa vägar att betala av de skulder hon nu dragit på sig. Som ett sista desperat försök att få ihop pengar bestämmer sig Emika därför för att försöka hacka sig in på öppningsspelet av det internationella Warcross-mästerskapet, världens största spelturnering med miljarder följare för att försöka sno spelobjekt som hon sen kan sälja.

Emika som är en skicklig hackare har inga svårigheter att ta sig in i spelet, men ett misstag gör att hennes hackning plötsligt blir synlig för hela världen. Mitt under pågående spel kan plötsligt alla se vad Emika håller på med. Emika kastar sig ur spelet, men Warcross skapare, Hideo Tanaka, spårar enkelt upp Emika. Emika som förväntar sig, straff, böter och rungande utskällningar - minst, blir högst förvånad när Tanaka istället erbjuder att anlita henne som insiderspion i mästerskapet för att spåra och hitta en annan hacker som försöker sabotera hela turneringen. Det är så klart ett erbjudande som det inte går att tacka nej till och med ens befinner sig Emika i Tokyo och kastas in i mästerskapet som ett av de tävlande lagens jokrar. För Emikas del är det här en dröm som går i uppfyllelse, men uppdraget som spion hinner snart ifatt henne när hon gör upptäckter som inte bara sätter turneringens vara på spel, utan även riskerar att krossa hela Hideo Tanakas spelimperium och inte minst döda honom. 

Vill man läsa en bok med mycket action så är Warcross rätt bok att läsa! Det är fartfyllt och späckat med spännande spelpartier, gamers torde också finna nöje i dessa partier. Det är sci fi fast ändå inte, för vi befinner oss i nutid eller möjligen en väldigt snar framtid, mycket av tekniken går nämligen att känna igen, om än något förfinad. Lu visar prov på sin förmåga till världsbygge även i Warcross, en skicklighet som är en av anledningarna till att jag gillar Legend så mycket. I Warcross är det så klart spelvärlden som imponerar och VR-tekniken som är det kittlande inslaget.

Men tyvärr finns här även delar som är riktigt klyschiga. Jag minns inte om Legend var lika klyschig, det är möjligt att den hade inslag av det, framför allt i de stycken som gäller relationen mellan Day och June, men då svalde jag det med hull och hår. Nu gör jag det inte lika lätt. Jag är alltså en aningens besviken över att inte bli helt begeistrad i Warcross, samtidigt som det som sagt är otroligt spännande emellanåt.

Cinder

Länk till adlibris och bokus

Välkommen till Nya Beijing! Här färdas man i svävare och på gator och torg trängs man med androider som springer ärenden åt sina ägare. Och från månen skuggas tillvaron på jorden av ett hot från lunarernas makthungriga drottning. Marissa Meyer har förlagt sin uppfriskande och fiffiga version av Askungen i en framtid som nog ska vara rätt så avlägsen, men som alls inte känns så långt bort.

Även om tid och rum är helt annorlunda från originalet så är elementen från den klassiska sagan lätta att känna igen. Här finns den elaka styvmamman och två styvsystrar (den ena elak men den andra snäll och älskvärd). Här finns en prins och givetvis stundar en bal på slottet. Och Cinder, vår boks hjältinna, är denna sagas Askunge, men istället för en glassko har hon en mekanisk fot. För Cinder är nämligen en cyborg, delvis människa, delvis maskin, och som sådan räknas hon tyvärr också som en andra klassens medborgare.

Nu syns det inte så tydligt på Cinder att hon är en cyborg, hennes mekaniska delar består trots allt endast av en fot och en hand, vilka hon döljer väl med kängor och handskar, men hennes styvmor som genom sitt förmyndarskap mer eller mindre äger Cinder gör henne ständigt uppmärksam på hur tacksam Cinder bör vara för att hon inte blivit utslängd på gatan. Det är Cinders uppgift att dra in pengar till familjen. Tack och lov är hon en begåvad mekaniker som sällan saknar uppdrag, men när självaste prins Kai söker upp hennes lilla mekanikerstånd på torget för att få hjälp med att laga sin android kan Cinder inte dölja sin förvåning. Dessutom tycks prinsen fatta intresse för Cinder och försöker bjuda in henne till den årliga balen.

Cinder har förvisso inga som helst planer på att gå på balen, men hennes styvsystrar ska och Cinder gläds med Peony, som hon ser som sin lillasyster. Men inte heller Peony får möjlighet att gå på balen. Precis som så många av stadens invånare insjuknar hon nämligen i pesten och Cinders styvmamma anklagar Cinder för att ha smittat henne. Cinder säljs därför kvickt till ett forskningslabb där man testar olika botemedel mot pesten, hittills utan någon som helst framgång, och Cinders dagar är därmed räknade. Men Cinder visar sig bära på nyckeln till ett botemedel och kan istället räddas från en säker död. Men tiden till att få fram ett botemedel är knapp. Cinder hoppas så klart att läkarna ska kunna rädda hennes lillasyster, men kejsaren i Nya Beijing har också insjuknat och hans liv går så klart före.

Cinder är en bok jag länge haft på min att-läsa-lista och med boken nu utläst kan jag lugnt konstatera att den knappast gjorde mig besviken. Det är ren slukarläsning och läsglädje i att känna igen så många detaljer från den riktiga Askungen. Cinder är första delen i The lunar chronicles och vill man läsa vidare i denna sci fi-saga så ska man fortsätta med Scarlet.

