lördag 30 november 2013

Nikkis dagbok # 1

Läs mer på tex adlibris eller bokus
Rachel Renée Russells Dork Diaries har redan kommit ut i sex volymer i USA (plus ytterligare två Dork Diaries-titlar OCH Dork Diaries musik!). I Sverige har den allra första Dork Diary, eller Nikkis dagbok - berättelser från ett (inte så) fantastiskt liv, nyligen kommit ut och det mesta talar för att succén kommer att bli lika stor här i Sverige. Serien har jämförts med Jeff Kinneys Dagbok för alla mina fans och förutom att huvudpersonen är en tjej så är likheterna många. Precis som man gjort med Kinneys böcker så är texten formgiven så att det ska påminna om en handskriven dagbok med seriestrips-liknande illustrationer. Tilltalet är direkt med tonårs-jargong och mycket humor.

Nikkis högsta önskan är att få en iPhone, något hon bara MÅSTE ha för att kunna platsa in på sin nya skola. Istället får hon en dagbok av sin mamma, vilket får Nikki att idiotförklara mamman och lova att hon aldrig någonsin kommer att skriva en enda rad till i dagboken. Men det gör hon ju, för det är ju dagboken vi läser i. Och på så vis får vi ta del av Nikkis liv hemma och i skolan.

Nikki har alltså precis bytt skola till den lite finare Westchester Country Day, en privatskola som hon fått ett stipendium till tack vare att hennes pappa jobbar som skadedjursbekämpare på just nämnda skola. Ett faktum som Nikki hoppas och önskar aldrig någonsin kommer att komma fram. Precis som för alla andra som kommer som ny till en skola vill Nikki platsa in och få kompisar. Allra helst då få kompisar bland CSP-tjejerna (det vill säga de Coola, Söta, Populära). Men MacKenzie, drottningen av CSP visar sig ha skåpet precis bredvid Nikkis, och MacKenzie visar sig också vara värsta plågan som får Nikki att känna sig som värsta losern. Det visar sig med andra ord vara supermycket svårare att platsa in på nya skolan.

Men Nikki får kompisar i Chloe och Zoey, två boknördar som Nikki inte alls begriper sig på, men som är väldigt roliga att vara med. Och så finns det så klart en snygg kille att spana på, Brandon. Och hur många tillfällen som helst att göra bort sig på och vara pinsam på upphöjt till tusen. Och allt detta skriver Nikki brutalt ärligt ner i sin dagbok tillsammans med väldigt illustrerande och roliga små teckningar.

Det är väldigt tjejigt och väldigt amerikanskt men det är också väldigt fnissigt och väldigt charmigt. En riktig glädjeinjektion.

Tack till Modernista för recensionsexet!

onsdag 27 november 2013

Sent i november

Det är sent i november. Och vid det här laget ligger alla mumintroll och sover med granbarr i magen i väntan på soligare och varmare dagar. Eller de borde åtminstone göra det. Men i Tove Janssons bok Sent i november så står muminhuset ovanligt tomt och öde.

Snusmumriken, homsan Toft, Filifjonkan, Onkelskrutten, Mymlan och Hemulen har alla funnit att de saknar något och söker sig till muminhuset för trygghet och värme. Men en efter en finner de huset oväntat tomt och den inre oron stiger medan mörkret sluter sig närmare kring mumindalen. Men när de oroliga små varelserna börjar lära sig att samsas och komma överens med varandra lär de sig också nya saker om sig själva och mörkret utanför känns inte längre så hemskt och mörkt.

Jag var inget muminbarn när jag var liten, utan läste mer och hellre Astrid Lindgren. Jag minns att jag tyckte mumintrollsböckerna kändes så mörka och tunga. Farliga. Och det ligger ju en melankolisk tyngd över Tove Janssons berättelser. Men också en finstämdhet och livsglädje, som jag tror är svår att förstå när man är liten. Nu som vuxen uppskattar jag däremot Tove Jansson desto mer och är jätteglad över att lära känna muminfigurerna och muminsagorna på nytt!

