torsdag 30 maj 2013

Juli

Juli av Tania Kjeldset är en lågmäld ungdomsroman om kärlek, sommar och om att växa upp.

På Schröderön har femtonåriga Elin, tillsammans med sin lillebror, tillbringat varenda sommar hos farmor sedan hon var liten. Och varje sommar har hon sett fram emot att träffa Sara igen, hennes sommarkompis. Men i år känns det annorlunda. Det är inte lika kul att hänga med Sara längre. De vill olika saker, de ÄR olika, och framför allt börjar Elin upptäcka sidor hos Sara som hon inte alls tycker om.

Kato ska tillbringa sin första sommar ute på Schröderön. Med sin mamma har han hyrt lillstugan hos gubben Dal, som bor ensam med sin hjärnskadade son Georg. Men inte heller Katos sommar blir som han hoppats på.

Boken hos bokus eller adlibris





 

Redan på bussen ut till ön träffas Kato och Elin en första gång, och Elin känner sig omedelbart dragen till Kato. De gånger de stöter på varandra på ön verkar det också som att han är intresserad av henne. Men Kato är märklig på nåt vis, undvikande när det gäller att bestämma att ses och väldigt hemlighetsfull när det kommer till hans mamma. Vad är det han döljer? 

Juli börjar nästan trevande, men växer efterhand som man inser att ingen relation i berättelsen är okomplicerad. Kjeldsets berättartempo är långsamt, lika lojt och avslappnat som ett sommarlov kan vara, men växer i intensitet sida för sida. Här finns mycket att känna igen sig i från tonårstiden; den där osäkra känslan av att inte passa in och vara omtyckt, att se gamla vänner med nya ögon, första fyllan, pirrande förälskelse och första kyssen...

Lite synd på bokomslaget bara, att fötter och ben ser ut att tillhöra två femåringar. Eller norska tonårsben kanske är så där knubbiga och korta, förlåt, jag menar hurtfriskt stadiga?

onsdag 29 maj 2013

Saeculum

om boken på adlibris
om boken på bokus
Ursula Poznanski gör det igen! Saeculum är helt klart en värdig uppföljare till Erebos. Poznanski kan verkligen det här med att komponera ihop en spännande historia och precis som med Erebos är det svårt att lägga ifrån sig Saeculum när man väl börjat läsa.

Den tjugoårige läkarstudenten Bastian har nyligen lärt känna Sandra och han hoppas att vänskapen ska leda till något mer än bara vänskap. Medan Bastian tillbringar större delen av sin fritid åt att plugga medicin, så håller Sandra på med lajv. Hon är med i ett lajvsällskap, Saeculum, som regelbundet träffas och spelar rollspel. Reglerna är enkla; Saeculums rollspel utspelar sig under 1300-talet, alltså får deltagarna inte använda sig av något som är uppfunnit efter år 1400. Kläder, mat och levnadssätt - allt ska var så genuint som möjligt under rollspelen.

Under ett besök på en medeltidsmarknad får Bastian träffa Sandras lajvkompisar och Sandra lyckas övertala Bastian att följa med på ett lajvkonvent som ska hållas på hemlig ort under pingsthelgen. Saeculums rollspelsledare Paul tar emot Bastian med öppna armar medan den mer vaksamma Iris ställer sig mer tveksam till Bastians deltagande. Just det här lajvkonventet är tydligen extra speciellt och det är bara en liten utvald skara som får vara med. Det som är lite underligt är att Bastian, som aldrig tidigare varit med på ett lajv, ska få vara med på just detta konvent, medan andra mer erfarna lajvare får stanna hemma.

