söndag 30 november 2014

Sisterhood of the world Blogger Award

Siri på Sizzensblogg har bjudit in mig att deltaga i Sisterhood of the world Blogger Award. Jag bockar och bugar och ställer så klart upp!


Så här går det till:
Man tackar bloggaren som nominerade och länkar till dennes blogg. Sen ska man ha med Sisterhood of the World Blogger Award-loggan i inlägget. Så ska man svara på de tio frågorna som man fått för att slutligen själv nominera tio bloggare och ställa tio nya frågor.

Sizzen frågade följande:

1. Varför började du blogga om böcker?
Min blogg började mer eller mindre som ett arbetsredskap. Som bibliotekarie slukar jag mängder av böcker och skriver jag inte ner vad jag läst och vad boken handlar om så finns det inte en chans att jag ska kunna komma ihåg innehållet (såvida det inte är en exceptionellt så klart). Det jag skriver här i bloggen använder jag helt enkelt som underlag till bokprat. Det är anledningen till att jag började blogga. Men sen starten har bloggen vuxit lite till att bli mer än bara ett arbetsredskap. Det är ju trots allt rätt kul att skriva om böcker också.

2. Om du fick vara med i vilken film eller tv serie som helst, vilken skulle det vara? varför valde du just den tv serien/filmen?
Nä, här får jag vara tråkig; pass på den! Jag är för pragmatisk och vuxen för att kunna drömma mig in en annan värld än den jag själv lever i. Måste jag välja en så skulle det vara Historieätarna bara för att jag hade tyckt det vore spännande att prova på att leva i en annan tid (men som mig själv). Fast det hade blivit problematiskt eftersom jag är vegetarian. Och Erik Haag hade jag förmodligen tappat tålamodet på efter tio minuter.

3. Vilken är din favorit bok?
Det är en fråga jag absolut inte kan svara på. Jag har inte bara EN favoritbok! Det finns så otroligt många bra böcker, men några av favoriterna är Boktjuven av Markus Zusak, Liten parlör för älskande av David Levithan, Legend av Marie Lu (hela serien), Donna Tartts Den hemliga historien. Och så typ allt av Shaun Tan, David Levithan (igen). Bara för att nämna några.

4. Om du fick ge ut en bok, vad skulle den handla om då?
Nu skulle jag inte komma på tanken att skriva en bok, det är jag för lat för. Men om vi låtsas att jag var förläggare och fick bestämma vilka böcker som skulle ges ut, ja då skulle det med största sannolikhet bli en riktigt bra skräckroman eller dystopi (även om jag faktiskt (!) börjar känna en viss mättnad på dystopier nu). Eller så skulle det bli en sån där roman som formligen sprutar av skrivarglädje och där språket är så fantastiskt så att jag måste läsa om både rader, meningar hela sidor och stycken för att jag inte kan få nog!

5. Läser du helst tegelstenar eller tunnisar till böcker? isåfall varför?
Egentligen gillar jag tjocka böcker, men tiden räcker liksom inte till för tjocka böcker längre. (Av den anledningen har jag vare sig gett mig på Steglitsan, Wolf hall eller Ull som alla tre har varit hemma och vänt hos mig) Mellantjocka gillar jag bäst, men egentligen läser jag det mesta.

6. Vilket språk läser du helst på?
 Av ren lathets skull läser jag helst på svenska. Men jag det blir ändå en rätt så stor andel engelska romaner också.

7. En bok som du önskar dig i julklapp?
 Nä, men det gör jag inte. Däremot önskar jag mig tid så att jag hinner läsa och gotta ner mig i så många böcker jag bara kan.

8. Kollar du på några tv serier? vilka?
Jag kollar inte på så himla många tv-serier. En långkörare är dock Walking dead som jag fortfarande inte tröttnat på. Och så har jag och sambon, efter ett par avsnitt av första säsongen, precis börjat förstå den här hajpen kring Game of Thrones.

9. Vad läser du just nu?
 Ingelin Angerborns Hjärta av damm. Jag tycker om Angerborns böcker, men hade nog inte läst även denna om det inte vore för jobbets skull. På torsdag vankas det nämligen bokfika med ett gäng mellanstadiekids och boken som ska diskuteras är just Hjärta av damm!