Semlan och Gordon - sjätte boken

finns på adlibris eller bokus
Sjätte boken med Semlan och Gordon, Meningen med ett (mitt) liv, bjuder på ett kärt återseende med de brokiga och härliga familjerna på Lindvägen i Sollenberga. Mycket är sig likt, men ändå inte. Semlan och Gordon har fått en fnurra på tråden och pratar inte längre med varandra. Det gör så klart ont att inte ha sin bästa kompis längre, men istället har Semlan börjat hänga på Planeten. När man är på Planeten glömmer man allt som är dåligt. Det finns massvis att göra och alla är välkomna att vara med eller bara komma dit för att hänga. Det är tack vare Planeten som Semlan går med i ett band, Slosh, och  det är också tack vare Planeten som Semlan blir pirrigt och ljuvligt tokförälskad i Marcus!

Hemmavid har Semlan nätt och jämt vant sig vid de nya familjekonstellationerna - och helt plötsligt ska det skaffas barn åt höger och vänster och flyttas än hit och än dit. Och inte någon vuxen lyssnar på vad barnen vill (det vill säga vad Semlan vill). Och utöver det kommer chockbeskedet om att Planeten ska stänga! Vad är meningen när det inte verkar finnas någon mening att fylla livet med? Är det så här det känns att ramla ner i ett svart hål?

Även om Semlan blivit äldre, blivit tonåring och hormonstinn, så är hon ändå samma störtsköna tjej som är brutalt ärlig, öppensinnad, tänker sjukt konstiga tankar (enligt sig själv då), skriver listor och försöker fylla sitt liv med mening. När jag läst klart sista sidan och slår igen boken gör jag det med ett leende på läpparna.

Nu flyttar Semlan från Lindvägen, jag kan inte svära på det, men det känns inte som att detta är det sista vi får höra från Semlan. Jag hoppas att Moni Nilsson fortsätter ge liv åt denna härliga tjej!

tisdag 26 november 2013

Ego-boost!

Med den sjätte Semlan och Gordon-boken utläst, så kan jag igen skriva under på nedanstående "blurb". (Varför heter det förresten "blurb"?!) Citatet nedan är för övrigt hämtat från mitt blogginlägg och recensionen av bok nummer fem; Två steg fram och ett tillbaka. Recension av Meningen med ett (mitt) liv kommer att dyka upp här på bloggen inom en snar framtid!

måndag 25 november 2013

Avgrundens änglar

hos bl.a. adlibris eller bokus
Magnus Nordins nya spänningsroman är otäck och brutal och beskriver en mörkare sida av verkligheten som man gärna önskade inte fanns. Det handlar om groming och de faror bekräftelsetörstande tonåringar riskerar att utsätta sig för. (Jag vill gärna skriva grooming, men i Avgrundens änglar stavas det med ett o, så jag följer den linjen)

Alice är nyinflyttad till Fjärslunda. Hon och hennes mamma lever under skyddad identitet sedan Alice pappa hotat att döda Alice mamma. Endast ett fåtal personer på Alice nya gymnasieskola känner till att Alice lever under skyddad identitet och en av dem är svenskaläraren Molly.

Molly är en mycket engagerad lärare som har startat en samtalsgrupp för de som har eller har haft det tufft eller svårt, hemma eller i skolan; de som behöver prata. Till denna samtalsgrupp bjuds Alice in, och hemma hos Molly får hon träffa Samira, som också går på skolan, och Hannes, en före detta elev. Tanken är att ungdomarna ska hjälpa och stötta varandra genom att dela med sig av de svårigheter de varit med om, vilket också sker. Men samtalsgruppen är samtidigt en täckmantel för aktionsgruppen som kallar sig Avgrundens änglar. Genom att provocera fram brott samlar gruppen in bevis mot så kallade gromare för att därefter låta polisen ta över arbetet. Molly säger sig vilja skipa rättvisa, men snart nog förstår man att hon nog också har en alldeles egen agenda. Och nog förstår både Alice, Samira och Hannes att deras arbete med aktionsgruppen innebär faror och stora risker, men det är först när Avgrundens änglar kommer gamla och ouppklarade brott på spåren som de börjar förstå att deras egna liv står på spel.

Avgrundens änglar är väldigt spännande, sträckläsningsspännande till och med, men det stora persongalleriet och hoppen i tid och rum samt hoppen i berättarperspektiv gör det aningens rörigt. För boken handlar nämligen även om Ada, som försvann för flera år sedan. Och om Julia, som stämmer träff med Leo, som hon chattat med på nätet, på ett café. Jag behövde själv till en början bläddra tillbaka här och där för att få koll på vem de olika personerna var och hur de hängde ihop med varandra. Men jag tycker inte att man ska låta detta hindra en från att läsa Avgrundens änglar. Efter ett tag har man kommit in i Nordins berättarstil och det är så fruktansvärt otäckt och spännande så att man helt enkelt inte kan sluta läsa.