Orosmolnen hopar sig när Bastian får ett mystiskt telefonsamtal med en uppmaning om att stanna hemma. Och när det på väg till konventet, avslöjas var lajvet ska äga rum, får en tjej i gruppen, Doro, spel och varnar alla att detta kommer att sluta i en katastrof. Tydligen vilar det, enligt en gammal sägen, en förbannelse över platsen och Doro, är övertygad om att det spökar i skogen. Hon, som bejakar sina övernaturliga förmågor och själv kallar sig för häxa, menar att hon omöjligen kommer att kunna skydda gruppen från de oheliga andar som vilar i skogen. Förra årets lajvkonvent höll rum på samma plats, och redan då var det mycket som gick snett. Doro försöker övertala de andra om att man ska ta förra årets varningssignaler på allvar, men gruppen åker trots detta. Om än något mer illa till mods.

Och när en efter en av deltagarna försvinner spårlöst, börjar förbannelsen, som alla utom Doro tidigare skrattat åt, allt mer framstå som ett faktum. Men alldeles för sent inser gruppen att de måste söka hjälp utifrån om de någonsin ska ta sig därifrån levande.

Plotten i Saeculum är måhända inte så värst originell. Överlevnad i skogsmiljö känns igen från bland annat Hungerspelen, och det här med att låta en efter en av sina karaktärer försvinna får mig att tänka på Agatha Christies Tio små negerpojkar. Men Poznanski kan sitt hantverk och hon bygger skickligt upp spänningen. Förutom Bastian, får man även följa Iris. Iris gömmer sig för någon, någon som kanske har lyckats spåra henne hela vägen ut i skogen, och som sår små tvivelfrön hos läsaren. Vad är det som gömmer sig där ute i skogen? Är det en förbannelse? Eller är det bara någon som vill hämnas på Iris?

Saeculum är en riktig bladvändare! För övrigt också en otroligt snygg sådan. Bara omslaget lockar ju till att ta reda på vad det här är för en bok. Förutom att Poznanski har en god berättarteknik gillar jag även hur hon bygger upp stämningen med hjälp av skogens mörker, tystnaden och illusionen av att lajvarna är helt ensamma i skogen. När det då plötsligt börjar ske en massa oförklarliga saker triggar detta fantasin, både hos bokens karaktärer och hos mig som läsare.

måndag 27 maj 2013

Nerdfighters

Hur underbart är det inte att hitta små meddelanden instuckna i böcker! Ännu bättre när man hittar meddelanden instuckna i någon av ens favoritböcker. Strosade på stan i lördags och var bland annat inne en sväng på Gleerups i Lund. I ett exemplar av John Greens Förr eller senare exploderar jag hittade jag följande lilla lapp:


Don't forget to be awesome!

Just det! Kolla in VlogBrothers på Youtube!


fredag 24 maj 2013

Barnkolonin

Boken hos adlibris
Boken hos bokus
Det är alldeles i början av sommaren som Joels familj flyttar från stan och ut på landet. Där, alldeles vid en sjö och i utkanten av en skog, har Joels föräldrar köpt ett gammalt vandrarhem som de nu tänker driva under namnet Frid & Fröjd.

Det första Joel lägger märke till när han stiger in i vandrarhemmet första gången, är det stora glasskåpet med uppstoppade djur och djurkranium.  När sen Joel hittar ett stort djurkranium, kanske är det kraniet av en varg, nedgrävt ute i skogen tar han med sig detta för att placera i glasskåpet. Strax därefter träffar han mannen i den rutiga skjortan för första gången. Han håller på att laga en källardörr och Joel hjälper honom. Joel tar för givet att den tystlåtne mannen är en vaktmästare eller nåt, men när han nämner detta för sina föräldrar blir de förbryllade; här finns ingen vaktmästare.

Men Joel fortsätter att stöta på mannen i den rutiga skjortan. Men alltid när han är ensam, och mannen är vänlig, men han utstrålar en kyla som får Joel att känna obehag. Och det är inte bara mannen som får Joel att känna sig olustig på vandrarhemmet. Joel är säker på att han kan höra ljudet av ett barn som gråter och i vissa rum ser Joel solkatter som fladdrar på väggarna, i rum där solens strålar inte kan nå in. Och när hans treåriga tvillingsmåsyskon nämner en pojke de lekt med, under tiden de av misstag blev inlåsta i källaren, bekräftar detta Joels misstankar om att det spökar på vandrarhemmet.