Luridiumtjuven

Länk till adlibris och bokus

William Wenton bor i Norge på hemlig adress. Att han heter Wenton i efternamn är så klart också hemligt och familjen kallar sig sen åtta år tillbaka för familjen Olsen. Varför familjen lever under taget namn och varför man flydde från England har William aldrig fått någon bra förklaring på. Det enda han vet är att hans morfar försvann strax innan de blev tvungna att fly.

Williams morfar var en av världens skickligaste kryptologer, han var alltså expert på att lösa koder och kluriga problem och William har ärvt denna förmåga. William ser fram emot att hans klass ska få besöka Omöjlighetsutställningen på Vetenskapshistoriska museet som turnerat världen över och som visar upp Omöjligheten, världens mest komplicerade kod som ska vara nästintill omöjlig att knäcka. Till allas förvåning löser William koden och sätter därmed sig själv och sin familj i direkt livsfara.

William skickas till ett vetenskapligt institut i England och här får han äntligen veta sanningen om sin morfars mystiska försvinnande, sin egen familjs hemlighet och varför han själv svävar i livsfara.

Bobbie Peers har skrivit Luridiumtjuven som inledningsvis är väldigt spännande. Tyvärr tyckte jag att dem tappade fart efter ett tag, eller så var det bara jag som tröttnade, men för den som gillar actionäventyr med en del sci fi-inslag och tekniska innovationer så är det här en bok att rekommendera. Fortsättning följer i bok två, Kryptalportalen.

Liftarens guide till galaxen

Länk till adlibris och bokus

Douglas Adams Liftarens guide till galaxen räknas ofta till en av vår tids kultklassiker. En bok man bör ha läst. Jag har förvisso sett filmen från 2005, och den var väl ok som jag minns det. Att läsa boken har stått på min att-göra-lista ett tag för jag vill ju förstå storheten med denna humor-sci fi. Dock kunde jag ganska så omgående konstatera att detta inte var min kopp te.

Visserligen är Liftarens guide till galaxen fantastiskt fantasifull, den är knasig och har ett slags hyperaktiv berättarglädje. Det påminner faktiskt stundtals om när man läser berättelser skrivna av barn i 8-10-års åldern där detaljer och orsakssamband berättas ingående, ni vet när man faktiskt medan man läser nästan kan höra hur barnet suttit och fnissat medan hen skrivit. Lite så. Men alltså, nä. För min smak är det alldeles för många avbrott i historien, det är en, för att citera boken själv "...ganska ojämn bok /.../ och den innehåller en del artiklar som den tillfällige redaktören just för tillfället ansåg vara intressanta." Ungefär så. Jag tycker visserligen början är rätt kul med motorvägsbygget och så, men sen blir det för ojämnt, jag tappar bort mig och bryr mig väldigt lite om hur det ska gå för Arthur Dent och Ford Prefect.

Dödens märken

Länk till adlibris eller bokus

Ett flödessvall omgärdar en galax med flera beboeliga planeter. Det här flödessvallet rör sig genom galaxen, det finns där ständigt men dess intensitet varierar och det syns ibland som nån form av norrsken. Detta flöde påverkar människorna som bor i galaxen, dels i form av de unika flödesgåvor och öden varje människa har och dels genom att påverka och ligga till grund för religioner och politik.

På planeten Thuve lever två folkslag, dels de fredsälskande thuvesiterna och dels de mer stridslystna Shotet-folket. Akos tillhör thuvesiterna och kommer från en inflytelserik familj. När Shotet-folket får nys om hans öde kidnappas han tillsammans med sin bror och blir fånge hos Shotets tyranniske regent, Ryzek.

Ryzeks yngre syster, Cyra, lider enormt av sin flödesgåva. Hennes gåva orsakar henne enorm fysisk smärta som hon genom beröring kan föra över till andra människor, något hennes bror utnyttjar för att tortera sina fiender. Cyras och Ryzeks relation är knappast den bästa men när Ryzek upptäcker att Akos gåva stoppar andra personers flödesgåva för han samman Akos med Cyra för att lindra hennes smärta.

Ett till en början högst motvilligt sammanförande leder snart till insikten om att de har en gemensam fiende i Ryzek. Och Cyra har också något som Akos vill ha och behöver. Hon kan hjälpa honom att lära sig att slåss, vilket han måste lära sig för att kunna rädda sin bror som också hålls fånge av Ryzek. Omväxlande får man följa Akos och Cyra och hur deras relation går från fiendeskap till djup vänskap och till och med något mer.

Det här är grundhistorien i Veronica Roths Dödens märken, men det hela är mycket mer komplicerat, i alla fall känns det så i mitt huvud. Flödessvallet och flödesgåvorna är ganska diffusa. Det finns allianser mellan olika planeter och olika familjer som jag tycker är röriga. Och så finns här mitt i allt orakel som kan avgöra vad som ska ske i framtiden. Det är lite för komplicerat, lite för snårigt att komma in i och jag förstår inte heller riktigt varför vi får följa Cyra utifrån jagperspektiv medan Akos berättelse återges i tredje person. Det finns en karta över galaxen i början, men jag hade hellre sett en karta över planeten Thuve och en förteckning över de mäktiga släkterna och hur de hänger ihop med varandra med allianser och familjeband.