Hämnd

Hos bl.a. adlibris eller bokus
Hämnd är ett gott exempel på en grafisk roman där text och bild samspelar väldigt väl med varandra. Tillsammans med Viktor Engholm har Kalle Güettler skapat denna hårda och avskalade, men ändå berörande roman. Hämnd är skriven i jag-form, där berättaren Elias blir väldigt närvarande. Bilderna har ett hårt uttryck och är avskalade samtidigt som de med hjälp av ansiktsuttryck och dova färger förstärker känslorna som Elias förmedlar genom texten.

Artonårige Elias är född och uppvuxen i Sverige, men hans föräldrars förflutna i ett krigshärjat land påverkar honom ändå i allra högsta grad. Elias pappa dog i kriget, men hans mamma lyckades fly medan hon väntade Elias och hamnade så småningom i Sverige.

Elias mamma har aldrig velat prata så mycket om kriget, hon har skapat sig en ny tillvaro i Sverige med familj och jobb. Men så en dag bryter hon ihop och Elias får höra om de övergrepp som mamman fått utstå. När det senare visar sig att en av mammans förövare bor i samma förort, och dessutom jobbar i närheten av Elias skola, beslutar sig Elias för att han ska hämnas sin mamma.

Romanen slutar tvärt och med ett rätt öppet slut som inbjuder till diskussion. Vad är rätt och vad är fel? Finns det ens någon mening med hämnd? Det går snabbt att läsa Hämnd, men själva berättelsen hänger kvar desto längre i tankarna.

onsdag 20 november 2013

Kretsen

Finns hos bl.a. adlibris och bokus
Kretsen av Maggie Stiefvater är första delen i hennes nya serie om fyra böcker, Stiefvater har ju tidigare gjort succé med böckerna om Mercy Falls vargar, och för inte så länge sedan läste jag Dödsritten, som jag tyckte väldigt bra om. Jag har varit sugen på att läsa Kretsen ett tag, men inte riktigt haft tid/tagit mig tid till att läsa just denna. Men så valdes boken i en av mina bokcirklar. Lucky me! Nu blev jag ju "tvungen" att läsa den.

Blue bor med sin mamma, sina mostrar och mammans väninnor i ett litet klarblått hus i Henrietta, en mindre ort i Virginia. Alla kvinnor i Blues familj har siandets förmåga och försörjer sig på att läsa andra människors framtid. Spådomar och förutsägelser tillhör alltså Blues vardag, men själv är Blue den enda i sin familj som inte har några synska förmågor. Hon har förvisso en gåva som gör att hon kan förstärka andra mediers förmågor, men själv är hon hopplöst omagisk.

Ända sen Blue var liten har hon fått höra av sina mostrar och sin mor att om hon kysser sin sanna kärlek kommer han att dö. Detta faktum besvärade Blue väldigt länge, men nu vid sexton års ålder har hon helt enkelt bestämt sig för att aldrig bli kär, det finns förresten ändå inga vettiga killar i Henrietta att bli kär i, allra minst de rika och dryga killarna med korpemblem som går på den prestigefulla pojkskolan Aglionby.

På pojkskolan Aglionby (kan nån hjälpa mig med hur man ska uttala detta?!) går Gansey och hans kompisar Adam, Ronan och Noah. Gansey har vigt sitt liv åt leylinjer, det vill säga energilinjer, sådana man förr i tiden letade efter med exempelvis en slagruta, och framför allt åt att finna Glendowers grav. Enligt legenden ska den siste walesiske konungens kropp ha förts till Amerika och i själva verket är Glendower inte alls död - han sover bara väldigt, väldigt djupt. Och den som en gång väcker Glendower ska få alla sina önskningar uppfyllda.

Blues och de fyra pojkarnas vägar korsas, första gången under ett suddigt möte på en likstig under Sankt Marcus afton, och senare under en seans som äger rum hemma hos Blue. Blues intresse väcks och hon slår följe med killarna i deras jakt efter den slumrande konungen. Men det är inte enbart intresset för leylinjer och sovande kungar som får Blue att ansluta sig till gruppen. Blues förutbestämda öde verkar av allt att döma vara förknippat med åtminstone en av pojkarna. Kanske flera?

