söndag 30 juni 2013

Sommarläsning 2013

Sätter ribban högt för vad jag vill hinna läsa i sommar. Semestern har bara börjat, och som vädret ser ut att bli den närmsta veckan så kommer jag inte ha några problem med att hinna ligga på soffan och plöja böcker. 

Blir flera klassiker, ett par dystopier och några nedslag i den grekiska mytologin. Bland annat.

söndag 23 juni 2013

Samurajsommar

Så kan jag stryka ännu en bok som länge legat på min Att-läsa-lista! Det här med att bokprata om böcker man inte själv läst, tycker jag kan vara lite svårt. Själva handlingen kan man alltid berätta om, men man kan aldrig riktigt förmedla bokens känsla och på nåt vis känns det inte helt äkta att försöka sälja in en bok som man själv inte bekantat sig fullt ut med. Samurajsommar av Åke Edwardson är exempel på en sådan bok som jag bokpratat om, och lyckats sälja in, men jag har aldrig riktigt känt att jag kunnat göra det bra. Men nu så. Nu ska jag baske mig kunna få till det där riktigt inspirerande bokpratet!

Samurajsommar utspelar sig en het sommar på ett kollo i Småland nån gång på 1950-1960-talet. Den varma sommaren med bad, lekar och äventyr hade kunnat utgöra helt perfekta sommarminnen om de bara inte kantats av fröknarnas stränghet och den rigida ordningsamhet som råder på kollot. Här råder inte så mycket omtanke och kärlek, och för Kenny känns kollot mer som en institution där man förvarar fattiga eller problemtyngda barn under sommaren. De vuxna går inte att lita på och värst är Kärringen, föreståndarinnan på kollot.

Kenny tillbringar sin sista sommar ute på kollot. Han är tolv år och nästa år kommer han att vara för gammal för att åka på kollo. Kennys största intresse är samurajer och han försöker i möjligast mån leva i enlighet med samurajernas filosofi. Han bär alltid med sig ett svärd och hans namn, Kenny, som han själv kallar sig (egentligen heter han Tommy), är taget från det japanska Ken som betyder svärd. Kennys samurajintresse har smittat av sig på kompisarna på kollot och tillsammans har de ett hemligt ställe ute i skogen där de bygger på ett samurajslott. Ingen utanför gänget känner till deras ställe; inga tjejer, inte Weines gäng och absolut ingen vuxen.

Men den här sommaren upptäcker Kenny att också tjejer kan vara intressanta. Speciellt Kerstin. För henne råkar Kenny nämna samurajslottet och hon blir så klart nyfiken, men hur ska han kunna visa slottet för henne utan att svika kompisarna? Fast det största problemet är helt klart de vuxna. Kärringen slår nya rekord i jävlighet när hon snor Twistpåsen som Kennys mamma har med sig på besöksdagen och kampen mellan Kenny och de vuxna intensifieras när Kenny vägrar äta upp sin mat. Men det som till slut blir droppen och som till slut utlöser ett fullskaligt krig mot de vuxna är när Kerstin råkar illa ut.

Jag gillar den hotfulla stämningen som Edwardson bygger upp. Sommarens lekar och hettan, som gör alla loja och slöa, bildar en idyllisk sommarfasad utåt, men döljer i verkligheten den maktkamp som råder mellan barnen och de vuxna, och mellan Kenny och Kärringen i synnerhet.

fredag 21 juni 2013

Omläsningslyx

Myste på balkongen igår kväll i sommarvärmen med rosé, oliver och Den hemliga historien. Kändes himla lyxigt. Inte minst för att jag för en gångs skull unnar mig omläsning av en gammal favoritbok.

torsdag 20 juni 2013

Vill ha, vill ha, VILL HA!!

Alltså, nog för att jag skulle vilja ha den dära respektingivande Michael Moore-citat-muggen att dricka kaffe ur på jobbet, men frågan är om inte denna är snäppet vassare?

www.etsy.com
Finns att köpa på www.etsy.com som även har muggen för manliga läsande superhjältar!

måndag 17 juni 2013

De glömda barnen

De glömda... hos adlibris eller bokus
Bara omslaget till Anette Skåhlbergs De glömda barnen hintar om att det här är en läskig bok, men ärligt talat är detta nog en av det otäckaste barnböcker jag har läst. Mardrömslik är en passande beskrivning.

