lördag 31 januari 2015

Uppstigandet

Uppstigandet är första delen i The Dove Chronicles som är Karen Baos debutroman och som hon började skriva redan som sjuttonåring. Det är imponerande. Och nog kan Bao komma att imponera i framtiden. Det här blev jag dessvärre inte helt så tagen av. För det första påminner Baos samhälle Divergent alldeles för mycket med folket som är indelat i olika klasser eller skikt och en utbildningsfas med ett rankingsystem - det gäller att placera sig i topp - annars är du ingenting. Och huvudpersonen, Phaet, är precis som Tris i Divergent en underdog som har allt att vinna eller förlora. Det känns liksom som att man kan den här berättelsen nu och det behövs tillföras något mer originellt till berättelsen än att förlägga den på månen för att det ska bli intressant.

I korta drag så är detta plotten: femtonåriga Phaet är uppvuxen i kolonin på månen. Efter sin pappas död har Phaet blivit inåtvänd och tyst och låter hellre bästa kompisen, tillika pojkvännen, Umbriel föra hennes talan. De båda jobbar sida vid sida i växthuset och Phaet är nöjd med sin framtid som växtförädlare. Men när hennes mamma, som är journalist, plötsligt anhålls för illojalitet mot staten ser sig Phaet tvingad att göra allt hon kan för att både rädda sin mor och rädda sina småsyskon från att hamna på härbärget och evig fattigdom. Hon ansöker därför om att gå med i milisen som skyddar månbaserna mot de fientliga jordborna. Kan hon bli en av topprekryterna så kommer hon att få en ersättning som kommer att kunna frige mamman och säkra både hennes och syskonens framtid.

Blir någon överraskad om jag säger att Phaet lyckas över förväntan under den hårda och brutala utbildningen inom militären? Och att hon också finner en ny själsfrände i en av de andra topprekryterna. Eller att hon efter genomförd utbildning börjar inse att den regim hon följt och nu tjänar bär på hemligheter som de undanhåller folket.

Jag erkänner utan omsvep att jag skummade rätt mycket. Inte bara för den ganska förutsägbara historians skull, utan också på grund av Baos många vetenskapliga termer och uttryck. Är man naturvetare så kanske man uppskattar detta, men jag gillade det inte. Mitt intresse fångas i och för sig alldeles vid slutet när en plötslig vändning kommer som gör allt mycket spännande. Men denna vändning sker först cirka tjugo sidor från slutet, vilket så klart är alldeles för sent.

Tack till Modernista för rec-exet!

tisdag 27 januari 2015

Maja & döden

Finns att köpa hos bokus eller adlibris
När jag första gången läste baksidestexten till Maja & döden tyckte jag att det lät ungefär som en Förr eller senare exploderar jag  - fast i svensk miljö. För på dessa drygt 300 sidor samsas, precis som i John Greens bok, humorn och kärleken med döden. Därför började jag också läsa Ann-Marie Ljungbergs bok med förväntningar om diverse känslomässiga utlopp. Men den stora skillnaden mellan Maja & döden och John Greens bok är att detta är skrivet helt och hållet utan sentimentalitet och inte en enda tår fälldes. Den här historien är mycket mer verklighetsförankrat. Det är svartare, inte alls så gulligt och mycket mer äkta.

Maja är tretton år och är sjuk i leukemi. Medan hennes kompisar fortsätter gå i sjuan, göra läxor och prov, följa tv-serier, träffa kompisar och ha ett vanligt tonårsliv så ligger Maja inlagd på Östra sjukhuset i Göteborg äter äcklig sjukhusmat, fördriver dagarna med att kolla på tv, får lära sig sjukhusord som trombocyter och CVK och har förfärligt ont och urbota tråkigt om vartannat.

I sin dagbok berättar Maja om hur hon märkte att hon var sjuk, om sin mamma som är så ledsen hela tiden och som mest bråkar med mormor. Hon berättar om avlösaren Evalena som får etthundratolv kronor i timmen för att hålla Maja sällskap, om de andra barnen som ligger inlagda och om sina gamla kompisar som hon inte längre hör av. Och så skriver hon om Leonard som hon var kär i. Leonard som hon kanske fortfarande är kär i?

