torsdag 31 oktober 2013

Amiralens arvinge

I pocket hos adlibris eller bokus
Om jag nu i mitt förra inlägg skrev att jag inte kunde tänka mig att läsa fler delar i Cherub-serien, så kände jag precis tvärtom när jag läst ut Amiralens arvinge; första delen i Hemligheten på Crampton Rock av Chris Mould. Det här är en ljuvlig blandning av fantasifullhet, äventyr, humor och en gnutta kuslig läskighet.

Elvaårige Stanley Buggles ärver ett helt gods av en, fram tills nu helt okänd och dessvärre nu också, väldigt död släkting, amiral Bartholomeus Quick. Stanley får själv åka till Crampton Rock, en liten ö som bara kan nås via en brygga som försvinner under havets yta vid högvatten, för att ta sig en titt på godset Candelaber, som det så storslaget kallas, och för att tillbringa resten av sommarlovet på herrgården.

Crampton Rock tycks till en början vara ett härligt och spännande ställe att tillbringa resten av sommaren på, men Stanley förstår snart att det är nåt skumt med den här platsen. Utegångsförbud råder alla kvällar efter att mörkret fallit, hundarna i byn har bara tre ben och det stryker omkring pirater i det lilla fiskeläget. Stanley får varningar av både gamla gummor och talande gäddor och vad är det för fel på godisbutiksinnehavaren Herr Caramels ögon?

Amiralens arvinge är mysigt småspookie med härliga illustrationer och detaljer. Texten är luftig och lättläst, men Mould har likväl ett finurligt och målande språk. Det enda som stör mig lite är varför Stanleys föräldrar inte följer med till Crampton Rock. Schyssta päron att skicka iväg sin elvaåring till en okänd adress för att inspektera ägorna till ett gods som testamenterats av en okänd släkting, liksom. Bara i böckernas värld...

Rekryten

boken hos adlibris eller bokus
Jag kan väl börja med att säga att jag hade en del förväntningar på Robert Muchamores Rekryten, som är första delen i Cherub-serien. Inte minst för att det är en flitigt utlånad serie och än mer för att jag hört många bibliotekariekollegor säga att den är så spännande och att det är en sträckläsningsbok. Gott, tänkte jag. Här ska det sträckläsas!

Rekryten är en äkta agent-/spännings-/äventyrs-/actionhistoria i ungefär samma anda som James Bond. Och att James Bond, eller agent 007, jobbar för brittiska underrättelsetjänsten MI6 är välkänt. Men mindre känt är att det finns uppdrag som inte ens den skickligaste spion klarar av att utföra utan att dra misstankarna till sig. Och därför har MI6 inrättat en hemlig underavdelning som heter Cherub. Cherub existerar officiellt sett inte, men till Cherub rekryteras ständigt nya agenter i åldern 10-17 år. För till skillnad från vuxna agenter, som kan dra oönskad uppmärksamhet till sig, kan barn och unga agenter ofta operera helt ostört utan att väcka någon som helst misstanke. För vem skulle misstänka ett barn för spioneri?

Elvaårige James mamma har precis dött, och då James inte har några släktingar som kan ta hand om honom, blir han nu placerad på ett ungdomshem i väntan på att bli tilldelad en fosterhemsfamilj. Men Cherub, som har ögonen på James, ser potential i den orädde och streetsmarta killen och rekryterar honom till sin egen skola. James får genomgå en hundra dagar lång och stenhård och skoningslös utbildning, som han måste klara för att bli godkänd som agent. Det är vinna eller försvinna som gäller och utbildningen består inte enbart av hård fysisk träning med sadistiska träningsledare, utan eleverna tränas i alla möjliga ämnen och färdigheter som de kan ha användning för under olika spionuppdrag. Vi får följa med James på den dagliga hinderbaneträningen i kyla, regn och lera, och vi får vara med på karateträningen när slag och sparkar nöts in tills de sitter perfekt. Som ni förstår så är det här actionspäckat och tanken är så klart att det ska vara superspännande!

Så, tillbaka till mina förhoppningar i början av min läsning. Infrias mina förväntningar? Är det superspännande?

Nix pix. Nog sträckläste jag en del, men mer för att språket är så lätt att svälja, än för att det är fantastiskt spännande. Rekryten erbjuder precis vad du kan förvänta dig, men inte ett dugg mer än så. Här finns de oövervinneliga hindren som klaras med ett sista uppbådande av krafter eller precis innan tiden rinner ut, men även om handlingen stundom blir rätt våldsam, så drar jag aldrig efter andan och tänker att nu kommer nåt att gå snett eller häpnar över en oväntad händelseutveckling medan jag nervöst läser vidare bitandes på mina naglar.

