tisdag 31 december 2013

Tonje och det hemliga brevet

I den lilla byn Glimmerdalen uppe i norska fjällen bor nioåriga Tonje, Glimmerdalens enda barn. I byn finns också Tonjes pappa och mamma (som i och för sig mest är i väg och jobbar på Grönland), Peter och gamla Sally. Och Klaus Hagen, som äger Hagens hälsohem där barn inte är tillåtna, för dit kommer man för att vila upp sig. Att Klaus Hagen inte gillar barn, förstår man ju, men allra minst gillar han Tonje (eller Trulse, som han tror att hon heter) och som han tycker stör alldeles för mycket när hon kommer svischande förbi i backarna eller sjunger i högan sky så det ekar mellan fjälltopparna.

Att Tonje är byns enda barn bekymrar henne dock inte anmärkningsvärt. Hon har ju gubben Gunnvald som bästa vän. Och Gunnvald spelar fiol som ingen annan, bygger snabba kälkar och kokar den godaste saften.

Tonje är rätt säker på att hon vet allt om sin bästa vän, men så en dag får gubben ett brev från någon han kände för länge sedan och Tonje känner inte längre igen sin gamle Gunnvald. Han blir tyst och fundersam. Och fiolen låter han vara. Till råga på allt så går den gamle tokstollen och bryter lårbenshalsen och måste läggas in på sjukhus för första gången i sitt liv. Och det är då Gunnvalds hemligheter avslöjas för Tonje. Gunnvald har en dotter som han inte träffat på nära trettio år! Och nu är hon på väg till Glimmerdalen för att sälja gubbens gård.

Det låter kanske lite eländigt, men Maria Parrs bok är faktiskt en riktig bli-glad-bok. För Parr skriver roligt, och Tonje, Glimmerdalens egna lilla dunder, henne är det fart och fläkt kring! Samtidigt som här finns mycket humor finns här också mycket värme då Parr med fingertoppskänsla gestaltar hur både gubben, gubbens dotter och Tonje reagerar på allt det jobbiga som varit och som blivit. Det stora budskapet i Tonje och det hemliga brevet är att det aldrig någonsin är barnas fel hur det blir. Och det måste man komma ihåg.

måndag 30 december 2013

Sockerbullen på Kruskakullen

Den här rara boken fick följa med mig hem från biblioteket av den enkla anledningen att jag blev nästintill förälskad i bokomslaget. Så söt!

Det är Carin och Stina Wirsén som skrivit och illustrerat
Sockerbullen på Kruskakullen, som nästan ser ut som en kok(kak-)bok och som innehåller mycket trevliga och söta bilder och en mysig berättelse.

I den lilla staden finns ett litet bageri som drivs av den lilla tanten och hennes tvillingar Näpen och Häpen. Näpen och Häpen har ända sen vaggan fått lära sig rulla bullar, kringla kringlor och skilja på florsocker och vaniljsocker. Det lilla bageriet, som både bakar sötsaker och frukostfrallor, har stor omsättning på bakverk. Men trots att kunderna bara blir fler, så blir det alls inte mer pengar i kassan. Det verkar som att någon knycker från det lilla bageriet.

Men när tjuven avslöjats och fått gå tillbaka till bageriet med skammens röda färg på kinderna så inleds istället ett trevligt samarbete som så småningom leder till att man också öppnar pensionat och döper det kombinerade bageriet och pensionatet till Sockerbullen på Kruskakullen.

Detta är en väldigt snäll bok, som passar för högläsning för barn i förskoleåldern. Här finns en del svåra ord, och jag reagerar lite på att det inte ges några förklaringar till all avsaknad av pappor. Men förhoppningsvis blir detta något man kan prata om under läsningen. I övrigt är berättelsen väldigt charmig.

Allegiant

att köpa hos adlibris eller bokus
Det är inte lätt att skriva något om en bok och dess innehåll utan att spoila alltför mycket, speciellt som det kommer att dröja innan den svenska översättningen kommer ut, men jag gör ett försök att skriva ned mina tankar om Veronica Roths Allegiant. Men lyfter också ett varnande finger för läsare som inte vill veta något i förväg!

Som jag längtade efter att få läsa den avslutande delen av Divergent-trilogin! Äntligen skulle jag få reda på alla hemligheter kring falangsystemet och varför hela Chicago verkade hållas skyddad från omvärlden. Tyvärr fick jag och Allegiant inte den bästa starten. Jag hade sett fram emot att isolera mig med den efterlängtade sista delen och bara plöja, men julen med släkt, familj och umgänge upphöjt till tusen kom emellan, och jag kunde bara stjäla till mig ett kapitel då och då. Inte bästa sättet att komma in i ett läsflow precis, och det är faktiskt först det senaste dygnet jag kunnat ta igen min förlorade lästid och på riktigt komma in i boken. Och tyvärr får jag säga att jag är långt ifrån så överväldigad som jag var efter att ha läst både Divergent och Insurgent.

Det mest intressanta var ju att få reda på de bakomliggande tankarna till varför samhället ser ut som det gör i Roths värld. Men efter att hemligheterna väl avslöjats så var det precis som att jag hamnade i ett slags antiklimax och all spänning bara försvann under mer än halva boken (för att i och för sig återvända under de sista hundra sidorna).

Tris och Tobias lyckas tillsammans med några andra välkända karaktärer från serien, fly Chicago för att ta reda på vad som finns utanför staden och för att slippa undan alla lögner de levt med. Men verkligheten utanför stadsgränsen avslöjar chockerande sanningar och handlar återigen minst lika mycket om att välja sida. Det visar sig att hela Chicago ingår i ett slags socialt och genetiskt experiment som "Bureau of Genetic Welfare", de ledande i vad som är kvar av USA, håller i. Chicago är inte den enda staden som dessa experiment pågår i, däremot är Chicago den stad i vilken experimenten hittills varit mest framgångsrika. I varje fall tills Evelyn Johnson och de falanglösa tog över makten och började sätta falangsystemet ur spel. The Bureau planerar därför att överge Chicagoexperimentet, vilket i praktiken innebär ett utplånande av Tris och Tobias alla vänner som är kvar i staden. Och så får det ju inte lov att bli.

Det blir lite tjatigt, tycker jag. Återigen handlar det om att man måste göra uppror mot en ny övermakt och återigen så är Tris och Tobias oense om hur man bör gå till väga. Det som däremot gör Allegiant lite mer spännande (förutom att man får hela experimentgrejen avslöjad för sig) är att det inte längre bara är Tris som är bokens berättare. Roth låter oss ta del av hennes berättelse utifrån både Tris OCH Tobias perspektiv.

Sen måste jag erkänna att jag faktiskt gillade slutet på Allegiant, trots den till en början chockerande effekt det hade på mig.

torsdag 26 december 2013

Årets julklappsbokskörd!

En massa Tove Janssonböcker, precis som jag önskat mig. Och som bonus fick jag fina Elsa Beskow-julkulor. Det är kul med jul!

måndag 23 december 2013

Tro på tomten

boken bla hos adlibris och bokus
Julen är i fara! Julstjärnorna slutar lysa och vill inte lysa hur många gånger man än byter glödlampa. Någon förstör hyacinterna, river ned adventskalendrarna och byter ut det lilla Jesusbarnet i krubban. Och adventsljusstaken går inte att tända hur många tändstickor man än använder. Inte konstigt att julen aldrig tar nån fart i år.

Tilda ser så klart fram emot julen i år också, och även om hon inte tror på tomten så skriver hon som vanligt en önskelista. Men istället för att skriva "Till Tomten" överst så skriver hon "Till Börje" direkt. Börje är Tildas granne och det är han som brukar klä ut sig till tomte på julafton. Tomten finns ju inte på riktigt. Det har Tilda vetat ända sen hon var liten.

Men vad är det för konstigt med julen i år? Varför barrar alla granar och varför kommer ingen snö? Till och med Luciatåget blir misslyckat när alla ljusen släcks och ingen kommer ihåg texten till låtarna. Tilda börjar misstänka att det går troll i julen i år. Och hon har mer rätt än hon anar!

Det är Jultomten själv som börjat misströsta. Om ingen längre tror på honom, så behöver det inte bli nån jul heller. Alltså ser han till att sabotera för alla de som längtar efter julstämning. Men det lilla trollet Skrufs, som bor bakom spegeln i Tildas hall, och som i vanliga fall är Tomtens passopp, tänker inte låta Tomten få sin vilja igenom. Han söker hjälp hos Tilda och förklarar hur det ligger till. Men kommer Skrufs och Tilda att få tillräckligt många att börja tro på Tomten igen innan det är för sent?

Jag blev lite förvånad när jag började läsa Tro på tomten. Jag väntade mig en mysig julig bok, men fick istället värsta julrysaren. Lotta Olssons bok är ju faktiskt lite läskig! Men bara lite. Och Benjamin Chauds fina illustrationer i klara färger väger upp den något ödesmättade tonen i berättelsen. Och nu slutar den här berättelsen väl också. Men tänk om alla skulle sluta tro på tomen!

Precis som Jul i stora skogen kan Tro på tomten läsas som en julkalender med ett kapitel om dagen fram till julafton.

söndag 22 december 2013

Julens läsning

Detta är vad jag hoppas hinna med under julhelgerna. Som alltid har jag satt ribban högt, men det kan gå och jag hoppas få tid mellan julbord, glögg, släkt och nötknäckande! Och Allegiant har jag ju dessutom redan påbörjat.

lördag 21 december 2013

Jul i stora skogen

Jul i stora skogen läste jag redan förra året, men nu, dagarna innan jul kände jag för att komma i lite julstämning och valde helt enkelt att läsa om denna fina och mysiga bok av Ulf Stark och Eva Eriksson.

finns på adlibris eller bokus tex
I stora skogen har kaninsyskonen Nina och Kain hittat en skylt som de bär med sig hem tillsammans med en röd luva och ett par grå vantar som de också hittat. Varken kaninmamma, kaninpappa eller kaninfarfar kan dock läsa, men med hjälp av kråkorna kan man tyda vad det står på skylten. TOMTEN TILL S står det. Och det måste ju bara betyda att Tomten ska komma till Stora skogen. Att tomten är någon som kommer till jul, det vet kråkorna. Och ekorren kan berätta om vad man gör under julen. Man dansar, sjunger, äter och ger presenter. Och så hänger man upp fina saker i ett träd. Och ger klappar!