10. Har du något mer intresse än böcker?
Det skulle i så fall vara öl. Och resor. Och lite hobbyfotografering.


Eftersom den här bloggutmaningen cirkulerat ett tag nu så tror jag knappast jag kommer att hitta så många nya som vill svara på frågor, men ett par ska jag i alla fall skicka vidare nomineringen till:

Bokdetektiven
Bokföring enligt Monika
Läsresan

Dessa frågor skulle jag vilja ha svar på:

1. Vilken bok har du läst om flest gånger?
2. Vilket är ditt tidigaste bokminne från barndomen?
3. Har du någon skämsbok i din bokhylla? Alltså en sådan som du aldrig skulle vilja erkänna för andra att du läst och tyckt om. Om ja, vilken?
4. En bok du skulle vilja läsa om?
5. Vilken bok ser du mest fram emot att läsa inom den närmaste framtiden?
6. Vilken bok hoppas du tomten kommer med i år?
7. Bästa boktilltugget?
8. Vad läser du helst inte?
9. Om du fick skriva om slutet på en bok vilken bok skulle det vara och hur skulle din bok sluta istället?
10. Vilken bok har gjort störst intryck på dig 2014 (hitintills)?

Vem som helst som känner sig manad att svara på frågorna får så klart göra detta. Gärna i kommentarsfältet eller genom att länka till egen blogg i kommentarsfältet.

torsdag 27 november 2014

Now is the time for running

Finns på adlibris och bokus
Omslaget till Now is the time for running lockar med fotboll. Och nog för att fotboll spelar en mycket viktig roll i den här boken, men det handlar inte riktigt så mycket om fotboll som jag först trodde att det skulle göra. Jag har för egen del inget emot detta och hoppas bara att ingen som väljer boken för omslagets skull ska bli besviken. Jag tror i och för sig inte att det är någon risk, för Now is the time for running (på svenska: Spela för livet) är en mycket gripande och engagerande berättelse som jag fortfarande går och tänker på en hel vecka efter att jag läst ut boken.

I en liten by i Zimbabwe är Deo och hans kompisar mitt uppe i en fotbollsmatch när soldaterna kommer körandes i sina jeepar. Regeringssoldaterna har kommit till byn för att gripa dissidenter, det vill säga de som röstat "fel" i presidentvalet. Det hela slutar med att soldaterna dödar alla i byn. Endast Deo och hans äldre förståndshandikappade bror, Innocent, undkommer av en slump.

Bröderna tvingas fly. De får rådet att bege sig till Sydafrika. Där kan de finna trygghet och starta om. Och kanske att de kan hitta sin far som sägs jobba för ett åkeri i Sydafrika. Men varken Deo eller Innocent har något pass och de får ta hjälp av människosmugglare för att ta sig över gränsen in i Sydafrika. Denna resa blir något av det farligaste de varit med om, men flykten över gränsen lyckas och de hamnar till slut i Johannesburg.

Men Johannesburg erbjuder inte den trygghet de hoppats på. Folk i Johannesburg är less på alla utlänningar som snor jobben för sydafrikanerna och under upplopp i kåkstaden tvingas Deo och Innocent på flykt igen. Livet för bröderna blir tuffare och farligare och hopplösheten sköljer snart över Deo. Den enda glädjen som finns kvar är till slut kärleken till fotboll.

Det var efter främlingsfientliga upplopp i Sydafrika 2008 som Michael Williams bestämde sig för att ta reda på mer om de flyktingar som befann sig i hans land. Varför hade de kommit till Sydafrika och vilka var de? Samtidigt som Williams jobbade i ett soppkök i Kapstaden lärde han känna tre unga män från Zimbabwe vars berättelser han använt som inspirationskälla till den här boken. Förutom att berätta en spännande historia så är det tydligt att Williams har ett budskap. Och det är ett viktigt sådant; att berätta om livet som flykting. Deos och Innocents historia utspelar sig i Afrika men deras flykt och tillvaro i ett nytt land går så klart att applicera på flyktingar från andra delar av världen och kan förhoppningsvis tjäna som en ögonöppnare för läsaren.