Stiefvater kombinerar gamla legender och magi med det vardagliga och nutida och jag gillar tanken på hur den uråldriga magin fortsätter leva vid vår sida trots den moderna människans skepticism. Och så gillar jag Stiefvaters skriftliga hantverk. Hon kan skriva hon, och Kretsen börjar på en gång väldigt bra och fängslande. Tyvärr tröttnade jag dock fram emot slutet. Det är möjligt att jag bara plöjde igenom för snabbt och otåligt, för ju mer jag nu i efterhand tänker på berättelsen, så kan jag se hur skickligt Stiefvater väver ihop dess delar. Och det kommer mer! Kretsen slutar med ett halvt avslöjande om att mer magi och oförklarligheter är att vänta i nästa bok, Drömtjuvarna, som kommer under våren 2014.

Otroligt snyggt bokomslag också, förresten!

tisdag 19 november 2013

Tina och Zlatan

Läs mer på adlibris eller bokus
När tvåan börjar kommer det en ny kille till Tinas klass. Andy heter han och han är inte alls som de andra killarna i klassen. Tina vill jättegärna bli kompis med honom. Men det vill alla andra också.

Andys största intresse är fotboll och givetvis heter hans största idol Zlatan. Andy har allt med Zlatan; Zlatanryggsäck, Zlatantröjor, Zlatanpennor och Zlatanpennfodral och flera hundra bilder av Zlatan. Men han har inte Zlatans autograf och det skulle ju faktiskt Tina kunna hjälpa till med att fixa för hennes pappa är sportjournalist och brukar intervjua olika idrottsstjärnor. Alltså berättar Tina för Andy att hon kan skaffa Zlatans autograf och Andy blir så klart superglad och Tina blir supernöjd med att kunna göra Andy glad.

Men hade det varit så enkelt så hade det här knappast blivit någon intressant bok. Det visar sig att Tinas pappa bytt jobb för att slippa alla resor han måste göra för att intervjua alla idrottsstjärnor. Det finns inte en chans att han kan fixa autografen nu.

Tina vågar inte berätta i skolan att hon inte kommer att kunna leverera - Andy kommer aldrig att förlåta henne. Så istället bestämmer hon sig för att sluta skolan.

Ann-Kristin Lundmark fångar Tinas känslor väl. Jag förstår precis hur hon känner sig och minns själv den brännande skammen och rädslan som kunde sänka en totalt om man gjort bort sig på nåt sätt eller om man råkat göra nåt som andra inte tyckte var ok. Något jag däremot inte vet om jag köper är Tinas otroligt snälla och förstående föräldrar som låter Tina vara hemma en hel vecka från skolan för att hon är ledsen. Det är givetvis jättefint att de tar Tinas känslor på så stort allvar, men det blir liksom mindre förståeligt när Tina inte vill berätta varför hon är ledsen och föräldrarna ändå bara rakt av låter Tina stanna hemma. Så istället för att gå till skolan får Tina vara hemma hos snälla mormor, som lyckas lirka ur Tina varför hon är så ledsen och trösta med berättelser om sådant hon själv ångrade eller skämdes för när hon var liten.

Jag gillar Lundmarks inkännande beskrivning av hur en, för en vuxen person, bagatellartad grej, för en åttaåring kan bli en väldigt väldigt stor sak. Och tänk vad fint det vore om alla vuxna visade så stor förståelse och respekt för sina barns känslor! För en vuxen läsare skulle man kunna läsa in ett budskap om att ta små människors känslor på allvar, oavsett bakomliggande anledning. Och för en yngre läsare kan insikten bli att sätta perspektiv på sina känslor och att man ibland kanske gör en höna av en fjäder.

Författaren, Ann-Kristin Lundmark arbetar till vardags som psykoterapeut. Tina och Zlatan är hennes debutbok.

tisdag 12 november 2013

Familjen Skum

 
finns tex hos adlibris eller bokus
I det tomma huset bredvid familjen Pryd har det flyttat in en ny familj. Huset har stått tomt ganska länge och Darrens mamma hoppas att de som flyttar in äntligen ska vara någon skötsam som kan fixa till den minst sagt ovårdade trädgården som är en skam för hela Putsgatan. Men familjen lever inte riktigt upp till Darrens mammas förhoppningar. Fru Pryd förbjuder Darren att umgås med de smutsiga barnen Skum. Hela familjen Skum framstår som en katastrof i mamma Pryds ögon och passar inte alls in i hennes bild av en normal och städad familj. För inte nog med att familjen Skum stökar ner och är annorlunda, de är dessutom högljudda och väcker sina grannar om nätterna!