En dag börjar Misan liksom lösas upp i kanterna. När hon kollar på sig själv i spegeln är hon suddig och hennes spegelbild blir bara svagare och svagare tills, inte bara spegelbilden utan Misan själv, helt och hållet har lösts upp och försvunnit.

Misan vaknar upp i totalt mörker. Hon befinner sig långt ner under marken, det luktar av fuktig jord och hon varken ser eller hör något. Misan tror först att hon är ensam, men de andra barnen ger sig så småningom till känna. Det barnen har gemensamt är att de alla har hamnat nere i hålet under marken för att deras föräldrar inte brytt sig om dem eller försummat dem. Många av barnen har befunnit sig nere i hålet i åratal, några till och med över hundra år. Enda sättet att komma tillbaka upp igen är om någon börjar sakna dem igen. Tiden nere i hålet har gjort barnen ännu mer sorgsna och stämningen nere i hålet är oerhört dyster. Men Misan tänker inte ge upp så lätt. Hon ska se till så att alla barnen kommer upp ur hålet igen.

Beskrivningen av hålet är klaustrofobiskt och mardrömslikt. Allt är verkligen mörkt och hemskt och fasansfullt otäckt. Vi presenteras för de andra barnen genom att de får berätta för Misan var de kommer ifrån och varför de tror att de hamnat i hålet, och deras historier spär på hemskheterna ytterligare. Där finns barn med föräldrar som favoriserat ett annat syskon, barn som utsatts för alkoholism, våld, psykisk misshandel eller barn vars föräldrar bara inte riktigt haft tid med dem.

Författarens syfte med den här boken är ju att visa på barns utsatthet och De glömda barnen kan vara en perfekt bok att läsa om man till exempel ska diskutera barnkonventionen i skolan. För varje såld bok går också fem kronor till BRIS, vilket ju är hedervärt. Den som vågar läsa denna kommer nog att älska att läsa om barnens tårdrypande livsöden, men för min smak så blir det för sentimentalt och snyftigt. Vi presenteras för tolv barns (tretton om man räknar med Misan) öden, det ena värre än det andra och trots att jag gillar allt det läskiga och otäcka så blir det för mycket snyft-snyft för min smak. Jag tröttnar helt enkelt.

söndag 16 juni 2013

En pojke med tur


Monica Zak fortsätter förmedla historier från världens utsatta barn, den här gången handlar det om sjuttonårige Esmat, ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan, som berättar om minnen från barndomen och om hur han till sist hamnade i Sverige.

Esmat är sex år gammal när hans mamma beslutar sig för att försöka fly undan talibanerna i hembyn och bege sig med Esmat och Esmats syster till Kabul. Det är kallt och snöigt och Esmat, som har ett par för stora stövlar på sig, hamnar efter mamman och systern. Han tappar sin ena stövel och när han äntligen kommer ikapp sin mamma ser hon hans bara fot och säger att de inte kan fortsätta utan stöveln. Esmat, som minns var han tappade den, säger att han kan springa tillbaka och hämta den och hans mamma säger att de ska vänta på honom. Esmat springer tillbaka, hittar sin stövel, och springer åter dit där mamman och systern väntar på honom. Men kanske tar han fel väg? För han hittar aldrig tillbaka till sin mamma och syster. Men de skulle ju till Kabul, det kommer han ihåg. Någon förbarmar sig över den storgråtande ensamme pojken och Esmat lyckas på så vis komma med en bil till Kabul.

I Kabul går han och spanar efter sin mamma. Men hur hittar man sin mamma när alla kvinnor i burka ser likadana ut? Esmat får hänga med några gatupojkar och blir så småningom omhändertagen av en man som äger en mattfabrik. Esmat får mat och boende mot att han knyter mattor och här stannar han flera år. Mannen som äger mattfabriken är en god man, och det är denne som erbjuder Esmat att följa med ut ur Afghanistan. Med hjälp av flyktingsmugglare hamnar Esmat så småningom i Sverige, fjorton år gammal.

