Sent i november

Det är sent i november. Och vid det här laget ligger alla mumintroll och sover med granbarr i magen i väntan på soligare och varmare dagar. Eller de borde åtminstone göra det. Men i Tove Janssons bok Sent i november så står muminhuset ovanligt tomt och öde.

Snusmumriken, homsan Toft, Filifjonkan, Onkelskrutten, Mymlan och Hemulen har alla funnit att de saknar något och söker sig till muminhuset för trygghet och värme. Men en efter en finner de huset oväntat tomt och den inre oron stiger medan mörkret sluter sig närmare kring mumindalen. Men när de oroliga små varelserna börjar lära sig att samsas och komma överens med varandra lär de sig också nya saker om sig själva och mörkret utanför känns inte längre så hemskt och mörkt.

Jag var inget muminbarn när jag var liten, utan läste mer och hellre Astrid Lindgren. Jag minns att jag tyckte mumintrollsböckerna kändes så mörka och tunga. Farliga. Och det ligger ju en melankolisk tyngd över Tove Janssons berättelser. Men också en finstämdhet och livsglädje, som jag tror är svår att förstå när man är liten. Nu som vuxen uppskattar jag däremot Tove Jansson desto mer och är jätteglad över att lära känna muminfigurerna och muminsagorna på nytt!