fredag 26 juli 2013

De odöda

De odöda hos adlibris eller bokus
De odöda är novellsamlingen som vill skrämmas och krypa under skinnet på sin läsare. Och det är precis vad den gör också. Jag anser inte mig själv vara så mesig eller lättskrämd när det gäller att läsa om spöken och monster, men den här samlingen är bra ruggig!
De odöda blandar klassiska noveller av HP Lovecraft, Selma Lagerlöf och Edgar Allan Poe med nyare texter skrivna av kända skräck- och spänningsförfattare som Amanda Hellberg, Johan Theorin, Åke Edwardson och skräckmästaren John Ajvide Lindqvist.

Här finns en blandning av klassiska spökhistorier med en subtil kuslighet till mer slemmiga, under-huden-krypande monsterhistorier. Speciellt novellen Sju års olycka av Caroline L Jensen gav mig kalla kårar trots att jag läste den på en solig sandstrand. Så här skrämd har jag inte blivit av en bok på jag vet inte när!

Alla noveller i samlingen är mer eller mindre mörka och har övernaturliga eller kusligt spökliga inslag. Johan Theorin är den enda som får det att krypa kalla kårar längs med ryggraden utan att blanda in något övernaturligt. Det är hur som helst en god blandning av noveller och jag gillade De odöda så pass mycket att jag funderar på att köpa hem boken för att ha den stående i min bokhylla, redo att tas fram igen när höstmörkret utanför kryper på. 

torsdag 25 juli 2013

Det sista av sommaren

hos adlibris eller bokus
Tamara Bachs Det sista av sommaren lockar med snyggt omslag och ger känslan av en härlig, somrig feel good-bok. Och Det sista av sommaren utspelar sig också under sommaren, men är betydligt svartare än vad jag hade förväntat mig.

Louise är sjutton år och har planerat sin sommar minutiöst. Två sommarjobb, ett där hon delar ut tidningar och ett hos Rödljusbagaren, upptar det mesta av hennes tid. Och efter jobben är det körteori och övningskörning som gäller. Och däremellan så har hon dessutom gått med på att passa mormors hund Bonnie. Inte mycket tid över för att träffa kompisar precis. Men det gör detsamma. Louise tycks inte ha så många kompisar och man anar att hennes ensamhet är följden av något som hänt i skolan.

Jana fyller tretton år när vi först träffar henne. Det är en stor dag för Jana, som nu kan börja se sig själv som tonåring och inte längre som en barnunge. Men den enda som kommer ihåg att gratta Jana på hennes födelsedag är farmor. Hennes egna föräldrar är upptagna med att ägna all sin tid och alla sina känslor åt Janas storebror som svävar mellan liv och död på sjukhuset.

Av en slump korsas Louises och Janas vägar. Louise tycker till en början att Jana är sjukt störig, irriterande som en surrande fluga, plötsligt överallt. Men sakta övervinner Jana Louises vänskap. De är lika på nåt vis. De förstår varandra. Så när Louises in-i-minsta-detalj-planerade sommar spricker och det enda hon vill är att skita i allt är det Jana hon tar med sig ut på äventyr. Och äventyret får Jana att äntligen börja tänka på något annat än på sin bror som ligger i koma.

Det sista av sommaren är snabbläst men ingalunda lättläst. Berättarperspektivet skiftar mellan Jana och Louise och det gäller att vara med under läsningen. Det ligger ett tungt vemod över båda tjejerna,  men ändå får jag en hoppfull känsla när jag läst ut boken. Det som hänger som ett tungt sjok över både Janas och Louises berättelser är sveket från de vuxna. Båda två har föräldrar som försummar sina barn. För även Louises föräldrar är hopplöst frånvarande. De tänker liksom att Louise är stor nog att klara sig själv nu. Och Louise är ju den duktiga tjejen, visst, men utan stöd hemifrån tar hon på sig mer än vad hon egentligen orkar. Eller är det för att inte behöva känna sig så ensam som hon ser till att hålla sig sysselsatt?