Om tomten ska komma till Stora skogen så måste ju, inte bara familjen kanin utan hela skogen, förbereda sig! Det ordnas mat, skrivs visor, letas presenter och övas i att ge klappar. Men vilken tid det ska ta för tomten att komma! För var dag som går och som man väntar på tomten blir skogens invånare bara mer och mer irriterade. Till slut bestämmer sig Nina för att gå ut och leta efter tomten.

Jul i stora skogen är indelad i tjugofem kapitel, så man kan nästan läsa den som en julkalender, med ett kapitel varje dag fram till julafton (då man får ta två). Eller så kör man min vuxenvariant och sträckläser för att uppnå maximal julkänsla!

Värsta brorsan

Läs mer på bokus eller adlibris
Värsta brorsan är Cilla Naumanns första bok om Tom. Jag har tidigare läst både Kulor i hjärtat och  62 dagar, som handlar om Tom något eller några år senare och efter att nu ha läst Värsta brorsan så blir jag så himla sugen på att läsa om dessa. Och äntligen läsa Springa med åror och 17 timmar härifrån, som förvisso mellanlandat här hemma, men som jag desvärre inte hunnit med att läsa. 17 timmar härifrån kom ut tidigare i år och handlar om en ännu äldre Tom medan Springa med åror, som Augustnominerades härom året, utspelar sig innan Tom ens var född.

Tom är lillkillen i familjen. Yngst. Men han och hans tre år äldre bror, Erik, har alltid gjort saker tillsammans. Tom har hängt med Erik och hans kompisar, hemma och i sommarstugan. Det har aldrig varit något konstigt med det. Inte förrän den här sommaren när Erik och Ville bara snackar moppar och om nästa sommar då de fyllt femton och själva kommer att ha moppe. Det är nu Tom börjar inse att hans bror håller på att växa ifrån honom. Att han själv befinner sig många år efter och aldrig kommer att hinna ikapp. Han kommer själv inte att kunna köra moppe förrän Erik för länge sen tröttnat på det. Och insikten om att vara yngst gör Tom så fruktansvärt arg! Och det är mycket annat som gör honom upprörd under hösten och vintern. Det är plötsligt så svårt att kontrollera sin ilska.

Puberteten och om att bli och vara tonåring, det skrivs det ju mycket om. Om alla känslor som sitter utanpå, självupptagenheten, jobbiga föräldrar och kompisar. Men förpuberteten och hur jobbig den var, hade jag nästan helt glömt bort innan jag läste Värsta brorsan. Men vad jag känner igen det (speciellt då jag själv är lillasyster)! Förpuberteten, eller den så kallade tweenies-åldern, känns som en kortare period i livet än tonåren, men frågan är om inte denna period i livet är minst lika jobbig som tonåren. Då när man inte förstod sina känslor.

Naumann skriver så väldigt bra och inkännande om hur jobbigt det kan vara att växa upp. Och, som sagt, jag blir så himla sugen på att läsa mer om Tom och hans familj.

Pappa säger att vi räddar liv

Hos adlibris eller bokus
Så fort jag hade läst ut Lögnen på femte våningen, som jag tyckte var väldigt intressant, bestämde jag mig för att läsa den andra av Do van Ransts böcker som finns utgiven på svenska, Pappa säger att vi räddar liv, en titel som vunnit priser i både Tyskland och Nederländerna.

I en kurva vid en väg som slutar vid en halvfärdig bro bor bokens femtonåriga huvudperson, en ensam och grubblande tjej, vars namn jag faktiskt tror läsaren aldrig får veta. Kurvan som huset ligger vid är så skarp att det då och då händer att bilar kraschar in i deras hus och då får förarna vila upp sig på soffan och bli omhändertagna av tjejens mamma. Det var faktiskt så bokens huvudperson blev till; hennes pappa kraschade in i huset, blev omhändertagen av dottern i huset och två år senare föddes bokens huvudperson. Det låter som en saga, och det hade det kunnat vara också om det inte vore för att föräldrarna numera bråkar om i stort sett allt. Det enda de är överens om är att deras dotter inte får gå upp till den halvfärdiga bron om kvällarna eftersom det är för farligt. För några år sedan föll morfar ner och dog. Men är det därför som bron är förbjudet område på kvällar och nätter? Eftersom ingen vill berätta börjar tjejen själv smyga ut om nätterna för att ta reda på varför det ständigt kommer bilar till bron som inte leder någonstans.

Pappa säger att vi räddar liv är väldigt drömsk. Tjejen i boken dagdrömmer väldigt mycket och jag har ibland svårt att se när verkligheten glider över i fantasin. Men det är snyggt gjort hur van Ranst verkligen låter läsaren krypa in i huvudpersonens tankar och uppleva hennes perspektiv på sin omvärld. Pappa säger att vi räddar liv handlar om hur det är att vara tonåring, och bo i obygden, vara ensam och ha huvudet fullt av tankar och grubblerier. Om att inte veta vem man är eller vill vara. Om man gillar tjejer eller killar.

Jag tyckte så där om den här boken, själva storyn tilltalar inte riktigt mig, jag tycker väldigt illa om huvudpersonens bästa kompis, Sue, huvudpersonens föräldrar känns osympatiska och själva platsen och scenen för berättelsen känns väldigt surrealistisk, vilket jag på nåt vis ändå gillar. Att det är lite drömskt och konstigt, alltså. Men mitt samlade omdöme för Pappa säger att vi räddar liv blir i övrigt ett rätt stort nja.

tisdag 17 december 2013

En välbevarad hemlighet

Läs mer på adlibris eller bokus
Hela bokcirkeln fick bakläxa på söndagens bokcirkel. Av fem närvarande bokcirklare hade endast en läst ut Kate Mortons En välbevarad hemlighet. Och hon som hade läst ut menade att det absolut inte går att prata om Mortons bok om man inte läst klart, såvida man inte vill spoila den dära välbevarade hemligheten som boken handlar om. Nu med boken utläst, anser jag det vara ett vettigt beslut, men samtidigt är det sjukt frustrerande att behöva vänta ända till mitten av januari med att diskutera boken.

Jag var faktiskt inte speciellt sugen på att börja läsa En välbevarad hemlighet, men eftersom jag anser att varje bokcirkelbok åtminstone ska få en chans så började jag läsa de första kapitlen med en något bister uppfattning om att jag inte skulle palla fortsätta. Men nåt höll mig fast. Och efter några kapitel till började det faktiskt bli intressant.

En välbevarad hemlighet utspelar sig både i nutid och 1941 under Blitzen i London. Men allra först börjar boken med ett nedslag en solig sommardag 1961 då, den då sextonåriga, Laurel gömmer sig i en trädkoja medan resten av familjen har picknick. Från kojan blir Laurel vittne till hur hennes egen mor hugger ned en främling. Och det Laurel bevittnar från sitt gömme skulle i sig kunnat vara den välbevarade hemligheten, men är i själva verket bara en mycket olycklig konsekvens av en mycket större hemlighet.

I nutid är Laurels mor, Dorothy, döende och den stora familjen har samlats för att ta farväl. Men innan det är för sent vill Laurel lära känna de sidor av sin mor som modern aldrig pratat om, till exempel hur hon var som ung och vad hon gjorde innan hon träffade Laurels pappa. Och helst vill Laurel prata med sin mor om vad det egentligen var som hände den där sommardagen för så många år sedan och varför familjen valde att tysta ned händelsen. Men Dorothy är inte till någon större hjälp. Istället börjar Laurel med hjälp av brev, fotografier och kontakt med gamla väninnor till mamman pussla ihop sin moders historia som visar sig vara långt mer omvälvande än Laurel kunnat tro.

Slutet är verkligen rafflande! Och det går egentligen inte att skriva så mycket mer utan att spoila alltför mycket. Men det är sannerligen en välbevarad hemlighet.

Jag tycker Morton lägger upp sin historia väldigt skickligt. Hon leder en att tro att man har börjat förstå vad hemligheten är, och låter en känna sig smart under några sidors läsning mot slutet, bara för att sen helt och hållet svepa undan benen på en med värsta twisten på de allra sista sidorna. Briljant!

Trollvinter

Som jag skrivit tidigare, så var jag ingen Mumintrollsläsare som barn, men nu i vuxen ålder tycker jag riktigt mycket om Tove Janssons något vemodiga och kloka berättelser.

Det är vinter och mumintrollen ligger sedan länge och sover i muminhuset med granbarr i magen. Men så plötsligt händer det något som aldrig någonsin hänt sen det allra första mumintrollet gick i ide - mumintrollet vaknar. Och kan inte somna om!

Hela världen utanför muminhuset är täckt av något vitt och kallt och  också lite skrämmande. Mumintrollet känner sig förfärligt ensam och övergiven men eftersom han tycker det känns ännu hemskare att vara ensam vaken bland de andra som sover i muminhuset kliver han ut i snön och tassar ut i skogen. Det är hemskt kallt. Och hemskt mörkt. Men vid en liten snölykta träffar han Too-ticki, som visst bor i mumintrollens badhus om vintrarna, och henne följer han nyfiket med. Mumintrollet får lära känna sin mumindal på nytt och också lära känna de hemlighetsfulla varelser som lever här om vintern.

