torsdag 31 juli 2014

Bergtagen av Sinisalo

Under två semesterdagar i skärgården var jag helt förtrollad av finska Johanna Sinisalos debutroman från Bara sedan solen sjunkit, en roman som dessutom tilldelades det prestigefulla Finlandiapriset samma år. Jag kände absolut inte till den här romanen sedan tidigare, utan fick rekommendationen av en kollega (för övrigt samma belästa kollega som tipsade om Höglandet) efter att jag inte kunde sluta prata om hur begeistrad jag var i Huotarinens Ljus ljus ljus som jag läste tidigare i år. Kollegan trodde att jag nog skulle kunna gilla även denna, och det gjorde jag!

Allt börjar med att frilansfotografen Mikael en sen och kall kväll finner en sovande hopkurad varelse utanför sitt hus i Tammerfors. Det är en unge, kan inte vara mycket mer än ett år gammalt, med svart tät och silkeslen päls och röda kattliknande ögon. Djuret är det vackraste Mikael någonsin sett och han plockar upp den lille varelsen och bär in den i sin lägenhet. Att det är ett troll han tagit under sitt beskydd förstod Mikael rent logiskt redan när han lyfte upp den lille besten, men vidden av vad det egentligen innebär att gömma ett troll i sin lägenhet hade han inte kunnat ana. Givetvis är det Mikael gör förbjudet - att hålla sig med rovdjur, för i denna bok är trollet ett erkänt rovdjur i den finska faunan, är självklart olagligt. Men det är redan för sent att göra sig av med det lilla djuret som från första stund har Mikael helt och hållet i sitt våld.

Bara sedan solen sjunkit är en otroligt fascinerande berättelse. Sinisalo väver ihop sin historia med myter och sägner om troll. Den egna texten bryts upp med stycken och utdrag av kända författares texter om troll. Sinisalo gör i sin bok trollet till ett faktiskt rovdjur, inordnat under familjen Kattapor. Upptäckt 1907, länge ansett som ett mytologiskt sagoväsen, beskriver dess anatomi och dess utbredning, levnadssätt och matvanor - och det är så bra gjort så att jag nästan förväntar mig att jag ska kunna åka till Finland på trollsafari!

Och blandat med denna fantastiska beskrivning av troll och hur det lilla djuret påverkar Mikaels liv slänger Sinisalo in kommentarer till bland annat global uppvärmning och trafficking. Det bjuds på skrock, saga och samhällsdebatt - allt i ett paket. Och det blir så väldigt bra och intressant!

Champion

snart på svenska hos adlibris och bokus
Det är inte länge kvar nu tills Marie Lus avslutande bok i Legend-trilogin kommer ut på svenska. Jag kunde inte hålla mig tills Prodigy var översatt och inte heller ville jag vänta på att läsa Champion (hade bara tiden funnits så hade jag antagligen slukat Champion redan när den kom ut på engelska i våras, men bättre då att som nu läsa den under semestern och njuta!)

Dock gav jag mig tid till att läsa om Prodigy på svenska (stort tack till Modernista för recexet!) innan jag tog tag i Champion. Jag tror i och för sig inte direkt att jag hade behövt läsa om Prodigy, men det var hur som helst lika spännande den här gången och ökade mitt sug efter att få veta upplösningen.

Republiken håller så sakteligen på att återvinna folkets förtroende under Elektor Andens styre och arbetar hårt för att göra Republiken till en öppen stat. June arbetar direkt under Anden som hans preses (Princeps Elect) och ingår i hans närmsta krets som rådgivare. Day däremot, har förvisso tilldelats en hög militär position, men han har dragit sig undan med sin bror och kämpar med behandlingen av den hjärntumör som sakta håller på att släcka hans liv, något som June hålls helt ovetandes om.

Det verkar som att landet håller på att återhämta sig, ett fredsfördrag håller på att tas fram mellan Republiken och Kolonierna när det plötsligt bryter ut en svår pestepidemi ut vid Kolonierna gränser. Kolonierna anklagar Republiken för att medvetet sprida smittan och står på randen till att förklara krig mot Republiken om de inte kan stoppa pestsmittan. Men något botemedel existerar inte. Åtminstone inte än. Nyckeln till botemedlet ligger hos Eden, Days bror, och June måste övertyga Day om att släppa ifrån sig sin bror för att finna ett botemedel, vilket å andra sidan innebär att Day riskerar att förlora allt. 