Det är ett gott stycke in i berättelsen som det börjar hända grejer och fångas man inte av tjejernas berättelser, så tror jag att Det sista av sommaren kan uppfattas som seg. Men både språket, stämningen och berättelsen i sig, som känns sannolik, fångade mig från första sidan.

tisdag 23 juli 2013

Norrtullsligan

Hos adlibris eller bokus
Elin Wägners debutroman från 1908 publicerades först som följetong i Dagens nyheter och handlar om kontorsflickorna Elisabeth, Baby, Eva och Emmy som hyr rum i en lägenhet på Nortullsgatan i Stockholm.

Det är Elisabeth som i dagboksform berättar om de fyra unga kvinnornas liv och vardag, drömmar och förhoppningar. Elisabeth, eller Pegg som hon också kallas, flyttar in hos Norrtullsligan när hon kommer till Stockholm för att söka arbete som kontorist. Liksom de tre andra kvinnorna i ligan kommer Pegg från fattiga omständigheter, hon är föräldralös och har dessutom en yngre bror att försörja, men hon får ganska så snart jobb som kontorist hos häradshövdingen, där hon anställs snarare efter utseende än efter kunskaper.

Norrtullsligan är en kort och underhållande liten roman, vars språk, trots ett och annat "ålderdomligt" ord fortfarande står sig väl. Tonen är humoristisk och speciellt kul tycker jag det är att läsa dialogen med all stockholmsslang, som får mina tankar att gå till vilken pilsnerfilm som helst. Och det är väldigt roligt att läsa om allt det vardagliga, såsom till exempel att man gick och åt i automaten, dansade boston eller att man var tvungen att köa för att få betala skatt. Men det jag finner mest intressant med romanen är den inblick man får i de unga yrkesarbetande kvinnornas liv och villkor i det svenska 1900-talets början. Deras arbetsvillkor är usla med sextrakasserier från manliga kollegor och dålig lön, och högsta önskan för alla fyra i Norrtullsligan är att finna den rätte och bli gift (så himla mycket har alltså inte hänt på hundra år). Samtidigt uppskattar de det oberoende och fria liv de har såsom ogifta unga kvinnor och de hinner med en hel del förlustelser på sin fritid, trots låna arbetsdagar.

Det märks tydligt att Elin Wägner var en feministisk förkämpe. Hon förespråkar bättre villkor och jämlikhet för kvinnorna och jag påminns om att det bara är lite drygt hundra år sedan som kvinnor fick sin rösträtt i Sverige.

Frankenstein


Frankensteins monster är en av litteraturhistoriens mest kända skräckkaraktärer, men samtidigt ändå inte. Den bild de flesta, mig tidigare inräknat, har av Frankensteins monster är den från gamla filmer; den skräckinjagande och hänsynslösa skapelse som med stela eller zombieliknande rörelser tar sig fram och skövlar allt han ser i sin väg med sin enormt stora kroppshydda. Denna bild stämmer dock inte alls överens med hur Frankensteins monster ursprungligen framställdes av Mary Shelley och föga anade jag hur sorgligt Frankensteins öde faktiskt är.

Doktor Victor Frankenstein är vetenskapsmannen som hittar svaret på gåtan om livsprincipen. Upptäckten om att han kan ge liv åt livlös materia får honom att börja experimentera med att skapa en ny varelse. Från kyrkogårdar, dissektionssalar och slakterier hämtar han det material han behöver för att sy ihop en ny kropp. Doktorn arbetar dag och natt med oförtröttlig entusiasm, men när varelsen äntligen är färdig förbyts Frankensteins drömmar och förhoppningar till ren skär skräck. Han inser att han aldrig kommer att nå den framgång och berömmelse som han hoppats på eftersom den varelse han skapat är monstruös och hemsk att titta på. Frankenstein överger sin skapelse med förtvivlan och fasa över vad han har åstadkommit.

Men varelsen är i Shelleys bok, en i allra högsta grad tänkande och kännande varelse som inget hellre vill än att bli accepterad och ingå i en gemenskap. Men vart han än kommer väcker hans anlete fasa och sprider skräck, varför Frankensteins skapelse är dömd till ett liv i ensamhet. Hur han än försöker att visa godhet och välvilja jagas han bort av människorna och efterhand fylls varelsens sinne av misstro och framför allt av förbittring gentemot sin skapare, Doktor Frankenstein. Kan inte varelsen själv få leva ett lyckligt liv, så ska inte heller hans skapare få njuta av sitt liv och varelsen bestämmer sig för att hämnas på Frankenstein, som givit honom hans eländiga liv.