Darren är alltså en kille som sedan modersmjölken är van vid att hålla ordning och reda på sina saker, inte smutsa ner sig, snask har han aldrig smakat och skulle han råka lämna ens ett par smutsiga strumpor på golvet i sitt rum så skulle han närmast få utegångsförbud! För i familjen Pryd är normen det utomordentligt prudentliga och ordentliga. Men så träffar Darren Himla Skum, dottern i familjen Skum. Genom ett hål i trädgårdshäcken blir Darren inbjuden till de nya grannarna och det är med ängslan han kryper igenom och får träffa en familj totalt annorlunda från hans egna stillsamma och ordningsamma familj.

Farmor, som är dvärg, bjuder på pommes frites (något så flottigt och gott har Darren aldrig någonsin smakat!) medan Himla berättar mer om medlemmarna i familjen Skum. Darren får bland annat veta att fru Skum är stuntkvinna och att herr Skum jobbar med uppfinningar i källaren. Och under tiden som Himla berättar allt detta kastar Darren nervösa blickar mot den gigantiskt stora slingrande växten, som liksom ser ut att luta sig över en och lyssna till det man säger. Och vad är det som morrar och låter från källaren?

Darren vågar inte med ett ord nämna för sina föräldrar att han varit hemma hos familjen Skum, speciellt inte efter att Fabian, familjen Skums yngste pojke, har massakrerat fru Pryds solrosor och trädgårdstomtar. Men så får hela familjen Pryd en inbjudan till grillfest hos familjen Skum. Hur ska detta gå? Darren är mer än lovligt nervös, men mamma och pappa Pryd tycks förvånansvärt avslappnade i familjen Skums sällskap. Darren får lära känna helt nya (och mer avslappnade) sidor av sina föräldrar och det blir en riktigt trevlig kväll.

Kaye Umanskys Familjen Skum är en snabbläst och rolig bok med passande illustrationer av Chris Mould. Men vad är det för nåt som finns nere i källaren? Kanske att man får veta det i fortsättningen, Familjen Skum knackar på?

söndag 10 november 2013

Låt vargarna komma

Finns hos bl.a. adlibris eller bokus
Det är i slutet av 1980-talet, fjortonåriga Junes gudfar, morbror och bästa vän Finn är döende i Aids. June kan inte ens föreställa sig en tid utan sin favoritmorbror som hon delar så mycket med, och även om det är oundvikligt att han kommer att dö så går det inte att förbereda sig på den sorg, saknad och smärta som June känner efter hans bortgång. Det är nästan så att June gör anspråk på att vara den enda sörjande. Ingen förstår ju eller känner morbror Finn så som hon gör.

Men när Finns specielle vän, Toby, dyker upp börjar omständigheter och hemligheter komma fram och June inser att hon egentligen aldrig riktigt känt sin morbror. I hemlighet, för Junes mamma anklagar Toby för sin broders död, börjar June träffa Toby. Till en början intalar sig June att hon bara vill veta vem mannen, som kanske är den enda som saknar Finn lika mycket som hon själv gör, är. Och Toby har minnessaker av morbrodern som det är meningen att June ska ha, bland annat får hon en kalender, i vilken Finn skrivit till henne och ber henne att ta hand om Toby åt honom eftersom han inte har någon annan. June tar sitt uppdrag på fullaste allvar, även om varje möte med Toby omkullkastar hennes egen bild av morbrodern och svartsjukan gentemot Toby hela tiden ligger under ytan. Men snart nog träffar hon inte Toby enbart för Finns skull, utan även för sin egen.

Att hemligheter, sorg och saknad är ett genomgående tema i Låt vargarna komma är rätt enkelt att förstå. Men detta är inte bara en bok om sorg och förlust - syskonrelationer är också ett framträdande tema. Ett något infekterat förhållande anas redan i relationen mellan Finn och Junes mamma, men fokus ligger på June och Greta och systrarnas, förut så otvungna och nära, men nu allt mer distanserade, relation. Greta framstår som en elak och egoistisk människa - jag tycker riktigt illa om henne och hennes uppmärksamhetskrävande och ogina sätt när det kommer till Junes behov av att sörja. Men självklart visar det sig inte vara fullt så svart och vitt som det beskrivs. Och hur mycket June än avskyr Greta för saker som hon utsätter sin syster för, så älskar June henne ändå enormt mycket. Det är så fint och pricksäkert beskrivet med vardagsgnabbet, de rena elakheterna och hårdheten mellan syskonen, som då och då för en kort stund läggs åt sidan när June och Greta kan förenas i ett gemensamt minne eller en stund av äkta omtanke och syskonkärlek.

