onsdag 30 december 2015

Hjärnpunka

Finns hos adlibris och bokus t.ex.
Hjärnpunka. Smaka på det ordet. Man förstår direkt vad det betyder. Kortslutning i hjärnan. Hjärnsläpp.

Leo Hoffman har hjärnpunka. Han säger fel saker vid helt fel tillfällen. Han gör bort sig. Det är som att hans hjärna inte samarbetar med resten av hans kropp. Detta händer framför allt när Isabella, snyggaste tjejen i klassen (och på hela skolan), är i närheten. Och det tråkiga är att det inte verkar finnas något botemedel. Det är bara att uthärda. Och hoppas på att hon inte ska tycka att han är helt tappad bakom vagnen.

Nu är Leo så klart inte precis tappad bakom vagnen. Men han tillhör heller inte någon av klassens smartaste, snyggaste eller mest populäraste killar. Han är vanlig. Förvisso en väldigt schysst och något öververbal kille, men det hjälper inte långt på popularitetsskalan. Inte heller hjälper det på fotbollsplanen. Fotbollstränaren, Allan, struntar i vilket, han vill ha ett lag med killar som tycker det är kul att spela fotboll. Det räcker för honom. Men det räcker inte för de andra i laget. Speciellt inte för Kricke och Jocke P. Och när Leo för en gångs skull gör världens snyggaste mål blir de vansinniga. För även om det är ett ovanligt snyggt mål så sitter målet i fel bur. Laget förlorar och i stort sett alla tycker att det är dags för Leo att hoppa av. Men Kricke och Jocke P. hotar Leo med att de ska skära av honom hans ädlare delar om han inte slutar på fotbollen.

Det är alltså de sista veckorna på vårterminen i sexan; Leo är hemligt kär i Isabella, han suger på fotboll och har ett överhängande hot från två killar som tyvärr också går i hans klass. Och eftersom skolan snart slutar så håller klassen på att förbereda sig på att åka på klassresa till Stockholm. Och man vet ju hur det är på klassresor. Alla regler sätts ur spel och vad som helst kan hända. Det gäller bara för Leo att skärpa till sig. För visst verkar det ändå som att Isabella kanske är pytte-, pyttelite intresserad av honom? Kanske? Och Kricke och Jocke P. kommer att hinna glömma det där med fotbollen. Eller hur? Nog kommer osynliga lagar och regler att sättas ur spel på den här klassresan alltid. Men det blir bara inte helt som Leo tänkt sig.

Staffan Cederborgs Hjärnpunka är en riktigt rolig brista-ut-i-skratt-bok. Dråpligheter, pinsamheter och rappa repliker gör att man sitter och småler eller fnissar på var och varannan sida (och här och där bryter man ut i gapskratt). Och ändå får Cederborg till en allvarligare ton i bakgrunden. Det är snyggt gjort och anledningen till att det blir så bra är nog för att hela historien berättas genom Leo. Till exempel förekommer solklara fall av mobbing, bristande föräldraansvar och andra svårigheter. Möjligen hade man kunnat fördjupa sig i dessa lite mer seriösa ämnen, men i det här fallet tycker jag inte det behövs. Det räcker så väl att liksom bara snudda vid det för att ändå förstå allvaret och på så sätt fortsätta låta Hjärnpunka vara en rolig bok. Men en rolig bok med eftertanke.

tisdag 29 december 2015

Röd drottning

Se mer på adlibris eller bokus
Sjuttonåriga Mare Barrows lever i en segregerad framtid, men hennes värld är inte segregerad på grund av rikedom, ras eller religion. Nej, hon lever i en tid där man delat in människor efter vilket blod man tillhör: vanliga rödblodiga eller silverblodiga. De röda är underkuvade de silvriga och lever i kåkstäder, mer eller mindre, och tjänar de silvriga som styr riket och som förutom att de innehar makten även har speciella förmågor, superhjälteförmågor kan man närmast beskriva dessa som. Vissa silvriga kan till exempel läsa tankar och styra någon annans sinne, vissa är övermänskligt starka och andra kan styra vatten eller eld eller få växter att prunka och växa.