Marie Lu knyter ihop sin Legendtrilogi på ett bra vis, tycker jag. Det händer mycket i sista delen och både Junes och Days karaktärer fortsätter att utvecklas. Jag tycker Lu lyckas bra med att hålla sina karaktärer komplexa. Ingen är helt svart eller vit, god eller ond. De är människor med både svagheter och styrkor.

Men det jag allra mest gillar med Lus trilogi, och som i mitt tycke gör att Legend sticker ut från många andra dystopier som toppat försäljningslistorna de senaste åren, är att Lu verkligen sett till The big picture. Den värld hon skapat som bakgrund till sin berättelse omfattar HELA världen; hennes värld ingår i ett större sammanhang. Vi ser inte bara ett framtida USA som i Hungerspelen eller ett Chicago som i Divergent. Klimatförändringar och politiska och ekonomiska omständigheter har gjort Antarktiskt beboeligt och Afrika är en ledande kontinent. Marie Lu har tänkt ett steg längre än både Suzanne Collins och Veronica Roth gjort och det tycker jag, gör att Legend faktiskt placerar sig ett snäpp högre än dessa två andra bästsäljardystopier. Det och att den framtid som hon beskriver känns klart trovärdig, både supermaktmässigt, miljömässigt och tekniskt (många prylar som beskrivs låter helt klart som något som skulle kunna existera inom en inte alltför avlägsen framtid) . Det här är bra sci fi utan att bli det minsta utflippat.

onsdag 30 juli 2014

Höglandet

Finns bl.a. hos adlibris och bokus
Efter att en kollega till mig påstått att Steinar Bragis Höglandet var något av det otäckaste hon läst, satte jag raskt upp titeln på listan över sommarens "Måste-läsas-böcker".

Två par bestämmer sig för att göra en utflykt ut till det isländska höglandet. Naturen ska vara storslagen så här års och vännerna ska vandra. Bilen är fullpackad med mat, vin, sprit - allt som behövs för ett par dagars trevligheter ute i naturen. Men ute på sandmarken överraskas de av en dimma, vilken får dem att tappa bort vägen och det slutar med att de plötsligt krockar med ett hus. Bilen är totalkvaddad och sällskapet är inte heller säkra på var någonstans de befinner sig. Huset bebos av ett skyggt äldre par som beter sig märkligt och som tycks rädda för något ute på höglandet, med de släpper in sällskapet och låter dem stanna över natten.

Dagen därpå får vännerna låna en bil, men de hinner inte långt förrän en punktering tvingar dem att stanna och gå tillbaka till huset. Då allas mobiler saknar täckning där ute i ödemarken bestämmer de sig för att istället prova att vandra tillbaka till vägen och därifrån kanske få lift tillbaka till civilisationen, men hur de än försöker ta sig därifrån slutar det med att de kommer tillbaka till huset. Den belägenhet de befinner sig i ter sig allt mer påfrestande och klaustrofobisk och i den stressande situationen börjar sprickorna mellan vännerna framträda allt tydligare. Avund och svartsjuka tär på relationerna. Men är det bara situationen som framkallar bråken? Kan det rent av vara miljön eller klimatet ute på höglandet som triggar bråken?

Höglandet är verkligen smygande otäck. Riktigt jävla otäck till och med. Det äldre paret som ger vännerna husrum tycks leva i någon slags egenvald exil och att de är genuint rädda för något utanför är uppenbart, men vad är de rädda för? Jag har inte svaret på den frågan, för jag vet inte om jag förstår eller om det ens är meningen att man ska förstå. För när man förstår något otäckt så tenderar det att bli mindre otäckt. Och i Höglandet döljer sig något synnerligen otäckt! Men jag har en känsla av att romanen är aningens ofärdig, jag hade velat ha mer förklaring. Eller har jag missat nåt? Bragis roman påminner mig om John Ajvide Lindqvist; det är otäckt och jag gillar det, men till skillnad från Ajvide Lindqvists böcker, som nog kan vara räliga och totalt flippade, så har jag ändå lättare att förstå mig på hans ruskigheter än vad jag har när det gäller Höglandets otäckheter. Behöver jag kanske ha bättre kännedom om den isländska sagan för att förstå?

Jag vet inte vilket betyg jag ska ge Höglandet. Nog är det något av det ruskigaste jag läst på länge och jag hade ibland svårt att lägga ifrån mig boken. Men jag hade trots allt velat få en förklaring till hur saker och ting förhöll sig i slutet. Ofärdig blir därmed mitt slutord.