Mary Shelleys Frankenstein är mycket mer existentiell än vad jag hade trott när jag började min läsning. Och framför allt är den, som jag tidigare nämnde, sorglig. Det är det så kallade monstret som jag hyser medkänsla för, inte Frankenstein, som så lättsinnigt lekt med att skapa ett liv som han sen inte vill ta ansvar för.

Frankenstein har undertiteln eller den moderne Prometeus. Titanen Prometheus var i den grekiska mytologin den som stal elden från gudarna och gav den till människorna. För detta straffades han genom att kedjas mot en klippa, från vilken en örn ständigt hackar ut hans lever. I Shelleys roman är det Frankenstein själv som får symbolisera Prometheus. Genom att bestämma över liv och död straffas både han själv och mänskligheten.

Jag får nog säga att Mary Shelleys Frankenstein är en av de klassiker som berört mig mest och efter att ha läst efterordet till min utgåva av Frankenstein, skrivet av John-Henri Holmberg, tycks Mary Shelleys eget liv kunna utgöra stoff till en hel roman. Fascinerande!

onsdag 17 juli 2013

Starcrossed

Helena hos adlibris eller bokus
Det som framför allt lockade mig att läsa Josephine Angelinis Helena var inblandningen av den grekiska mytologin i berättelsen. Jag har också haft Helena på min Vill-läsa-lista ända sedan den först kom ut och dessutom har en bibliotekariekollega till mig talat sig riktigt varm om boken. Men njä, det här blev en riktig besvikelse. Helena är första delen av tre i Starcrossed-trilogin och tredje delen, Nemesis, kom nyligen ut. Jag är emellertid rätt nöjd med att jag ens tog mig igenom första delen, så de två resterande delarna kommer jag inte att bry mig det minsta om.

Helena Hamilton är sexton år och skitsnygg. Riktigt vända-sig-om-på-gatan-supersnygg, men hon avskyr när folk tittar på henne. Helena är nämligen väldigt blyg, extremt blyg till och med, och får ont i magen bara hon tänker på att hon på något vis skulle dra uppmärksamhet till sig.

När skolan startar igen efter ett långt skönt sommarlov har en ny familj flyttat till den lilla ön på östkusten, där Helena och hennes pappa bor, och eftersom det bara finns en High school på ön så börjar familjen Delos ungar i Helenas skola. Det går rykten, redan innan skolan börjat, om att medlemmarna av familjen Delos är skitsnygga, men när Helena för första gången får syn på Lucas i skolkorridoren är det inte hans yttre som hon dras mot, utan en helt oförklarlig vrede väcks inom henne och hon kastar sig över Lucas Delos. Det hat hon känner för den nye killen är så enormt att hon känner att hon bara måste döda honom!

Lyckligtvis så hindras Helena från att döda Lucas, men skolkorridorsincidenten förföljer henne och det är först efter ytterligare sammandrabbningar med familjen Delos som Helena får en förklaring till sitt agerande. Helena är dotter till en halvgudinna och, liksom medlemmarna av familjen Delos är hon själv halvgud. Plötsligt får Helena en förklaring till sin styrka och snabbhet och sitt vackra anlete och hos familjen Delos lär hon sig sakta att bemästra sina styrkor. Hatet Helena till en början kände för Lucas har också övergått till en intensiv attraktion och hon är rätt säker på att även han hyser varma känslor för henne. Men deras kärlek är en förbannelse! Deras liv styrs av ödesgudinnorna och är kopplade långt tillbaka till händelserna i Illiaden och det trojanska kriget. Liksom sköna Helena och prins Paris kärlek startade ett förödande krig, kommer också Helena och Lucas att sätta igång en katastrofalt konflikt om de ger efter för sina känslor.

Angelinis Helena känns som en typisk high school-roman med sina svallande känslor och här finns flera likheter med Stephenie Meyers Twilight med den omöjliga och farliga kärleken. Dock har Angelini mycket större humor än vad Meyer tycks ha och här förekommer många roliga och kvicka kommentarer och repliker från bokens karaktärer.