onsdag 26 november 2014

Champion

läs mer på adlibris eller bokus
Jag håller som bäst på att läsa om den avslutande delen av Marie Lus Legend-trilogi, Champion. För inte heller till den tredje delen klarade jag av att hålla mig till att den skulle översättas och släppas på svenska. (recension av den engelska utgåvan finns här). Men den här serien är outstanding och jag läser gärna om Champion på svenska. Som jag tidigare skrivit så tycker jag att Lus serie höjer sig och sticker ut rejält framför (framför allt) Divergent och även Hungerspelen. Jag är imponerad av den trovärdiga framtida värld som Lu byggt upp. Champion utspelar sig drygt hundra år fram i tiden, men inget som Lu beskriver känns överdrivet eller flippat sci fi. (Möjligtvis med undantag av det här med att leva i ett ständigt pågående spel, som man gör i Antarktis huvudstad Ross City).

Jag vet att jag någonstans har läst om planerna på en filmatisering, vilket ger mig ångest! Jag vet inte om det är en film jag kommer att vilja se. Jag hade lite samma tudelade känsla när jag först fick höra om att Boktjuven skulle filmatiseras. Böcker som man tycker riktigt bra om kan knappast bli bättre när någon annan tolkar det du upplevt. Hungerspelen har i och för sig levt upp till förväntningarna, men tänk om Legend blir en Divergent-film...

Men innan det är dags att oroa sig så har jag något annat att se fram emot: snart väntas Livet före Legend komma ut på svenska, som består av två noveller om June och Day. Och bäst av allt är att en ny serie av författaren väntas komma i vår. Den unga eliten heter den. Gissa vem som ser fram emot att läsa den boken!

Tusen tack till Modernista för rec-exet!

Pax - Nidstången

Läs mer på adlibris eller bokus
Jag har läst Nidstången, första boken ut i Pax-serien som är ett samarbete mellan Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson. Del två, Grimmen, släpptes samtidigt och i vår kommer del tre och fyra; Mylingen och Bjäran. Sammanlagt tio delar är beräknat. Och efter att ha läst del ett, så bådar det verkligen gott och frågan är bara hur man ska palla vänta så länge på fortsättningsdelarna.

Upplägget av Pax-serien är bra. Det är inga tegelstensböcker, utan lagom långa böcker, med ordentligt driv i berättelsen; både kapitlen och bok ett slutar med cliffhanger. Vanliga textsidor blandas med  seriestrippar (nya trenden?), det är som sagt tempo i berättelsen och action och spänning varvas med det övernaturliga och nordisk folktro. Jag tror minsann att författarna är en succé på spåren! (Jag fick faktiskt lite Engelsforstrilogivibbar medan jag läste. Det är väl inte omöjligt att man sneglat lite på Cirkeln och gjort en variant fast för något yngre läsare?) Plus i kanten också för den snygga och påkostade layouten. Färgade sidor kan vara nya grejen!

Bröderna Alrik, tolv, och Viggo, tio har en trasslig bakgrund med en alkoholiserad mor, men nu har de kommit till en fosterfamilj i Mariefred som de verkligen trivs med och som de hoppas få stanna hos. Brödernas problem är bara att de redan från början är stämplade som "problembarn", dömda att misslyckas, och i nya skolan finns Simon och hans gäng som gärna ser till att upprätthålla den stämpeln.

Men det pågår inte bara en kamp på skolgården. För i Mariefred har det börjat hända otäcka saker; onda krafter håller på att spridas i den lilla staden på jakt efter det hemliga magiska biblioteket som ligger under kyrkkullen. Biblioteket vaktas av ett syskonpar, Estrid och Magnar, men i takt med att syskonen blir allt äldre håller bibliotekets magiska skydd på att försvagas. Alla tecken tyder på att Viggo och Alrik är de nya biblioteksväktarna, men för att bli säkra på sin sak väljer Estrid och Magnar att testa de två bröderna.Och det är nu de riktiga farligheterna börjar inträffa.

söndag 23 november 2014

Vilda Våghals vilda liv

Finns t.ex hos adlibris eller bokus
Vilda Våghals vilda liv är Susanne MacFies tredje bok om Vilda Våghals. Jag har inte läst de två tidigare Vilda Våghals-böckerna, men känner å andra sidan inte att det är något man måste göra för att få behållning av den här boken. Mycket av det som skett i de två tidigare böckerna redogörs kort för så det är inga problem att hänga med i berättelsen.