Det som är lockande med Cherub är ju hela agentgrejen - att barn väljs ut och utbildas till spioner, och att Muchamore dessutom valt att ge sken av att Cherub existerar på riktigt ger en häftig och kittlande autenticitet till storyn. Men jag tycker hela boken känns slätstruken. Det är en relativt tjock bok med mycket textmassa men språket är absolut inte svårt. Och trots att det faktiskt händer en hel del så dras jag inte med i handlingen. Det finns inga nyanser i språket, inga underliggande meningar, inga ledtrådar som planterats ut av författaren som ska få läsaren att haja till eller bli nyfiken på vad som ska hända. Det är först när bara ett fåtal sidor av boken återstår som det manas till någon form av eftertanke när James börjar fundera på sitt precis avklarade första uppdrag.

Det blir inga fler böcker i Cherub-serien för min del och jag kan inte låta bli att fundera lite över hur länge till böckerna kommer att hålla. Rekryten gavs första gången ut 2004 i England, och sen dess har det ju hänt en del med tekniken som används under uppdraget till exempel. Här är också en del populärkultursreferenser som jag tycker börjar bli lite tveksamma och förlegade, men, som sagt; på mitt bibliotek lånas serien fortfarande flitigt.

tisdag 29 oktober 2013

Du & jag

finns hos adlibris eller bokus
Katarina von Bredow har en rad ungdomsböcker om tonåringar och kärlek bakom sig, som många tjejer i slutet av mellanstadiet eller under högstadiet brukar upptäcka och sluka. Du & jag är hennes första bok som riktar sig helt och hållet till mellanåldersläsaren.

Andreas och Alicia går i femman och bor väldigt nära varandra och därför har de ofta följe till skolan. Men i skolan pratar de inte med varandra. Även om de går i samma klass. I skolan och i klassen är Andreas känd som Professorn, den som alltid har alla rätt på matteproven och som kan långa och svåra ord. medan Skol-Alicia tillhör klassens innegäng, de som hänger med Ida och Kevin och som alla vill vara med.

Andreas förstår sig inte riktigt på Alicia. Hon är som en kameleont. I skolan är hon en Alicia, men hon kan också vara en kompis-Alicia; den som Andreas tycker bäst om, den hon är när de har följe till skolan eller när hon är hemma hos honom och spelar PS3. Andreas själv är bara samma Andreas hela tiden, han förstår inte varför man måste göra sig till för att passa in.

När Andreas råkar få reda på att hans pappa har en affär med en annan kvinna inser han att också hans pappa gör sig till och att hans pappa absolut inte är den person han trodde sig känna. Andreas känner sig både sviken och arg på sin pappa, och det värsta är att hans mamma inte anar någonting. Upptäckten får Andreas att börja fundera på vem han själv är och vem han vill vara. Vill han fortsätta vara den snälle "professor-Andreas" eller passar han bättre som den coole Andreas som målar graffiti tillsammans med Kevin och som får tjejer som Alicia?

von Bredow lyckas så precist fånga hur komplicerade relationer kan vara - redan på mellanstadiet, och framför allt hur strukturerna och rollerna i klassrummet påverkar och sätter ramarna. Att det som räknas är vad man säger, vad man gör och vem man är med. Och vad alla andra tycker. Jag tycker det är modigt av Andreas som testar att iklä sig en annan roll och prova något nytt, men som också sen vågar säga ifrån och stå för att han faktiskt är den han är.

Du & jag är första boken i en kommande trilogi som utspelar sig på mellanstadiet. Huruvida man kommer att få fortsätta följa samma personer som i Du & jag eller om det blir helt nya karaktärer har jag ingen aning om, men jag ser hur som helst verkligen fram emot att läsa de kommande delarna.

måndag 28 oktober 2013

Jag går dit du går

Boken finns hos bl.a. bokus och adlibris
Den där kvällen, bara nån vecka innan sommarlovet ska börja, sitter Caitlin och Ingrid på Caitlins rum och snackar om framtiden. Ingrid undrar var Caitllin tänker gå på college och när Caitlin ställer samma fråga till Ingrid svarar hon bara: "Jag går dit du går". Men det kommer hon inte att göra. För nästa morgon är Ingrid borta.

Caitlin försvinner in i en sorgebubbla efter bästa kompisens självmord. Hon önskar hon hade kunnat säga eller göra något för att förhindra det som skedde och hon tappar räkningen på alla de hundratals gånger som hon i minnet gått igenom olika tillfällen och analyserat varför hon sa si eller varför hon inte sa så till sin vän. Tänk om hon kunnat göra något för Ingrid innan det var för sent.

Nu när andra året på high school åter börjar är alltså inget som förr. Caitlin känner sig tom och ensam utan Ingrid och hon irriterar sig på hur folk runt omkring henne beter sig, antingen genom att låtsas som om inget har hänt eller genom att behandla henne med silkesvantar. Så hittar Caitlin Ingrids dagbok under sin egen säng. Precis som att Ingrid själv placerat den där för att Caitlin ska läsa den. Och lite i taget läser Caitlin i dagboken och börjar sakteligen förstå hur dåligt hennes kompis mådde, hur djupt deprimerad hon var och hur hon själv inte har någon som helst skuld i det som hände. Det finns inget Caitlin hade kunnat göra för att hindra sin bästa vän från att begå självmord.