Jag tyckte väldigt bra om Divergent-serien, men det här faller jag dessvärre inte för, även om jag delvis imponeras över Roths enorma världsbygge. Andra delen i denna duologi kommer jag därför med största sannolikhet inte att bry mig om att läsa.

Stort tack till Modernista för recensionsexet!

Vren

Vren - De glömda rummen utspelar sig på jorden på 2400-talet. Aha, tänker kanske en del när de hör detta: det här är alltså en sci fi med flygande bilar och androider och annat högteknologiskt bjäfs, men ingalunda. Jorden blomstrade förvisso bara några generationer tidigare till följd av att man på 2100-talet kom på hur man skulle färdas mellan galaxerna och därmed upptäckte hela tretton solsystem med beboeliga planeter. Planeterna koloniserades snabbt och under ett par hundra år levde jorden gott på den handel och det kulturutbyte man hade med de andra planeterna. Men så småningom började de koloniserade planeterna att tröttna på jordens överhöghet och ett krig bröt ut varpå jorden förlorade kontrollen över sina kolonier. Vad värre var, för jordens befolkning, var att jorden isolerades och kriget slog ut all avancerad teknologi. Jorden gick tillbaka i utvecklingen och påminner på 2400-talet snarare om ett medeltida samhälle.

Anya, en sextonårig tjej, är på väg hem för ett par dagars skollov när hon stöter på en Vren. Vrenarna var den enda utomjordiska art som blev kvar på jorden efter kriget och de ser ungefär ut som en jättestor varg med grårandig päls och vassa tänder. De är livsfarliga, men intelligenta, djur och har förslavats av människorna som använder dem i strider eller som rena mördarredskap. En vren som lovar att lyda en människa och svär ägareden är bunden att lyda och följa sin ägares minsta befallning tills dess att den blir löst från sin ed.

Den här vrenen som Anya stöter på är nära på död, fastbunden vid ett träd håller den på att törsta ihjäl, och en bit bort ligger dess ägare som uppenbarligen råkat ut för något mycket otrevligt. Anya får vrenen att svära ägareden och vågar först därefter hjälpa honom och tar med honom hem till sina föräldrars förskräckelse. Men Kirvan, som vrenen heter, är en mördarvren på väg till ett uppdrag och det dröjer inte länge förrän en budbärare kommer för att hämta honom. Men Kirvan och Anya ska mötas igen. För utan att Anya till en början vet om det har hon omedvetet lagt Kirvans öde i sina händer och därmed blir hon också indragen i en livsfarlig sammansvärjning som hotar inte bara det kungadöme som Anya lever i, utan även hela jordens befolkning. För vad vore Vren - de glömda rummen för en sci fi-/fantasyroman utan elakingar som smider onda planer?

Jag blev helt fascinerad av vrenen som beskrivs som en mördarmaskin, en varelse som man håller sig så långt borta från som möjligt då de med en enda snabb rörelse kan ta livet av en annan varelse med sina sylvassa tänder eller sina långa klor. Och samtidigt som de är ett mäktigt djur, som borde befinna sig högt över människan, intelligenta som de också är, så har de blivit totalt kuvade på jorden och får utstå förskräcklig behandling av sina ägare. Och åh, vad jag gillar Lotta Olivecronas beskrivning av relationen mellan Anya och Kirvan där rädsla och misstänksamhet sakta går över i en ömsesidig respekt för varandra. Och händelseförloppet i sig är också spännande. Två till delar om Vren finns för den som vill fortsätta läsa detta spännande och genomtänkta sci-fi-fantasyäventyr. Tyvärr går Vren-böckerna inte längre att köpa, annat än som e-böcker eller ljudböcker, men det finns ju bibliotek!

A wrinkle in time

Denna utgåva finns hos adlibris

Madeleine L'Engles A wrinkle in time, eller Ett veck i tiden som den svenska översättningen heter, kom första gången ut 1962 men läses och älskas än idag (kanske främst i USA) - en modern barnboksklassiker helt enkelt. Att då, för en sisådär femtio år sedan, skriva sci fi för barn och unga var nytt och säkert superspännande, men det är inte säkert att de unga som läser boken idag finner den lika spännande. Speciellt inte då de flesta böcker som ges ut idag är actionstinna äventyr i rasande tempo. Och tempo är nog det jag saknar mest med A wrinkle in time.

Boken börjar dock väldigt lovande; det är mystiskt och stämningsfullt när familjen Murry mitt under stormande natt får besök. Tolv-trettonåriga Meg, hennes femårige lillebror Charles Wallace och deras mamma har alla vaknat av stormen och sitter i köket när en egendomlig liten gumma som kallar sig för Mrs Whatsit smyger in i farstun. Detta blir upptakten på ett intergalaktiskt äventyr där Meg och Charles Wallace tillsammans med Calvin, en kille från Megs skola, med hjälp av tesserakter , eller veck i tiden, reser genom tid och rum för att leta efter Megs och Charles Wallace pappa och föra honom tillbaka till jorden. Fadern har i flera år varit försvunnen och av Mrs Whatsit och hennes två kompisar Mrs Who och Mrs Which får de veta att pappan hålls fången av en mörk kraft.