Till årets Kura gryning som hade tema Vinter, valde jag att för lågstadieklasserna på min skola läsa utdrag ur just Trollvinter. Jag tyckte inte någon av de på förhand utvalda texterna var varken så roliga eller speciellt passande för hela åldersspannet, men vintertemat tilltalade mig, och då passade Trollvinter perfekt!

måndag 9 december 2013

Lokas monsterglasögon

läs mer på adlibris eller bokus
Lokas monsterglasögon av Lisa Moroni är en mycket charmig och lite småläskig (men mycket snäll) bok för de som knäckt läskoden.

Loka är hemskt mörkrädd. Vem vet vad som döljer sig i alla dunkla vrår och gömmor. Eller under sängen och i garderoben. Loka ser dessutom lite dåligt, speciellt i mörker. Och därför ser hennes mörka rum bara ännu läskigare ut i det suddiga mörkret de gånger hon råkar vakna mitt i natten. Där finns monster överallt!

Som tur är så ska Loka till optikern och få glasögon. Men när Loka och hennes mamma är på väg till optikern, tvingas hennes mamma som är läkare snabbt rycka in på jobbet. Hon föreslår för Loka att Loka själv kan kika lite på glasögonbågar och kanske välja ut något par som ser snygga ut så Loka fortsätter ensam till optikern.

Men hos optikern är det något konstigt. Optikern försvinner plötsligt och från hans skrivbordslåda hörs det en massa mummel. Så dyker optikern upp igen och efter att Loka fått prova ett antal glasögonbågar så erbjuder han henne ett par begagnade glasögon, med glas och allt, som han tror skulle kunna passa Loka. Och de inte bara sitter fint på Loka, det är perfekt styrka på glasen så äntligen kan Loka se alla löv på träden och alla stenar på marken. Men snart märker Loka att hon kan se mer än hon vill se med sina nya glasögon. För plötsligt finns det verkligen monster överallt!

Nu visar det sig i och för sig att monstren inte alls är farliga. De är i själva verket riktigt snälla, även om de ser slemmiga och räliga ut. Och samtidigt får nu alla vardagsmysterier sin rationella förklaring. Att det knarrar från hissen beror så klart på att där bor monster ovanpå och tickandet från trafikljuset får sin förklaring när Loka kan se den lilla röda gubben som jobbar på frenetiskt inne i knappdosan. Och precis som hon alltid misstänkt så bor det också ett litet monster inne i elskåpet som hon går förbi varje dag!

Jag känner så väl igen den där rädslan som Loka har för mörkret, jag sov till exempel själv med lampa tänd säkert hela lågstadiet. En sån här bok hade jag velat läsa eller få läst för mig när jag var en sex-sju år

Om detta talar man endast med kaniner

Adlibris har den. Och även bokus.
Om detta talar man endast med kaniner nominerades till Augustpriset 2013 för bästa barn- och ungdomsbok. Anna Höglunds bilderbok vänder sig till tonåringar, men har också beskrivits som en allåldersbok. Personligen tror jag dock inte att många tonåringar kommer att plocka upp denna bok. Om detta talar man endast med kaniner är en poetisk, men också mörk och tung bok, som känns mer riktad till vuxna än ungdomar.

Höglund använder sig av en kollageteknik där hon blandar illustrationer och fotografier. Färgerna är dova och gråa som en novemberdag. Det är en mycket melankolisk och känslig liten kanin som vi får lära känna i denna bok. Hen är tyngd av typiska tonårsgrubblerier; känner sig utanför och obekväm samtidigt som hen av hela sitt hjärta vill vara en del av en gemenskap. Men inte ens när hen känner sig som en i gänget känner sig hen bekväm. Det är som att hen är förklädd till någon annan.

Kaninen påminner om hur det är att vara tonåring - hur svårt det är att befinna sig mellan barn- och vuxenvärlden, när man inte riktigt hunnit växa i sin roll mentalt. Jag tror att vuxna vinner mer på att läsa denna bok och påminna sig om hur skör man kan vara i tonåren. För det glömmer man ju ofta bort när man väl tagit sig igenom dessa jobbiga år.

söndag 8 december 2013

Världens ände

finns bl.a. hos adlibris eller bokus
Jag hade inga speciella förväntningar på Världens ände när jag började läsa, men jag gillade den faktiskt så mycket att jag måste sätta den som en av mina favoriter för 2013! Världens ände är Ali Lewis debutroman, och idén till boken fick hon när hon reste i Australien och jobbade som hemhjälp hos en familj på en boskapsranch, ungefär som Lizzie i boken gör.

Danny är tretton år och bor mitt ute i den australiensiska öknen på en stor boskapsranch. Årets stora händelse närmar sig; indrivningen av boskapen, det vill säga när det är dags att välja ut de djur som ska gå till slakt. Det är en stor händelse på gården och avslutas alltid med en stor fest. Men i år är ingenting som det brukar vara.

Detta kommer att bli sista året som Danny kan vara med vid indrivningen för vid den här tiden nästa år kommer Danny gå på internatskola. Han är därför extra angelägen om att vara med så mycket som möjligt och hjälpa till, och helst av allt vill han vara med männen när de sover ute i bushen. Men den största skillnaden från hur det brukar vara är att Dannys storebror Jonny inte längre finns med dem. Allt känns så tomt utan Jonny, men inte en enda gång sen olyckan har man pratat om Jonny i familjen. Var och en av familjemedlemmarna är tyngda av sorg, men förmår inte prata med varandra om den person de saknar mest av allt. 

Dessutom är  Dannys ett år äldre syster, Sissy, gravid och vägrar tala om vem pappan är. Eftersom Sissy är för gravid för att kunna hjälpa till på gården, så anställer familjen istället en ung brittisk tjej, Lizzie, som backpackar i Australien. Lizzie väcker stora tvivel första gången hon sätter sin fot på gården. Hon är klen och tanig, helt hopplös i köket och okunnig om livet på en gård. Lägg därtill att hon dessutom är vegetarian.

Danny ger inte mycket för denna brittiska tjej, och tror inte ens hon kommer att klara ens en vecka på ranchen. Men Lizzie visar sig vara tuffare än hon ger sken av och Dannys möte med Lizzie tycks för första gången få honom att sätta perspektiv på saker och ting, för även om Lizzie är helt okunnig om livet på gården, så har hon, till skillnad från Danny faktiskt erfarenhet av världen utanför öknen. Men det bästa med henne är hennes terapeutiska inverkan. För Lizzie kan Danny för första gången berätta om sin bror Jonny.

Miljön är riktigt landsbygdsaustraliensiskt med flygande doktorer (minns när The Flying doctors gick på tv för en evighet sen!), radioskola och hårt liv på gården där man lever väldigt nära djuren och livets kretslopp. Klimatet i öknen är hett, torrt och kargt. Och detta speglar på sätt och vis Dannys familj och deras oförmåga att prata med varandra eller visa sina känslor. Både Dannys mamma och pappa stänger inne sin sorg, och då livet på gården är rätt isolerat så blir det inte heller att barnen pratar om sin sorg. Danny söker tröst i en kamelkalv som han får ta hand om och Sissys graviditet är förmodligen resultatet av att hon sökt tröst hos någon.

Det som jag reagerade mest på i Världens ände är de rasistiska värderingarna mot aboriginerna, eller abbarna, som de kallas, och hur utbrett och fast förankrade fördomarna tycks vara. Och att det är så än idag! Det är ok att umgås med abbar, men aldrig att man skulle bjuda in en abbe i sitt hem och aldrig att en aborigin och en australier skulle kunna ha ett förhållande. "Alla tycker så", säger Danny. Det är bara så det är och ingen verkar någonsin ha ifrågasatt fördomarna.
 
Det finns gott om diskussionsämnen i Världens ände, och som sagt, jag tyckte mycket om denna bok. Det enda jag känner mig tveksam till är den svenska titeln. Originaltiteln är Everybody jam och Everybody jam, eller allamarmelad, som det heter i översättningen, är aprikosmarmelad, det vill säga sån marmelad som alla gillar - både vita och abbar. Nu har jag inget bättre förslag på svensk titel, på engelska funkar titeln väldigt väl. Och utan att avslöja allt för mycket, så kan jag i alla fall säga att Everybody jam har en väldigt symbolisk betydelse i slutet av boken.

torsdag 5 december 2013

Box 101

Finns på adlibris eller bokus
Box 101 är ett slående exempel på hur man med hjälp av böcker kan få resa i tid och rum och få uppleva en helt annan del av vår värld. Och då menar jag verkligen just uppleva! Andy Mulligan ser till så att vi riktigt kan ta in lukterna från all smuts, känna hur fötterna sjunker ner mellan soppåsarna och ana den blöta sörjan därunder och man kan höra hur råttorna snabbt, snabbt kilar mellan håligheter och utrymmen under fötterna och mellan de rangliga skjulväggarna.

Det är till slummen i Filippinerna, som Andy Mulligan tar oss och stora delar av hans berättelse utspelar sig på soptippen Behala. Nu står det förvisso aldrig uttryckligen att vi befinner oss i just Filippinerna, men i sitt efterord berättar Mulligan att han hämtat inspiration till Behala från en liknande plats utanför Manilla. Miljöer, namn och den påtagliga fattigdomen och korruptionen hintar också om att det är just Filippinerna vi ska tänka att vi befinner oss i.

Raphael, Gardo och Jun-Jun, eller Råttan, som han också kallas, lever alla tre i slumområdet vid soptippen Behala där de jobbar som soppojkar och samlar in, sorterar och säljer vidare sopor. Då och då händer det att man hittar något värdefullt som någon av misstag råkat slänga och en dag gör Raphael just ett sådant här ovanligt fynd. I en soppåse hittar han en läderpung med en karta, en liten nyckel och en plånbok full med pengar. Nyckeln har en liten bricka med numret 101 på, och denna nyckel ska senare visa sig gå till en förvaringsbox. Riktigt hur värdefullt Raphaels fynd är, och att det nog rör sig om mer än bara de sedlar han tagit ur plånboken, börjar han ana först framåt kvällen när soptippen börjar svärma av poliser som letar efter något. Det utlovas till och med en hutlöst stor belöning till den som kan ha funnit något av betydelse under dagen, men Raphael håller tyst om sitt fynd för nu förstår han att påsens innehåll måste vara långt mycket mer värdefullt än den belöning som polisen utlovar i hittelön.