Det är riktigt tungt för Caitlin att komma underfund med allt detta, att läsa sin bästa väns innersta tankar och funderingar; åter följa vid hennes sida under hennes sista år i livet. Men dagboken hjälper Caitlin att bearbeta sin sorg och hitta tillbaka till sitt eget liv igen.

Nina LaCours debutroman Jag går dit du går är en finstämd och sorglig berättelse om vänskap och sorgearbete. Under nästan ett helt år får vi följa Caitlin som på nytt får lära känna sin bästis genom dagboken. Sakta, sakta kan Caitlin börja bearbeta förlusten och vända sin desperata sorg, sin egen nedstämdhet och ilska och bryta sin isolering för att på nytt börja leva igen.

Jag tyckte mycket om Jag går dit du går, som trots ett relativt långsamt berättartempo ändå har ett väldigt driv i sig. LaCour fångar Caitlins sorgearbete väldigt väl, hur hon går igenom sorgens alla stadier, hur det går fram och tillbaka och hur detta får ta sin tid. Det är mycket inkännande.

söndag 27 oktober 2013

Något att längta efter

På bokmässan i Göteborg såg jag för allra första gången trailern till filmatiseringen av Boktjuven. Det är både med spänning, glädje och rädsla jag ser fram emot den här filmen. Markus Zusaks Boktjuven är nämligen utan tvekan en av de bästa böcker jag läst!

Det här är en bok jag riktigt kan längta efter att få läsa om, något jag tyvärr ännu inte fått tid till att göra, jag vill ju kunna ta den tid jag behöver för att njuta i lugn och ro. Och att bläddra och läsa utvalda stycken då och då, vilket jag gjort ibland, är inte nog för att stilla min törst. Men nu i samband med att boken går upp på bio (31 januari 2014) så känner jag att jag MÅSTE läsa om Boktjuven. Julen med all sin långledighet kommer att bli perfekt!

torsdag 24 oktober 2013

Andlös väntan!

Har nu ställt mig i kö på tredje och avslutande delen i Veronica Roths rafflande Divergentserie; Allegiant. Och medan jag väntar kan jag gotta mig med att kolla på trailern till filmen Divergent som har biopremiär 21 mars. Iiiiih...

Enders spel

att köpa hos adlibris eller bokus tex
Orson Scott Cards Enders spel utkom ursprungligen 1985, men har nu på nytt kommit ut på svenska lagom till att filmen baserad på boken går upp på bio (8 november är det premiär i Sverige).

Efter att jorden nätt och jämnt klarat sig från två attacker av utomjordingar, de så kallade "giftingarna", har man börjat fostra och utbilda barn från tidig ålder till att bli militära befäl som ska kunna rädda världen vid en kommande tredje attack. Andrew Wiggins, eller Ender, som han kallas, blir vid sex års ålder utvald och skickad till stridsskolan där han ska få militär utbildning av Internationella flottan.

Ender visar sig vara en strategisk naturbegåvning och avancerar snabbt och blir en av de yngsta ledarna någonsin i skolan. Men trots den respekt Ender vinner på skolan känner han sig mycket ensam uppe på stridsskolan. Dessutom utsätts Ender hela tiden för mer och mer press från de vuxna som vill testa vad han går för och från andra elever i skolan utsätts han för rivalitet och ogillande då det är tydligt att skolans ledare redan ser en stor general i honom. Men har Ender verkligen det som krävs för att rädda jorden?

Under läsningens gång fanns det mycket som jag antingen irriterade mig på eller bara inte tyckte om. Låt mig börja med det här med att Ender bara är sex år gammal och för långa, för sin ålder, avancerade resonemang med sig själv och är taktisk nogräknad. Jag förstår ju att han är hyperintelligent och brådmogen, uppenbarligen, men han både pratar och tänker som en bra mycket äldre pojke och detta gör han under hela bokens gång, som faktiskt spänner över sex år. Personlighetsmässigt utvecklas Ender under dessa år, men resonemangen han för, både med sig själv och med andra, håller från första början en otroligt hög nivå. Och detta gör lille Ender till en väldigt overklig pojke i mina ögon. Jag får det inte att gå ihop i mitt huvud helt enketl!

Och att man först på sidan 257 får veta något som helst mer om dessa så kallade gifitingar (översatt från det engelska "buggers", så där bra översättning, enligt mig) kan väl tänkas vara ett sätt för författaren att hålla sin läsare nyfiken och på sträckbänken, men då är har man inte ens hundra sidor kvar av boken.

Sen pallade jag inte riktigt med de långa och många redogörelserna för stridsövningarna i simulatorerna och träningarna i gravitationsrummet och får erkänna att jag skummande en del här. För mig var dessa styckena bara tröttsamma, men för dem som gillar att leka krig eller är intresserade av stridsteknik och krigsstrategier måste detta vara nära på extatisk läsning.