Vilda är en väldigt kavat tjej som bor i en husbåt, eller "huslabåt" som hon själv säger, tillsammans med sin minigris med det totalt tungvrickande namnet Fröken Hirvislirv. Trots att Vilda får klara sig helt själv (hennes föräldrar har rest iväg till Långt-bort-i-stan) känns hon som en väldigt trygg person. Det är klart att hon saknar sin mamma och pappa väldigt mycket men vore det inte för att hon letade efter sina föräldrar så hade hon aldrig hamnat i Tuvebo där hon nu befinner sig och då hade hon heller aldrig lärt känna Simon och Felix. Men vissa dagar är saknaden jobbigare än andra. Men då är det ju tur att Vilda är så bra på att vara påhittig och hitta på saker så att hon glömmer bort att sakna sin mamma och pappa.

Om jag fattat det rätt så är de två tidigare böckerna om Vilda Våghals uppbyggda på ungefär samma vis med episodiska kapitel som handlar om olika upptåg, påhittigheter och äventyr som Vilda upplever. Till exempel bygger Vilda i den här boken ett riktigt spökhus, håller hattfest och ordnar med vaxduksåkning i pulkabacken!

Jag får rätt så mycket Pippi Långstrump-känsla när jag läser om Vilda och likheterna är många; Vilda är precis som Pippi en föräldralös tjej med gott om självförtroende och full av upptåg. Vilda-böckerna känns helt och hållet som läslust-böcker; att Vilda till exempel inte har sina föräldrar hos sig problematiseras inte i någon större utsträckning och det är större fokus på äventyr, fart och fläkt. Detta är böcker som framför allt ska underhålla och Susanne MacFie vet vad som behövs för att hålla läslusten uppe. Jag gillar förresten skarpt bilderna som är gjorda av Sarah MacFie! 

Tusen tack till Memo förlag för recensionsexet!

torsdag 6 november 2014

Augustinatt

Det är en av de varmaste somrarna på länge. Nora, som är i tolv-års-åldern, och hennes storebror Alfons är ensamma på familjens sommarställe medan föräldrarna semestrar på Cypern. Det är rätt skönt att ha föräldrafritt, men Nora har superlångtråkigt. Det är bara två veckor kvar av sommarlovet och alla hon känner har redan åkt tillbaka till stan vid det här laget. Alfons har träffat nån tjej som han hänger med mer eller mindre hela tiden. Dessutom är familjens siameskatt, Felix, försvunnen sedan ett par dagar tillbaka.

Finns på adlibris eller bokus
Trots att Nora letat, ropat och satt upp lappar så verkar katten inte finnas någonstans. De långsamma
dagarna på sommarstället får dock ett plötsligt slut när Nora en kväll hör ett ljud från trädgården. Tänk om det är Felix som kommit tillbaka! Under äppleträden i trädgården hittar hon ett litet bylte som rör på sig och gnyr. Nä, det är ingen katt, men det ser ut som ett spädbarn. Vem kan ha lämnat ett litet barn sådär bara!? Där kan det ju inte ligga! Nora lyfter upp den lille och bär in honom. Hon lyckas få i honom lite varm mjölk och få honom att sova, men det är först när hennes storebror kommer hem som de får syn på svansen. Den lille pojken är ett troll! Men troll finns ju bara i sagorna! Eller?

Efter att ha läst på om troll kommer Nora och Alfons fram till att det lilla trollet, som de kallar Kurre, är en bortbyting. Det trollen tagit i utbyte är inget mindre än deras katt, Felix. De måste på nåt sätt byta tillbaka, alltså lämna tillbaka Kurre. Men hur? Och vill de verkligen lämna bort Kurre som de redan hunnit bli så fästa vid? Men snart kommer ju deras föräldrar hem. Och vad ska de säga till dem?

