Det här är nog min tredje omläsning av Donna Tartts
Den hemliga historien. Jag vet att jag läste om den i samband med att jag själv pluggade klassisk grekiska på universitetet, vilket var typ 2003, och min relation till
Den hemliga historien är också väldigt personlig. Vi var nämligen också ett litet och sammansvetsat gäng i vår grekiskaklass och hade mycket kul ihop även utanför Klassiska institutionen i Lund (dock inga backanaler i den omfattning som beskriv i
Den hemliga historien). Dessutom använde vi också, precis som Richard, Henry, Francis, tvillingarna och Bunny oss av
Liddell & Scott för att slå upp ord på grekiska.
Jag har så klart kvar min
Liddell & Scott och har nu under läsningen av
Den hemliga historien plockat fram mitt gamla lexikon, bläddrat i det, slagit upp ett och annat ord som förekommer i boken, och börjat längta efter att återuppta mina studier i klassisk grekiska (eller åtminstone friska upp mina mycket slumrande kunskaper).
Den hemliga historien kan väl nästan räknas som en modern klassiker vid det här laget och handlar om den tjugoårige Richard Papens universitetstid på östkusten. Det är slumpen och ett stipendium som för Richard från soliga Kalifornien till colleget i Hampden i New England. Då Richard tidigare pluggat klassisk grekiska, och då han själv anser att det är det enda språk han egentligen behärskar, tänker han att det enklaste är att skriva in sig på kursen för klassisk grekiska även i Hampden. Men Richard får veta att läraren Julian Morrow endast tar emot ett högst begränsat antal handplockade studenter varje läsår och den lilla gruppen om fem studenter är redan full. Richard kan bara på avstånd och med en blandning av fascination och avundsjuka betrakta den brokiga skaran som pluggar klassisk grekisk.
Det lilla sammansvetsade gänget bestående av det rike språkgeniet Henry, den pincené-bärande Francis, de föräldralösa tvillingarna Charles och Camilla samt den slarvige och högljudde Bunny, föraktas mer eller mindre av universitetets övriga studenter och de håller sig mycket för sig själva. Men Richard fängslas omedelbart av gänget, som till en början tycks honom ouppnåelig. Men ett par veckor in på terminen har han närmat sig gänget och Julian tar emot Richard i sin studiegrupp.
De nya studiekamraterna är intellektuella, kultiverade och spännande att umgås med och Richard vill inget annat än att bli en i gänget. Han bjuds in till deras middagar och till helger ute på landet i Francis fasters stora hus, och även om Richard inte känt dem så länge anar han att de undanhåller något för honom. Men det är först när saker och ting börjar gå snett, för att så sakteligen leda mot en katastrof, som Richard invigs i de hemligheter som gänget ägnat sig åt. Med alla möjliga berusande medel har gruppen försökt uppnå dionysisk extas, men varje försök har slutat i ett misslyckande, ofta på grund av Bunnys otålighet. Men så försöker man en gång till, utan Bunny, och lyckas! Backanalen får dock ett abrupt slut när Henry, Francis, Charles och Camilla slår ihjäl en bonde, men det är först när Bunny kommer sanningen på spåret som tragedin eskalerar mot en katastrof.
Det som fascinerar mig med
Den hemliga historien är, förutom alla klassiska referenser, gängets gruppdynamik. Alla de hemligheter som ryms inom gruppen, hur saker och ting undanhålls för vissa och hur man inte kan lita på någon längre, samtidigt som man inte vågar annat än att lita på varandra för att rädda sitt eget skinn. Det synbara hotet är att någon ska komma på vad de gjort, att någon eller något ska avslöja de brott som begåtts, men det egentliga hotet utgörs av var och en av gruppmedlemmarnas eget handlande som sakta trasar sönder gruppen inifrån.