Som serieroman hos adlibris och bokus

Det börjar som sagt lovande, bara det att när äventyret ska till att starta så segnar det till. Ordentligt. Det är för mycket snack och för lite verkstad. Jag tycker Meg är gnällig och tjatig och omogen. Charles Wallace lillgamla sätt är inte trovärdigt för fem öre och de tre tanterna, Mrs Who, Mrs Whatsit och Mrs Which, som det väl är meningen att man ska tycka är lite galna och roliga, tycker jag bara är jobbiga och störiga. Och så är det moralen om att kärlek övervinner allt... suck...

Jag passade faktiskt på att läsa Hope Larsons bearbetning av L'Engles bok till grafisk roman direkt efteråt och den gillade jag mycket bättre, så pass att jag till och med vill rekommendera den. Så har du inte läst L'Engles barnboksklassiker, men är nyfiken på den, strunta i boken och se istället till att läsa den grafiska romanen!

Prismagalaxen

Läs mer på adlibris eller bokus

Året är 2255 och Nova är elva år och bor på planeten Jorden i SkyMalmö (alltså i Malmö, men nu svävar staden och dess hus flera mil ovanför marken burna av konstgjorda luftströmmar). Alltsedan hennes pappa försvann spårlöst för fyra år sedan har det bara varit Nova och hennes mamma, Måne. Nova och Måne pratar sällan om pappan och de har heller aldrig riktigt pratat om vad som hände och varför han försvann, men Nova misstänker att Måne vet mer om försvinnandet än vad hon vill berätta.

Den här sommaren ska Nova på läger på planeten Indigo i Prismagalaxen. Det blir ett äventyr där Nova lär känna nya kompisar och där hon tillsammans med sina nya vänner får lösa en massa kluriga och spännande uppdrag på planeten som bebos av många ovanliga djur och växter.

Men den här sommaren blir Nova också påmind om de märkliga silvertrådarna som finns inne i hennes vänstra hand. En gång räddade de livet på henne, men sedan den gången har Nova inte behövt bekymra sig över silvertrådarna och hon har heller inte berättat för någon om dem. Nu börjar de dock åter göra sig påminda. När Nova befinner sig i fara börjar det nämligen bränna och sticka i handflatan - ett säkert tecken på att silvertrådarna kommer att lösas ut. Under tiden på lägret blir det allt mer tydligt att hon befinner sig i omedelbar fara och att där finns någon som vill komma åt henne. Vem och varför?

Silvertrådarna är första delen i framtids- och rymdäventyret Prismagalaxen, skriven av Ingrid Remvall. Detta är Remvalls debutbok och det är en genomtänkt värld och framtid som presenteras, full av detaljer, tekniska finesser och spännande varelser och figurer. Men jag önskar så att en duktig redigerare hade strukit och kortat ned och dödat flera av Remvalls darlings, för det här är alldeles för pratigt och jag känner mig totalt oengagerad. Tyvärr. Kanske att jag gillat Prismagalaxen om jag tyckt det var mer spännande med rymden eller gillade Star wars och Star trek och såna serier? Kanske hade jag då kunnat ta till mig och fascineras av de annorlunda miljöerna, varelserna och teknikerna? Tyvärr tror jag inte det hade hjälpt så mycket för jag kan inte uppbåda något som helst engagemang för vare sig personerna eller det som händer i berättelsen. Och ärligt talat är jag inte det minsta nyfiken på att ta reda på vad det här med trådarna i handen är för nåt. Jag lär med andra ord inte lägga någon tid på att läsa de följande delarna, Ökensafarin och Den spruckna planeten. Och jag kan bara hoppas att dessa delar fått en bättre bearbetning än Silvertrådarna.

Uppstigandet

Uppstigandet är första delen i The Dove Chronicles som är Karen Baos debutroman och som hon började skriva redan som sjuttonåring. Det är imponerande. Och nog kan Bao komma att imponera i framtiden. Det här blev jag dessvärre inte helt så tagen av. För det första påminner Baos samhälle Divergent alldeles för mycket med folket som är indelat i olika klasser eller skikt och en utbildningsfas med ett rankingsystem - det gäller att placera sig i topp - annars är du ingenting. Och huvudpersonen, Phaet, är precis som Tris i Divergent en underdog som har allt att vinna eller förlora. Det känns liksom som att man kan den här berättelsen nu och det behövs tillföras något mer originellt till berättelsen än att förlägga den på månen för att det ska bli intressant.

I korta drag så är detta plotten: femtonåriga Phaet är uppvuxen i kolonin på månen. Efter sin pappas död har Phaet blivit inåtvänd och tyst och låter hellre bästa kompisen, tillika pojkvännen, Umbriel föra hennes talan. De båda jobbar sida vid sida i växthuset och Phaet är nöjd med sin framtid som växtförädlare. Men när hennes mamma, som är journalist, plötsligt anhålls för illojalitet mot staten ser sig Phaet tvingad att göra allt hon kan för att både rädda sin mor och rädda sina småsyskon från att hamna på härbärget och evig fattigdom. Hon ansöker därför om att gå med i milisen som skyddar månbaserna mot de fientliga jordborna. Kan hon bli en av topprekryterna så kommer hon att få en ersättning som kommer att kunna frige mamman och säkra både hennes och syskonens framtid.

Blir någon överraskad om jag säger att Phaet lyckas över förväntan under den hårda och brutala utbildningen inom militären? Och att hon också finner en ny själsfrände i en av de andra topprekryterna. Eller att hon efter genomförd utbildning börjar inse att den regim hon följt och nu tjänar bär på hemligheter som de undanhåller folket.