Den lilla bortbytingen som Nora och Alfons fått i sina händer väcker frågor hos Nora om den egna identiteten. Varför finns det inga foton från när hon var spädbarn och vem är den där kvinnan som sitter och håller en halvårsgammal Nora på ett foto?

Jag gillar den lite mysiga, magiska (trollska!) stämningen som Maud Mangold tecknar upp i Augustinatt. Och hela idén med troll tycker jag väldigt mycket om. Jag har inte läst något av Mangold tidigare, men jag borde förmodligen läsa Glaspärleresan, som, vad jag hört, också innehåller väsen och varelser från folksagan.


De kom från norr

Se mer på förlagets hemsida
Inspirationen till De kom från norr har Jackie French hämtat från de isländska sagorna. Händelserna i De kom från norr är baserade på Erik Rödes saga samt Grönlänningasagan som ska vara skrivna ca tvåhundra år efter händelserna, som antas utspela sig kring år 1000. De kom från norr är en ambitiös berättelse med livfulla beskrivningar och French tycks vara mån om att vara både noggrann och sanningsenlig i sina beskrivningar i allt från mat, klädsel, seder och bruk.

Hekja tar hand om en skadad valp när hon är ungefär tolv år. Hon och hennes mamma lever väldigt fattigt i en liten by vid kusten sedan både Hekjas far omkommit och hennes bröder tagits av havet. Egentligen har Hekja och hennes mamma inte råd att utfodra ännu en mun, men Hekja får trots detta behålla valpen. En gammal trollkvinna hjälper Hekja att lägga om valpens sår och denna kvinna ger valpen namnet Riki Snarfari som ungefär betyder Storseglaren. Det är ett väldigt ovanligt namn på en hund som inte kommer att göra mycket mer än att hjälpa till att valla boskap. Men trollkvinnan kan mycket väl ha känt på sig vad som komma skall, för nog kommer Riki Snarfari att fara iväg på äventyr!

Samma sommar anfaller vikingarna Hekjas lilla by. Hekja blir vittne till hur vikingarna förgriper sig på kvinnorna, hugger ned såväl hövdingen och hans familj som kvinnor, barn och gamla. Hekja springer för sitt liv men blir tillfångatagen av vikingakvinnan Freydis Eriksdotter. Tillsammans med sin hund, Snarf, förs Hekja till Grönland där hon blir Freydis träl. Som träl får Hekja inte bara utföra hårda sysslor, hon får också lära sig att hennes liv inte räknas som viktigt. Minsta misstag kan kosta henne livet. Och hennes hund, som nu inte längre är hennes, räknas som mer värdefull än Hekja själv.

Tack och lov ger Snarf Hekja den trygghet hon behöver och inger Hekja mod. Svåra och utmanande situationer klarar hon galant, mycket tack vare Snarf och sin envishet, och därmed vinner hon respekt hos sin härskarinna. Freydis är syster till Leif Eriksson, upptäckaren av Vinland, och i Freydis ådror rinner samma upptäckarblod. Hon kommer att leda en expedition till Vinland, en expedition som Hekja och Snarf får följa med på.

Jag gillade verkligen De kom från norr. Vikingarna målas till en början upp som rakt igenom onda; våldsälskande och hårda, men riktigt så svart och vitt är det inte. Karaktärerna är komplexa och Frenchs ambition att levandegöra sagan om Freydis Eriksdottir lyckas hon med bravur. Boken är inte direkt någon tunn historia, men korta kapitel håller lästempot uppe om man nu skulle behöva det, för berättelsen är definitivt spännande nog och Hekjas öde fängslar i varje mig fram till sista sidan.

onsdag 5 november 2014

Njáls saga

Njáls saga är en av de mest berömda islänningasagorna. De isländska sagorna handlar alla om utvandringen till Island och olika vikingatåg, men framför allt är de släktsagor som beskriver olika släktfejder. På isländska betyder saga både historia och berättelse och förr såg man på de isländska sagorna som historiska dokument. Idag anser man snarare att berättelserna är påhittade men att de troligtvis är baserade på verkliga händelser.