Invisibility

Finns både på adlibris och Bokus
Sextonårige Stephen är osynlig. Alltså, inte bara så att han känner sig osynlig ibland, som många kan göra då och då, utan han är osynlig på riktigt! Ingen har någonsin sett Stephen; inte ens hans egen mamma vet hur han ser ut! Självklart är livet som osynlig ett oerhört ensamt liv. Och efter det att hans mamma hastigt gått bort är livet ännu mer ensamt. Men Stephen har på något vis lyckats anpassa sig ändå och i New York är det dessutom relativt enkelt att leva både ensamt och osynligt.

Men så en dag flyttar en ny familj in ett par lägenheter bort från den där Stephen bor och när det visar sig att den jämnåriga Elizabeth kan se Stephen förändrar sig allt! Till en början tror, och hoppas, Stephen att förbannelsen med hans osynlighet är hävd, men det visar sig att det trots allt bara är Elizabeth som kan se honom. Men hur är det möjligt? Och hur berättar man för en tjej, som dessutom visar sig både vara intressant och intresserad, att det bara är hon som kan se honom utan att hon totalt freakar ut? Nä, precis, man låter bli. Fast självklart hinner sanningen ifatt både Stephen och Elizabeth, men när den väl gör det är det alldeles för sent för Elizabeth att backa. Dessutom står det snart klart för både Stephen och Elizabeth att det finns en hel osynlig värld för den som har förmågan att se; en värld som är full av förbannelser och illvilja och som inte bara kan krossa deras kärlek, utan också krossa deras liv.

Invisibility är ett samarbete mellan min favoritförfattare David Levithan och, den för mig okända, Andrea Cremer. Baksidestexten till Invisibility lovar mig en kärleksroman, och jag tänkte mig nog att det skulle kunna vara lite som en variant av Jag, En, som ju på ett så fenomenalt vis pekar på hur kärlek inte behöver vara knuten till en fysisk person, men Invisibility går snart från att vara bara en kärlekshistoria till att bli en slags sammansmältning mellan Harry Potter och Beautiful creatures. Och tyvärr gillar jag det inte alls. Det är inte speciellt nytänkande och jag känner mig faktiskt lite lurad av all inblandning av magi, trolldom och förbannelser. Det här var inte vad jag ville ha. Dessutom är romanen alldeles för lång; jag tröttnar, något jag faktiskt inte trodde var möjligt med en David Levithan-roman. Faktum är att jag skummar delar och jag märker att jag knappt bryr mig om hur det kommer att gå för Stephen och Elizabeth.

Jag är allt lite besviken, men jag ser ändå fortfarande hemskt mycket fram emot att Gilla böcker ger ut Two boys kissing med den svenska titeln Världens viktigaste kyss i september. Den ska jag läsa!

onsdag 16 juli 2014

Ryttarna

Finns på adlibris eller bokus
Det var ett tag sen, mig veterligen, som Mats Wahl kom ut med något nytt. Men nu när han väl gör det så slås det på stort. Ryttarna är första delen i den planerade trilogin Blodregn och redan i september utkommer del två, Krigarna.

Blodregntrilogin är en släktsaga inspirerad av fornnordisk tradition men förlagd i framtiden. Ryttarna utspelar sig någonstans i Dalarna, någon gång i en inte alltför avlägsen framtid. Klimatet har spårat ut; Stockholm och södra Sverige är inte längre beboeligt, det har gått en generation sen den sista snön föll, orkaner förekommer titt som tätt och det gäller att akta sig för de ceciumsmittade vildsvinen som härjar på landsbygden. Man färdas till häst och fordon tycks enbart vara regeringen och militären förbehållet.

Regeringen som styr med övervakning och censur ser gärna att så många som möjligt flyttar in till storstäderna, men än finns det folk som inte vill lämna landsbygden, bland annat sextonåriga Elins familj. Elins familj ligger i grannfejd med familjen Torson, som en dag kommer för att köpa rullager (vad nu det är för något) eftersom de tror att Elins familj har ett överflöd av detta. Så är nu inte fallet och den sedan tidigare ansträngda stämningen mellan de båda familjerna blir knappast bättre. Elin och hennes bror Vagn blir kort därpå överfallna av Torsons och i tumultet som uppstår dödar Elin Björn Torson i självförsvar och Vagn tas tillfånga. Elin är den som på egen hand måste förhandla om att få sin bror frisläppt, men hon får hjälp ämdå, från ett högst oväntat håll.