Vandrarhemmet har tidigare varit en barnkoloni, dit fattiga och sjuka barn förr i tiden fick komma om somrarna för att vila upp sig och få andas frisk lantluft. Grannflickan Ninas mormor, som jobbade på barnkolonin i sin ungdom, kan berätta mer om vandrarhemmet och dess historia, men när Joel råkar nämna mannen i den rutiga skjortan vägrar hon säga något mer.

Barnkolonin av Kerstin Lundberg Hahn är en riktigt kuslig rysare - en bladvändare! Berättelsen innehåller alla ingredienser som gör detta till en bra skräckhistoria. Här finns sommaridyllen med det ensligt belägna vandrarhemmet med en historia från förr, djupa och mörka skogar och sjöar, gråtande barn och en gammal kvinna som bär på svaret, men som inte vill eller kan prata om det förflutna.

Jag var faktiskt lite tveksam till Lundberg Hahns första ungdomsbok till en början med. Hon har ju tidigare skrivit mystik- och rysarböcker för mellanåldern och när jag började läsa Barnkolonin tyckte jag först att tonen kändes lite barnslig för att handla om en kille på fjorton år. Men det beror nog mer på att Joel är en ganska lugn tonåring, som varken är tuff, populär eller erfaren, och han hamnar därför i skymundan för sin mer typiska-tonårs-storasyster. Efter de inledande kapitlen och i takt med att man lärde känna Joel var detta inte längre något jag tänkte på och jag lät mig istället helt och hållet uppslukas av mystiken.

Jag älskar stämningen i Barnkolonin. Det kusliga smyger liksom på en, emellanåt dominerar det vardagliga med passning av småsyskon, Joels storasyster Agnes som surar och klagar över den dåliga täckningen ute i skogen, Joels försiktiga förälskelse i Nina och sköna slappa sommarlovsdagar ute i solen. Men så påminner Lundberg Hahn om att Barnkolonin minsann inte bara är en idyllisk sommarlovsbeskrivning och låter istället de kalla kårarna krypa längs ryggen på en. Underbart läskigt bokomslag dessutom!

tisdag 21 maj 2013

Beskyddaren

Beskyddaren är den första delen i trilogin om Mickey Bolitar. Harlan Coben har skrivit flera thrillers för vuxna, bland annat med juristen Myron Bolitar i huvudrollen och denne Myron figurerar även i Beskyddaren, Harlan Cobens första ungdomsdeckare. Beskyddaren är nämligen lite av en spin-off på Myron Bolitar-deckarna men handlar istället om Mickey Bolitar, Myrons brorson.

Då Mickey Bolitars föräldrar är volontärarbetare med hela världen som arbetsplats, så har Mickey vuxit upp på flera olika platser runt om i världen. Nu har man dock återvänt till USA för att låta Mickey få en stadig och trygg plats under åren i high school. Men kort efter flytten till USA omkommer Mickeys pappa i en bilolycka, en olycka som Mickey blir vittne till. Mickeys mamma bryter ihop och börjar missbruka droger och blir till slut  inlagd på ett behandlingshem. Mickey får under tiden bo hos sin farbror och får börja på high school i sin pappas gamla hemstad.

I närheten av där Mickey bor finns ett förfallet gammalt hus där Tokkärringen sägs bo. Ryktena om Tokkärringen är urgamla och redan när Mickeys pappa var liten var barn rädda för att gå förbi det ruffiga huset. Ingen har dock någonsin sett tecken på att det bor någon i huset, än mindre sett den så kallade Tokkärringen. Men Mickey ser henne. Och för Mickey antyder Tokkärringen att Mickeys pappa faktiskt lever, vilket låter helt osannolikt i Mickeys öron. Han såg ju hur hans pappa dog, han var där. Ändå är det en liten röst inom honom som säger att hon har rätt.