Jag är en pojke med tur är en kort men viktig bok, som berättar om bara ett av alla de livsöden som drabbar många av världens barn. För hur många liknande historier som Esmats finns det inte? Och hur många liknande öden finns det där det inte går lika bra som för Esmat? Det är helt hjärtskärande att tänka sig ett litet barn som kommer från sin mamma och får klara sig helt ensam i en stor främmande stad, men det som berör mig mest är Esmats optimism och hur ljust han kan se på saker och ting trots allt han varit med om. Även om jag tycker att Zaks inramning av Esmats berättelse, där han som nydumpad och hjärtekrossad kommer på att han ju är en pojke med tur, och därför säkert kommer att få uppleva kärleken fler gånger, är rätt töntig. 

Känslan av ett slut

Känslan av ett slut av Julian Barnes växer efterhand som man förstår dess komplexitet. Boken fångade mig faktiskt inte alls inledningsvis, och jag fick ärligt talat tvinga mig till att läsa vidare. Som tur är så hintar baksidestexten om att något stort kommer att ske och det blir faktiskt mycket mer intressant efterhand som man får börja lägga pussel med Tonys minnesfragment och själv försöker förstå sig på exakt vad som hände för länge sen.

Boken hos adlibris eller bokus
Tony Webster är en relativt nybliven pensionär. Han trivs med sin lugna tillvaro; att träffa dottern och barnbarnen, och även om han inte längre lever tillsammans med dotterns mor, så har han en mycket god relation till sin före detta hustru. Tonys fridfulla pensionärsliv rubbas den dag då han får reda på att han testamenterats sin gamle ungdomskamrat Adrians dagbok, vilket i sig kanske inte höjer så många ögonbryn. Men den som testamenterar den till honom är ingen mindre än Adrians före detta flickväns mamma. Hur har hon kommit över dagboken? Och varför anser hon att han bör ha den?

Vi börjar från början. Under gymnasiet ingick Tony i ett sammansvetsat gäng om fyra killar. Adrian, den filosofiskt lagde och mest begåvade av dem, var den som sist kom med i gänget, och den som Tony, enligt honom själv, stod närmst. Under universitetstiden träffar Tony en flicka, Veronica, och de två blir ett par. Men förhållandet tar slut och Veronica börjar istället träffa Adrian. Tony blir upprörd, skriver ett mycket argt brev och säger upp vänskapen med både Veronica och Adrian. En kort tid därefter tar Adrian sitt liv.

Allt detta hände för så länge sen, men minnena från ungdomstiden vänder nu långsamt tillbaka. När Veronica vägrar överlämna dagboken till Tony kan han på sätt och vis förstå om hon inte har några högre tankar om honom, men han kan omöjligen förstå hennes tvära sätt och varför hon så envetet vägrar att lämna ifrån sig dagbok, den som nu rätteligen tillhör honom.

Det är skildringen av den mänskliga psykologin som är det intressanta med den här boken. Varför väljer man att lägga vissa saker på minnet, och är ens egen tolkning av det man upplevt alltid den rätta? Vad man minns och hur man minns något kan säga en hel del om hur man ser på sig själv och sin egen roll i det stora hela.

Julian Barnes tilldelades Bookerpriset 2011 för Känslan av ett slut och har av Daily Telegraph beskrivits som en psykologisk thriller. Psykologisk, ja. Men thriller? Nja. Visst blir det lite mer spännande efter ett tag, men inte bita-på-naglarna-spännande, utan det som får mig att läsa vidare är helt enkelt att jag vill få en förklaring till det mysterium som byggs upp under berättelsens gång.

fredag 14 juni 2013

Höstens böcker



Lagom till att sommarlovet börjat så dimper Svensk bokhandels härligt tjocka katalog med höstens böcker ner i brevlådan. Det gillar jag!

onsdag 12 juni 2013

Två eller tre saker jag glömde berätta för dig

Boken hos adlibris eller bokus
Sista året på Quaker Heights Day School kommer Tink som ny elev till skolan. Tink är en udda fågel som genast sätter ett avtryck. Hon säger vad hon tänker och tycker. Hon klär sig i slitna tights och bryr sig inte alls om det mode som de andra tjejerna på den prestigefulla skolan följer slaviskt. Hon är bara sig själv. Merissa, Nadia och company blir Tinks vänner. Inte bara såna där ytliga vänner, utan riktiga vänner, såna som ställer upp och gör i princip allt för dig. Så när Tink plötsligt en dag är borta blir chocken desto större.