Men, nu låter det som att jag inte alls gillade Enders spel. Jag tröttnade förvisso ett tag där nånstans mellan alla övningsstrider, men samtidigt är den här boken mer än bara krig, sci fi och utomjordingar och det är de existentiella delarna av berättelsen som får mig att sugas med. De prövningar Ender utsätts för är grymma och han formas av de vuxna att bli någon han absolut inte vill bli. Enders examensprov är raffinerande, om än något förutsägbart, men det som händer därefter och hur berättelsen slutar är, utan att jag avslöjar något, ännu mer snillrikt och gör denna roman till något alldeles extra.

Tusen tack till Modernista förlag för recensionsexet!

Nedan trailern till filmen Ender's game:

En hemsk plan

adlibris eller bokus har boken
En hemsk plan är nummer tre i serien om Dalslandsdeckarna, men faktiskt första boken jag läst i serien. Femton böcker har Pia Hagmar hittills skrivit, den senaste, Skorpionens skugga, kom ut så sent som härom månaden. Dalslandsdeckarna består av de tre bröderna Aron, Henke och Leo, i åldern 8-12 år, och Arons tjejkompis Myggan som oförklarligt nog hela tiden lyckas hamna i spännande och ibland lite otäcka situationer. Dalslandsdeckarna är inte speciellt svårlästa, med ganska stor text och rätt så korta kapitel, och skulle kunna passa från 8-9 år upp till mellanstadieåldern.

I En hemsk plan har höstlovet precis börjat. De tre brödernas pappa har varit i Prag och med sig hem har han ett tält och en sovsäck som kan klara ner till minus tjugo graders kyla. Det är klart att de måste testa den nya utrustningen! Myggan får följa med till Rådaneforssjön, som är traktens badplats. Men nu är bryggorna uppdragna och träden runtom sjön lyser i höstfärger. Efter en del bry med den tjeckiska bruksanvisningen får man upp tältet och kan hugga in på den medhavda fikan. (Nån annan än jag som får Enid Blyton-vibbar?)

Snart blir det mörkt och då ser gänget hur någon närmar sig badplatsen från sjön i en liten kanot. Leo är säker på att det är skurkar, så i skydd av några buskar betraktar ungarna de två männen på avstånd. De ser hur de gräver ned nånting och sen försvinner med kanoten igen. När man dagen efter undersöker stället som männen grävde vid hittar de en plåtlåda. Och när de öppnar lådan visar den sig innehålla smycken och klockor. Vad ska de göra nu? Det här måste ju vara stöldgods!

Mycket riktigt visar det sig att männen är ena fuffens typer, och innehållet i lådan kommer också mycket riktigt från en juvelerare. Men de här två männen är inte vilka skurkar som helst och inte ens när det går upp för dem att några ungar håller på att avslöja deras planer visar de något som helst samvete.

torsdag 17 oktober 2013

En varm vinter

att köpa bla hos adlibris eller bokus
Christina Wahldén är inte direkt känd för att skriva feel good-romaner, men En varm vinter är så nära man kan tänka sig att Wahldén kommer genren. En gnutta feel good gömmer sig faktiskt i denna roman, som dock också innehåller en del samhällskritik och en hel del familjeproblematik och identitetssökande.

18-åriga Alex föräldrar är nyskilda. De är ständigt i luven på varandra och beter sig som barnungar. Alex pappa har stuckit på semester med nya flickvännen för att vila upp sig efter skilsmässan och Alex mamma drar plötsligt till Indien för att gå yogakurs och finna sig själv. Lämnar bara en lapp på köksbordet och pengar för att köpa mat en månad. Bara så där! Detta får Alex att se rött, kan hennes föräldrar bete sig så ansvarslöst och bara skita i allt och dra så tänker hon banne mig inte vara sämre. Så Alex tar sina sparade körkortspengar och köper en halvårsbiljett till Australien. Skit i skolan, som börjar om bara ett par veckor. Den kan hon ta igen senare.

Och så lämnar Alex själv en lapp på köksbordet där hon skriver att hon stuckit till Australien för att lära sig surfa med hälsningen "Vi kanske ses".

Alex får ett riktigt backpackeräventyr, ett sånt som de flesta drömmer om att göra efter studenten eller mellan studier och jobb. Bara resa, vara fri och uppleva och se världen. Det här är livet!

I Cairnes träffar Alex Ed, som pluggar i Sydney, och tillsammans sticker de ut och jobbar på ett sockerrörsplantage. Sen sticker Alex till Bali för att lära sig surfa men återvänder sen till Australien. För det är trots allt Australien hon blivit förälskad i och det är också där killen hon är förälskad i finns.

