måndag 30 november 2015

Änglafall

Finns t.ex. hos adlibris eller bokus
Det har faktiskt inte gått mer än sex veckor sen Undergångens änglar steg ned på jorden, men under dessa sex veckor har hela världen hunnit rämna. Städer är numera ödelagda, gatugängen har tagit över och fruktan inför deras våldsamheter är stor bland vanligt folk. Men ännu större är fruktan inför änglarna som varken hörs eller syns förrän det redan är för sent.

Sjuttonåriga Penryn gömmer sig i Silicon valley med sin rullstolsbundna lillasyster Paige och deras galna mamma (och då menar jag inte galen som i lite crazy, nä, vi snackar galen som i psykiskt sjuk och totalt oberäknelig galen). En natt råkar de bli vittne till hur en ängel får sina vingar avhuggna av ett gäng krigaränglar, fast än värre är att Paige medan hon försöker fly undan i sin rullstol blir bortrövad av krigaränglarna. Det enda Penryn kommer på att göra är att vårda den vingklippte och svårt skadade ängeln i förhoppningen att han ska visa henne vart de andra änglarna har fört hennes lillasyster.

Rafael, eller Raffe, som ängeln heter, vill till en början inte ha något med Penryn att göra, men hon sitter å andra sidan på trumfkort - hon har hans vingar! Och motvilligt går Raffe med på att hjälpa Penryn in i änglarnas högborg i San Fransisco för att rädda sin lillasyster.

Susan Ee debuterade med Angelfall 2012, första delen i trilogin om Penryn och tidernas slut, och har nått stor framgång med serien vars första del alltså nu finns i svensk översättning. Och jag har på känn att Änglafall kan nå framgång även här i Sverige. Detta är nämligen en riktig bladvändare späckad med action, spänning, hemskheter, demoner och ondskefulla änglar. Dystopierna är numera så många så det krävs nåt nytt och eget för att sticka ut och det tycker jag Änglafall lyckas med. Men var kommer änglarna ifrån? Vad gör de på jorden och hur kan det ens vara att människans traditionella uppfattning av änglar såsom goda varelser är så totalt fel? Det här är en serie som jag helt klart vill läsa vidare på!

Tack till Modernista för rec.exet!

Hönan som drömde om att flyga

Finns hos adlibris eller bokus
Den lilla hönan Knopps högsta önskan i livet är att få ruva ett av sina egna ägg och få se det kläckas.
Men i hela sitt liv har hon suttit instängd i en trång liten bur i hönshuset och vartenda ägg hon har lagt
har bondens fru tagit ifrån henne. Till slut blir det helt enkelt outhärdligt för Knopp. Hon ger upp. Hon slutar äta och hon slutar lägga ägg. Som alla andra sjukliga hönor blir Knopp därför utgallrad och hamnar i Dödens håla. Men än finns det lite livskraft kvar i henne. En gräsand manar henne att ta sig upp och räddar därmed Knopp från en säker död i vesslans käftar.

Men trots att Knopp faktiskt tillhör gården blir hon varken accepterad av gårdens frigående höna och tupp eller av ankorna. Men så lätt ger inte Knopp upp! Tack vare sin nyvunna frihet är hon stolt och beslutsam och hon hon tänker att marken utanför gården knappast kan tillhöra de malliga djuren på gården. Och faktiskt. Där i trädljungen hittar Knopp ett litet övergivet ägg. Hon börjar ruva det - äntligen ett ägg att ruva! Och lyckan är oändlig då den lilla bruna ungen kläcks.