Allt har kretsat kring Tink det här sista året, men vännerna, Tink AB, inser att ingen egentligen riktigt känt Tink. Ingen har vetat så värst mycket om henne och ändå har Tink satt sina spår hos vännerna. Djupa spår. För det är som att hon fortfarande finns där, hälsar på dem ibland, övervakar och håller koll på sina gamla väninnor.

Joyce Carol Oates Två eller tre saker jag glömde berätta för dig är indelad i tre delar. Dels får vi följa Merissa - Den perfekta och dels Nadia - Horan efter Tinks död. Och i ett avsnitt däremellan berättar Tink AB (så tolkar i alla fall jag det som) om Tink och vi får därmed chans att lära känna den Tink som tjejerna kände.

Merissa är den där duktiga tjejen, utåt sett är hon perfekt, det är Tink som ger henne epitetet Den Perfekta; hon ser bra ut, har bra betyg, är ambitiös. Men hemma håller hennes familj nu på att krascha. Hennes pappa, som Merissa alltid så gärna velat imponera på, har hittat en ny kvinna och lämnar familjen. Fram tills nu har allt gått så himla bra för Merissa. Hon har på förhand blivit antagen till college, hon har fått huvudrollen i en skolpjäs och fått en uppsats publicerad. Och ändå överger hennes pappa henne! Så Merissa börjar straffa sig själv. Hon äter mindre, det vill säga nästan inte alls, och hon får utlopp för sin inre smärta när hon skär sig med kniven hon hämtat nere från köket och som ligger gömd uppe på hennes rum.

Nadia bor med sin pappa och hans fru, hans andra hustru sen Nadias mamma dog. Nadia och hennes pappa har aldrig pratat om mammans död, trots att Nadia var liten när hon dog och givetvis tog det väldigt hårt. Under hela sin skoltid har Nadia haft dåligt självförtroende, hon har känt sig osäker med både vad hon vet och kan och med hur hon ser ut och hon kämpar hela tiden med sin vikt (och enbart det här viktproblemet skulle man kunna skriva ett helt blogginlägg om, för de speglar bara de sjuka, sjuka, sjuka ideal som tonårstjejer möter idag). Men utåt är Nadia den där glada tjejen som alltid ler och är vänlig. Efter en incident med en kille på skolan börjar rykten om henne spridas på facebook, via sms och på alla tänkbara vis. Allt Nadia vill är ju bara att bli sedd och älskad. Den här grejen med killen var uppenbart ett misstag och istället väljer Nadia ut läraren, Mr Kessler, som föremål för sin nya förälskelse.

Det är nagelbitande läsning, i alla tre berättelserna väntar man på den oundvikliga katastrofen. Men helt nattsvart blir det inte. I både Merissas och Nadias fall är det tankarna på Tink och känslan av att hon vakar över dem, som gör att tjejerna härdar ut. Men även Tink, förstår man, var en trasig flicka, hon bar också på tunga bördor som hon inte delade med sig av, bara det att hon utstrålade en mycket större styrka än vad hon egentligen besatt. Och det är det här, som jag tänker mig att titeln anspelar på; att alla bär på någon form av hemlighet och även om allt verkar bra utåt sett, så behöver det inte betyda att det råder harmoni inom en.

tisdag 11 juni 2013

Ja må jag leva

Bilden är lånad från Arga bibliotekstantens facebooksida

När man fyller år får man önska sig något. Jag önskar mig en respektingivande mugg att ha på jobbet. Finns att köpa på Cafepress.com som har en massa andra fina bok- och biblioteksprylar. Bland annat den där fina klockan jag också önskar mig.

söndag 9 juni 2013

Balladen om en bruten näsa

Balladen hos adlibris eller bokus
Arne Svingen, i Sverige kanske mest känd för sina böcker om Hubert, är en av Norges mest populära barn- och ungdomsboksförfattare. Balladen om en bruten näsa har i Norge fått fantastiskt fin kritik, nominerats till litteraturpriser och tilldelats Norska Kulturdepartementets litteraturpris för bästa barn- och ungdomsbok 2012. Och, ja; Balladen om en bruten näsa förtjänar all fin kritik.