Som om Mickey inte har nog med bekymmer så plötsligt, utan förvarning, försvinner Ashley, Mickeys flickvän sen några veckor tillbaka. Mickey försöker ta reda på vart hon kan ha tagit vägen. Men hans sökande efter svar leder bara till ännu fler frågor. För Ashleys försvinnande visar sig nämligen ha oanade kopplingar till Mickeys egen pappa.

Jag har inte läst något av Coben tidigare, men inom spänningsgenren så är han ett hyfsat stort namn. Jag tyckte dock ärligt talat inte att detta var nåt speciellt. Och visst, jag är ingen deckarfantast, men för mig känns Beskyddaren som vilken dussindeckare som helst. Boken är snabbläst, inte så mycket för att den är jättespännande (visserligen blir det mer spännande mot slutet), utan mer för att språket är enkelt och layouten luftig. Det är en hyfsat lättläst deckare helt enkelt.

söndag 19 maj 2013

Dagen efter

Lionel Shrivers Dagen efter har legat på min läslista ett tag nu och jag är så glad att vi valde att läsa den här boken i en av mina bokcirklar. För även om jag varit lockad, så behöver jag nog den där lilla extra sparken i baken när det gäller att ta mig tid att läsa de riktigt tjocka böckerna. Dagen efter är måhända inget mastodontverk med sina drygt 500 sidor, men, upptäckte jag, det här är en bok som tar sin tid att läsa. Det går helt enkelt inte att plöja, vilket i början kan kännas frustrerande för en bokmal, men att verkligen ge sig tid till att läsa och inte bara ge sig hän åt berättelsen, utan även åt boken som litterärt hantverk, kändes efter ett tag väldigt lyxigt.

I Dagen efter träffar vi Irina, amerikansk barnboksillustratör bosatt i London. Hon lever sedan knappt tio år tillbaka med Lawrence, som jobbar på en tankesmedja, som nån slags politisk expert. Lawrences och Irinas gemensamma liv är tryggt och bekvämt, om än något förutsägbart och invant, men säg det förhållande som inte går på autopilot ibland, så där efter en tio år tillsammans.

Lawrence och Irina har som tradition att varje år äta middag med ett annat par, Jude och Ramsey, på Ramseys födelsedag. Men så blir Irina och Jude ovänner, och till råga på allt separerar Jude och Ramsey och det känns inte längre lika självklart att man ska upprätthålla traditionen med födelsedagsmiddag. Men Lawrence vill gärna ha kvar vänskapen med Ramsey, problemet är bara att Ramseys kommande födelsedag, den första sedan skilsmässan från Jude, infaller just när Lawrence är på en viktig arbetsresa. Lawrence föreslår då istället att Irina ska ta hand om Ramsey för att Ramsey ska slippa känna sig ensam på sin födelsedag. Irina, som aldrig känt att hon har det minsta gemensamt med Ramsey, som är världsberömd snookerspelare, tvekar länge innan hon går med på att göra Lawrence denna tjänst. Till sin förvåning, så blir kvällen en av de trevligaste Irina någonsin haft. Och kvällen fortsätter efter middagen, hos Ramsey i hans stora tjusiga villa, där Irina plötsligt överrumplas av en överväldigande attraktion till Ramsey och får en ingivelse att kyssa honom. Och det är nu boken blir riktigt intressant! För Shriver både låter och inte låter Irina kyssa Ramsey. I vartannat kapitel har Irina gett efter för den stora passionen och lämnat Lawrence för Ramsey, medan Irina i vartannat kapitel INTE har kysst Ramsey och istället förblir Lawrence trogen och fortsätter sitt invanda och trygga, men lite tråkigare liv med honom.