Jag erkänner utan omsvep att jag skummade rätt mycket. Inte bara för den ganska förutsägbara historians skull, utan också på grund av Baos många vetenskapliga termer och uttryck. Är man naturvetare så kanske man uppskattar detta, men jag gillade det inte. Mitt intresse fångas i och för sig alldeles vid slutet när en plötslig vändning kommer som gör allt mycket spännande. Men denna vändning sker först cirka tjugo sidor från slutet, vilket så klart är alldeles för sent.

Tack till Modernista för rec-exet!

Champion

läs mer på adlibris eller bokus

Jag håller som bäst på att läsa om den avslutande delen av Marie Lus Legend-trilogi, Champion. För inte heller till den tredje delen klarade jag av att hålla mig till att den skulle översättas och släppas på svenska. (recension av den engelska utgåvan finns här). Men den här serien är outstanding och jag läser gärna om Champion på svenska. Som jag tidigare skrivit så tycker jag att Lus serie höjer sig och sticker ut rejält framför (framför allt) Divergent och även Hungerspelen. Jag är imponerad av den trovärdiga framtida värld som Lu byggt upp. Champion utspelar sig drygt hundra år fram i tiden, men inget som Lu beskriver känns överdrivet eller flippat sci fi. (Möjligtvis med undantag av det här med att leva i ett ständigt pågående spel, som man gör i Antarktis huvudstad Ross City).

Jag vet att jag någonstans har läst om planerna på en filmatisering, vilket ger mig ångest! Jag vet inte om det är en film jag kommer att vilja se. Jag hade lite samma tudelade känsla när jag först fick höra om att Boktjuven skulle filmatiseras. Böcker som man tycker riktigt bra om kan knappast bli bättre när någon annan tolkar det du upplevt. Hungerspelen har i och för sig levt upp till förväntningarna, men tänk om Legend blir en Divergent-film...

Men innan det är dags att oroa sig så har jag något annat att se fram emot: snart väntas Livet före Legend komma ut på svenska, som består av två noveller om June och Day. Och bäst av allt är att en ny serie av författaren väntas komma i vår. Den unga eliten heter den. Gissa vem som ser fram emot att läsa den boken!

Tusen tack till Modernista för rec-exet!

Four

Adlibris och Bokus har boken

Denna samling noveller är ett definitivt måste för alla Divergent-fans. Kanske rent av oumbärlig!? För själva Divergenttrilogin tillförs dock vare sig några direkta nyheter, hemligheter eller oumbärlig fakta.

Veronica Roth utgick inledningsvis från att skriva utifrån Tobias Eatons perspektiv när hon började skriva Divergent. Sen tog det liksom stopp och Tris dök upp istället som huvudperson. Men Tobias, eller Four som vi bäst känner honom som, fick sin plats i Divergent-trilogin ändå genom komma in i berättelsen senare, först som Tris instruktör och efterhand som pojkvän och jämlike.

I Four - En Divergentsamling får vi alltså i fyra noveller lära känna Tobias som den Osjälviske Tobias Eaton innan han byter falang till de Tappra och blir Four. Tre av novellerna utspelar sig före Divergent och presenterar Four på mer eller mindre exakt samma vis som Roth gör med Tris (falangtest, falangbyte med påföljande initiering och hur Tobias sedan blir en av det årets bästa noviser). Vi får så klart en noggrannare redogörelse för Fours uppväxt och bakgrund men Roth  placerar också redan här fröet till händelseutvecklingen i Divergent-böckerna.

Det är först i den sista novellen som Tris och Four möts, men för den som inte kan nöja sig med detta så har Roth lagt till ett par sidor på slutet, i vilka scener ur Divergent, där både Tris och Four förekommer samtidigt, återigen berättas - men den här gången utifrån Fours perspektiv.

Tusen tack till Modernista för rec-exet!

Champion

snart på svenska hos adlibris och bokus

Det är inte länge kvar nu tills Marie Lus avslutande bok i Legend-trilogin kommer ut på svenska. Jag kunde inte hålla mig tills Prodigy var översatt och inte heller ville jag vänta på att läsa Champion (hade bara tiden funnits så hade jag antagligen slukat Champion redan när den kom ut på engelska i våras, men bättre då att som nu läsa den under semestern och njuta!)

Dock gav jag mig tid till att läsa om Prodigy på svenska (stort tack till Modernista för recexet!) innan jag tog tag i Champion. Jag tror i och för sig inte direkt att jag hade behövt läsa om Prodigy, men det var hur som helst lika spännande den här gången och ökade mitt sug efter att få veta upplösningen.

Republiken håller så sakteligen på att återvinna folkets förtroende under Elektor Andens styre och arbetar hårt för att göra Republiken till en öppen stat. June arbetar direkt under Anden som hans preses (Princeps Elect) och ingår i hans närmsta krets som rådgivare. Day däremot, har förvisso tilldelats en hög militär position, men han har dragit sig undan med sin bror och kämpar med behandlingen av den hjärntumör som sakta håller på att släcka hans liv, något som June hålls helt ovetandes om.