Jag tyckte väldigt bra om En varm vinter, för även om jag gillar Wahldéns upplysande och informativa, om än rätt mörka, tidigare böcker, så känns denna upplyftande. Att Christina Wahldén vurmar för Australien lyser rätt starkt igenom och det känns som att detta är en bok som hon länge velat skriva. Och här saknas inte problematik trots solsken, värme och salta vågor. Medan Alex söker sig själv får hon också lära känna Australiens sorgliga historia och hur aboriginerna i generationer har särbehandlats och givits sämre förutsättningar. Och trots alla de fantastiska upplevelser Alex får vara med om förstår hon efter ett tag att hennes bekymmer inte försvinner bara för att hon inte längre är hemma. Det går inte att fly sina problem. Man kan resa så långt som till andra sidan jorden, men de svårigheter och problem man bär med sig kan man aldrig resa ifrån.

tisdag 15 oktober 2013

Chokladmåne

finns på bl.a. adlibris eller bokus
Mary Arrigans Chokladmåne är en lättläst historia om vänskap mellan gammal och ung och handlar om femtonårige Chris. När Chris var liten bodde hans farmor i lägenheten under hans familj, så Chris brukade alltid smita ner till henne och lyssna på när hon berättade historier för honom. Farmor har liksom alltid funnits där. Nu börjar hon bli gammal och virrig. Hon går vilse, glömmer saker och kan få en tom blick och liksom försvinna bort en stund. Chris föräldrar menar att hon är så pass förvirrad att hon behöver hjälp och därför bestämmer de att farmor ska flytta in på ett hem, för de kan inte ta hand om henne.

Chris blir förbannad och vägrar till en början att följa med och besöka farmor på hemmet, men så veknar han och gör det istället till en vana att hälsa på henne. Chris tycker fortfarande att hans föräldrar är ena skitstövlar som placerat farmor på hemmet och att de inte förstår någonting. Det enda de verkar bry sig om är Chris betyg, som tyvärr inte är de bästa.

Efter ett stort bråk med sin mamma och pappa bestämmer sig Chris för att ta med farmor på ett äventyr. Chris farmor har berättat om hur gärna hon skulle velat se sitt barndomshem på Irland igen och Chris bestämmer sig för att uppfylla hennes önskan. Äventyret med farmor blir dock inte riktigt som Chris tänkt sig. Däremot får han reda på hemligheten med chokladmånen, som farmor börjat prata så mycket om och som faktiskt visar sig handla om Chris egen fars barndom.

Chokladmåne är en lättläst berättelse om vänskap mellan gammal och ung och om hur frustrerande det kan vara när någon i ens närhet får demens. Jag tycker det är ett angeläget ämne, men även om jag gillar den fina relationen mellan Chris och hans farmor och hur Chris anstränger sig för att göra farmor glad, så blev jag aldrig riktigt berörd under läsningens gång. Och hela grejen med Chokladmånen låter mer mystisk än vad det sen faktiskt visar sig vara.




Bokhataren

Bara titeln på den här boken, Bokhataren, skulle få minst ett par tuffa tonårskillar på min skola att tycka boken är "cool nog" att låna. För tyvärr finns där ju de som inte bara ogillar att läsa eller tycker böcker är tråkigt, det finns de som faktiskt hatar böcker och läsning! Vad det kan bero på finns det säkert mer än en anledning till, men en vanlig orsak är att man inte kan helt enkelt. Man förstår kanske inte vissa ord eller man har kanske inte tillräckligt bra läsflyt eller så har man bara svårt att koncentrera sig.

adlibris eller bokus har boken
Christina Wahldén har för Nypon förlag skrivit den här lättlästa lilla boken om Olle som hatar böcker. Ingen i Olles klass tycker om att läsa och läser inte mer än nödvändigtvis brukshandvisningar om de måste. Så får Olles klass en ny vikarie i svenska och hon har tänkt sig undervisa i grammatik och bland annat då lära ut ordklasserna. Och för att göra detta tar hon till en kanske något kontroversiell metod; hon tar hjälp av svärord. "Som fan" kan man sätta efter verb till exempel, ett adjektiv kan man sätta en svordom före; "jävligt" till exempel, "jävligt tråkigt". Och det funkar faktiskt!

Vikarien frågar också lite försiktigt om någon i klassen brukar läsa böcker, det blir det ett så klart nej på, så hon frågar om någon skriver istället. Nej, för fan! Men sms då? Jo, det skriver de ju så klart. Och detta får ju killarna att  tänka till lite och göra dem medvetna om att de faktiskt använder det skrivna språket trots allt.

Visst kan man säga att bokens mission är att få en riktig bokhatare att läsa en hel bok. Åtminstone kan man ju hoppas på att viss igenkänning i titeln ska locka. Men det boken verkligen vill förmedla är hur stor nytta vi har av att kunna läsa och skriva. Det är nämligen så att Olle träffar en tjej på ett disco och när det visar sig att hon är döv måste de använda papper och penna för att kommunicera. Och det är nu det liksom går upp för Olle att det faktiskt kan vara bra att kunna det här med att läsa och skriva. Lite moralbudskapsbok, men det är ju ack så sant, och jag bara hoppas att någon av mina "bokhatande" elever kommer att plocka den här boken och sen stolta kunna säga att de faktiskt läst en hel bok.


måndag 14 oktober 2013

Mörka platser

I pocket hos tex adlibris eller bokus
Gillian Flynns Mörka platser är en väldigt spännande men också en ohyggligt otäck berättelse. Att boken är mer än 400 sidor tjock märks knappt, då det helt enkelt inte går att sluta läsa när man väl sugits in i Kinnakees mörka platser.