Och nog är det värdefullt alltid. Men också farligt! Raphael, Gardo och Råttan hamnar mitt i en korruptionshärva som självaste vicepresidenten är inblandad i och när polisen får nys om att Raphael faktiskt har hittat något på soptippen inleds en farlig jakt mellan polisen och killarna.

Box 101 är skriven som att killarna dels skrivit ned sina berättelser och dels som att någon skrivit ned olika vittnesmål, vilket gör att (lite för) många personer kommer till tals. Det är i och för sig tydligt vem som berättar vad, så det blir inte förvirrande, men kanske lite onödigt uppstyckat. Trots detta är Box 101 väldigt spännande och berättartekniken med flera olika vittnesutsagor låter också läsaren själv få pussla med "deckargåtan".

onsdag 4 december 2013

Barnhemmet

Läs mer på bl.a. adlibris eller bokus
Till Edgar och Tekla Bjelkes skolhem kommer barn i alla åldrar, från småttingarna till tonåringarna, för att lära sig om disciplin, ansvar och konsekvens. Barnen som placeras på skolhemmet har alla olika bakgrund, men gemensamt för dem är att de är barnen som ingen vill veta av eller de som behöver lära sig hur man uppför sig - de vanartiga barnen.

På skolhemmet drillas barnen i franska glosor, har lektioner i vett och etikett och tvingas skura trappor och tvätta kläder efter lektionstid. Lärarna är stränga och hjärtlösa och nästan vartenda ett av barnen önskar att de sluppit vara där, till och med Otto, som varit där så länge han kan minnas. Fransciska har redan sju misslyckade rymningsförsök bakom sig, men fortsätter likväl att planera flyktförsök nummer åtta. Tvillingarna Harriet och Hedvig har åtminstone varandra, men får svåra eksem av sin tvättjänstgöring. Gabriel, som alla lärare gillar, är på skolan för att lära sig veta hut och Beata måste bara lära sig att bli mindre klumpig och mindre till besvär. 

Det är en hopplös känsla och dyster stämning som Cecilia Lidbeck målar upp i Barnhemmet. Man sympatiserar utan svårigheter med de stackars utsatta barnen. Och som om de inte redan hade nog med bekymmer så försvinner en dag Kasper spårlöst. Ingen vet vart han tagit vägen. Och därefter dröjer det inte länge förrän det ena efter det andra av barnen har försvunnit. Lärarna på skolan låtsas som ingenting, men eleverna på skolhemmet misstror lärarnas nedtystande och köper inte alls de vaga förklaringar de kommer med. De till och med skojar om att det är lärarna själva som ligger bakom försvinnandena, hur otäckt det än låter. Men det ligger kanske trots allt något i deras misstänklighet gentemot lärarna? Det står hur som helst klart att barnen själva måste ta saken i egna händer och göra något om de försvunna barnens öde inte ska förbli okänt. Och om de inte själva ska försvinna.

Barnhemmet utspelar sig någon gång "förr i tiden" och känns trots allt elände och något typiska karaktärsbeskrivningar, ändå levande och realistisk. Jag gillar speciellt slutet. Bokomslaget ger känslan av att berättelsen ska vara mycket läskigare än jag upplevde den som. Men för målgruppen är elaka, ja rent ut sagt ondskefulla vuxna, utsatta barn som behandlas illa och försvinner självklart läskigt nog.

lördag 30 november 2013

Nikkis dagbok # 1

Läs mer på tex adlibris eller bokus
Rachel Renée Russells Dork Diaries har redan kommit ut i sex volymer i USA (plus ytterligare två Dork Diaries-titlar OCH Dork Diaries musik!). I Sverige har den allra första Dork Diary, eller Nikkis dagbok - berättelser från ett (inte så) fantastiskt liv, nyligen kommit ut och det mesta talar för att succén kommer att bli lika stor här i Sverige. Serien har jämförts med Jeff Kinneys Dagbok för alla mina fans och förutom att huvudpersonen är en tjej så är likheterna många. Precis som man gjort med Kinneys böcker så är texten formgiven så att det ska påminna om en handskriven dagbok med seriestrips-liknande illustrationer. Tilltalet är direkt med tonårs-jargong och mycket humor.

Nikkis högsta önskan är att få en iPhone, något hon bara MÅSTE ha för att kunna platsa in på sin nya skola. Istället får hon en dagbok av sin mamma, vilket får Nikki att idiotförklara mamman och lova att hon aldrig någonsin kommer att skriva en enda rad till i dagboken. Men det gör hon ju, för det är ju dagboken vi läser i. Och på så vis får vi ta del av Nikkis liv hemma och i skolan.

Nikki har alltså precis bytt skola till den lite finare Westchester Country Day, en privatskola som hon fått ett stipendium till tack vare att hennes pappa jobbar som skadedjursbekämpare på just nämnda skola. Ett faktum som Nikki hoppas och önskar aldrig någonsin kommer att komma fram. Precis som för alla andra som kommer som ny till en skola vill Nikki platsa in och få kompisar. Allra helst då få kompisar bland CSP-tjejerna (det vill säga de Coola, Söta, Populära). Men MacKenzie, drottningen av CSP visar sig ha skåpet precis bredvid Nikkis, och MacKenzie visar sig också vara värsta plågan som får Nikki att känna sig som värsta losern. Det visar sig med andra ord vara supermycket svårare att platsa in på nya skolan.

Men Nikki får kompisar i Chloe och Zoey, två boknördar som Nikki inte alls begriper sig på, men som är väldigt roliga att vara med. Och så finns det så klart en snygg kille att spana på, Brandon. Och hur många tillfällen som helst att göra bort sig på och vara pinsam på upphöjt till tusen. Och allt detta skriver Nikki brutalt ärligt ner i sin dagbok tillsammans med väldigt illustrerande och roliga små teckningar.

Det är väldigt tjejigt och väldigt amerikanskt men det är också väldigt fnissigt och väldigt charmigt. En riktig glädjeinjektion.

Tack till Modernista för recensionsexet!

onsdag 27 november 2013

Sent i november

Det är sent i november. Och vid det här laget ligger alla mumintroll och sover med granbarr i magen i väntan på soligare och varmare dagar. Eller de borde åtminstone göra det. Men i Tove Janssons bok Sent i november så står muminhuset ovanligt tomt och öde.

Snusmumriken, homsan Toft, Filifjonkan, Onkelskrutten, Mymlan och Hemulen har alla funnit att de saknar något och söker sig till muminhuset för trygghet och värme. Men en efter en finner de huset oväntat tomt och den inre oron stiger medan mörkret sluter sig närmare kring mumindalen. Men när de oroliga små varelserna börjar lära sig att samsas och komma överens med varandra lär de sig också nya saker om sig själva och mörkret utanför känns inte längre så hemskt och mörkt.

Jag var inget muminbarn när jag var liten, utan läste mer och hellre Astrid Lindgren. Jag minns att jag tyckte mumintrollsböckerna kändes så mörka och tunga. Farliga. Och det ligger ju en melankolisk tyngd över Tove Janssons berättelser. Men också en finstämdhet och livsglädje, som jag tror är svår att förstå när man är liten. Nu som vuxen uppskattar jag däremot Tove Jansson desto mer och är jätteglad över att lära känna muminfigurerna och muminsagorna på nytt!

Semlan och Gordon - sjätte boken

finns på adlibris eller bokus
Sjätte boken med Semlan och Gordon, Meningen med ett (mitt) liv, bjuder på ett kärt återseende med de brokiga och härliga familjerna på Lindvägen i Sollenberga. Mycket är sig likt, men ändå inte. Semlan och Gordon har fått en fnurra på tråden och pratar inte längre med varandra. Det gör så klart ont att inte ha sin bästa kompis längre, men istället har Semlan börjat hänga på Planeten. När man är på Planeten glömmer man allt som är dåligt. Det finns massvis att göra och alla är välkomna att vara med eller bara komma dit för att hänga. Det är tack vare Planeten som Semlan går med i ett band, Slosh, och  det är också tack vare Planeten som Semlan blir pirrigt och ljuvligt tokförälskad i Marcus!

Hemmavid har Semlan nätt och jämt vant sig vid de nya familjekonstellationerna - och helt plötsligt ska det skaffas barn åt höger och vänster och flyttas än hit och än dit. Och inte någon vuxen lyssnar på vad barnen vill (det vill säga vad Semlan vill). Och utöver det kommer chockbeskedet om att Planeten ska stänga! Vad är meningen när det inte verkar finnas någon mening att fylla livet med? Är det så här det känns att ramla ner i ett svart hål?

Även om Semlan blivit äldre, blivit tonåring och hormonstinn, så är hon ändå samma störtsköna tjej som är brutalt ärlig, öppensinnad, tänker sjukt konstiga tankar (enligt sig själv då), skriver listor och försöker fylla sitt liv med mening. När jag läst klart sista sidan och slår igen boken gör jag det med ett leende på läpparna.

Nu flyttar Semlan från Lindvägen, jag kan inte svära på det, men det känns inte som att detta är det sista vi får höra från Semlan. Jag hoppas att Moni Nilsson fortsätter ge liv åt denna härliga tjej!

tisdag 26 november 2013

Ego-boost!