Det verkar som att landet håller på att återhämta sig, ett fredsfördrag håller på att tas fram mellan Republiken och Kolonierna när det plötsligt bryter ut en svår pestepidemi ut vid Kolonierna gränser. Kolonierna anklagar Republiken för att medvetet sprida smittan och står på randen till att förklara krig mot Republiken om de inte kan stoppa pestsmittan. Men något botemedel existerar inte. Åtminstone inte än. Nyckeln till botemedlet ligger hos Eden, Days bror, och June måste övertyga Day om att släppa ifrån sig sin bror för att finna ett botemedel, vilket å andra sidan innebär att Day riskerar att förlora allt. 

Marie Lu knyter ihop sin Legendtrilogi på ett bra vis, tycker jag. Det händer mycket i sista delen och både Junes och Days karaktärer fortsätter att utvecklas. Jag tycker Lu lyckas bra med att hålla sina karaktärer komplexa. Ingen är helt svart eller vit, god eller ond. De är människor med både svagheter och styrkor.

Men det jag allra mest gillar med Lus trilogi, och som i mitt tycke gör att Legend sticker ut från många andra dystopier som toppat försäljningslistorna de senaste åren, är att Lu verkligen sett till The big picture. Den värld hon skapat som bakgrund till sin berättelse omfattar HELA världen; hennes värld ingår i ett större sammanhang. Vi ser inte bara ett framtida USA som i Hungerspelen eller ett Chicago som i Divergent. Klimatförändringar och politiska och ekonomiska omständigheter har gjort Antarktiskt beboeligt och Afrika är en ledande kontinent. Marie Lu har tänkt ett steg längre än både Suzanne Collins och Veronica Roth gjort och det tycker jag, gör att Legend faktiskt placerar sig ett snäpp högre än dessa två andra bästsäljardystopier. Det och att den framtid som hon beskriver känns klart trovärdig, både supermaktmässigt, miljömässigt och tekniskt (många prylar som beskrivs låter helt klart som något som skulle kunna existera inom en inte alltför avlägsen framtid) . Det här är bra sci fi utan att bli det minsta utflippat.

Viskningar i mörkret

H. P. Lovecraft räknas som en av mästarna inom skräck- och sci-fi-noveller. Mycket mer än så kände jag inte till om Lovecraft när jag tog mig an att läsa Viskningar i mörkret från 1930. Att läsa en novell tänkte jag inte skulle ta någon större tid i anspråk, inte heller då det var en novell skriven i en genre som jag gärna föredrar. Men Lovecraft är ganska så omständlig i sitt berättande. Det är långa beskrivningar av miljöer, hur huvudpersonen känner, vad han tänker och företar sig och handlingen går långsamt framåt. Det där riktiga drivet saknas liksom, men med sitt sävliga, detaljerade berättande bygger Lovecraft å andra sidan upp en påtagligt kuslig stämning. Och det är denna förmåga som stämningsskapare som gjort Lovecraft till en av sin tids främsta inom skräckgenren.

Viskningar i mörkret berättar om hur uppsvällda  kroppar, definitivt inte människor, har synts i de översvämmade floderna kring Vermont och hur därefter gamla folkhistorier, skrock och indianberättelser pånyttfötts i trakterna och skogarna kring Vermont. Historierna beskriver varelser som lever ett undanskymt liv, varelser som få har sett, men vars existens det finns tydliga tecken på i form av bland annat kloliknande fotavtryck. Det finns också människor som vittnat om hur de stött på dessa varelser och hur de då talat till dem med en surrande, människoimiterande röst.

Albert Wilmarth, en journalist, som engagerar sig i de folkloristiska berättelser som väckts till liv, kontaktas en dag av en man som försöker övertyga Wilmarth om att varelserna verkligen existerar. Denne man, Henry Akeley, berättar om hur hans gård hemsöks av varelserna om natten, hur hundarna skäller vansinnigt under nätterna och hur han sedan morgonen därpå finner marken utanför gården täckt av kloliknande avtryck. Vad är dessa varelser för något? Är de från denna värld? Vad vill de Akeley?

Viskningar i mörkret har, som sagt en kuslig stämning, men det är också en väldigt märklig berättelse. Och trots att jag tyckte det var lite väl ansträngande att läsa Lovecraft är jag likväl nyfiken på att ta del av fler av hans sjuka historier.

Allegiant

att köpa hos adlibris eller bokus

Det är inte lätt att skriva något om en bok och dess innehåll utan att spoila alltför mycket, speciellt som det kommer att dröja innan den svenska översättningen kommer ut, men jag gör ett försök att skriva ned mina tankar om Veronica Roths Allegiant. Men lyfter också ett varnande finger för läsare som inte vill veta något i förväg!

Som jag längtade efter att få läsa den avslutande delen av Divergent-trilogin! Äntligen skulle jag få reda på alla hemligheter kring falangsystemet och varför hela Chicago verkade hållas skyddad från omvärlden. Tyvärr fick jag och Allegiant inte den bästa starten. Jag hade sett fram emot att isolera mig med den efterlängtade sista delen och bara plöja, men julen med släkt, familj och umgänge upphöjt till tusen kom emellan, och jag kunde bara stjäla till mig ett kapitel då och då. Inte bästa sättet att komma in i ett läsflow precis, och det är faktiskt först det senaste dygnet jag kunnat ta igen min förlorade lästid och på riktigt komma in i boken. Och tyvärr får jag säga att jag är långt ifrån så överväldigad som jag var efter att ha läst både Divergent och Insurgent.