Även om Angelini vänder och vrider lite på den grekiska mytologin (och litteraturhistoria), så tycker jag enbart att det är roligt och positivt att den utgör ett så stort tema i Starcrossed-trilogin. Det som blir för mycket för min smak är faktiskt inte heller Helenas och Lucas trånande och omöjliga kärlek, vilket jag trodde jag skulle tröttna rätt rejält på, utan det är det sedvanliga undanhållandet av sanningen. Speak out, liksom! Måste alla hela tiden ha en massa hemligheter för varandra, som de ändå måste avslöja hundra sidor längre fram. Och alla beskrivningarna om hur Helena ju faktiskt inte vuxit upp under samma förutsättningar som de andra halvgudarna är så sjukt tjatiga. I mitt tycke så hade man gott kunnat korta Helena med minst femtio sidor för att slippa allt detta tjat.

måndag 8 juli 2013

Kallocain

Finns att hos adlibris eller bokus
Jag försöker varje sommar hinna med en eller ett par klassiker och jag tycker jag gjort ett ovanligt smart drag som valt att läsa Karin Boyes Kallocain den här sommaren, då den även faller in under min favoritgenre: Dystopier!

Karin Boye är i första hand känd för sina dikter, men hon hann även skriva ett par romaner, varav Kallocain kom att bli hennes sista, men också hennes mest kända, utgiven bara ett par månader innan författaren tog sitt liv. 

Kallocain utspelar sig i framtiden, riktigt hur långt in i framtiden blir jag inte klar över, men det har gått tillräckligt länge för att invånarna i Världsstaten inte längre ska känna till något annat sätt att leva på än som medsoldater, hängivna staten och kollektivet. Invånarna i Världsstaten lever ett inrutat liv, i städer, eller så kallade celler, under jord. Hot från andra stater har tvingat ned Världsstatens invånare under markytan, där cellerna försörjer det maskineri som staten utgör. Överallt är människorna övervakade, på arbetet, på fritiden, på metron, till och med i hemmet finns polisöron och polisögon som avlyssnar och övervakar det som sägs. Minsta misstanke om illojalitet gentemot staten kontrolleras och straffas om så anses nödvändigt.

Kemisten Leo Kall arbetar i Kemistaden n:r 4 med att ta fram ett sanningsserum som ska hjälpa staten att avslöja eventuellt spionage eller statsfientliga tankar. Serumet, som när det injiceras får människor att tala fritt från sitt hjärta, får namnet Kallocain efter sin uppfinnare. Leo Kall är entusiastisk till sin uppfinning, även om de tester som genomförs med drogen inte ger ett helt förväntat utslag. För istället för att avslöja statsfientlig verksamhet pratar istället testpersonerna om sin längtan efter kärlek, frihet och gemenskap, vilket i sig kan tolkas som statsfientligt tänkande och därmed är straffbart. Men allt eftersom testerna fortsätter inser Kall att så gott som alla människor i Världsstaten hyser dessa tankar. Även han själv.

Kallocain är välskriven och mycket intressant att läsa, men den fångade mig aldrig så emotionellt som jag förväntat mig. Det är förvisso spännande och fascinerande att följa Leo Kalls väg till insikt och det är drabbande när Kall kommer underfund med vad han har skapat och vilka konsekvenserna blir. Men den där "jag-kan-inte-släppa-boken-känslan" infann sig ändå aldrig och jag tror att det beror på att jag inte känner att jag kommer Leo Kall så himla nära, trots hans redogörelser. Han förblir mig distanserad. Men Kallocain är för den sakens skull ändå inte en mindre läsvärd roman.

Denna nya utgåva från 2013 innehåller även ett par av Boyes dikter och brev, illustrationer av Roy Friberg samt ett efterord av litteraturvetaren Barbro Gustafsson Rosenqvist.

fredag 5 juli 2013

De skandalösa

Adlibris har boken, liksom Bokus
Det är nog bäst att jag allra först konstaterar att Romance-genren inte är min grej. Historiska romaner däremot, det gillar jag och jag har tidigare läst Överenskommelser av Simona Ahrnstedt, som jag fann ett helt ok tidsfördriv i. Med det sagt, så varnar jag för att min recension av Simona Ahrnstedts De skandalösa till övervägande del kommer att vara rätt negativ.