Tolvårige Bart (jadå, döpt efter Bart Simpson) bor med sin mamma i en liten etta i ett sunkigt hyreshus. På fritiden tränar han boxning, men egentligen är han rädd för att slåss och hans tränare försöker övertala honom om att sluta, men Bart är övertygad om att hans mamma önskar sig en tuffare son och då är det klart att han vill göra henne stolt. Det Bart tycker allra bäst om är opera. Något vackrare finns inte och hans högsta dröm är att bli operasångare. I badrummet går det jättebra att sjunga, men så fort Bart vet att någon lyssnar eller ser honom snörps liksom halsen ihop och det enda ljud som kommer ur honom låter värre än när en kråka stryps.

Ingen i skolan känner till Barts fritidsintressen. Istället har han berättat för klassen att han samlar på bilder av massmördare. Ada, som sitter bredvid honom, erbjuder honom därför nya bilder i utbyte mot att få skriva av läxan då och då. Ada har alltid varit väldigt schysst mot Bart, men på sistone har hon visat mer intresse för Bart. Och när Ada ler med sitt vackra leende, som visar alla tänderna, är det svårt att inte berätta saker om sig själv för henne. Och plötsligt vet hon en massa om Bart som ingen annan i klassen känner till. Problemet är bara att Ada inte är så bra på det här med att hålla tyst och lika plötsligt känner inte bara hela klassen till en massa om Bart, utan han är också anmäld till Sommarfesten där han ska avsluta hela föreställningen med att sjunga opera. Inför hela skolan!             

Men boken handlar också om mobbare och rykten, förstående mormödrar med talande papegojor, alkoholiserade supertjocka men snälla morsor, heroinskjutande bästisar och jakten på en fader. Det här hade kunnat bli en eländig eländeshistoria, Bart är en av dessa som liksom inte haft så värst mycket tur här i livet. Men hans fördel är att han kan se positivt på det mesta. Och mest av allt handlar Balladen om en bruten näsa om att våga stå upp för den man är och nå sina mål utan att för den sakens skull trycka ned någon annan.

Svingen har en humoristisk approach och istället för att bli nedstämd och ledsen av att läsa om Barts orättvisa vardag, så kan man inte annat än att avsluta den här boken med en varm och fin känsla i magen. Det är underfundigt och mycket välskrivet. Grattis till alla som har kvar att läsa denna pärla till bok!

fredag 7 juni 2013

Tjockisutmaning

Carolina på Carolina läser har utmanat mig att visa upp mina tegelstenar. Alltså, mina tegelstenar i min bokhylla. Fem tegelstenar som jag har läst och två som jag inte läst (även om jag önskar det, så har jag inte läst alla böcker som står i min bokhylla). Nu gillar jag små böcker som man lätt kan stoppa ner i väskan och bära med sig, så mina tegelstenar är kanske inte så mycket att skryta med. Men here goes:

Böcker jag har läst:
Nerifrån och upp:
J.R.R Tolkien, Härskarringen (1222 s, samma utgåva som Carolina hade i sin hylla!). Läste den här under ett jullov på gymnasiet minns jag. Tyckte den var rätt träig på sina ställen, men ville ju så gärna ha läst den innan filmerna kom.

Doris Lessing, Den femte sanningen (599s) Längesen jag läste denna, minns den som lite konstig. Kan helt enkelt ha varit för ung när jag läste den.

Anne-Marie Macdonald, Fågelvägen (748 s) En uppväxtskildring på en militärbas i Kanada under Kalla kriget med ett barnamord som kryddar handlingen. Kommer ihåg denna bok som fängslande och spännande.

Haruki Murakami, Fågeln som vrider upp världen (pocket 740 s) Drömsk och mörk Murakami. Den här vill jag läsa om en dag!

Salman Rushdie, Midnattsbarnen (pocket 769 s). Jag hade med mig Midnattsbarnen när jag reste i Indien för ett antal år sen. Det är en magisk berättelse som utspelar sig i Mumbai och som berättar om barnen som föds natten då Indien blir självständigt. Boken, som gavs ut 1983, räknas redan som en modern klassiker och jag vill verkligen, verkligen få tid till att läsa om denna en dag!