Jag ville verkligen gilla Ryttarna, både för att jag gillar Wahls ambition, och för att handlingen ju låter intressant. Men jag fångas aldrig helt. Det är ett långsamt berättartempo, vilket går hand i hand med traditionen, men jag var inställd på mer spänning och tyvärr tyckte jag under läsningens gång att Ryttarna var riktigt seg på sina ställen med utdragna och detaljerade stycken om Elins förehavande (hur hon lagar mat, hur hon sover, sopar golv etc... GÄSP!)

Men när jag nu skriver om boken, tycker jag återigen att det låter jättespännande och intressant. Jag uppskattar både Wahls dystopiska värld, där klimatet gått åt helvete, och kopplingarna till fornnordisk tradition med både gamla nordiska namn, och som beskriver ett samhälle där gamla svenska traditioner (folkdans!) åter är levande kultur. Det känns som att Ryttarna är inledningen på ett gediget epos och kanske är det så att man måste se till helheten för att helt kunna uppskatta serien Blodregn. Och kanske borde jag inte avfärda del två trots allt? För kanske får jag veta vilka de där mystiska Skogsfolket är för några?

Lite ihop

Finns tex på adlibris och bokus
Majken har börjat sexan och som i ett slag har allt förändrats! För helt plötsligt har hon och bästisen Tessan ingenting att prata om längre. För medan Tessan börjat intressera sig för killar, skaffat handväska och dessutom tydligen börjat hänga med skitjobbiga Belinda så känner sig Majken bara fel och utanför. Själv tycker Majken fortfarande att ryggsäck är mest praktiskt i skolan och går fortfarande till fiollektionerna varje vecka, även om hon vet att det inte är så coolt, och exakt vad är det som är så himla spännande med killar helt plötsligt?

Men Tessan och Majken är ju bästisar. De har alltid kunnat prata om allt, så det borde ju inte spela nån roll att Majken inte tycker att det här med killar är så viktigt. Eller? Men tydligen så spelar det roll. För när började Tessan hänga med Dexter? Och varför har hon inte sagt ett knyst om det? Och hur kommer det sig att andra, som inte är bästis med Tessan, vet om sådana här saker långt innan Majken fått höra nåt? Hallå, vad hände, liksom? När hände det?

Majken håller på att förlora sin bästa kompis och måste helt klart göra någonting åt det! Som tur är kommer hon på världens bästa idé och kan hon bara övertala Ivan, den nye killen på skolan, så kommer hon att få Tessan att tro att Majken visst då kan prata både med och om killar. 

Johanna Lindbäck har skrivit bästa feel good:en för tweenies! Lite ihop slår huvudet på spiken genom att skildra brytpunkten mellan barndom och tonårsliv. Vad gör man när ens kompisar tagit ett kliv vidare och när vänskapen man tagit för givet plötsligt börjar hotas av nåt så fånigt som killintresse? Måste man börja hångla bara för att man börjat sexan? Lindbäck skriver, som alltid, vardagsnära, trovärdigt och med stor värme och det riktigt pirrar i mig när jag läser sista kapitlet. 

Och i oktober kommer del två: Kanske ihop. Den tänker jag läsa!

tisdag 8 juli 2014

Anden i glaset

Läs mer på adlibris eller bokus

Fanny har föräldrafritt och bästa kompisen Juni ska sova över. Fanny har också bjudit in Stella som är nyinflyttad och som börjat i deras klass. Planen är att de ska kolla film och käka en massa popcorn. Och så har Fanny efter mycket tjat lyckats övertala de andra att de ska testa Anden i glaset. Utanför mullrar åskan och skapar en mysig kuslig stämning. Men så dånar det i huset av en hög och plötslig åskknall och lamporna i huset börjar flimra för att sen dö ut. Det blir helt beckmörkt och kusligt tyst i huset. När strömmen kommer tillbaka kan Fanny och Juni inte hitta Stella längre. Men pappret med bokstäver som de använt till Anden i glaset är kvar. Och någon har ringat in bokstaven C med en röd penna.

Ewa Christina Johanssons Anden i glaset är en småkuslig berättelse i en rätt lagom tjocklek för de som vill ha något lättare att ta sig igenom, men ändå få en välskriven berättelse. Jag och mina kompisar lekte själva en hel del med Anden i glaset i mellanstadieåldern, men jag vet ärligt talat inte om dagens kids gör det. Men vill man testa så är det bara att följa Ewa Christina Johanssons instruktioner som står längst bak i boken. Eller så låter man bli...