Hönan som drömde om att flyga är en otroligt vacker och gripande liten saga om mödraskap, frihet och tillhörighet. Och inte minst om livets villkor. Koreanskan Sun-Mi Hwangs lilla roman går snabbt att läsa, och ändå rymmer den så mycket! Så mycket känslor, så mycket liv, så mycket symbolik. Hönan som drömde om att flyga har ett vemod över sig, men ändå spritter det av liv och hoppfullhet. Fantastiskt fin roman!

torsdag 26 november 2015

Jag och Earl och tjejen som dör

Bokus och adlibris har boken
Jag började läsa Jesse Andrews Jag och Earl och tjejen som dör med inställningen att detta skulle vara en bok á la John Greens The Fault in our stars (jag är sjukt säker på att jag läst eller hört någon jämföra Andrews bok med Greens). Jag såg alltså fram emot att skratta och att fälla någon tår, skratta lite till och slutligen storböla. Och visst har jag fnissat och skrattat högt, men några tårar har jag då absolut inte fällt. Vill man ha en gråta-bok är detta alltså helt fel bok att läsa. För även om Jag och Earl... handlar en del om både cancer och om döden så är det en totalt osentimental berättelse som istället bjuder på en väldigt uppriktig och mänsklig skildring av hur vi hanterar döden.

Gregs strategi för att överleva high school är att hålla låg profil. Inte tillhöra någon gruppering, utan vara lite tjenis med alla och i övrigt bara smälta in. Den enda Greg umgås med är Earl och eftersom de tillbringar sin tid tillsammans med att skapa film så kan han nog snarare anses som en kollega än en kompis. Men så blandar sig Gregs mamma i. Hon tycker, nej, förresten, hon tvingar Greg att börja umgås med Rachel, en tjej som går på hans skola och som Greg är bekant med. Rachel har fått veta att hon har leukemi och Gregs mamma tycker, tänker och tror att Greg kan "muntra upp henne", "få henne att tänka på något annat", "göra skillnad i hennes liv". Och eftersom Gregs mamma brukar få igenom sina idéer med tjat- och utmattningsmetoden, så går Greg med på att göra ett försök. Trots att detta totalt kommer att sabba hans image med att hålla låg profil.

Och när Rachel sen blir allt sjukare så bestämmer sig Greg och Earl för att göra en film till Rachel. För att få henne att må bättre. För det visar sig nämligen att hon i princip är den enda som faktiskt uppskattar Gregs och Earls katastrofalt pinsamma filmer. Men att göra en film till Rachel visar sig vara sjukt mycket svårare än vad de tänkt sig. Och resultatet ska vi inte ens prata om. Greg skäms ner till fotknölarna så usel är filmen.

Jag och Earl och tjejen som dör handlar alltså inte huvudsakligen om att vara cancersjuk och döende, nä, den här boken handlar om Greg. Om hur han känner det, hur obekväm han är med det faktum att han "måste" umgås med en tjej med cancer. Och hur HAN känner sig när HON blir allt sjukare, hur föbannad han blir på hennes sjukdom. Och så är Earl med på ett hörn också. Och film.

Det här är en genuint rolig roman som dessutom är väldigt originellt skriven. Förutom vanlig prosa presenteras berättelsen i såväl punktform som manusform. Dialogen är högst trovärdig, varenda svordom, mumlande och idiotiskt gapande öh är med. Liksom Gregs besatthet av kvinnobröst. Det är på gränsen till grovt, men som sagt, det är sjukt ärligt och sjukt befriande att läsa om någon som INTE säger rätt saker vid rätt tillfällen. Någon som är lite som och som känner lite som gemene man. Typ.

Steve och Earl och tjejen som dör har även filmatiserats tidigare i år och har, liksom boken, både hyllats och prisats. Här i Sverige går filmen upp på bio den 11 december!

torsdag 19 november 2015

Jan Svensson

Finns t.ex. hos adlibris och bokus
Jan Svenssons styvpappa har fått ett nytt jobb och därför är det bestämt att Jan och hans storasyster Klara ska flytta med styvpappa Niklas och pappa till Luleå på prov. Hela året i femman kommer alltså att tillbringas långt från Stockholm, långt från alla kompisar och långt från mamma. Visserligen är det sagt att de bara ska bo där ett år på prov. Men ändå.