Låt vargarna komma är Carol Rifka Brunts debutroman som hyllats och lyfts till skyarna på bokbloggar och i recensioner och jag tycker absolut att boken lever upp till hajpen; även om jag inte blev rörd till tårar blev jag ändå starkt berörd och jag gillade Låt vargarna komma mycket! Det är dessutom en väldigt välskriven berättelse och det är svårt att tro att detta skulle vara Brunts första roman. Eller så är det bara så enkelt att översättningen helt enkelt är så lysande och följsam.

Tack till Xpublishing för finaste bokpriset i lottdragningen där man fick rösta på utseendet på bokomslaget till den svenska utgåvan av Låt vargarna komma (och jag var en av tre vinnare!!!)!

söndag 3 november 2013

Fjärde riket

finns hos bl.a. adlibris och bokus
När Blenda mitt under höstterminen i nian kommer som ny till skolan, inser hon att hon bara har en chans på sig att göra rätt intryck. Det är rätt lätt att pejla ut vem som är skolans outnämnda drottning och vilka som tillhör hennes hov och Blenda bestämmer sig för att försöka bli en del av detta hov. Men drottningen, Hedvig, ger nobben direkt och därmed är Blendas chanser till att bli någon på nya skolan lika med noll.

Vid ett grupparbete blir Blenda ihoptussad med den genomgoda LSD och den bitchiga och av Hedvig utfrysta Penny. Deras uppgift blir att göra en redovisning av hur Hitler kom till makten och detta föder idén till förändring hos Blenda. Genom att använda samma metoder som Hitler gjorde för att ta makten, ska tjejerna ta tillbaka makten från Hedvig och ge till eleverna på skolan. Hedvig har under många år styrt och ställt på skolan, både bland elever och lärare och stämningen i korridorerna och i klassrummen är minst sagt usel. Så genom att sakta men säkert börja manipulera sin omgivning och vända opinionen från att vara livrädda för Hedvig till att förakta och förlöjliga henne lyckas Blenda, LSD och Penny åstadkomma både bättre stämning, kamratskap och framtidstro på skolan.

Men var ska det sluta någonstans? Vet ens Blenda när målet är nått? När övergår makt till förtryck? Penny och LSD blir allt mer tveksamma till Blendas metoder. Och Hedvig då? Ja, henne störtar man inte ostraffat! 

Fjärde riket av Maria Nygren handlar om maktspel och manipulation. Det är väldigt intressant att följa berättelsen och se hur Blenda själv förblindas av den maktställning hon uppnår och hur ett gott syfte förvandlas till ett högst egoistiskt. Fjärde riket berättas utifrån alla fyra tjejers perspektiv och som läsare sugs man in händelseförloppet. Det här är en bok som verkligen bjuder till diskussion och därför gläder jag mig extra mycket åt att jag kommer att få tillfälle till att prata om denna bok på onsdag, när det är dags för en av mina bokcirklar att träffas.
 

Legend

Länk till adlibris eller bokus

Marie Lus debutroman Legend har slagit igenom stort i hennes hemland, USA, boken har legat på bästsäljarlistor och filmrättigheterna är redan sålda. Och vad man kan utläsa av svenska bokbloggar och recensioner, så lär Legend ha alla förutsättningar till att bli lika stor som Hungerspelen eller Divergent.

Vi befinner oss i Republiken, en framtida stat tillika övervakarsamhälle på USA:s västkust, närmare bestämt i Kalifornien. Någon form av klimatkatastrof har lagt stora landmassor under vatten och Republiken befinner sig i ständigt krig med kolonierna i öst om territorium. Vid tio års ålder genomgår Republikens barn en så kallad prövning, under vilken man sorterar ut de barn som kan komma att tjäna Republikens bästa.

Ett av dessa barn är den idag femtonåriga June, den enda som någonsin fått toppresultat på prövningen och som därför anses vara något av ett underbarn. June kommer från den mer privilegierade delen av samhället och har en klart utstakad väg inom det militära toppskiktet. 