Njáls saga tros vara nedskriven under 1200-talet men utspelar sig redan under 900-talet. Jag har läst Brynhildur Thórarínsdóttirs återberättade och kraftigt förkortade version. Njáls saga är i sin helhet väldigt omfattande men huvuddelen handlar om Gunnar på gården Lidsände och hans bästa vän Njál som bor på gården Bergthorsvol. Nu är det så olyckligt att Gunnars fru, Hallgerd långbyx, och Njáls hustru, Bergtora, inte alls kommer överens med varandra. Detta färgar i sin tur av sig på Njáls och Gunnars barn, och framför allt då deras söner, varpå familjerna hela tiden dras in i olika gräl och trätor. Dessa trätor handlar till syvende och sist om hur familjernas heder och namn på olika vis smutsas ned, och då hedern är ALLT, måste denna återupprättas. Detta leder till att hämnd måste utkrävas, och hämnd, ja, det innebär i de allra flesta fall att någon måste sätta livet till.

Det förekommer med andra ord en enorm slakt på människor genom hela sagan. För varje ny hämnd som utkrävs leder till att ännu en heder skymfas och ännu en hämnd måste utkrävas. Det är ett ekorrhjul som aldrig tar slut. Och allt skylls på de grälsjuka kvinnorna. Hade det inte varit för dem, så hade allt varit frid och fröjd. Ungefär.

Väääldigt många personer och namn passerar förbi i Njáls saga, och jag tyckte det var lite besvärligt att hålla reda på alla. Som tur är finns ett litet persongalleri alldeles i början (som jag så klart missade).

För övrigt är det här en väldigt fin och genomarbetad bok med faktarutor, förklaringar och förtydligande på vartenda uppslag. Att läsa bara dessa ger behållning då man får lära sig både det ena och andra om såväl den isländska sagan, seder och bruk såväl som om vikingatiden.

måndag 3 november 2014

Det gyllene drakhuvudet

Det gyllene drakhuvudet är första boken i en serie om tre som utspelar sig under vikingatiden, skrivna av Börje Isakson och utgivna mellan 1979-1981. Här berättas om trälen Hårde som föds på Sigmunds gård, en gård någonstans i Norden, troligtvis det som senare ska bli Sverige. En gammal klok kvinna, (en sådan som säkerligen skulle bli kallad häxa om hon levt längre fram i tiden) vid namn Ase förlöser Hårdes mor, men den nyfödde pojken är så hal att Ase tappar honom i golvet. Med huvudet först ner! Först befarar man att pojken gått samma öde till mötes som sin mor, som inte överlevt förlossningen, men så ger pojken ifrån sig ett gallskrik och Ylva, gårdens husfru, bestämmer att man nog ska kunna behålla den här pojken och få användning av honom. Hårde får han heta och Ase siar om att pojken en gång ska bli en mäktig man och att han ska finna ett gyllene drakhuvud.

Så växer den föräldralöse Hårde upp som träl på Sigmunds gård. Han är ful som stryk eftersom hans panna är intryckt efter den olyckliga händelsen vid födseln, men Hårde är stor och stark och omtyckt av många. Men det finns också de som tycker att Hårde tar för stor plats och gör sig märkvärdig. Speciellt Bryte, också han träl vid Sigmunds gård, ser gärna att Hårde försvinner. Men Bryte rår inte på Hårde, dels tack vare Hårdes egen förslagenhet och dels tack vare att Ase och hennes son Brodde vakar över honom.

Men turen lämnar så småningom Hårde. Halfdan, en man från granngården har länge missunnat Hårde för att han är både flitig och omtyckt; Halfdan menar att Hårde är avkomma till trollen och att det därför går så väl för honom. Halfdan lägger sig i bakhåll för Hårde, men det vill sig inte bättre än att Hårde i självförsvar råkar döda Halfdan. Då Hårde är träl säger lagen att Sigmund måste överlämna Hårde till Halfdans familj för att skipa rättvisa. Men Hårde, som vet att han kommer att dömas till döden, flyr. Och det är nu hans riktiga äventyr börjar.