Det är ändå lite läskigt att börja ny klass. Tänk om man inte får några nya kompisar? Hur går sånt till egentligen? Jans gamla kompisar i Stockholm har han ju känt typ hela livet, de har liksom alltid funnits där. Han minns inte att han behövde anstränga sig nåt för att de skulle bli kompisar. Så hur gör man för att inte vara för påstridig? Det är ju inte självklart att de två i klassen som hjälper till att visa runt första dagen automatiskt blir Jans nya vänner. Lika lite är det självklart att han och Nicki, tjejen i lägenheten mittemot deras och som också går i Jans klass, automatiskt ska bli kompisar (vilket pappa tycks tro). Det funkar inte så.

Jan skulle i och för sig gärna bli kompis med Nicki, men hon verkar så ombytlig. Ena stunden är hon hur pratsam som helst och berättar historier om när hon bodde i London. Andra stunder är hon tyst som muren och har ingen lust att prata alls. Det är nåt som inte riktigt stämmer med Nicki, men vad? De andra i klassen har också fattat att det är nåt som inte stämmer med Nicki, men man behöver ju inte vara elak för det.

Jan Svensson beskriver väl hur det kan vara och kännas att flytta och skaffa nya vänner, passa in. Saker som är jätteviktiga och som kan tyckas enkla och självklara för en del, men som ändå kan vara så svåra.

Johanna Lindbäck har med sina senaste böcker hittat en ny målgrupp i mellanåldersläsarna. Jag tyckte Lite ihop var skitbra när jag läste den och hade därför ganska höga förväntningar på Jan Svensson. Kanske till och med lite för höga? Jan Svensson är bra, det är inte det, och boken har precis som Lindbäcks alla andra böcker, en träffsäker ton, men ändå så stämmer det inte till hundra procent för mig. Kan vara brist på egen igenkänning? Hur som haver så är detta ändå en bok jag kommer att kunna rekommendera till många.

Magiske Gaiman

Finns bl.a. hos adlibris eller bokus
Den sovande och sländan är en sagolik upplevelse i dubbel bemärkelse. Neil Gaiman låter Snövit möta Törnrosa i denna enastående berättelse med ljuvliga guldstänkta illustrationer av Chris Riddell.

De tre dvärgarna är på väg till Drottningen, vars bröllop ska stå nästa dag. Men på vägen möter de stor oro. En farsot sprider sig nämligen i grannlandet och denna farsot försätter alla levande väsen i djup sömn. Allt började för längesedan då en ung kvinna stack sig på en slända och föll i en djup förtrollad sömn. Men den förtrollade sömnen drabbade inte bara den unga kvinnan - hela hennes slott föll i sömn! Många unga tappra riddare och prinsar har under årens lopp försökt ta sig in i slottet för att väcka den unga kvinnan med en kyss, men för varje år som gått har de törnrosor som vuxit upp kring slottet gjort det alltmer svårforcerat och numera är slottet helt övervuxet. Nyligen började den förtrollade sömnen sprida sig utanför slottet och en efter en faller nu städerna och dess invånare i dvala.

När Drottningen får beskedet om sömnen som plågar människorna förstår hon att hon, om någon, kan besegra farsoten. Hon har trots allt själv överlevt en djup årslång sömn. Bröllopet skjuts upp och Drottningen iklär sig sin rustning och brynja för att tillsammans med de tre dvärgarna som följeslagare väcka den unga kvinnan för att häva förtrollningen och bekämpa den magiska sömn som hotar hennes kungarike.