Med den sjätte Semlan och Gordon-boken utläst, så kan jag igen skriva under på nedanstående "blurb". (Varför heter det förresten "blurb"?!) Citatet nedan är för övrigt hämtat från mitt blogginlägg och recensionen av bok nummer fem; Två steg fram och ett tillbaka. Recension av Meningen med ett (mitt) liv kommer att dyka upp här på bloggen inom en snar framtid!

måndag 25 november 2013

Avgrundens änglar

hos bl.a. adlibris eller bokus
Magnus Nordins nya spänningsroman är otäck och brutal och beskriver en mörkare sida av verkligheten som man gärna önskade inte fanns. Det handlar om groming och de faror bekräftelsetörstande tonåringar riskerar att utsätta sig för. (Jag vill gärna skriva grooming, men i Avgrundens änglar stavas det med ett o, så jag följer den linjen)

Alice är nyinflyttad till Fjärslunda. Hon och hennes mamma lever under skyddad identitet sedan Alice pappa hotat att döda Alice mamma. Endast ett fåtal personer på Alice nya gymnasieskola känner till att Alice lever under skyddad identitet och en av dem är svenskaläraren Molly.

Molly är en mycket engagerad lärare som har startat en samtalsgrupp för de som har eller har haft det tufft eller svårt, hemma eller i skolan; de som behöver prata. Till denna samtalsgrupp bjuds Alice in, och hemma hos Molly får hon träffa Samira, som också går på skolan, och Hannes, en före detta elev. Tanken är att ungdomarna ska hjälpa och stötta varandra genom att dela med sig av de svårigheter de varit med om, vilket också sker. Men samtalsgruppen är samtidigt en täckmantel för aktionsgruppen som kallar sig Avgrundens änglar. Genom att provocera fram brott samlar gruppen in bevis mot så kallade gromare för att därefter låta polisen ta över arbetet. Molly säger sig vilja skipa rättvisa, men snart nog förstår man att hon nog också har en alldeles egen agenda. Och nog förstår både Alice, Samira och Hannes att deras arbete med aktionsgruppen innebär faror och stora risker, men det är först när Avgrundens änglar kommer gamla och ouppklarade brott på spåren som de börjar förstå att deras egna liv står på spel.

Avgrundens änglar är väldigt spännande, sträckläsningsspännande till och med, men det stora persongalleriet och hoppen i tid och rum samt hoppen i berättarperspektiv gör det aningens rörigt. För boken handlar nämligen även om Ada, som försvann för flera år sedan. Och om Julia, som stämmer träff med Leo, som hon chattat med på nätet, på ett café. Jag behövde själv till en början bläddra tillbaka här och där för att få koll på vem de olika personerna var och hur de hängde ihop med varandra. Men jag tycker inte att man ska låta detta hindra en från att läsa Avgrundens änglar. Efter ett tag har man kommit in i Nordins berättarstil och det är så fruktansvärt otäckt och spännande så att man helt enkelt inte kan sluta läsa.

Hämnd

Hos bl.a. adlibris eller bokus
Hämnd är ett gott exempel på en grafisk roman där text och bild samspelar väldigt väl med varandra. Tillsammans med Viktor Engholm har Kalle Güettler skapat denna hårda och avskalade, men ändå berörande roman. Hämnd är skriven i jag-form, där berättaren Elias blir väldigt närvarande. Bilderna har ett hårt uttryck och är avskalade samtidigt som de med hjälp av ansiktsuttryck och dova färger förstärker känslorna som Elias förmedlar genom texten.

Artonårige Elias är född och uppvuxen i Sverige, men hans föräldrars förflutna i ett krigshärjat land påverkar honom ändå i allra högsta grad. Elias pappa dog i kriget, men hans mamma lyckades fly medan hon väntade Elias och hamnade så småningom i Sverige.

Elias mamma har aldrig velat prata så mycket om kriget, hon har skapat sig en ny tillvaro i Sverige med familj och jobb. Men så en dag bryter hon ihop och Elias får höra om de övergrepp som mamman fått utstå. När det senare visar sig att en av mammans förövare bor i samma förort, och dessutom jobbar i närheten av Elias skola, beslutar sig Elias för att han ska hämnas sin mamma.

Romanen slutar tvärt och med ett rätt öppet slut som inbjuder till diskussion. Vad är rätt och vad är fel? Finns det ens någon mening med hämnd? Det går snabbt att läsa Hämnd, men själva berättelsen hänger kvar desto längre i tankarna.

onsdag 20 november 2013

Kretsen

Finns hos bl.a. adlibris och bokus
Kretsen av Maggie Stiefvater är första delen i hennes nya serie om fyra böcker, Stiefvater har ju tidigare gjort succé med böckerna om Mercy Falls vargar, och för inte så länge sedan läste jag Dödsritten, som jag tyckte väldigt bra om. Jag har varit sugen på att läsa Kretsen ett tag, men inte riktigt haft tid/tagit mig tid till att läsa just denna. Men så valdes boken i en av mina bokcirklar. Lucky me! Nu blev jag ju "tvungen" att läsa den.

Blue bor med sin mamma, sina mostrar och mammans väninnor i ett litet klarblått hus i Henrietta, en mindre ort i Virginia. Alla kvinnor i Blues familj har siandets förmåga och försörjer sig på att läsa andra människors framtid. Spådomar och förutsägelser tillhör alltså Blues vardag, men själv är Blue den enda i sin familj som inte har några synska förmågor. Hon har förvisso en gåva som gör att hon kan förstärka andra mediers förmågor, men själv är hon hopplöst omagisk.

Ända sen Blue var liten har hon fått höra av sina mostrar och sin mor att om hon kysser sin sanna kärlek kommer han att dö. Detta faktum besvärade Blue väldigt länge, men nu vid sexton års ålder har hon helt enkelt bestämt sig för att aldrig bli kär, det finns förresten ändå inga vettiga killar i Henrietta att bli kär i, allra minst de rika och dryga killarna med korpemblem som går på den prestigefulla pojkskolan Aglionby.

På pojkskolan Aglionby (kan nån hjälpa mig med hur man ska uttala detta?!) går Gansey och hans kompisar Adam, Ronan och Noah. Gansey har vigt sitt liv åt leylinjer, det vill säga energilinjer, sådana man förr i tiden letade efter med exempelvis en slagruta, och framför allt åt att finna Glendowers grav. Enligt legenden ska den siste walesiske konungens kropp ha förts till Amerika och i själva verket är Glendower inte alls död - han sover bara väldigt, väldigt djupt. Och den som en gång väcker Glendower ska få alla sina önskningar uppfyllda.

Blues och de fyra pojkarnas vägar korsas, första gången under ett suddigt möte på en likstig under Sankt Marcus afton, och senare under en seans som äger rum hemma hos Blue. Blues intresse väcks och hon slår följe med killarna i deras jakt efter den slumrande konungen. Men det är inte enbart intresset för leylinjer och sovande kungar som får Blue att ansluta sig till gruppen. Blues förutbestämda öde verkar av allt att döma vara förknippat med åtminstone en av pojkarna. Kanske flera?

Stiefvater kombinerar gamla legender och magi med det vardagliga och nutida och jag gillar tanken på hur den uråldriga magin fortsätter leva vid vår sida trots den moderna människans skepticism. Och så gillar jag Stiefvaters skriftliga hantverk. Hon kan skriva hon, och Kretsen börjar på en gång väldigt bra och fängslande. Tyvärr tröttnade jag dock fram emot slutet. Det är möjligt att jag bara plöjde igenom för snabbt och otåligt, för ju mer jag nu i efterhand tänker på berättelsen, så kan jag se hur skickligt Stiefvater väver ihop dess delar. Och det kommer mer! Kretsen slutar med ett halvt avslöjande om att mer magi och oförklarligheter är att vänta i nästa bok, Drömtjuvarna, som kommer under våren 2014.

Otroligt snyggt bokomslag också, förresten!

tisdag 19 november 2013

Tina och Zlatan

Läs mer på adlibris eller bokus
När tvåan börjar kommer det en ny kille till Tinas klass. Andy heter han och han är inte alls som de andra killarna i klassen. Tina vill jättegärna bli kompis med honom. Men det vill alla andra också.

Andys största intresse är fotboll och givetvis heter hans största idol Zlatan. Andy har allt med Zlatan; Zlatanryggsäck, Zlatantröjor, Zlatanpennor och Zlatanpennfodral och flera hundra bilder av Zlatan. Men han har inte Zlatans autograf och det skulle ju faktiskt Tina kunna hjälpa till med att fixa för hennes pappa är sportjournalist och brukar intervjua olika idrottsstjärnor. Alltså berättar Tina för Andy att hon kan skaffa Zlatans autograf och Andy blir så klart superglad och Tina blir supernöjd med att kunna göra Andy glad.

Men hade det varit så enkelt så hade det här knappast blivit någon intressant bok. Det visar sig att Tinas pappa bytt jobb för att slippa alla resor han måste göra för att intervjua alla idrottsstjärnor. Det finns inte en chans att han kan fixa autografen nu.

Tina vågar inte berätta i skolan att hon inte kommer att kunna leverera - Andy kommer aldrig att förlåta henne. Så istället bestämmer hon sig för att sluta skolan.

Ann-Kristin Lundmark fångar Tinas känslor väl. Jag förstår precis hur hon känner sig och minns själv den brännande skammen och rädslan som kunde sänka en totalt om man gjort bort sig på nåt sätt eller om man råkat göra nåt som andra inte tyckte var ok. Något jag däremot inte vet om jag köper är Tinas otroligt snälla och förstående föräldrar som låter Tina vara hemma en hel vecka från skolan för att hon är ledsen. Det är givetvis jättefint att de tar Tinas känslor på så stort allvar, men det blir liksom mindre förståeligt när Tina inte vill berätta varför hon är ledsen och föräldrarna ändå bara rakt av låter Tina stanna hemma. Så istället för att gå till skolan får Tina vara hemma hos snälla mormor, som lyckas lirka ur Tina varför hon är så ledsen och trösta med berättelser om sådant hon själv ångrade eller skämdes för när hon var liten.