Den femtonårige Days liv befinner sig så långt från Junes vardag man kan komma. Day lever i slummen och är Republikens mest eftersökte brottsling. Han har under flera år gäckat staten med att på olika vis hälla grus i dess krigsmaskineri, men framför allt begår han brott för att klara livhanken, sin egen och sin familjs. Hade det inte varit för att Day i självförsvar kastar en kniv mot Metias, Junes bror, som dessutom dör, hade Junes och Days vägar aldrig någonsin korsats. Men June svär på att fånga sin brors mördare, och då staten gärna också vill få ett snack med Day, välkomnar den hennes jakt. 

Men Junes jakt blir också början på en minskad tilltro till Republiken. Allt visar sig nämligen inte vara så svart eller vitt som hon hittills har lärt sig och konfrontationen med Day får henne att ställa frågor som hon aldrig tidigare funderat över. Hur kommer det sig till exempel att Republiken aldrig någonsin lyckas med att utrota pesten, trots massiva preventiva åtgärder?

Det är inte jättesvårt att räkna ut vad som kommer att hända i Legend, men trots detta så är det olidligt spännande och det går faktiskt inte att sluta läsa! Mycket av spänningen ligger i att läsaren i vartannat kapitel får följa Day och i vartannat June, vilket så klart ger ett bra driv och erbjuder läsaren förhandsinfo som June respektive Day inte känner till. Här finns så klart gemensamma drag med både Divergent och Hungerspelen, men det som får Legend att sticka ut är dels de två berättarperspektiven och dels att storyn inte är så sci-fi-ig. Vi befinner oss i framtiden, och så klart finns här en hel del ny teknik, men tekniken är samtidigt inte så otroligt annorlunda eller avancerad och skulle mycket väl kunna existera inom en snar framtid. Och Lus beskrivning av ett samhälle med stora klyftor känns som en (tyvärr) naturlig utveckling av dagens redan segregerade USA. Jag kan absolut sätta mig in i Marie Lus framtidsvärld.
  
Del två, Prodigy, finns redan på engelska och den avslutande delen, Champion släpps nu på tisdag. Jag vet i katten om jag kommer att kunna härda ut tills de resterande delarna översatts till svenska. Jag vill ju veta vad som händer. Nu!!

Tack till Modernista förlag för recensionsexet!

fredag 1 november 2013

Om mina läsvanor

Bokdetektiven undrar hur mina Reading habits ser ut. Skoj, säger jag och svarar som följer:

1. Har du en speciell plats hemma där du brukar läsa?
Jag är en soffläsare framför allt. Men eftersom jag gillar att läsa mig till sömns så är ju sängen också en given plats.

2. Bokmärke eller random pappersbitar?
 Bokmärke! Just nu använder jag det här fina fårmärket som jag fick som minne från en gemensam Visbyresa av en kompis. Mycket praktiskt med magnet så att man till och med kan märka ut vilket stycke man slutade vid. (Vilket leder till nästa fråga:)

3. Kan du sluta läsa när som helst eller måste du sluta efter ett kapitel eller ett visst antal sidor?
Nej! Och detta är en anledning till att jag inte gillar böcker utan kapitel eller tydliga styckeavdelningar. Jag ogillar starkt att inte kunna läsa färdigt ett kapitel eller åtminstone ett stycke innan jag sätter bokmärke. Antal sidor är skitsamma, men jag blir irriterad om jag inte hittar ett lämpligt ställe att pausa på.

4. Äter eller dricker du någonting när du läser?
Hemma i soffan händer det väl. Gärna te eller kaffe. Och ska man lyxa till det ännu mer med en hemmakväll i soffan tillsammans med boken, så får gärna ett glas vin eller en god öl göra mig sällskap. Och lite god mörk choklad att knapra på så klart.

5. Brukar du lyssna på musik eller ha tv:n på när du läser?
Njä. Tv har jag inte ens, så det är inget alternativ. Musik funkar ibland, om det inte är låtar som jag gillar väldigt mycket och som jag måste sjunga med i, men helst läser jag under tystnad.


6. En bok i taget eller flera samtidigt?
En i taget. Vill kunna hänge mig totalt och fullständigt! Om somrarna när jag lyssnar mer på ljudbok, så blir det i och för sig två samtidigt. 

Favoritläshörnan
7. Läsa hemma eller överallt?
Överallt! Jag pendlar med buss, vilket ger mig ungefär en lycklig extra lästimme per dag. Och närhelst jag har en stund över eller måste vänta på nånting (buss, tåg, vänner som jag stämt träff med) så åker en bok fram, bär alltid med mig den bok jag för tillfället läser. Det främsta läsfrämjandevapnet är att låta det synas att man läser!