Förutom att det här är en otroligt vacker bok, så är det också en väldigt vacker saga som Gaiman väver ihop och trots det oväntade slutet får Gaiman det ändå att kännas så självklart på något sätt. Jag älskar det!



tisdag 17 november 2015

Som stjärnor i natten

Finns t.ex. hos adlibris och bokus
"Är det här en bra dag att dö på?" Det är vad Theodore Finch frågar sig när han står på det smala utsprånget till skolans klocktorn sex våningar upp. Det är inte första gången Finch, också känd som skolans freak, balanserar på kanten uppe i tornet. Det är inte heller första gången han funderar på att dö. Men när han står där upptäcker han att han inte är ensam. Bara nån meter ifrån honom står en skräckslagen tjej och Finch inser att hon är uppe i tornet i samma ärende som han själv. Finch känner igen tjejen som Violet Markey, en av skolans populärare tjejer. Finch hjälper Violet att backa, men nerifrån marken, där nu en mindre skara elever har samlats ser det ut som att det är Violet som hjälper Finch och ryktet om att Violet är skolans hjälte börjar spridas.

Violet har ända sedan hennes storasyster omkom i en bilolycka, en bilolycka som Violet själv överlevde, slutit sig inom sig själv. Allt som tidigare betydde något, som tidigare skänkte glädje är nedpackat och undanskuffat under sängen. Violet har helt enkelt tryckt på pausknappen och satt livet på vänt. Hon väntar på att känna sig redo igen.

Men Finch tänker inte låta sig vänta. Han har redan fallit för Violet och med en envishet och framfusighet utan dess like och med förevändningen att de måste genomföra ett skolprojekt tillsammans börjar Finch sakta men säkert bryta sig igenom Violets skal. Och Violet låter honom komma in. Hon trycker på play igen. Medan Finchs eget liv istället börjar gå i slow motion.

Som stjärnor i natten är Jennifer Nivens hyllade ungdomsromandebut. Det är en finstämd och vacker berättelse som omväxlande är skriven ur Violets respektive Finchs perspektiv. Jag var rätt säker på att jag skulle tycka om Som stjärnor i natten och jag var beredd på känslostormar. Några tårar fällde jag dock aldrig. Istället blev jag bara förbannad. Det är tidigt uppenbart att Finch är manodepressiv eller bipolär. Nu råkar det tyvärr vara så att Finch kommer från en trasig och splittrad familj och alla runt omkring honom uppträder med en valhänthet som inte borde få ursäktas. Det funkar inte att förklara sin sons eller sin brors beteende med ett "han brukar göra så" när det är så tydligt att han inte mår bra. Och varför kan inte hans kurator göra mer? Men jag blir också så fruktansvärt arg på Finch som inser att han kommer att såra Violet förr eller senare. Violet som äntligen börjat leva igen.

Jag tycker att det är jättebra att Niven skriver om psykisk ohälsa, speciellt eftersom det är väldigt vanligt och speciellt som många inte vet hur man ska hantera det. Som stjärnor i natten är också en stark berättelse om sorgearbete och läser man Nivens efterord förstår man också varför hon lyckats så väl med att förmedla Finchs och Violets karaktärer.

tisdag 10 november 2015

Monstrumologen

Köp den hos adlibris eller bokus
Rick Yanceys Monstrumologen passar synnerligen väl till att läsas kring Halloween och Allhelgonahelgen, och det var precis vad jag gjorde. Monstrumologen är en skräckälskares dröm och är en riktigt rälig och ruggig historia. Här bjuds på gotisk skräck som är både blodig, köttig och kväljande. Men Yancey klarar trots det att hålla det på en snygg nivå, för precis som en skräckfilm lätt kan gå till överdrifter så kan även en skräckroman balla ur. Dock inte denna och det kan man nog delvis tacka den gotiska inramningen.

Monstrumologen inleds med att förklara att den text vi kommer att få läsa är en ren- och något omskriven version av en nu avliden mans anteckningsböcker. Såsom assistent till doktor Pellinore Warthrop skrev nämligen den nu avlidne Will Henry ned sina erfarenheter och upplevelser under sin uppväxt och åren i doktorns tjänst. Och innehållet i anteckningsböckerna har länge varit en väl bevarad hemlighet. För doktorn var ingen doktor i vanlig bemärkelse, nej, doktor Warthrop var doktor i monstrumologi.