Det mest intressanta var ju att få reda på de bakomliggande tankarna till varför samhället ser ut som det gör i Roths värld. Men efter att hemligheterna väl avslöjats så var det precis som att jag hamnade i ett slags antiklimax och all spänning bara försvann under mer än halva boken (för att i och för sig återvända under de sista hundra sidorna).

Tris och Tobias lyckas tillsammans med några andra välkända karaktärer från serien, fly Chicago för att ta reda på vad som finns utanför staden och för att slippa undan alla lögner de levt med. Men verkligheten utanför stadsgränsen avslöjar chockerande sanningar och handlar återigen minst lika mycket om att välja sida. Det visar sig att hela Chicago ingår i ett slags socialt och genetiskt experiment som "Bureau of Genetic Welfare", de ledande i vad som är kvar av USA, håller i. Chicago är inte den enda staden som dessa experiment pågår i, däremot är Chicago den stad i vilken experimenten hittills varit mest framgångsrika. I varje fall tills Evelyn Johnson och de falanglösa tog över makten och började sätta falangsystemet ur spel. The Bureau planerar därför att överge Chicagoexperimentet, vilket i praktiken innebär ett utplånande av Tris och Tobias alla vänner som är kvar i staden. Och så får det ju inte lov att bli.

Det blir lite tjatigt, tycker jag. Återigen handlar det om att man måste göra uppror mot en ny övermakt och återigen så är Tris och Tobias oense om hur man bör gå till väga. Det som däremot gör Allegiant lite mer spännande (förutom att man får hela experimentgrejen avslöjad för sig) är att det inte längre bara är Tris som är bokens berättare. Roth låter oss ta del av hennes berättelse utifrån både Tris OCH Tobias perspektiv.

Sen måste jag erkänna att jag faktiskt gillade slutet på Allegiant, trots den till en början chockerande effekt det hade på mig.

Enders spel

att köpa hos adlibris eller bokus tex

Orson Scott Cards Enders spel utkom ursprungligen 1985, men har nu på nytt kommit ut på svenska lagom till att filmen baserad på boken går upp på bio (8 november är det premiär i Sverige).

Efter att jorden nätt och jämnt klarat sig från två attacker av utomjordingar, de så kallade "giftingarna", har man börjat fostra och utbilda barn från tidig ålder till att bli militära befäl som ska kunna rädda världen vid en kommande tredje attack. Andrew Wiggins, eller Ender, som han kallas, blir vid sex års ålder utvald och skickad till stridsskolan där han ska få militär utbildning av Internationella flottan.

Ender visar sig vara en strategisk naturbegåvning och avancerar snabbt och blir en av de yngsta ledarna någonsin i skolan. Men trots den respekt Ender vinner på skolan känner han sig mycket ensam uppe på stridsskolan. Dessutom utsätts Ender hela tiden för mer och mer press från de vuxna som vill testa vad han går för och från andra elever i skolan utsätts han för rivalitet och ogillande då det är tydligt att skolans ledare redan ser en stor general i honom. Men har Ender verkligen det som krävs för att rädda jorden?

Under läsningens gång fanns det mycket som jag antingen irriterade mig på eller bara inte tyckte om. Låt mig börja med det här med att Ender bara är sex år gammal och för långa, för sin ålder, avancerade resonemang med sig själv och är taktisk nogräknad. Jag förstår ju att han är hyperintelligent och brådmogen, uppenbarligen, men han både pratar och tänker som en bra mycket äldre pojke och detta gör han under hela bokens gång, som faktiskt spänner över sex år. Personlighetsmässigt utvecklas Ender under dessa år, men resonemangen han för, både med sig själv och med andra, håller från första början en otroligt hög nivå. Och detta gör lille Ender till en väldigt overklig pojke i mina ögon. Jag får det inte att gå ihop i mitt huvud helt enketl!

Och att man först på sidan 257 får veta något som helst mer om dessa så kallade gifitingar (översatt från det engelska "buggers", så där bra översättning, enligt mig) kan väl tänkas vara ett sätt för författaren att hålla sin läsare nyfiken och på sträckbänken, men då är har man inte ens hundra sidor kvar av boken.

Sen pallade jag inte riktigt med de långa och många redogörelserna för stridsövningarna i simulatorerna och träningarna i gravitationsrummet och får erkänna att jag skummande en del här. För mig var dessa styckena bara tröttsamma, men för dem som gillar att leka krig eller är intresserade av stridsteknik och krigsstrategier måste detta vara nära på extatisk läsning.

Men, nu låter det som att jag inte alls gillade Enders spel. Jag tröttnade förvisso ett tag där nånstans mellan alla övningsstrider, men samtidigt är den här boken mer än bara krig, sci fi och utomjordingar och det är de existentiella delarna av berättelsen som får mig att sugas med. De prövningar Ender utsätts för är grymma och han formas av de vuxna att bli någon han absolut inte vill bli. Enders examensprov är raffinerande, om än något förutsägbart, men det som händer därefter och hur berättelsen slutar är, utan att jag avslöjar något, ännu mer snillrikt och gör denna roman till något alldeles extra.

Tusen tack till Modernista förlag för recensionsexet!