Libby Day var bara sju år när hon förlorade hela sin familj. Medan hon själv gömde sig i en garderob, lemlästades hennes mamma och två äldre systrar i det dåd som sedan blev känt som Satansoffret i Kinnakee. Libby, som alltså lyckades fly, vittnade sedan om att det var hennes femtonåriga bror, Ben, som utförde de hänsynslösa morden.

Nu är Libby 32 år gammal och hitintills har hon överlevt på pengar från en fond som välvilliga människor skänkt henne som liten, samt från de pengar hon tjänade på den bok hon senare skrev om sina upplevelser. Men pengarna håller på att sina och snart kommer Libby bli tvungen att ta ett riktigt jobb, hur hon nu skulle kunna klara det, med tanke på alla mardrömmar och obehag hon lever med såsom överlevande offer.

Libby, som undvikit att konfronteras med sitt förflutna mer än nödvändigt, får en dag en inbjudan från en kille som är med i en så kallad mordklubb. Den här mordklubben är inte så bestialisk som det kanske låter, utan består av personer som helt enkelt är intresserade av olika mordfall och som har detta som sitt specialintresse. Lite weird, men inte direkt olagligt alltså. Bland de som är intresserade av det så kallade Satansoffret i Kinnakee finns det de som vill klara ut besvärande omständigheter kring mordet på Libbys familj. Många hävdar att Ben aldrig borde ha dömts som skyldig till morden och vill gärna få ett frikännande. Men för att få detta krävs det att Libby samarbetar och börjar minnas den där mörka natten igen. Och Libby går, på ren överlevnadsbedrift, med på att mot betalning göra en del uppoffringar. Förutom att försöka minnas tillbaka till den här hemska natten får hon också i uppdrag att konfronteras med sin bror som hon inte haft kontakt med på tjugofem år.

Vi får omväxlande följa den nutida Libby, ta del av hennes minnen, hennes uppväxt och hennes liv idag, och omväxlande varvas hennes berättelse med både Bens och Libbys mamma, Pattys, upplevelser av den där sista dagen och natten. Detaljer och omständigheter läggs fram för läsaren och man får själv försöka pussla ihop hela händelseförloppet till en helhet. Men det blir absolut aldrig uppenbart vem som är den skyldige, snarare framkommer det att det nästan inte finns någon som är oskyldig till det som hände den där natten. Flynn planterar skickligt ut detaljer som är avgörande för tragedin, och man skulle så gärna vilja intervenera i berättelsen och göra så att alla dessa tillfälligheter inte kommer att leda till det oundvikliga. Det är sorgligt, otäckt och tragiskt och så himla orättvist hur saker och ting kan gå så fruktansvärt fel som det gör den här mörka januarinatten i Kinnakee.

Bokcirkelhelg i Göingeskogarna

Så har det än en gång varit bokcirkelstughelg i Kållandsvik. Detta är  verkligen en favorit i repris och känns så himla lyxigt! Vi är ett gäng bibliotekarier som ses regelbundet och bokcirklar, äter soppa, pratar om böcker, om bibliotek, om jobb, om familj, om livet helt enkelt! Men fyra gånger nu har vi lyxat till det ordentligt och åkt iväg till Immeln där vi fått låna en av bokcirkelmedlemmarnas svärisars stuga och haft en en deluxe-variant av vår vanliga bokcirkel. Det är så himla avslappnande och mysigt och trevligt på alla sätt och vis! Här är några bilder från Bokcirkelstughelg vol. 4!

Och boken vi läste? Gillian Flynns mörka och läbbiga Mörka platser.
Gul pumpacurry
Svampplockning?
Lyxfrukost
Göingeskogarna



onsdag 9 oktober 2013

Jag finns

Maja-Maria Henriksson debuterade 2010 med Jag finns och nominerades till Augustpriset för boken samma år. Jag finns är baserad på författarens egen uppväxt och handlar om fjortonåriga Johanna som är mobbad i skolan och förtryckt hemma av sin egen mamma.

I pocket hos adlibris eller bokus
I skolan misshandlas hon fysiskt av två killar i klassen och ingen tycks se vad som pågår. Eller vågar se, rättare sagt. Ingen vuxen rycker in och hjälper Johanna och de få gånger någon vuxen i skolan faktiskt uppmärksammar de problem hon har med Vedin, en av killarna som misshandlar henne, så görs enbart tafatta försök till att reda ut problemen.

Skulden läggs helt och hållet på Johanna själv; det är hennes fel att Vedin håller på som han gör - det förstår hon väl att han inte kan låta bli henne, hon som är så söt. Och när Johanna kommer hem med reviga kläder och blåmärken får hon skit från sin mamma som tycker hon bara förstör sina kläder  och borde veta bättre. Johanna får aldrig ens ett vänligt ord riktat mot sig och det är inte konstigt att hennes självbild är helt skev och förstörd. Det är nästan som att hon inte finns.

Till slut brister det för Johanna och hon inser att det är upp till henne själv om hon ska kunna ta sig ur sin livssituation och göra sitt liv till något bättre.