Själva dagboksanteckningarna, signerade Will Henry, börjar år 1888, då den föräldralöse Will bara är tolv år gammal, och beskriver det nattliga besök som utgör upprinnelsen till det äventyr som därefter följer. En man kommer med kvarlevorna av en ung flicka OCH kvarlevorna av det monster som har ätit av henne. Monstret är en anthropophag, en huvudlös, våldsam varelse som sliter sönder sina byten med den enorma vasstandade mun som sitter mitt på dess bröstkorg. Att det här monstret upptäcks nu är ingalunda någon slump utan tydliga tecken pekar mot att en hel koloni anthropophager har satt bo i närheten, en koloni vars utbredning är livshotande för människorna som bor i trakten. Det enda riktiga att göra är att utplåna de bestialiska monstren. Uppdraget går så klart till doktor Warthrop.

Att boken utger sig för att vara en renskrivningen av dessa hemliga anteckningsböcker skänker en känsla av autenticitet till romanen och gör läsningen mycket mer intressant. Men vem är denne man som utför renskrivningen? Honom hade jag velat veta lite mer om. Då Monstrumologen är en renskrivning av endast tre av totalt tolv anteckningsböcker antyds det alltså fler kommande delar, men utan att för den sakens skull lämna läsaren med någon cliffhanger, vilket jag faktiskt gillar. Det hade nämligen inte riktigt funkat utifrån de ramar som Yancey diktat upp. Monstrumologen kan absolut läsas för sig och förhoppningsvis kan följande delar (jadå, det kommer fler delar!) också läsas fristående.

Jag som gillar att läsa skräck tyckte Monstrumologen var förträfflig läsning! Yancey har fångat den något ålderdomliga stilen i Will Henrys anteckningar väl och jag kommer att tänka på både Lovecraft och Stoker under läsningens gång.

Tusen tack till Modernista för rec.exet!

måndag 9 november 2015

Tiggarflickan

Bl.a. bokus och adlibris har boken
Alice Munro -"den samtida novellkonstens mästare"! Så löd motiveringen när Munro 2013 tilldelades nobelpriset i litteratur. Så att Munro skriver noveller är ju allmänt känt. Och just därför blev jag lite förvånad när jag läste Tiggarflickan. För just Tiggarflickan känns mer som en sammanhängande roman än en novellsamling. Visst går det att läsa novellerna eller kapitlen fristående, men det blir lite ad hoc om man skulle göra det. Till exempel är det bara i första kapitlet som man får förklarat vem Flo är och utan att ha läst föregående noveller/kapitel hade sista novellen/kapitlet knappast gjort något större intryck.

Novellsamling eller inte, Tiggarflickan handlar om Rose som växer upp i ett enkelt arbetarhem i den fattiga delen av staden Hanratty i Ontario, Kanada. Men Rose har läshuvud och får ett stipendium som gör det möjligt för henne att ta sig upp ur de enkla förhållandena och möjliggör giftermålet med den förmögne företagarsonen Patrick. Alla avundas hennes kap och Rose njuter av att vara i centrum för Hanrattybornas avund. Och Patrick dyrkar marken Rose går på, men Rose själv kan inte förmå sig till att älska Patrick. Och redan innan bröllopet är ståndet är det dömt att misslyckas. Men Rose tar sig vidare i livet, hon försörjer sig som skådespelare och föreläsare, hon har förhållande med olika män och hon ingår i olika sociala sammanhang. Men var finns lyckan nånstans? Är hon någonsin lycklig?