Jag gillar Lundmarks inkännande beskrivning av hur en, för en vuxen person, bagatellartad grej, för en åttaåring kan bli en väldigt väldigt stor sak. Och tänk vad fint det vore om alla vuxna visade så stor förståelse och respekt för sina barns känslor! För en vuxen läsare skulle man kunna läsa in ett budskap om att ta små människors känslor på allvar, oavsett bakomliggande anledning. Och för en yngre läsare kan insikten bli att sätta perspektiv på sina känslor och att man ibland kanske gör en höna av en fjäder.

Författaren, Ann-Kristin Lundmark arbetar till vardags som psykoterapeut. Tina och Zlatan är hennes debutbok.

tisdag 12 november 2013

Familjen Skum

 
finns tex hos adlibris eller bokus
I det tomma huset bredvid familjen Pryd har det flyttat in en ny familj. Huset har stått tomt ganska länge och Darrens mamma hoppas att de som flyttar in äntligen ska vara någon skötsam som kan fixa till den minst sagt ovårdade trädgården som är en skam för hela Putsgatan. Men familjen lever inte riktigt upp till Darrens mammas förhoppningar. Fru Pryd förbjuder Darren att umgås med de smutsiga barnen Skum. Hela familjen Skum framstår som en katastrof i mamma Pryds ögon och passar inte alls in i hennes bild av en normal och städad familj. För inte nog med att familjen Skum stökar ner och är annorlunda, de är dessutom högljudda och väcker sina grannar om nätterna!

Darren är alltså en kille som sedan modersmjölken är van vid att hålla ordning och reda på sina saker, inte smutsa ner sig, snask har han aldrig smakat och skulle han råka lämna ens ett par smutsiga strumpor på golvet i sitt rum så skulle han närmast få utegångsförbud! För i familjen Pryd är normen det utomordentligt prudentliga och ordentliga. Men så träffar Darren Himla Skum, dottern i familjen Skum. Genom ett hål i trädgårdshäcken blir Darren inbjuden till de nya grannarna och det är med ängslan han kryper igenom och får träffa en familj totalt annorlunda från hans egna stillsamma och ordningsamma familj.

Farmor, som är dvärg, bjuder på pommes frites (något så flottigt och gott har Darren aldrig någonsin smakat!) medan Himla berättar mer om medlemmarna i familjen Skum. Darren får bland annat veta att fru Skum är stuntkvinna och att herr Skum jobbar med uppfinningar i källaren. Och under tiden som Himla berättar allt detta kastar Darren nervösa blickar mot den gigantiskt stora slingrande växten, som liksom ser ut att luta sig över en och lyssna till det man säger. Och vad är det som morrar och låter från källaren?

Darren vågar inte med ett ord nämna för sina föräldrar att han varit hemma hos familjen Skum, speciellt inte efter att Fabian, familjen Skums yngste pojke, har massakrerat fru Pryds solrosor och trädgårdstomtar. Men så får hela familjen Pryd en inbjudan till grillfest hos familjen Skum. Hur ska detta gå? Darren är mer än lovligt nervös, men mamma och pappa Pryd tycks förvånansvärt avslappnade i familjen Skums sällskap. Darren får lära känna helt nya (och mer avslappnade) sidor av sina föräldrar och det blir en riktigt trevlig kväll.

Kaye Umanskys Familjen Skum är en snabbläst och rolig bok med passande illustrationer av Chris Mould. Men vad är det för nåt som finns nere i källaren? Kanske att man får veta det i fortsättningen, Familjen Skum knackar på?

söndag 10 november 2013

Låt vargarna komma

Finns hos bl.a. adlibris eller bokus
Det är i slutet av 1980-talet, fjortonåriga Junes gudfar, morbror och bästa vän Finn är döende i Aids. June kan inte ens föreställa sig en tid utan sin favoritmorbror som hon delar så mycket med, och även om det är oundvikligt att han kommer att dö så går det inte att förbereda sig på den sorg, saknad och smärta som June känner efter hans bortgång. Det är nästan så att June gör anspråk på att vara den enda sörjande. Ingen förstår ju eller känner morbror Finn så som hon gör.

Men när Finns specielle vän, Toby, dyker upp börjar omständigheter och hemligheter komma fram och June inser att hon egentligen aldrig riktigt känt sin morbror. I hemlighet, för Junes mamma anklagar Toby för sin broders död, börjar June träffa Toby. Till en början intalar sig June att hon bara vill veta vem mannen, som kanske är den enda som saknar Finn lika mycket som hon själv gör, är. Och Toby har minnessaker av morbrodern som det är meningen att June ska ha, bland annat får hon en kalender, i vilken Finn skrivit till henne och ber henne att ta hand om Toby åt honom eftersom han inte har någon annan. June tar sitt uppdrag på fullaste allvar, även om varje möte med Toby omkullkastar hennes egen bild av morbrodern och svartsjukan gentemot Toby hela tiden ligger under ytan. Men snart nog träffar hon inte Toby enbart för Finns skull, utan även för sin egen.

Att hemligheter, sorg och saknad är ett genomgående tema i Låt vargarna komma är rätt enkelt att förstå. Men detta är inte bara en bok om sorg och förlust - syskonrelationer är också ett framträdande tema. Ett något infekterat förhållande anas redan i relationen mellan Finn och Junes mamma, men fokus ligger på June och Greta och systrarnas, förut så otvungna och nära, men nu allt mer distanserade, relation. Greta framstår som en elak och egoistisk människa - jag tycker riktigt illa om henne och hennes uppmärksamhetskrävande och ogina sätt när det kommer till Junes behov av att sörja. Men självklart visar det sig inte vara fullt så svart och vitt som det beskrivs. Och hur mycket June än avskyr Greta för saker som hon utsätter sin syster för, så älskar June henne ändå enormt mycket. Det är så fint och pricksäkert beskrivet med vardagsgnabbet, de rena elakheterna och hårdheten mellan syskonen, som då och då för en kort stund läggs åt sidan när June och Greta kan förenas i ett gemensamt minne eller en stund av äkta omtanke och syskonkärlek.

Låt vargarna komma är Carol Rifka Brunts debutroman som hyllats och lyfts till skyarna på bokbloggar och i recensioner och jag tycker absolut att boken lever upp till hajpen; även om jag inte blev rörd till tårar blev jag ändå starkt berörd och jag gillade Låt vargarna komma mycket! Det är dessutom en väldigt välskriven berättelse och det är svårt att tro att detta skulle vara Brunts första roman. Eller så är det bara så enkelt att översättningen helt enkelt är så lysande och följsam.

Tack till Xpublishing för finaste bokpriset i lottdragningen där man fick rösta på utseendet på bokomslaget till den svenska utgåvan av Låt vargarna komma (och jag var en av tre vinnare!!!)!

söndag 3 november 2013

Fjärde riket

finns hos bl.a. adlibris och bokus
När Blenda mitt under höstterminen i nian kommer som ny till skolan, inser hon att hon bara har en chans på sig att göra rätt intryck. Det är rätt lätt att pejla ut vem som är skolans outnämnda drottning och vilka som tillhör hennes hov och Blenda bestämmer sig för att försöka bli en del av detta hov. Men drottningen, Hedvig, ger nobben direkt och därmed är Blendas chanser till att bli någon på nya skolan lika med noll.

Vid ett grupparbete blir Blenda ihoptussad med den genomgoda LSD och den bitchiga och av Hedvig utfrysta Penny. Deras uppgift blir att göra en redovisning av hur Hitler kom till makten och detta föder idén till förändring hos Blenda. Genom att använda samma metoder som Hitler gjorde för att ta makten, ska tjejerna ta tillbaka makten från Hedvig och ge till eleverna på skolan. Hedvig har under många år styrt och ställt på skolan, både bland elever och lärare och stämningen i korridorerna och i klassrummen är minst sagt usel. Så genom att sakta men säkert börja manipulera sin omgivning och vända opinionen från att vara livrädda för Hedvig till att förakta och förlöjliga henne lyckas Blenda, LSD och Penny åstadkomma både bättre stämning, kamratskap och framtidstro på skolan.

Men var ska det sluta någonstans? Vet ens Blenda när målet är nått? När övergår makt till förtryck? Penny och LSD blir allt mer tveksamma till Blendas metoder. Och Hedvig då? Ja, henne störtar man inte ostraffat! 

Fjärde riket av Maria Nygren handlar om maktspel och manipulation. Det är väldigt intressant att följa berättelsen och se hur Blenda själv förblindas av den maktställning hon uppnår och hur ett gott syfte förvandlas till ett högst egoistiskt. Fjärde riket berättas utifrån alla fyra tjejers perspektiv och som läsare sugs man in händelseförloppet. Det här är en bok som verkligen bjuder till diskussion och därför gläder jag mig extra mycket åt att jag kommer att få tillfälle till att prata om denna bok på onsdag, när det är dags för en av mina bokcirklar att träffas.
 

Legend

Länk till adlibris eller bokus

Marie Lus debutroman Legend har slagit igenom stort i hennes hemland, USA, boken har legat på bästsäljarlistor och filmrättigheterna är redan sålda. Och vad man kan utläsa av svenska bokbloggar och recensioner, så lär Legend ha alla förutsättningar till att bli lika stor som Hungerspelen eller Divergent.

Vi befinner oss i Republiken, en framtida stat tillika övervakarsamhälle på USA:s västkust, närmare bestämt i Kalifornien. Någon form av klimatkatastrof har lagt stora landmassor under vatten och Republiken befinner sig i ständigt krig med kolonierna i öst om territorium. Vid tio års ålder genomgår Republikens barn en så kallad prövning, under vilken man sorterar ut de barn som kan komma att tjäna Republikens bästa.

Ett av dessa barn är den idag femtonåriga June, den enda som någonsin fått toppresultat på prövningen och som därför anses vara något av ett underbarn. June kommer från den mer privilegierade delen av samhället och har en klart utstakad väg inom det militära toppskiktet. 