Böcker jag inte har läst:
Nerifrån och upp:
Herodotos historia. (595 s) Detta antika verk från 400-talet f. Kr. vill jag läsa! Jag är ju en sucker för antiken, men än så länge har boken mest bara stått och sett snygg ut i min bokhylla. Any day now...

Thomas Mann, Buddenbrooks (661 s) Nobelpristagare, som nog kommer att få bida sin tid ytterligare ett tag.

Längesen jag kollade på böckerna jag har i min egen hylla, det blir ju nästan uteslutande låneböcker jag läser, så tack Carolina för denna utmaning som fick mig att inse att jag äger böcker jag både borde läsa om och böcker som jag bara borde läsa. (Och att jag borde damma lite bättre i min bokhylla)

Jag skickar vidare tegelstensutmaningen till Bokdetektiven och Punktebba!

onsdag 5 juni 2013

Tredje tecknet

Tredje tecknet hos adlibris eller bokus
Ingelin Angerborns Tredje tecknet är efterlängtad hos en stor skara läsare. Jag gillar hennes böcker och hon
har många fans på skolan jag jobbar på. Och precis som vanligt presenteras hennes bok i snygg förpackning, som verkligen inte kan annat än att locka till läsning.

Olivia hittar en nyckel i sin nya badväska efter att ha varit på stranden. Hon har inte en aning om var nyckeln kan komma ifrån, men den låg inte i väskan i morse. Hennes föräldrar föreslår att någon kan ha tappat den på stranden och att den nu kan ha följt med badhandduken när Olivia plockade samman sina saker. Men det är liksom ingen vanlig nyckel, inte en sån som man vanligtvis skulle ta med sig till stranden. Den här nyckeln ser ut att gå till en byrålåda eller ett skåp eller liknande. Olivia provar faktiskt om nyckeln kan passa till lådan på hennes skrivbord som varit låst ända sen hon fick skrivbordet, men den passar så klart inte.

Kort efter att Olivia hittat den här nyckeln, så börjar hennes katt, Smilla, bete sig väldigt märkligt. Smilla vägrar gå in i Olivias rum och springer allt som oftast och gömmer sig och vägrar komma fram från sitt gömställe. Andra märkliga saker som börjar ske är att Olivia börjar skriva och teckna i sömnen. När hon vaknar på morgonen står det meddelande till henne, skrivna med hennes egna handstil, men som är totalt otydbara. Och varifrån kommer alla dessa nyckelpigor som plötsligt dyker upp överallt? En annan otäck sak är att hissen av sig själv åker ner till källaren, även om Olivia tryckt att hon ska till 6:e våningen. Vad är det som händer egentligen?

Alla i hennes omgivning försöker finna naturliga förklaringar till det som händer, men för Olivia, som redan tycker att det är otäckt att vara ensam hemma, speciellt när det börjar bli mörkt, är inte detta någon som helst tröst. Men vad ska allt detta betyda?

Jag känner inte lika stor entusiasm eller förtjusning efter att ha läst ut Tredje tecknet, som hennes tidigare böcker inom samma genrer har givit mig. Kan det vara så att jag börjar känna en viss mättnad på den här magiska realismen? Eller var det bara för att jag inte fick till någon sträckläsning av boken? Det är inte så att jag känner mig besviken direkt, för Angerborn ger en precis vad man kan förvänta sig. Hon bygger snyggt upp mystiken och den läskiga stämningen blandas med det vardagliga så som vänner, föräldrar och förälskelse och det är inte självklart vart tecknen pekar åt förrän man kommit en bra bit in i boken. Men minnet av berättelsen kommer för min del nog inte att bli så bestående.

tisdag 4 juni 2013

Svarta vingar

Boken hos adlibris eller bokus

David Almonds Svarta vingar är en bok jag varit nyfiken på ett tag. Det här är en bok som berör mer när man läst ut den än under tiden. För det är mycket som faller på plats i slutet och och det blir lättare att få den psykologiska bilden klar efteråt.