Nedan trailern till filmen Ender's game:

Den femte vågen

bl.a. adlibris eller bokus har boke

Den femte vågen är en bok helt i min smak! Mitt problem nu är bara att jag läste ut boken för flera veckor sedan. Jag känner fortfarande stor entusiasm när jag tänker på boken, men det är så svårt att skriva något bra och sammanhängande om man inte gör det medan minnet av boken finns färskt i huvudet. Jag ska dock ändå ge mig på ett försök att skriva ihop nån form av recension av Rick Yanceys mycket spännande dystopi.

Vem har inte sett en film där aliens invaderar jorden? Jag hade Independence day tydligt i tankarna när jag började läsa Den femte vågen. Det börjar nämligen med att ett stort rymdskepp lägger sig i omloppsbana kring jorden. Och där svävar det, liksom betraktande människornas förehavande. Nerifrån jorden försöker man så klart ta kontakt med dessa utomjordiska besökare, men får inte något som helst gensvar. Vad vill de där utomjordingarna egentligen? Har de verkligen kommit hela vägen till jorden utan att vilja interagera med oss som bor här? Nyfikenheten från människornas sida är stor, det pratas och snackas, läggs fram teorier och hypoteser om vilka de är och varför de har kommit. När man nerifrån jorden börjat vänja sig vid att se skeppet lysa likt en stjärna på himlen, långt, långt uppe, då sker första attacken. Första vågen kommer som en elektromagnetisk puls som slår ut all elektricitet. Med andra vågen sköljer tsunamis med sig städer, byar, djur och människor längs med kusterna. Tredje vågen för med sig pesten som tar död på de som haft turen att överleva första och andra vågen. Och de som haft oturen att överleva så här långt ska utrotas med den fjärde vågen: Tystarna.

Cassie och hennes lillebror Sam har klarat sig så här långt. Men när en militär räddningspatrull undsätter den grupp överlevande som Cassie och Sam sällat sig till, kommer de ifrån varandra. Militären säger sig bara ha plats att hämta upp de minsta barnen till att börja med och för att rädda sin bror tvingas Cassie överge honom. Men hon lovar honom dyrt och heligt att hon ska komma efter så snart hon kan.

Nu blir det inte så. För Cassie, tvingas fly, blir skadad och är nära att förfrysa men räddas av Evan, en kille som förlorat hela sin familj och som nu lever ensam i sitt barndomshem. Cassie, som är övertygad om att enda sättet att överleva är att hålla sig i rörelse och inte lita på någon annan än sig själv, är nu mer eller mindre beroende av den här killen, som hon absolut inte vet om hon kan lita på. Hon är dock fast besluten om att hon så snart hon kan, ska leta upp sin lillebror så att de kan vara tillsammans igen. Det har hon lovat honom.

Det är spännande så det förslår med sitt höga tempo och ödesmättade stämning! Och jag hoppar nästan till av spänning när Yancey plötsligt lägger in en twist som kastar omkull hela händelseförloppet när jag precis börjat känna mig säker på vart berättelsen är på väg. Det är helt enkelt väldigt svårt att lägga ifrån sig Den femte vågen. Boken hoppar mellan berättarperspektiven, dels följer vi Cassie, dels Sam och dessutom får vi lära känna och följa ytterligare ett par nyckelpersoner. Jag tyckte inte det var svårt att växla mellan perspektiven, men det gäller nog att vara vaken under läsningen så att det inte blir onödigt rörigt.

Även om jag nu verkligen rycktes med i boken och av berättelsen, så får jag väl ändå medge att här finns några logiska luckor. Om nu utomjordingarna är så överlägsna, varför då dra ut så länge på erövringen av jorden? Och varför träna upp alla barn för att ändå sen bara offra dem så fort saker och ting börjar gå fel? Ganska dålig investering enligt mig.

Jag är förresten rätt säker på att Yancey läst Genom dina ögon, för hans bild av utomjordingar är snarlik Stephenie Meyers uppfattning om dem. Den femte vågen är, kanske inte helt oväntat, första boken i en trilogi (det verkar nästan inte som att det går att skriva bara en enda bok inom domedagsgenren längre) och min gissning är att Den femte vågen kommer att bana väg för fler böcker på temat aliens.

Omläsningsunnis

Insurgent hos adlibris eller bokus

Efter att ha läst Veronica Roths Divergent så kunde jag inte hålla mig tills del två, Insurgent kom ut på svenska, utan var verkligen tvungen att kasta mig över boken på engelska. Det här var nån gång i våras och nu längtar jag istället på del tre, Allegiant, som ska komma i oktober. Men nu har ju Insurgent precis kommit ut på svenska, och jag hade turen att få ett recensionsex från förlaget, och av den anledningen tänkte jag att jag kunde få unna mig lite omläsning.

Jag hade liksom tänkt att jag skulle läsa lite grand, ett kapitel då och då, vid sidan om alla andra böcker som jag har mer brådis med att läsa på grund av jobb. Men se det gick inte. Insurgent är precis lika oemotståndlig i svensk översättning och jag har inte många sidor kvar av boken nu. Jag fångas än en gång av Roths höga tempo och driv (det händer ofantligt mycket i del två!), av kemin mellan Tris och Four och jag stör mig fortfarande på Tris envetna envishet samtidigt som jag ändå tycker om henne.

Jag tänkte inte att jag skulle skriva ännu en recension av Insurgent, men läs gärna vad jag tyckte efter att ha läst den engelska utgåvan.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!