Den femtonårige Days liv befinner sig så långt från Junes vardag man kan komma. Day lever i slummen och är Republikens mest eftersökte brottsling. Han har under flera år gäckat staten med att på olika vis hälla grus i dess krigsmaskineri, men framför allt begår han brott för att klara livhanken, sin egen och sin familjs. Hade det inte varit för att Day i självförsvar kastar en kniv mot Metias, Junes bror, som dessutom dör, hade Junes och Days vägar aldrig någonsin korsats. Men June svär på att fånga sin brors mördare, och då staten gärna också vill få ett snack med Day, välkomnar den hennes jakt. 

Men Junes jakt blir också början på en minskad tilltro till Republiken. Allt visar sig nämligen inte vara så svart eller vitt som hon hittills har lärt sig och konfrontationen med Day får henne att ställa frågor som hon aldrig tidigare funderat över. Hur kommer det sig till exempel att Republiken aldrig någonsin lyckas med att utrota pesten, trots massiva preventiva åtgärder?

Det är inte jättesvårt att räkna ut vad som kommer att hända i Legend, men trots detta så är det olidligt spännande och det går faktiskt inte att sluta läsa! Mycket av spänningen ligger i att läsaren i vartannat kapitel får följa Day och i vartannat June, vilket så klart ger ett bra driv och erbjuder läsaren förhandsinfo som June respektive Day inte känner till. Här finns så klart gemensamma drag med både Divergent och Hungerspelen, men det som får Legend att sticka ut är dels de två berättarperspektiven och dels att storyn inte är så sci-fi-ig. Vi befinner oss i framtiden, och så klart finns här en hel del ny teknik, men tekniken är samtidigt inte så otroligt annorlunda eller avancerad och skulle mycket väl kunna existera inom en snar framtid. Och Lus beskrivning av ett samhälle med stora klyftor känns som en (tyvärr) naturlig utveckling av dagens redan segregerade USA. Jag kan absolut sätta mig in i Marie Lus framtidsvärld.
  
Del två, Prodigy, finns redan på engelska och den avslutande delen, Champion släpps nu på tisdag. Jag vet i katten om jag kommer att kunna härda ut tills de resterande delarna översatts till svenska. Jag vill ju veta vad som händer. Nu!!

Tack till Modernista förlag för recensionsexet!

fredag 1 november 2013

Om mina läsvanor

Bokdetektiven undrar hur mina Reading habits ser ut. Skoj, säger jag och svarar som följer:

1. Har du en speciell plats hemma där du brukar läsa?
Jag är en soffläsare framför allt. Men eftersom jag gillar att läsa mig till sömns så är ju sängen också en given plats.

2. Bokmärke eller random pappersbitar?
 Bokmärke! Just nu använder jag det här fina fårmärket som jag fick som minne från en gemensam Visbyresa av en kompis. Mycket praktiskt med magnet så att man till och med kan märka ut vilket stycke man slutade vid. (Vilket leder till nästa fråga:)

3. Kan du sluta läsa när som helst eller måste du sluta efter ett kapitel eller ett visst antal sidor?
Nej! Och detta är en anledning till att jag inte gillar böcker utan kapitel eller tydliga styckeavdelningar. Jag ogillar starkt att inte kunna läsa färdigt ett kapitel eller åtminstone ett stycke innan jag sätter bokmärke. Antal sidor är skitsamma, men jag blir irriterad om jag inte hittar ett lämpligt ställe att pausa på.

4. Äter eller dricker du någonting när du läser?
Hemma i soffan händer det väl. Gärna te eller kaffe. Och ska man lyxa till det ännu mer med en hemmakväll i soffan tillsammans med boken, så får gärna ett glas vin eller en god öl göra mig sällskap. Och lite god mörk choklad att knapra på så klart.

5. Brukar du lyssna på musik eller ha tv:n på när du läser?
Njä. Tv har jag inte ens, så det är inget alternativ. Musik funkar ibland, om det inte är låtar som jag gillar väldigt mycket och som jag måste sjunga med i, men helst läser jag under tystnad.


6. En bok i taget eller flera samtidigt?
En i taget. Vill kunna hänge mig totalt och fullständigt! Om somrarna när jag lyssnar mer på ljudbok, så blir det i och för sig två samtidigt. 

Favoritläshörnan
7. Läsa hemma eller överallt?
Överallt! Jag pendlar med buss, vilket ger mig ungefär en lycklig extra lästimme per dag. Och närhelst jag har en stund över eller måste vänta på nånting (buss, tåg, vänner som jag stämt träff med) så åker en bok fram, bär alltid med mig den bok jag för tillfället läser. Det främsta läsfrämjandevapnet är att låta det synas att man läser!

8. Läsa högt eller tyst i huvudet?
Jag läser tyst. Men det händer ju att man kommer över fantastiskt formulerade stycken som bara måste läsas upp, även om det bara blir för mina egna örons skull.


9. Hoppar du fram i boken eller hoppar du över stycken?
I riktigt nervkittlande, gastkramande eller superspännande böcker händer det faktiskt att jag tillfälligt hoppar över något stycke för att jag måste få veta hur det går. Men jag alltid det jag hoppat över. Annars hoppar jag inte så mycket framåt i en bok. Däremot bakåt! Ibland när jag märkt att jag läst på lite för snabbt eller ouppmärksamt kan jag behöva kolla upp något namn eller någon plats eller formulering.

10. Bryta rygg eller inte?
Näe, det ska man väl inte göra. Men jag kan inte påstå att jag behandlar mina böcker med silkesvantar.

11. Skriver du i böcker?
Usch, nej. Nu lånar ju jag nästan allt jag läser, och jag har själv tvingats sudda i alltför många återlämnade låneböcker. Äger du inte boken, så klottra inte! Och hundöron gillar jag inte heller.

12. Vilka taggar du?

Carolina läser...


Bokföring enligt Monika

Bokdivisionen

Punktebba

Lögnen på femte våningen

kolla adlibris eller bokus
Jeff bor med sin mamma och sin tre år äldre utvecklingsstörda syster, Iena, på femte våningen i ett höghus, någonstans i en förort i Belgien (skulle jag tro). Någon pappa finns inte med i bilden och Jeffs mamma vill inte prata om honom. Jeff är själv övertygad om att hans mamma knivmördat pappan när Jeff var liten. Det som talar för Jeffs teori är dels att hans mamma inte säger emot, dels hans mammas stora intresse för tyska köksknivar (hon är till och med med i en tysk knivklubb!) och dels den röda fläck på mattan i vardagsrummet som hans mamma förgäves försöker dölja under soffbordet.

Jeff, mamma och Iena är ganska fast i sin lägenhet på grund av Iena, men Jeff tycks ändå trivas med hur de har det. Jeff är dock mindre nöjd med Harry, hans mammas pojkvän, som ofta är på besök i lägenheten. Mest försöker Jeff låtsas som att Harry inte finns, men det är svårt att ignorera honom när han ständigt är där och tar plats.

En annan som tar plats är Süleyman, Jeffs kompis, som bor på elfte våningen och som dagligen smiter ner till Jeffs lägenhet för att hänga.

Problemen för Jeff hopar sig när Harry föreslår att man ska sätta Iena på ett hem för utvecklingsstörda. Jeff kan inte gå med på detta och bestämmer sig för att skrämma bort Harry genom att visa var hans mamma grävt ned den knivmördade pappan. Och här får berättelsen en något bisarr vändning.

Lögnen på femte våningen känns väldigt avskalad, liksom rå och verkligt vardagsnära men det här är samtidigt en väldigt rolig och skruvad historia. Flera gånger skrattade jag högt åt vissa formuleringar eller åt vardagskomiken som uppstår, men jämte detta finns här en känsla av en ständigt närvarande underliggande sorg och bitterhet som grundar sig i Ienas funktionshinder. För även om Jeff ger sken av att allt är ok, så förstår man ju att hans mamma tycker att deras situation är långt ifrån ok. Hon kan aldrig gå iväg nånstans utan att se till Iena, något jobb är inte att tänka på då det är ett heltidsarbete i sig att ta hand om dottern. Och Jeff själv törstar i verkligheten efter sin mammas uppmärksamhet, vilket också är den stora anledningen att Harry framstår som ett så stort hot. Bakom de roliga formuleringarna så finns här ett djup som verkligen får en att tänka till och Do van Ranst belyser hur det kan vara att växa upp med en familjemedlem som tar så stor plats och tid i anspråk att det inte blir tid över för något annat - knappt ens en själv.

Lögnen på femte våningen är också intressant på så sätt att den nästan uteslutande utspelar sig i höghuset, som blir som en värld i sig.

Do van Ranst har etablerat sig som en av Belgiens främsta barn- och ungdomsboksförfattare och Lögnen på femte våningen utsågs 2008 till Belgiens bästa ungdomsbok. Av Do van Ranst finns sedan tidigare Pappa säger att vi räddar liv utgiven. Den blir det till att låna hem!

Tack snälla Massolit förlag för recensionsexet!

torsdag 31 oktober 2013

Amiralens arvinge

I pocket hos adlibris eller bokus
Om jag nu i mitt förra inlägg skrev att jag inte kunde tänka mig att läsa fler delar i Cherub-serien, så kände jag precis tvärtom när jag läst ut Amiralens arvinge; första delen i Hemligheten på Crampton Rock av Chris Mould. Det här är en ljuvlig blandning av fantasifullhet, äventyr, humor och en gnutta kuslig läskighet.

Elvaårige Stanley Buggles ärver ett helt gods av en, fram tills nu helt okänd och dessvärre nu också, väldigt död släkting, amiral Bartholomeus Quick. Stanley får själv åka till Crampton Rock, en liten ö som bara kan nås via en brygga som försvinner under havets yta vid högvatten, för att ta sig en titt på godset Candelaber, som det så storslaget kallas, och för att tillbringa resten av sommarlovet på herrgården.