Ärligt talat tycker jag stundom att det blir lite väl långrandigt, men samtidigt så förstärker detta Majas upplevelse av sjukhustiden där livet liksom är satt på vänt och allt går så fruktansvärt långsamt. Ljungberg har en mycket träffsäker ton och är jättebra när det gäller att gestalta Majas känslor och tankar och jag gillar beskrivningen av Maja som dödssjuk men samtidigt väldigt trulig tonårstjej.

Efter nästan ett år på sjukhus blir Maja friskförklarad och kan återvända till skolan. Men då är ingenting längre som förr och Maja känner sig vilse, ensam och utanför. Ingen förstår heller vad hon varit med om - hur sjuk hon har varit eller vad det innebär att hela tiden leva med tankarna på Återfallsrisken.

Jag tycker delvis att Maja & döden är riktigt bra. Men bara delvis. Skildringen av Majas sjukhustid är jättebra och jag gillar verkligen den ärliga avromantiserade sjukhus- och sjukdomsbilden och Majas alla tankar om livet och döden. Men delen däremellan, när Maja är frisk, den kan jag inte riktigt med. Det är så himla mycket elände! Maja blir nämligen mobbad när hon kommer tillbaka - och det med råge. Hon får utstå både fysiska och psykiska övergrepp och som välmenande dotter vill hon inte berätta för sin mamma hur det egentligen är i skolan eftersom mamma redan haft det så jobbigt medan Maja varit sjuk. Och dessutom oroar sig ju mamma också för det ekonomiska - de lever knaprare än knaprast och har knappt ens råd med kläder från Myrorna. Så för att inte mamma ska tro att Maja inte har några vänner betalar Maja några grannungar för att de ska komma på hennes fjortonårskalas. Och till råga på allt så blir mamman dessutom utförsäkrad så småningom. Det är för mycket tragik!

Men förutom hela detta eländesavsnitt mitt i boken, så läste jag Maja & döden med behållning. Ljungberg ger en riktigt insiktsfull och uppriktig bild av hur det kan vara att leva med cancer.

onsdag 21 januari 2015

Röd som blod

Läs mer på adlibris eller bokus
Röd som blod är första delen i Salla Simukkas thrillertrilogi om sjuttonåriga Lumikki i Tammerfors. Del två, Vit som snö, och del tre, Svart som ebenholts, kommer ut i vår respektive i höst. Titlarna för tankarna till sagans Snövit, och huvudpersonens eget namn, Lumikki, betyder just Snövit. Men trots dessa anspelningar på sagan så har böckerna om Lumikki inte så mycket med sagovärldar eller lyckliga slut att göra. Röd som blod är verklighetsförankrad thriller som är både snygg och spännande.

Lumikki går på gymnasiet i Tammerfors. Hon håller sig gärna för sig själv och efter att under flera år blivit mobbad har hon lärt sig hur hon ska göra för att inte sticka ut och inte väcka uppmärksamhet. Hon är expert på att vara osynlig och expert på att inte lägga sig i sådant som inte rör henne.

Men Lumikki blir ofrivilligt indragen i en farlig härva av narkotikasmuggling och allt börjar med att tre av Lumikkis klasskamrater hittar en plastpåse med blodiga sedlar, till synes nonchalant slängda i en snöhög. Det är när klasskompisarna tvättar de blodiga sedlarna i skolans mörkrum som Lumikki kliver rakt in i det farliga mysterium som kommer att sätta Lumikkis anpassnings- och slutledningsförmåga på hårda prov. Mot bättre vetande bestämmer sig Lumikki för att hjälpa en av klasskompisarna vars liv visar sig vara i livsfara.