Det här är en mycket stark berättelse som det är svårt att lämnas oberörd av. När jag nu tar och bläddrar i Jag finns, känner jag fortfarande av den där känslan av obehag och förfäran som jag fick när jag läste boken för drygt tre år sen nu. Det är så eländigt och hemskt alltihop att man tänker att detta kan väl ändå inte vara självupplevt? Men Henriksson går aldrig över gränsen och blir sentimental eller låter vreden och bitterheten ta över- och just därför tror man verkligen på henne. Tack och lov viskar berättelsen om hopp och ljusning på sista sidan, men eländet för Johanna är tyvärr inte över helt och hållet. Men det får man läsa om i Inte på riktigt inte på låtsas.

tisdag 8 oktober 2013

Blåögd

finns hos adlibris eller bokus
Titeln på Mats Berggrens Blåögd är medvetet dubbeltydig. Sara blir förälskad i de blåaste av blåa ögon. Men killen hon förälskar sig i är inte den oskyldiga typen precis. I själva verket är det Sara själv som är den blåögda.

Femtonåriga Sara blir, som sagt, över-huvudet-himlastormande-kär i Johan. Johan har precis bytat skola och blivit placerad i Saras parallelleklass. Kompisen Mikaela tycker det är under Saras värdighet att gå och bli kär i den där halvkriminelle idioten, men ibland går det bara inte att styra sina känslor. Och han verkar ju så gullig!

Men när Sara förstår att det är Johan och hans gäng som ligger bakom en grov misshandel av en kille med invandrarbakgrund ställs hon inför ett dilemma. Vågar hon säga ifrån och ska hon våga berätta vad hon vet för polisen?

Den här misshandeln får Sara att börja se på Johan med helt nya ögon. Han är kanske en söt och gullig kille innerst inne, Sara vill i alla fall att han ska vara det, men hon ser nu också att han är både våldsam och främlingsfientlig.

Sara väljer till slut att berätta för polisen. Men hennes val får konsekvenser som hon inte riktigt räknat med. Snart vet nämligen alla på skolan att det är Sara som tjallat på sin pojkvän. Och hon blir inte bara utfryst utan även förföljd och trakasserad.


Blåögd är medryckande och jag gillar hur stämningen går från det vardagliga och dagdrömmande till en mer mardrömsaktig karaktär. Och jag köper också språket, som känns hyfsat tonårstrovärdigt. Det är också till bokens fördel att berättelsen är rätt kort och fokuserad. Passar utmärkt till högstadiet om man ska diskutera etik och moral och ställningstagande till exempel.

lördag 5 oktober 2013

Kodnamn Verity

bl.a. adlibris eller bokus har boken
Tema Andra Världskriget är en ständig favorit i repris på högstadiet och det finns mängder med romaner som utspelar sig under denna tid. Men det var ett tag sedan det dök upp något nytt inom ämnet som riktar sig till ungdomar (senaste boken jag kan komma på är John Boynes Pojken i randig pyjamas från 2007). Jag blev därför jätteglad när jag fick nys om Elizabeth Weins Kodnamn Verity. Äntligen något nytt att erbjuda niorna när de läser om Andra Världskriget i skolan! Och vad häftigt att det dessutom är kvinnliga hjältar i boken! Och gud, vilket snyggt bokomslag!

Kodnamn Verity handlar om piloten Maddie och radiotelegrafisten Julie som lär känna varandra i WAAF (Women's Auxiliary Air Force) alldeles i början av 1940-talet och de kommer att bli de bästa av vänner. Julie värvas så småningom till den brittiska underrättelsetjänsten men under en flygning till ett uppdrag i det nazistockuperade Frankrike, som utförs av Maddie, blir Julie och Maddie nedskjutna. Och medan Maddie håller sig gömd i en lada, i väntan på att kunna ta sig tillbaka till England, så tillfångatas Julie av Gestapo. Julie blir torterad och till slut går hon med på att avslöja sitt uppdrag och skriva ned sin bekännelse. Och det är genom den här bekännelsen som vi också får ta del av sanningen om Verity.

Visst låter detta spännande! Men. Det var längesedan det tog mig sådan tid att ta mig igenom en bok. Inte för att Kodnamn Verity är speciellt tjock med sina 330 sidor, jag har läst ut tjockare böcker på kortare tid, utan för att jag tycker att berättelsen är så seg. Det är lösryckta delar, en massa nonsens (kom till saken, liksom) och det är mycket tekniska beskrivningar av flygplan och flygplansmodeller, redogörelser för flygningar, och jag kan bara inte engagera mig tillräckligt.

Det är först i andra halvan, efter nästan 200 sidor, som jag börjar bli genuint intresserad och förstå romanens storslagenhet. För det är med den andra delen av boken, som berättas av Maddie, som allt faller på plats, berättelsen blir fullständig och jag börjar förstå hur skickligt Wein har komponerat ihop sin roman. Men det uppväger tyvärr inte helt och hållet det faktum att första delen av boken är lösryckt och låååång. Tyvärr tror jag nämligen att Kodnamn Verity vid det här laget redan tappat de flesta av sina läsare, speciellt tonårsläsaren. Det här är en bok som definitivt kräver läsvana. Det är faktiskt först med facit i hand, när sista sidan av boken är läst, som jag får någon form av Aha-känsla och kan förstå att boken legat på New York Times topplista, som det skvallras om på omslaget. 