Och oavsett hur Irina väljer så är inte den ena versionen bättre än den andra. I båda versionerna finns det medgång och motgång. Förhållandet med Ramsey blir inte helt som hon tänkt sig, men livet tillsammans med Lawrence blir å andra sidan inte heller så som Irina räknat med. I båda versionerna av Irinas liv skildras både Lawrence och Ramsey med både goda och dåliga sidor, liksom Irina, och egentligen så är det ingen av karaktärerna som är mer sympatisk i någon av versionerna. De är helt enkelt bara mänskliga. Och detta tycker jag Shriver lyckas väldigt bra med att skildra. 

Det som blir så intressant är dessutom att Shriver låter Irina utsättas för och uppleva ungefär samma händelser i båda versionerna av sitt liv, men Irina upplever och går igenom saker och ting på olika vis beroende på vilken man hon lever tillsammans med. Och detaljer, från små vardagshändelser till repliker, återanvänder Shriver i båda versionerna av Irinas liv och det är precis som att man fått tag i två manus till en och samma bok. Bara det att det ÄR en och samma bok. Det är så himla skickligt gjort!

Det är framför allt Shrivers goda hantverk som imponerar och fascinerar. Dagen efter är en oerhört intressant bok och det känns på sätt och vis också missvisande att återge den i endast det korta stycke som jag gjort, för detta är en väldigt komplex historia. Men samtidigt vill jag ju inte avslöja för mycket för den som ännu inte läst den.

Tuppkaka

Bibliotekarierna förser sig av Tuppkakan

Idag var det bokcirkel hemma hos mig. Jag passade på att imponera på mina bibliotekarievänner genom att bjuda på Lennart Lordis Farfars Tuppkaka med vinbär! Jag kan verkligen förstå att det är en favorit hos Lordi, och det här kommer definitivt att bli en ny favorit hos mig! Fast jag kommer att kalla den Lordis tuppkaka.



Nygräddad tuppkaka





fredag 17 maj 2013

Den värdefulla pendlingen

Jag, som pendlar med buss till och från jobb, har lyxen att kunna nyttja pendlingstiden till att läsa. Men under sommarhalvåret är det ju så mycket trevligare att kunna vara ute mer och därför har jag, med start idag, bestämt mig för att jag ska börja cykla till jobbet de dagar vädret tillåter (dvs de dagar då det inte står spön i backen). Detta brukar jag försöka göra under sommaren när det är fint väder, men i år har den kyliga våren (och min bekvämlighet) fördröjt det här med att komma till skott att hoppa på cykeln istället för att hoppa på bussen.

Rapsfälten blommar mellan Lund och Bjärred
Det enda egentliga problemet med att cykla är att jag "förlorar" min dagliga pendlingslästid. Och detta försöker jag ta igen genom att lyssna på ljudböcker under tiden jag cyklar. Jag har tidigare somrar nästan uteslutande lyssnat på deckare. Men årets cykelsäsong inleddes med Doktor Proktors pruttpulver! Doktor Proktor-böckerna har jag velat läsa väldigt länge, men som så alltid blir, så har Doktor Proktor fått prioriteras bort. Men nu så kan jag njuta av underbare Helge Skoog, som läser upp Jo Nesbös ganska tramsiga, men väldigt roliga bok om Doktor Proktor. Trots hård motvind hem kunde jag inte undlåta mig ett och annat fniss och cyklade på med glatt humör hela vägen hem!


onsdag 15 maj 2013

Kattmumien

Kattmumien är en dråplig och makaber, men något hjärtskärande berättelse om Sanna som förlorar sin älskade katt, Maja.

Sanna bor med sina morföräldrar och sin pappa, hennes mamma dog när Sanna föddes, vilket orsakat stor smärta och sorg i hela familjen. Men i Sannas familj är döden något man inte pratar om, så den enda Sanna kan prata med om sin mamma är katten Maja. Katten Maja har funnits i hela Sannas liv men nu börjar hon bli väldigt gammal. En dag försvinner Maja. Sanna blir jätteledsen, men hur mycket man än letar går det inte att hitta katten. Sannas mormor och morfar vågar inte lova Sanna att Maja ska komma tillbaka, hon är ju väldigt, väldigt gammal, och Sanna blir förtvivlad. För med vem ska hon då prata om sin mamma?