Vid tjugosex års ålder är fröken Magdalena Swärd fortfarande ogift, utan släktingar som kan ta hand om henne, och efter en skandal är hon nu mer eller mindre ensam. Ett erbjudande om att bli sällskapsdam till den unga fröken Venus från den friherrliga ätten Dag och Natt är förvisso spiken i kistan för att hon nu av allmänheten kommer att ses som den eviga ungmön, men det är också hennes sista chans att undgå att bli totalt utblottad. Därför accepterar Magdalena erbjudandet om att bli förkläde åt fröken Venus under hennes tid på slottet Wadenstierna.

Det är för den från havet nyligen hemvände greve Gabriel Gripklo som festen på slottet Wadenstierna hålls. Det är hans moders önskan om att den yngste sonen äntligen ska gifta sig som den stora festen anordnas och merparten av de ogifta döttrarna från Sveriges finare familjer har kommit med förhoppningen om att snart kunna titulera sig Fru grevinna Gripklo. 

Greve Gripklo anses, trots sitt rykte som kvinnoförförare och nöjeslysten ungkarl, utgöra ett gott parti och med pressen från sin moder att gifta sig och producera arvingar, så är greven väl medveten om att han måste deklarera en förlovning innan veckan är slut. Grevens blickar dras genast till den undersköna unga fröken Venus, men det är munhuggandet med hennes vassa sällskapsdam som roar honom desto mer.

Ett olyckligt vad mellan greven och en manlig gäst sätter fröken Swärds heder på spel, men då fröken Swärd själv får reda på vad som planeras går hon med på att hjälpa greve Gripklo att vinna vadet, om han i sin tur lovar att hjälpa henne. Detta kräver dock att greven och fröken Swärd i hemlighet träffas och den anständiga Magdalena kan till slut själv inte förneka den magnetiska dragningskraft som finns mellan henne och den stilige greven.

Att läsa De skandalösa är lite som att läsa en förlängd version av en Mitt livs novell-novell. Vi har den store, stilige och hänsynslöse greven, som får representera manligheten självt, som ställs mot den smarta och rådiga, men ack så vanliga och, både könsmässigt och ståndsmässigt, underlägsna kvinnan. Det är den omöjliga kärleken och "den förbjudna" förbindelsen som lockar och kittlar. Och det är tyvärr banalt och förutsägbart och slutar givetvis i ett skimmer av den för tiden rätt så orealistiskt "och så levde de lyckliga i alla sina dagar". Och även om Ahrnstedt låter sin hjältinna vara en självständig och rådig ung dam, så gillar jag ändå inte den kvinnosyn som skiner igenom där Magdalena trots sin rådighet ändå till syvende och sist låter känslorna ta över och förvandla henne till en förtvivlad kärlekstörstande kvinna som får finna sig i sitt öde.

Jag får inte heller ihop det romantiska med 1680-talets all smuts, skitighet och illaluktande kroppar. 1600-talets hygien hade föga med vatten eller tvagning att göra, och allt svettande och all fuktglänsande hud till trots, så blir det i mina ögon aldrig sexigt, ett ord som jag för övrigt också motsätter mig till att Ahrnstedt använder sig av så flitigt i sin roman. Det är på det hela taget lite synd att så många anakronismer förekommer, trots Ahrnstedts annars ambitiösa arbete med att få till en tidsmässig stämning och miljö.

Jag kan varken identifiera mig med tidsåldern eller den kvinnosyn som rådde under denna tid, De skandalösa är absolut ingen bok för mig. Och ändå läser jag vidare. Det är till romanens fördel att den är både lättläst och lättsmält och att Ahrnstedt får till ett bra driv i sin berättelse och detta räddar De skandalösa från en dödskallemärkning av mig. Och huruvida jag läser vidare av bara farten, för att den lilla romantikern i mig vill suga åt sig näring eller om jag läser vidare av rent självplågeri, låter jag vara osagt.