Författaren visar sig, när man läser hennes efterord, själv vara pilot (vilket man nästan kan ana utifrån hennes entusiastiska flygplansbeskrivningar). Och Wein har gjort noggrann research inför sin bok, vilket hon ska ha cred för. Nu, med boken utläst, är jag glad för att jag inte gav upp min läsning där i början, men jag hade bra gärna önskat att någon berättat för mig hur tålamodsprövande läsningen skulle bli innan jag gav mig på Kodnamn Verity.

onsdag 2 oktober 2013

Den femte vågen

bl.a. adlibris eller bokus har boke
Den femte vågen är en bok helt i min smak! Mitt problem nu är bara att jag läste ut boken för flera veckor sedan. Jag känner fortfarande stor entusiasm när jag tänker på boken, men det är så svårt att skriva något bra och sammanhängande om man inte gör det medan minnet av boken finns färskt i huvudet. Jag ska dock ändå ge mig på ett försök att skriva ihop nån form av recension av Rick Yanceys mycket spännande dystopi.

Vem har inte sett en film där aliens invaderar jorden? Jag hade Independence day tydligt i tankarna när jag började läsa Den femte vågen. Det börjar nämligen med att ett stort rymdskepp lägger sig i omloppsbana kring jorden. Och där svävar det, liksom betraktande människornas förehavande. Nerifrån jorden försöker man så klart ta kontakt med dessa utomjordiska besökare, men får inte något som helst gensvar. Vad vill de där utomjordingarna egentligen? Har de verkligen kommit hela vägen till jorden utan att vilja interagera med oss som bor här? Nyfikenheten från människornas sida är stor, det pratas och snackas, läggs fram teorier och hypoteser om vilka de är och varför de har kommit. När man nerifrån jorden börjat vänja sig vid att se skeppet lysa likt en stjärna på himlen, långt, långt uppe, då sker första attacken. Första vågen kommer som en elektromagnetisk puls som slår ut all elektricitet. Med andra vågen sköljer tsunamis med sig städer, byar, djur och människor längs med kusterna. Tredje vågen för med sig pesten som tar död på de som haft turen att överleva första och andra vågen. Och de som haft oturen att överleva så här långt ska utrotas med den fjärde vågen: Tystarna.

Cassie och hennes lillebror Sam har klarat sig så här långt. Men när en militär räddningspatrull undsätter den grupp överlevande som Cassie och Sam sällat sig till, kommer de ifrån varandra. Militären säger sig bara ha plats att hämta upp de minsta barnen till att börja med och för att rädda sin bror tvingas Cassie överge honom. Men hon lovar honom dyrt och heligt att hon ska komma efter så snart hon kan.

Nu blir det inte så. För Cassie, tvingas fly, blir skadad och är nära att förfrysa men räddas av Evan, en kille som förlorat hela sin familj och som nu lever ensam i sitt barndomshem. Cassie, som är övertygad om att enda sättet att överleva är att hålla sig i rörelse och inte lita på någon annan än sig själv, är nu mer eller mindre beroende av den här killen, som hon absolut inte vet om hon kan lita på. Hon är dock fast besluten om att hon så snart hon kan, ska leta upp sin lillebror så att de kan vara tillsammans igen. Det har hon lovat honom.

Det är spännande så det förslår med sitt höga tempo och ödesmättade stämning! Och jag hoppar nästan till av spänning när Yancey plötsligt lägger in en twist som kastar omkull hela händelseförloppet när jag precis börjat känna mig säker på vart berättelsen är på väg. Det är helt enkelt väldigt svårt att lägga ifrån sig Den femte vågen. Boken hoppar mellan berättarperspektiven, dels följer vi Cassie, dels Sam och dessutom får vi lära känna och följa ytterligare ett par nyckelpersoner. Jag tyckte inte det var svårt att växla mellan perspektiven, men det gäller nog att vara vaken under läsningen så att det inte blir onödigt rörigt.

Även om jag nu verkligen rycktes med i boken och av berättelsen, så får jag väl ändå medge att här finns några logiska luckor. Om nu utomjordingarna är så överlägsna, varför då dra ut så länge på erövringen av jorden? Och varför träna upp alla barn för att ändå sen bara offra dem så fort saker och ting börjar gå fel? Ganska dålig investering enligt mig.

Jag är förresten rätt säker på att Yancey läst Genom dina ögon, för hans bild av utomjordingar är snarlik Stephenie Meyers uppfattning om dem. Den femte vågen är, kanske inte helt oväntat, första boken i en trilogi (det verkar nästan inte som att det går att skriva bara en enda bok inom domedagsgenren längre) och min gissning är att Den femte vågen kommer att bana väg för fler böcker på temat aliens.