8. Läsa högt eller tyst i huvudet?
Jag läser tyst. Men det händer ju att man kommer över fantastiskt formulerade stycken som bara måste läsas upp, även om det bara blir för mina egna örons skull.


9. Hoppar du fram i boken eller hoppar du över stycken?
I riktigt nervkittlande, gastkramande eller superspännande böcker händer det faktiskt att jag tillfälligt hoppar över något stycke för att jag måste få veta hur det går. Men jag alltid det jag hoppat över. Annars hoppar jag inte så mycket framåt i en bok. Däremot bakåt! Ibland när jag märkt att jag läst på lite för snabbt eller ouppmärksamt kan jag behöva kolla upp något namn eller någon plats eller formulering.

10. Bryta rygg eller inte?
Näe, det ska man väl inte göra. Men jag kan inte påstå att jag behandlar mina böcker med silkesvantar.

11. Skriver du i böcker?
Usch, nej. Nu lånar ju jag nästan allt jag läser, och jag har själv tvingats sudda i alltför många återlämnade låneböcker. Äger du inte boken, så klottra inte! Och hundöron gillar jag inte heller.

12. Vilka taggar du?

Carolina läser...


Bokföring enligt Monika

Bokdivisionen

Punktebba

Lögnen på femte våningen

kolla adlibris eller bokus
Jeff bor med sin mamma och sin tre år äldre utvecklingsstörda syster, Iena, på femte våningen i ett höghus, någonstans i en förort i Belgien (skulle jag tro). Någon pappa finns inte med i bilden och Jeffs mamma vill inte prata om honom. Jeff är själv övertygad om att hans mamma knivmördat pappan när Jeff var liten. Det som talar för Jeffs teori är dels att hans mamma inte säger emot, dels hans mammas stora intresse för tyska köksknivar (hon är till och med med i en tysk knivklubb!) och dels den röda fläck på mattan i vardagsrummet som hans mamma förgäves försöker dölja under soffbordet.

Jeff, mamma och Iena är ganska fast i sin lägenhet på grund av Iena, men Jeff tycks ändå trivas med hur de har det. Jeff är dock mindre nöjd med Harry, hans mammas pojkvän, som ofta är på besök i lägenheten. Mest försöker Jeff låtsas som att Harry inte finns, men det är svårt att ignorera honom när han ständigt är där och tar plats.

En annan som tar plats är Süleyman, Jeffs kompis, som bor på elfte våningen och som dagligen smiter ner till Jeffs lägenhet för att hänga.

Problemen för Jeff hopar sig när Harry föreslår att man ska sätta Iena på ett hem för utvecklingsstörda. Jeff kan inte gå med på detta och bestämmer sig för att skrämma bort Harry genom att visa var hans mamma grävt ned den knivmördade pappan. Och här får berättelsen en något bisarr vändning.

Lögnen på femte våningen känns väldigt avskalad, liksom rå och verkligt vardagsnära men det här är samtidigt en väldigt rolig och skruvad historia. Flera gånger skrattade jag högt åt vissa formuleringar eller åt vardagskomiken som uppstår, men jämte detta finns här en känsla av en ständigt närvarande underliggande sorg och bitterhet som grundar sig i Ienas funktionshinder. För även om Jeff ger sken av att allt är ok, så förstår man ju att hans mamma tycker att deras situation är långt ifrån ok. Hon kan aldrig gå iväg nånstans utan att se till Iena, något jobb är inte att tänka på då det är ett heltidsarbete i sig att ta hand om dottern. Och Jeff själv törstar i verkligheten efter sin mammas uppmärksamhet, vilket också är den stora anledningen att Harry framstår som ett så stort hot. Bakom de roliga formuleringarna så finns här ett djup som verkligen får en att tänka till och Do van Ranst belyser hur det kan vara att växa upp med en familjemedlem som tar så stor plats och tid i anspråk att det inte blir tid över för något annat - knappt ens en själv.

Lögnen på femte våningen är också intressant på så sätt att den nästan uteslutande utspelar sig i höghuset, som blir som en värld i sig.

Do van Ranst har etablerat sig som en av Belgiens främsta barn- och ungdomsboksförfattare och Lögnen på femte våningen utsågs 2008 till Belgiens bästa ungdomsbok. Av Do van Ranst finns sedan tidigare Pappa säger att vi räddar liv utgiven. Den blir det till att låna hem!

Tack snälla Massolit förlag för recensionsexet!