För mig framstår Rose som en väldigt osympatisk människa. Visst kan man tycka synd om Rose och förstå hennes ständiga strävan och sökandet efter bekräftelse och kärlek - för ingetdera tycks hon ha upplevt under sin barndom, men samtidigt tycks Rose själv helt oförmögen att älska någon tillbaka och därför kan jag helt enkelt inte tycka om henne. Det är därför heller inte så konstigt att hon framstår som en väldigt ensam människa. Rose tar för sig men drar sig inte för att trampa på någon annan. Hon ljuger eller hittar på historier för att få uppmärksamhet och få andra att tycka bättre om henne. Hon vill hela tiden passa in, vara rätt, få bekräftelse och det drastiska, ibland desperata, i hennes handlingar blir så fult. Tiggarflickan gavs ursprungligen ut i Kanada med titeln Who do you think you are? en mycket mer passande titel enligt mig, för frågan är om Rose ens själv vet vem hon egentligen är.

Mitt första möte med Munro gav inte den mersmak jag hoppats på eller som jag kanske förväntade mig. Tiggarflickan är dyster och grå och ful diskbänksrealism. Och till en början tyckte jag inte ens om boken, tråkig och oengagerande, tyckte jag, men det tar sig och efter en knagglig inledning följer såväl mer engagerande som fantastiskt engagerande kapitel/noveller. Men genom alla noveller vilar en tung stämning. En hopplös stämning. Det känns som att det aldrig kommer att finnas lycka hos Rose. Hon kommer att fortsätta söka efter bekräftelse och hon kommer tyvärr aldrig att hitta någon som hon kan leva i samförstånd med. Och det känns både tragiskt och sorgligt. 

Men Munro beskriver allt detta lysande. Ibland subtilt ibland mer kraftfullt - men hela tiden precis lagom och det är skickligt.

måndag 2 november 2015

Färjan

Finns t.ex hos adlibris och bokus
Under läslovsveckan har jag ägnat den egna läsningen åt skräck och rysare och lagom till Allhelgonahelgen var det dags att börja läsa den av mig efterlängtade Färjan. Ända sen jag först
hörde att Mats Strandberg skrev på en skräckroman har jag sett fram emot att läsa vad han åstadkommit. Och jodå, nog valde jag rätt bok för Allhelgonahelgen.

Baltic Charisma lägger ut från Stockholm med destination Åbo. Tolvhundra passagerare ser fram emot ett fullspäckat dygn av avkoppling, fest och fylla. Men den här finlandskryssningen kommer varken att bli avkopplande eller festlig och den kommer definitivt inte att sluta trevligt. För med ombord har några skuggvarelser, något gammalt och ondskefullt, slunkit med som kommer att äventyra både passagerarnas såväl som besättningens liv. Och kanske står till och med hela mänsklighetens fortlevnad på spel?

Strandberg låter läsaren bekanta sig med vitt skilda personer på Baltic Charisma. Här är partytjejerna som tänker festa tills solen går upp, det äldre paret som firar bröllopsdag, här finns ensamresenären som äntligen vågat sig på att bryta ensamheten hemma och ge sig ut på ett äventyr och här finns den luttrade säkerhetsvakten och den bittre före detta hyllade schlagerstjärnan som nu leder underhållningen och tvingas lyssna på medioker karaoke kväll efter kväll. Och undan för undan väcker de olika karaktärerna sympatier eller antipatier eller rent av igenkänning och självklart tycker man så klart bättre om vissa än andra. Men efterhand som katastrofen ombord inleds och en efter en av karaktärerna tas av daga, vet man som läsare att ingen av dem går säker och att Strandberg kanske rent av kommer att döda dem alla! Det är otroligt intensivt och spännande. Berättartekniken med korta kapitel och de ständiga växlingarna mellan olika personer skapar ett ordentligt driv och sug att läsa vidare med förhoppningen om att ens favoriter åtminstone ska få överleva.