Hårde tar sig namnet Torbjörn och följer med ett skepp på vikingatåg. Vikingatåget för honom fjärran hemifrån och genom möten med andra nordbor får Hårde nu äntligen veta sanningen om sin egen bakgrund. Det visar sig nämligen att Hårde aldrig borde ha blivit slav då han är av fin ätt och att han, precis som Ase hela tiden sagt, är den som ska finna det gyllene drakhuvudet. Och nu ändrar hela berättelsen karaktär och går från att vara en berättelse som beskriver det vardagliga livet hemmavid eller på härnadståg till att förvandlas till en sann hjältesaga med flera övernaturliga inslag.

Jag har lite svårt för den här typen av berättarstil som Börje Isakson har. Alltså, den här korthuggna, sakliga stilen. Jag har liksom svårt för att ta till mig berättelsen på ett känslomässigt plan. Det är för många namn som paraderar förbi och som inte blir mer än ytliga figurer i mitt huvud. Men samtidigt så gillar jag ändå stilen som inger den här ålderdomliga och episk känslan, något som passar alldeles utmärkt till just Det gyllene drakhuvudet. Men jag antar att jag får skylla mig själv en del, som läste boken i en rätt så skyndsam hastighet, för detta är en berättelse som ska avnjutas långsamt. Man behöver låta varje episod sjunka in. Här finns många detaljer och Isakson har varit mån om att fakta från denna tid ska stämma.

söndag 2 november 2014

Dardy hos vikingarna i väst

Dardy är tolv år och bor sedan snart ett år tillbaka hos sin farmor och farfar på deras gård ute på landet sedan hennes föräldrar omkommit i en flygolycka.

Efter att en dag ha pratat om vikingarna och vikingatiden i skolan, får Dardy veta att kullen med de stora stenarna i närheten av hennes farföräldrars gård, som hon brukar besöka när hon vill vara en stund för sig själv, tros vara en gammal vikingagrav. 
Dardy sticker även denna eftermiddag som vanligt till kullen och sätter sig lutandes mot en stor sten för att titta ut mot havet som hon brukar. Det är lugnt och fridfullt och härifrån har man en fantastisk utsikt. Högt upp i skyn kan Dardy se en falk som flyger. Plötsligt störtdyker den här falken ner mot henne. Dardy hör samtidigt ett ljud som låter som en visselpipa och så ett skri och ett mullrande ljud från stenen bakom sig. Och sen faller hon bakåt.

När Dardy slår upp ögonen igen känner hon inte riktigt igen sig. Visst, hon har fallit ned en bit på kullen, men det är mer än så; landskapet tycks liksom förändrat. Hon ser inte längre sin farmor och farfars gård, kyrktornen som man vanligtvis kan se från kullen syns inte längre och det är precis som att havet har kommit närmre. Och där, ute på havet, syns ett skepp med färggranna segel och med en form som inte liknar de båtar Dardy brukar se. Det ser ju nästan ut som ett vikingaskepp! Och plötsligt, som från ingenstans, står det en pojke i Dardys egen ålder framför henne. På fötterna har han mjuka skinnskor på fötterna och runt höften en kniv i ett läderbälte. Dardy tror att hon drömmer, men pojken börjar prata med henne och sakta, sakta går det upp för Dardy att hon på nåt märkligt och oförklarligt vis måste ha rest flera hundra år tillbaka i tiden och hamnat i vikingatiden. Hur gick det här till och hur sjutton tar hon sig tillbaka?

Tutta Inger Lifjord har skrivit Dardy - hos vikingarna i väst som är en medryckande och äventyrlig historia som jag tror passar perfekt för målgruppen (typ mellanstadiet), men som jag personligen tycker känns lite konstlad. Det är framför allt några übertydliga pedagogiska drag som jag stör mig på; som när Dardy bland vikingarna råkar säga något om någon händelse eller uppfinning och tillrättavisar sig själv med att tänka att "just det, det här hände ju inte förrän under 1500-talet...!" Det är lite för tillrättalagt för att ens ha chansen till att bli naturligt. Annars tycker jag Dardy funkar som en ren äventyrlig berättelse och Lifjord ger trots allt en hyfsad bild av hur livet under vikingatiden kunde te sig med både trälar, vikingatåg och kristendomens vardande intåg i Norden.