I Svarta vingar möter vi Liam, en kille som står med ena foten kvar i barndomen och den andra foten i tonårslivet. Det är sommarlov, en ovanligt het sommar, och Liam hänger en del med Max. De bor ute på landsbygden i norra England och miljön är idyllisk med skogar i närheten som är perfekta att leka i. Max och Liam har flera gömställen i grottor och kojor där de bunkrat upp med konserver och utrustning som kan vara bra att ha ifall ett tredje världskrig skulle komma. Det är spännande pojkäventyr från förr och Liam och Max ser liksom nostalgiskt tillbaka på denna tiden. För nu finns inte längre tid för dessa lekar. Max har skaffat flickvän och tycker att även Liam borde börja dejta.

Berättelsen börjar med att killarna följer efter en kaja ut i skogen. Kajan leder dem till ett litet spädbarn som blivit övergivet. Det här blir början på en rad andra händelser som kommer att ha stor betydelse för Liam den här sommaren. Babyn placeras i fosterhem och i fosterhemmet finns också Crystal, en bruten tonårstjej, och Oliver, ett ensamkommande flyktingbarn från Liberia, som Liam kommer att lära känna mer.

Det är svårt att sammanfatta och säga vad Svarta vingar handlar om, egentligen. Det är mycket "inre resa" för Liams del och problematiken mellan var gränsen mellan ont och gott går tas också upp i berättelsen. Det jag kommer att minnas mest från Svarta vingar är nog den ödesmättade stämningen som byggs upp. Det är som att man väntar på att något riktigt otäckt ska hända hela tiden. Och jag är lite förvånad över att David Almond lyckas förmedla denna känsla så väl för han skriver med korta meningar och inte speciellt målande språk. Jag störde mig faktiskt på de korthuggna meningarna till en början med, och rent språkmässigt är det här en ganska lättläst bok. Men innehållsmässigt är berättelsen definitivt inte lättillgänglig.

lördag 1 juni 2013

Felkod 404

En thriller för datanörden. Så kan man väl sammanfatta Erik Midanders debutbok Felkod 404, en stundom spännande thriller i lagom format och omfång.

Boken hos adlibris eller bokus


Linns pappa arbetar som dataingenjör för ett företag som delvis ägs av militären, varför mycket av arbetet där också är hemligstämplat. Under en jobbresa till Strasbourg försvinner Linns pappa spårlöst. Polisen och Europol kopplas in, men Linn tycker inte polisen verkar anstränga sig så mycket och hon bestämmer sig för att själv försöka ta reda på vad som kan ha hänt hennes pappa. Linn har fått tag på lösenordet till pappans dator och loggar in på den för att kolla efter ledtrådar. Så fort hon loggar in kopplas hon upp mot ett system och kommer i kontakt med Aitia. Linn inser snart att den här Aitia på sätt och vis är anledningen till att hennes pappa är försvunnen och hennes misstankar om att det inte bara rör sig om ett "vanligt" försvinnande bekräftas. Det topphemliga forskningsarbete som pappan jobbat med är revolutionerande och det är uppenbart att det är detta som kidnapparna vill komma åt.

Som tur är har även Linn rätt goda datorskills och hon börjar lägga upp en plan för hur hon ska kunna hjälpa sin pappa. Hon kopplar upp sig både här och där, loggar in sig på servrar, skaffar digital utrustning och jag förstår inte ens hälften av allt hon gör. Stora stycken i boken är chattkonversationer och innehåller också en del programmeringsspråk. Felkod 404, som betecknar att en webbsida inte finns, har man väl stött på några gånger, och bokens titel kommer just av att Linn upptäcker att man på pappans företag tagit bort all information om pappan. Att Midander arbetar som dataprogrammerare kommer liksom inte som en överraskning.

Felkod 404 är en lättsmält ungdomsthriller, så där superspännande tycker jag inte att den är, och själva handlingen med en smart och handlingskraftig tonåring har man läst förr, så att säga. Men Felkod 404 bjuder på okomplicerad spänning, vars omfång på drygt 140 sidor gör boken lättillgänglig. Dock, med tanke på att utvecklingen inom datorteknologi sker rätt snabbt, så tror jag tyvärr att boken kommer att kännas daterad om bara ett par år. Det här är en bok som ska läsas nu. Och för den programmeringsintresserade så kan det här säkert vara en hit!