Men så hittar Sanna Maja. Maja har gått och lagt sig i Sannas garderob och kurat ihop sig i Sannas morgonrock. Men Maja andas inte längre och hon är kall och stel. Sanna förstår att Maja har dött men hon kan inte stå ut med tanken på att gräva ned katten i jorden där det kryper en massa äckliga maskar. I skolan håller de just på att läsa om de gamla Egyptierna, och det ger Sanna en idé. Om hon balsamerar Maja och gör henne till en mumie, kan hon ha kvar henne i garderoben utan att någon behöver få veta något.

Så Sanna river i sönder ett lakan, häller sin mormors lavendelbadsalt över Maja, och börjar linda in henne i lakanbitarna. Den blir lite knöggligt och inte alls så fint som Egyptiernas kattmumier, men Sanna målar ögon, möss och egyptiska figurer på mumiepaketet och gör det riktigt fint.

Men lavendelbadsaltet kan så klart inte hålla borta den skumma och illaluktande doft som börjar spridas från den lavendelbadsaltsindränkta katten och det är oundvikligt att Sannas mormor till slut ska hitta paketet i garderoben.

Jacqueline Wilson är skicklig på att skriva om allvarliga ämnen, utan att för den sakens skull låta ämnet tynga ner boken. Det är en stor portion humor och glimten i ögat men Sannas sorg och känslor skildras respektfullt, och både Sannas karaktär och hennes handlande känns trovärdigt.

Shivers

När Sams pappa stack för flera år sedan och lämnade honom och hans mamma, tvingades Sam och
mamman att flytta till en skruttig hyreslägenhet i ett nedgånget område. Ända sedan dess har Sam varit mobbad i skolan och håller sig därför för sig själv. Men en dag, på väg hem från skolan, mitt under en isande snöstorm, träffar Sam Cassie med det eldröda håret. Cassie är slående vacker, den absolut snyggaste tjej Sam har träffat, och hon är både modigare och tuffare än Sam. Han kan inte fatta vilken tur han haft som träffat den här tjejen.

Men Cassie är inte som andra tjejer. Hon kan plötsligt bara försvinna och vara borta flera dagar och det vilar något beslöjat och dunkelt över henne. Cassie erbjuder Sam att hon ska hjälpa honom att sätta dit Sams värsta mobbare. I utbyte vill hon att han ska lova att hjälpa henne med en sak. Överenskommelsen med Cassie får ödesdigra konsekvenser, och han förstår att han aldrig mer kommer att få träffa henne. Men i gengäld får Sam något mycket viktigare; Sanningen!

Shivers är Bali Rais senaste bok för Barrington Stokes, förlaget som specialiserat sig på lättlästa och spännande berättelser för läsovilliga. Shivers är för all del något förutsägbar, men är ändå en spännande och kuslig historia med vissa drag åt deckarhållet. Och har ett ruskigt snyggt bokomslag!

måndag 13 maj 2013

Spegeln. En skräcksaga

Spegeln. En skräcksaga är Kelly Barnhills debutroman och hon har åstadkommit en sagolik och riktigt kuslig historia med en påtaglig mystisk och läskig stämning. Jag gillar omslaget, som man efterhand inser speglar innehållet i boken, men själva berättelsen är i sig ganska konstig och knepig att återge, och då det dessutom nu gått en tid sedan jag läste Spegeln, så känns det som att jag har ännu svårare att berätta om dess innehåll.