Färjan är både ohygglig och blodig. Alla som en gång åkt färja, eller ännu hellre någon kryssning, kommer att känna igen både miljöer och de stereotyper som alltid tycks finnas ombord. Den isolerade miljö som en färja utgör är också på många sätt och vis ett perfekt scenario för en skräckberättelse - dels såsom isolerat fartyg ute på havet och dels med sina många och trånga korridorer och skrymslen. Det är en något klaustrofobisk miljö som måste vara tacksam för en författare inom genren att jobba med. Strandberg lyckas helt klart utnyttja miljön till fullo och dessutom skapa en nagelbitande stämning. Plus i kanten också för att berättelsen inte spårar ut helt och hållet á la John Ajvide Lindqvist (som jag gillar väldigt mycket men som brukar ha lite väl koko slut). Tummen upp för Färjan, alltså!

söndag 1 november 2015

En saga om tidens väsen

Finns hos bl.a. adlibris och bokus
Det här kan vara den mest intressanta bok jag läst i år. Ruth Ozekis En saga om tidens väsen är lite svår att greppa men är samtidigt otroligt fascinerande. Hur förhåller vi oss till tid och rum? Hur djupt påverkas vi av det förflutna? Hur mycket av Ozekis roman är saga/fantasi och hur mycket är verklighet? Liksom Schrödingers katt känns romanen emellanåt som ett filosofiskt tankeexperiment som sträcker sig långt utanför den här romanens ramar.

En saga om tidens väsen berättar om hur Ruth, en författare bosatt på en liten ö utanför Kanadas kust, en dag hittar en uppspolad matlåda med Hello Kitty-motiv, omsorgsfullt inlagd i en fryspåse, på stranden. Hon tar med sig lådan hem och finner ett exemplar av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt omgjord till dagbok skriven på både engelska och japanska av en sextonårig tjej som heter Nao.

Nao, uttalas som engelskans now, berättar i dagboken om sitt liv, om hur hon växte upp i Kalifornien men fick flytta tillbaka till Japan när Naos pappa förlorade sitt jobb på ett IT-företag i USA. Nao berättar om hur svårt hon har haft för att anpassa sig till det japanska livet, hur hon blivit trakasserad och mobbad i skolan, hur hennes far, som inte lyckas hitta något nytt jobb i Japan, blivit allt mer deprimerad och surfar på självmordscommunitys på nätet. Hon berättar om sin gammelmormor Jiko, en zenbuddhistisk nunna på etthundrafyra år som uppmanar Nao att skaffa sig en supapawa för att hantera sina plågoandar! Och hon berättar om sin gammelmorbror som var kamikazepilot under andra världskriget och som offrade sitt liv för Japan.

Ruth dras in i Naos berättelse och hon inser så klart att dagboken måste ha skrivits för flera år sedan, att den under flera år färdats över oceanen, men ändå känns det som att hon och Nao lever i samma nu. Ruth till och med tänker att hon måste hitta Nao och stoppa henne från att begå det självmord som flickan antyder att hon kommer att göra. Hur kan något som skrevs för flera år sedan tala så tydligt i detta nu?

En saga om tidens väsen känns mer komplex än jag ens kan försöka beskriva och jag tänker inte heller försöka mig på någon analys för det är tillräckligt svårt att bara skriva ned mina tankar något sånär sammanhängande nu. Men, och så mycket kan jag i alla fall säga, jag gillade vad jag läste, (Trots att jag till viss del störde mig på fotnoterna med översättningarna av japansk slang som jag var tvungen att bläddra tillbaka till mer än en gång.)  även om det tog sin lilla tid, för det här är inte någon bok som man skyndar sig igenom. En saga om tidens väsen kräver både sin tid och uppmärksamhet. Den filosofiskt lagde kan säkert spinna vidare på flera av bokens tankar. Och trots den kvantfysiska lektionen så är jag himla glad för den här läsupplevelsen. Tusen tack bokcirkeln, utan er hade denna fina säkert gått mig totalt förbi!