Crampton Rock tycks till en början vara ett härligt och spännande ställe att tillbringa resten av sommaren på, men Stanley förstår snart att det är nåt skumt med den här platsen. Utegångsförbud råder alla kvällar efter att mörkret fallit, hundarna i byn har bara tre ben och det stryker omkring pirater i det lilla fiskeläget. Stanley får varningar av både gamla gummor och talande gäddor och vad är det för fel på godisbutiksinnehavaren Herr Caramels ögon?

Amiralens arvinge är mysigt småspookie med härliga illustrationer och detaljer. Texten är luftig och lättläst, men Mould har likväl ett finurligt och målande språk. Det enda som stör mig lite är varför Stanleys föräldrar inte följer med till Crampton Rock. Schyssta päron att skicka iväg sin elvaåring till en okänd adress för att inspektera ägorna till ett gods som testamenterats av en okänd släkting, liksom. Bara i böckernas värld...

Rekryten

boken hos adlibris eller bokus
Jag kan väl börja med att säga att jag hade en del förväntningar på Robert Muchamores Rekryten, som är första delen i Cherub-serien. Inte minst för att det är en flitigt utlånad serie och än mer för att jag hört många bibliotekariekollegor säga att den är så spännande och att det är en sträckläsningsbok. Gott, tänkte jag. Här ska det sträckläsas!

Rekryten är en äkta agent-/spännings-/äventyrs-/actionhistoria i ungefär samma anda som James Bond. Och att James Bond, eller agent 007, jobbar för brittiska underrättelsetjänsten MI6 är välkänt. Men mindre känt är att det finns uppdrag som inte ens den skickligaste spion klarar av att utföra utan att dra misstankarna till sig. Och därför har MI6 inrättat en hemlig underavdelning som heter Cherub. Cherub existerar officiellt sett inte, men till Cherub rekryteras ständigt nya agenter i åldern 10-17 år. För till skillnad från vuxna agenter, som kan dra oönskad uppmärksamhet till sig, kan barn och unga agenter ofta operera helt ostört utan att väcka någon som helst misstanke. För vem skulle misstänka ett barn för spioneri?

Elvaårige James mamma har precis dött, och då James inte har några släktingar som kan ta hand om honom, blir han nu placerad på ett ungdomshem i väntan på att bli tilldelad en fosterhemsfamilj. Men Cherub, som har ögonen på James, ser potential i den orädde och streetsmarta killen och rekryterar honom till sin egen skola. James får genomgå en hundra dagar lång och stenhård och skoningslös utbildning, som han måste klara för att bli godkänd som agent. Det är vinna eller försvinna som gäller och utbildningen består inte enbart av hård fysisk träning med sadistiska träningsledare, utan eleverna tränas i alla möjliga ämnen och färdigheter som de kan ha användning för under olika spionuppdrag. Vi får följa med James på den dagliga hinderbaneträningen i kyla, regn och lera, och vi får vara med på karateträningen när slag och sparkar nöts in tills de sitter perfekt. Som ni förstår så är det här actionspäckat och tanken är så klart att det ska vara superspännande!

Så, tillbaka till mina förhoppningar i början av min läsning. Infrias mina förväntningar? Är det superspännande?

Nix pix. Nog sträckläste jag en del, men mer för att språket är så lätt att svälja, än för att det är fantastiskt spännande. Rekryten erbjuder precis vad du kan förvänta dig, men inte ett dugg mer än så. Här finns de oövervinneliga hindren som klaras med ett sista uppbådande av krafter eller precis innan tiden rinner ut, men även om handlingen stundom blir rätt våldsam, så drar jag aldrig efter andan och tänker att nu kommer nåt att gå snett eller häpnar över en oväntad händelseutveckling medan jag nervöst läser vidare bitandes på mina naglar.

Det som är lockande med Cherub är ju hela agentgrejen - att barn väljs ut och utbildas till spioner, och att Muchamore dessutom valt att ge sken av att Cherub existerar på riktigt ger en häftig och kittlande autenticitet till storyn. Men jag tycker hela boken känns slätstruken. Det är en relativt tjock bok med mycket textmassa men språket är absolut inte svårt. Och trots att det faktiskt händer en hel del så dras jag inte med i handlingen. Det finns inga nyanser i språket, inga underliggande meningar, inga ledtrådar som planterats ut av författaren som ska få läsaren att haja till eller bli nyfiken på vad som ska hända. Det är först när bara ett fåtal sidor av boken återstår som det manas till någon form av eftertanke när James börjar fundera på sitt precis avklarade första uppdrag.

Det blir inga fler böcker i Cherub-serien för min del och jag kan inte låta bli att fundera lite över hur länge till böckerna kommer att hålla. Rekryten gavs första gången ut 2004 i England, och sen dess har det ju hänt en del med tekniken som används under uppdraget till exempel. Här är också en del populärkultursreferenser som jag tycker börjar bli lite tveksamma och förlegade, men, som sagt; på mitt bibliotek lånas serien fortfarande flitigt.

tisdag 29 oktober 2013

Du & jag

finns hos adlibris eller bokus
Katarina von Bredow har en rad ungdomsböcker om tonåringar och kärlek bakom sig, som många tjejer i slutet av mellanstadiet eller under högstadiet brukar upptäcka och sluka. Du & jag är hennes första bok som riktar sig helt och hållet till mellanåldersläsaren.

Andreas och Alicia går i femman och bor väldigt nära varandra och därför har de ofta följe till skolan. Men i skolan pratar de inte med varandra. Även om de går i samma klass. I skolan och i klassen är Andreas känd som Professorn, den som alltid har alla rätt på matteproven och som kan långa och svåra ord. medan Skol-Alicia tillhör klassens innegäng, de som hänger med Ida och Kevin och som alla vill vara med.

Andreas förstår sig inte riktigt på Alicia. Hon är som en kameleont. I skolan är hon en Alicia, men hon kan också vara en kompis-Alicia; den som Andreas tycker bäst om, den hon är när de har följe till skolan eller när hon är hemma hos honom och spelar PS3. Andreas själv är bara samma Andreas hela tiden, han förstår inte varför man måste göra sig till för att passa in.

När Andreas råkar få reda på att hans pappa har en affär med en annan kvinna inser han att också hans pappa gör sig till och att hans pappa absolut inte är den person han trodde sig känna. Andreas känner sig både sviken och arg på sin pappa, och det värsta är att hans mamma inte anar någonting. Upptäckten får Andreas att börja fundera på vem han själv är och vem han vill vara. Vill han fortsätta vara den snälle "professor-Andreas" eller passar han bättre som den coole Andreas som målar graffiti tillsammans med Kevin och som får tjejer som Alicia?

von Bredow lyckas så precist fånga hur komplicerade relationer kan vara - redan på mellanstadiet, och framför allt hur strukturerna och rollerna i klassrummet påverkar och sätter ramarna. Att det som räknas är vad man säger, vad man gör och vem man är med. Och vad alla andra tycker. Jag tycker det är modigt av Andreas som testar att iklä sig en annan roll och prova något nytt, men som också sen vågar säga ifrån och stå för att han faktiskt är den han är.

Du & jag är första boken i en kommande trilogi som utspelar sig på mellanstadiet. Huruvida man kommer att få fortsätta följa samma personer som i Du & jag eller om det blir helt nya karaktärer har jag ingen aning om, men jag ser hur som helst verkligen fram emot att läsa de kommande delarna.

måndag 28 oktober 2013

Jag går dit du går

Boken finns hos bl.a. bokus och adlibris
Den där kvällen, bara nån vecka innan sommarlovet ska börja, sitter Caitlin och Ingrid på Caitlins rum och snackar om framtiden. Ingrid undrar var Caitllin tänker gå på college och när Caitlin ställer samma fråga till Ingrid svarar hon bara: "Jag går dit du går". Men det kommer hon inte att göra. För nästa morgon är Ingrid borta.

Caitlin försvinner in i en sorgebubbla efter bästa kompisens självmord. Hon önskar hon hade kunnat säga eller göra något för att förhindra det som skedde och hon tappar räkningen på alla de hundratals gånger som hon i minnet gått igenom olika tillfällen och analyserat varför hon sa si eller varför hon inte sa så till sin vän. Tänk om hon kunnat göra något för Ingrid innan det var för sent.

Nu när andra året på high school åter börjar är alltså inget som förr. Caitlin känner sig tom och ensam utan Ingrid och hon irriterar sig på hur folk runt omkring henne beter sig, antingen genom att låtsas som om inget har hänt eller genom att behandla henne med silkesvantar. Så hittar Caitlin Ingrids dagbok under sin egen säng. Precis som att Ingrid själv placerat den där för att Caitlin ska läsa den. Och lite i taget läser Caitlin i dagboken och börjar sakteligen förstå hur dåligt hennes kompis mådde, hur djupt deprimerad hon var och hur hon själv inte har någon som helst skuld i det som hände. Det finns inget Caitlin hade kunnat göra för att hindra sin bästa vän från att begå självmord.

Det är riktigt tungt för Caitlin att komma underfund med allt detta, att läsa sin bästa väns innersta tankar och funderingar; åter följa vid hennes sida under hennes sista år i livet. Men dagboken hjälper Caitlin att bearbeta sin sorg och hitta tillbaka till sitt eget liv igen.

Nina LaCours debutroman Jag går dit du går är en finstämd och sorglig berättelse om vänskap och sorgearbete. Under nästan ett helt år får vi följa Caitlin som på nytt får lära känna sin bästis genom dagboken. Sakta, sakta kan Caitlin börja bearbeta förlusten och vända sin desperata sorg, sin egen nedstämdhet och ilska och bryta sin isolering för att på nytt börja leva igen.

Jag tyckte mycket om Jag går dit du går, som trots ett relativt långsamt berättartempo ändå har ett väldigt driv i sig. LaCour fångar Caitlins sorgearbete väldigt väl, hur hon går igenom sorgens alla stadier, hur det går fram och tillbaka och hur detta får ta sin tid. Det är mycket inkännande.