Som om hösten kom på sommaren

Läs mer på bokus eller adlibris
Jag gillar titeln på norrmannen Jan Henrik Nielsens debut, Som om hösten kom på sommaren. Det är något ödesmättat och poetiskt över den, vilket även det snygga bokomslaget signalerar. Det är överlag en synnerligen snyggt förpackad bok, vars yta går hand i hand med innehållet. 

Nanna och Fride bor med sin pappa i en bunker under jorden. I nästan sex år har de levt instängda och isolerade. Allt för överleva smittan som förpestade världen. Smittan som först fick växterna och naturen att dö, som sedan angrep djuren och till sist fick människor att insjukna och dö. För Frides del, som bara var en bebis när de gick ner i bunkern, innebär det att hon inte ens har några minnen eller erfarenheter av livet ovan jord. Och Nanne, som nu är tolv år, har mest vaga minnen. Deras enda länk till omvärlden sker genom ett periskop och i det tittar de ofta och längtansfullt för att se om någon förändring skett där uppe och utanför. Men världen ovanför ser lika död ut nu som för sex år sedan.

Men så börjar maten ta slut och en dag insjuknar Nannas och Frides pappa. Det kan vara samma smitta som så många dog av. Enligt systrarnas pappa kan det finnas medicin undangömt i deras gamla lägenhet. Men pappa är alldeles för sjuk för att kunna lämna bunkern och även om de inte är säkra vad som kommer att möta flickorna där uppe, så berättar han för dem hur de ska ta sig tillbaka in till stan.

Nanna och Fride ger sig ut på sitt livs uppdrag, för medicinen är pappas enda chans och pappa är allt flickorna har, och världen utanför tycks trots allt bära på små spår av liv.

Som om hösten kom på sommaren är rätt långsam i tempot, det betyder emellertid inte att romanen saknar spännande inslag, men det är uppenbart att Nielsen jobbat med att bygga upp stämningen; det ödsliga, ensamma, tysta. Och trots de övergivna, vissna och ödsliga platser som boken beskriver och trots ett sorgligt slut, så läser jag ut den här boken med en känsla av hoppfullhet som känns bra.

lördag 5 juli 2014

Heja Sword princess!!

Se mer på adllibris eller bokus
Så. Himla. Bra! Men så himla besviken jag blev när jag upptäckte att bok två inte ens kommit ut än! Sword princess Amaltea är en bok som jag skulle vilja ge att läsa till alla tjejer! Även om Natalia Batista utgår från ett synnerligen klassiskt upplägg i denna sagoinspirerade serieroman så känns det nytt och fräscht genom att hon totalt vänder på perspektiven. Istället för prinsen som ska rädda prinsessan och få halva kungariket har Batista placerat sin hjältinna i ett matriarkat. Således finns inga kungadömen utan endast drottningariken. Och i drottningadömet det Gröna Höglandet, där drottning Galatea regerar, hittar vi prinsessan Amaltea, drottningens yngsta dotter.

Som traditionen påbjuder ska Amaltea, när hon nu fyllt sjutton år, genomföra sitt livs uppdrag och finna en prins i nöd, rädda honom och gifta sig med honom och på så sätt även vinna halva drottningadömet från hans moder. Amaltea, som dock inte har någon som helst lust att rädda någon bortskämd prins, som dessutom varit dum nog att låta sig bli kidnappad, tvingas iväg och får slåss mot både drakar och kvinnliga rövarband. Dessutom måste hon stå ut med en prins som varken är medgörlig eller speciellt tacksam för att ha blivit undsatt.

Sword princess Amaltea är egentligen en väldigt traditionell saga som i Batistas omstöpta version likväl blir väldigt okonventionell. Männen skildras så som kvinnor brukar skildras - lite mesiga, fnittriga och underdåniga. Eller väldigt väna och blida. Och istället är kvinnorna handlingskraftiga och starka. Men även om Amaltea är berättelsens hjältinna så är hon inte givet sympatisk. Istället framstår hon som okänslig, bortskämd och burdus - och detta bidrar desto mer till att jag gillar Amaltea! För på så sätt blir hon en mänsklig hjältinna.

Jag ser verkligen fram emot bok två som kommer i augusti!