Till sist måste jag anmärka på den fruktansvärt dåliga korrekturläsningen. Det saknas ord, finns dubbletter av ord och fel ordföljd förekommer på var och varannan sida. Nog hade man kunnat kolla igenom detta lite bättre innan boken gick till tryck?

Hur som helst; Tack till Booked för recensionsexemplaret!

måndag 1 juli 2013

Den hemliga historien

Det här är nog min tredje omläsning av Donna Tartts Den hemliga historien. Jag vet att jag läste om den i samband med att jag själv pluggade klassisk grekiska på universitetet, vilket var typ 2003, och min relation till Den hemliga historien är också väldigt personlig. Vi var nämligen också ett litet och sammansvetsat gäng i vår grekiskaklass och hade mycket kul ihop även utanför Klassiska institutionen i Lund (dock inga backanaler i den omfattning som beskriv i Den hemliga historien). Dessutom använde vi också, precis som Richard, Henry, Francis, tvillingarna och Bunny oss av Liddell & Scott för att slå upp ord på grekiska.

Jag har så klart kvar min Liddell & Scott och har nu under läsningen av Den hemliga historien plockat fram mitt gamla lexikon, bläddrat i det, slagit upp ett och annat ord som förekommer i boken, och börjat längta efter att återuppta mina studier i klassisk grekiska (eller åtminstone friska upp mina mycket slumrande kunskaper).

Den hemliga historien kan väl nästan räknas som en modern klassiker vid det här laget och handlar om den tjugoårige Richard Papens universitetstid på östkusten. Det är slumpen och ett stipendium som för Richard från soliga Kalifornien till colleget i Hampden i New England. Då Richard tidigare pluggat klassisk grekiska, och då han själv anser att det är det enda språk han egentligen behärskar, tänker han att det enklaste är att skriva in sig på kursen för klassisk grekiska även i Hampden. Men Richard får veta att läraren Julian Morrow endast tar emot ett högst begränsat antal handplockade studenter varje läsår och den lilla gruppen om fem studenter är redan full. Richard kan bara på avstånd och med en blandning av fascination och avundsjuka betrakta den brokiga skaran som pluggar klassisk grekisk.

Det lilla sammansvetsade gänget bestående av det rike språkgeniet Henry, den pincené-bärande Francis, de föräldralösa tvillingarna Charles och Camilla samt den slarvige och högljudde Bunny, föraktas mer eller mindre av universitetets övriga studenter och de håller sig mycket för sig själva. Men Richard fängslas omedelbart av gänget, som till en början tycks honom ouppnåelig. Men ett par veckor in på terminen har han närmat sig gänget och Julian tar emot Richard i sin studiegrupp.

De nya studiekamraterna är intellektuella, kultiverade och spännande att umgås med och Richard vill inget annat än att bli en i gänget. Han bjuds in till deras middagar och till helger ute på landet i Francis fasters stora hus, och även om Richard inte känt dem så länge anar han att de undanhåller något för honom. Men det är först när saker och ting börjar gå snett, för att så sakteligen leda mot en katastrof, som Richard invigs i de hemligheter som gänget ägnat sig åt. Med alla möjliga berusande medel har gruppen försökt uppnå dionysisk extas, men varje försök har slutat i ett misslyckande, ofta på grund av Bunnys otålighet. Men så försöker man en gång till, utan Bunny, och lyckas! Backanalen får dock ett abrupt slut när Henry, Francis, Charles och Camilla slår ihjäl en bonde, men det är först när Bunny kommer sanningen på spåret som tragedin eskalerar mot en katastrof.

Det som fascinerar mig med Den hemliga historien är, förutom alla klassiska referenser, gängets gruppdynamik. Alla de hemligheter som ryms inom gruppen, hur saker och ting undanhålls för vissa och hur man inte kan lita på någon längre, samtidigt som man inte vågar annat än att lita på varandra för att rädda sitt eget skinn. Det synbara hotet är att någon ska komma på vad de gjort, att någon eller något ska avslöja de brott som begåtts, men det egentliga hotet utgörs av var och en av gruppmedlemmarnas eget handlande som sakta trasar sönder gruppen inifrån.