Jacks föräldrar ligger i skilsmässa och därför beslutas det att Jack ska tillbringa sommaren i Hazelwood hos sin moster och morbror. Även om Jack för första gången någonsin känner sig sedd och dessutom får vänner i Hazelwood, något han helt saknat hemma i San Fransisco och som han i hela sitt liv längtat efter, så vill han därifrån. Men varje gång han försöker ringa sin mamma, så blir det nåt fel på telefonen. Samtalen går inte fram eller kopplas fel, trots att Jack helt säkert slår rätt nummer. Och inte heller hör hans mamma av sig till honom. Det är som om hon redan börjat glömma honom.

På samma vis har barn från Hazelwood i flera generationer raderats ur folks minnen efter att de försvunnit spårlöst. Blott en pojke har återvänt, tack vare att hans tvillingsyster, Wendy, vägrade ge upp minnet av honom. Men Frankie är för evigt märkt av att ha varit spårlöst försvunnen. Hans ansikte är vanställt och han kan inte längre prata, varför ingen heller vet vad det var som hände med honom. Men från underjorden har det börjat mullra igen. Något verkar leva och röra på sig under marken och det tycks inte vara en slump att Jack kommit till Hazelwood just den här sommaren.

Även om jag stormgillade stämningen i Spegeln, och verkligen, verkligen ville tycka om den här boken, så upplevde jag ett visst motstånd. Jag kunde inte helt ta till mig berättelsen, och jag vet inte om det var för att jag var för okoncentrerad i min läsning, men jag blev inte så uppslukad som jag hoppats på. Att berättelsen är så konstig, och därmed också svår att återge kan så klart spela in också. Instinktivt känner jag att jag måste, nej, vill läsa om Spegeln, men då låta läsningen ta sin tid och låta mig själv uppslukas av stämningen och ta mig tid att tänka till och reflektera mer över det som sker. Jag tänker mig därför också att Spegeln kan funka ypperligt som en högläsningsbok. 

onsdag 8 maj 2013

Nödsignal från horisonten

 I Utsikt från livets planet lärde vi känna Lennart Lordi och i Nödsignal från horisonten är han tillbaka med sin andra loggbok.

Lordi fortsätter att skriva om vad som händer med hans familj, skolan och sina vänner ur höstterminen. Och så skriver han om Maria. Maria som tillbringat hela sommaren i Kenya, där hon hälsat på släkten. Och Lordi har väntat och längtat efter att Maria ska komma hem igen. Men när de väl träffas igen blir det inte riktigt som Lordi tänkt sig, det blir liksom bara så konstigt. Och Maria verkar dessutom vara mer intresserad av att vara med Konrad.

Men det händer roliga saker också! Lordis föräldrar blir sugna på att skaffa husdjur igen, Lordi blir måltjuv, fröken ska ha barn (vilket kanske inte verkar så kul till en början med, eftersom det betyder att klassen får vikarie) och vi får ta del av ett av världens mest pinsamma luciatåg någonsin!

Nödsignal från horisonten kan, precis som första boken om Lordi, kännas väldigt episodisk. Det händer så himla mycket och Lordi skriver och berättar allt eftersom saker och ting händer och tankar och frågor dyker upp i hans huvud, varför berättelsen kan tyckas lite hoppig. Men ärligt talat, så är det ju så här livet ser ut. Det händer saker HELA tiden, hjärnan kommer på nya saker var och varannan minut och det finns inte alltid någon strukturerad given ordning för när det ska hända något. Jag tycker dagboksformatet funkar jättebra och jag tycker också att Tove Berggren återigen lyckats med att spegla en kille på mellanstadiets (hur gammal är Lordi egentligen?! Jag tänker mig i alla fall att han går i mellanstadiet) vardag med fingertoppskänsla! Och hon får till den där lagom balansen mellan roligt och allvarligt.

Jag blir återigen väldigt glad av att läsa om Lordi och ta del av hans funderingar om smått och stort. Och så blir jag väldigt sugen på att smaka Tuppkaka. Ska baske mig försöka baka det nån gång snart. Tack för receptet Lordi!

Och vill man veta mer om Lordi, så kan man följa honom på hans alldeles egna blogg!