Detta är en bok jag gillade förvånansvärt mycket med tanke på att den drar så mycket åt deckarhållet. Men jag gillar Simukkas ton, inledningen är fantastisk och hon är bra på att hålla spänningen uppe och skicklig på att sätta miljöerna. Jag gillar att läsa om ett vintrigt vitt och köldslaget Finland. Jag gillar den skärpta Lumikki, som är lite som en Lisbeth Salander light eller som en drottning av is; kall och oberörbar - åtminstone utåt sett. Tankarna går faktiskt rätt mycket åt Millenniumtrilogin över huvud taget, med den stora skillnaden att jag gillar det här många gånger bättre (Är ingen fan av Stieg Larsson alls). Och så gillar jag det i boken genomgående svart-vit-röda temat som alluderar till Snövit och som även går igen i bokens omslag och utseende. Sidorna i Röd som blod är rödkantade och tänk vad snyggt om de följande delarna kommer att vara lika genomtänkta!

söndag 18 januari 2015

Under mangoträdet

Läs mer på adlibris eller bokus
Vad passar bättre att ha med sig som reselektyr till Kerala i Indien om inte Under mangoträdet! Under mangoträdet innehåller tre berättelser skrivna av en av Keralas mest omtyckta och lästa författare, Vaikom Muhammad Basheer.

Berättelserna i Under mangoträdet skildrar vardagen i ett Kerala under 1940-1950-talet. Titelnovellen Under mangoträdet handlar om Suhra och Majid som älskar varandra sedan barndomen. Men Majid ger sig iväg på en längre resa. Suhra kan inte vänta på att Majid ska komma tillbaka, även om hon hoppas på det, och när Majid väl återvänder är avståndet mellan dem oåterkalleligt.

Morfar hade en elefant handlar om den unga Kunjupattumma, vars familj lever på minnena av en förlorad storhet (morfar hade minsann en elefant - och då är man viktig!). Familjen är hur som helst mer eller mindre utblottad numera och Kunjupattummas framtid ser mörk ut. Hur ska hennes föräldrar ha råd att gifta bort sin enda dotter?

Sista berättelsen, Pattummas get, är en självbiografisk berättelse om Basheer som återvänder hem till sina stora familj för att få lugn och stillhet, men istället hamnar i ett smärre kaos. Hans släktingar, som tror Basheer är en förmögen man vid det här laget, ser på Basheer som ett familjeöverhuvud och ber honom om hjälp i alla möjliga tänkbara situationer. Och mitt i allt stök som hans familj orsakar kliver Basheers systers get fram och tuggar i sig författarens böcker.

Man upplever mycket av Indiens brokighet i dessa berättelser; det konservativa som samsas med det moderna, de rika och förmögna som lever bredvid de fattiga och olika religioner som går hand i hand med varandra. Under mangoträdet erbjuder miljö- och kulturupplevelser utan att man faktiskt behöver resa just till Indien.

En julsaga

adlibris och bokus har boken
Lagom till julen kom Modernista med en tidig julklapp; en nyöversättning av Charles Dickens klassiska En julsaga.

Jag hann precis läsa boken och insupa lite julkänsla innan jag lämnade julpyntet, glöggen och pepparkakorna för att tillbringa julledigheten på varmare breddgrader.

Berättelsen är välkänd; den snåle, girige och själsligen kalle Ebenezer Scrooge får på julaftonskvällen påhälsning av sin gamle kompanjon, den nu avlidne Marley, som varnar Scrooge för att fortsätta sitt giriga och hårda leverne. Gör han inget för att ändra sin syn på livet och sina medmänniskor kommer han att sluta på samma vis som Marley och plågas med att bära tunga kedjor i livet efter detta.

För att Scrooge riktigt ska förstå hur han lever idag blir han under julaftonsnatten hemsökt av tre andar; De gångna jularnas ande, De nuvarande jularnas ande och De kommande jularnas ande som var och en leder Scrooge genom natten och visar honom hur hans liv varit, är och kommer att bli.

Självklart har jag jag läst En julsaga tidigare, men då i bearbetade barnvarianter, och jag har även sett flertalet filmatiseringar av boken (mest minns jag Disney-versionen med Joakim von Anka som Scrooge) men detta är alltså första gången jag har läst En julsaga i sin helhet.

Ett försenat tack till Modernista för den tidiga julklappen!

torsdag 1 januari 2015

Gott nytt år från Indien

Mitt optimistiska resebibliotek. Reseguiderna är förvisso luslästa, men halvvägs in i vår Keralaresa så är blott 1,25 bok läst.