Som röd räknas man som ingenting. Har man inte tur att få lärlingsplats någonstans är man åtminstone förvissad om att man när man fyller arton med all säkerhet kommer att skickas som soldat till de silvrigas armé. Alla Mares äldre bröder är soldater vid fronten och snart kommer hon själv att åka. Men av en tillfällighet hamnar hon som tjänare vid det kungliga Solpalatset och där upptäcks det att Mare besitter förmågor som endast en silvrig borde kunna ha. 

Mare hamnar omedelbart mitt i det kungliga maktspelet. Ingen kan få veta att hon inte är en silvrig - det skulle hon kunna bli avrättad för och kungen börjar istället göra planer för att använda Mare för sin egen vinnings skull. Men tack vare sin unika ställning blir Mare kontaktad av den röda motståndsrörelsen som vill krossa de silvrigas makt. Självklart ställer Mare upp även om det faktiskt finns silvriga som hon faktiskt gillar och trots att hon då kommer att få flera liv på sitt samvete.

Röd drottning är Victoria Aveyards debutroman som blivit en bestseller i USA. Och visst låter det som att den här romanen har något alldeles extra? Men, tyvärr, säger jag. Bokomslaget är faktiskt det bästa med den här boken (fantastiskt fint att titta på!). Jag tycker Röd drottning påminner om en blandning av Collins Hungerspelen (underdogen Mare som en Katnis som blir sitt folks stora hopp) och Sandersons Sista riket (superhjälteförmågorna, det segregerade samhället etc). Den har faktiskt förutsättningarna att bli något riktigt bra, men Aveyard når inte hela vägen. Det är, jag vet inte, för mycket hon vill få med? Det händer saker hela tiden, det är twists and turns och action och komplotter så att man blir nästan vimmelkantig. Eller uttråkad, som jag. Det är till och med så att jag tycker den är seg, vilket den absolut inte borde vara med tanke på hur mycket som händer. I och för sig blir det riktigt spännande mot slutet, där fastnade jag och slutade skumläsa som jag gjorde ett tag i mitten, men tyvärr tycker jag inte det väger upp. För även om Aveyard försökt få till en nyanserad hjältinna så är hon inte nog nyanserat skildrad eller gestaltad för att jag ska känna något för henne. Och inte heller får vi veta så mycket om de där krigen som pågår i fjärran. Precis som med många liknande dystopiska romaner så förmodar jag att man får veta mer om hur saker och ting förhåller sig, varför världen ser ut som den gör och så vidare, först i nästa bok. Det är frustrerande å ena sidan. Å andra sidan så bryr jag mig nog inte den här gången.

Tack till Modernista för rec.exet!

God jul, Lilla Lök

Finns hos bokus och adlibris
God jul, Lilla Lök är förra årets julkalenderbok. Alltså en bok med tjugofem kapitel som kan läsas ett om dagen till och med juldagen. Det är Frida Nilsson (gillar!) och Maria Nilsson Thore (gillar!) som ligger bakom denna fina berättelse.

Lilla Lök är sex år och går i nollan. Han bor med sin mamma och nu när julen nalkas är det dags att börja fundera på vad han önskar sig i julklapp. Lilla Löks (självklart heter han inte Lilla Lök, hans riktiga namn är Stig, men hans mamma tyckte han såg ut som en liten lök när han var liten och därför kallas han så) högsta önskan den här julen är att få en cykel. Och en pappa. Men cyklar är för dyrt säger mamma, och pappor kan man inte önska i julklapp.

Lilla Löks mamma har gång på gång förklarat att hon bara träffade Lilla Löks pappa en gång och att hon inte vet vem han är och att hon inte heller bryr sig om vem han är, men att hon är så himmelskt glad över att hon har Lilla Lök. Men mammas förklaringar hjälper liksom inte när man hela tiden går och undrar vem som är ens pappa och fantiserar om hur det ska vara när man träffar honom. Och det hjälper absolut inte när de andra i klassen undrar och frågar så att Lilla Lök blir helt arg och frustrerad och skriker att han visst har en pappa! En hemlig! Nä, för då börjar de istället fundera över vem som är den hemliga pappan. Kan det vara bydåren Karl? Han som Lille Lök precis börjat lära känna. Han som alla tror kan hypnotisera höns till att gå baklänges.

Frida Nilsson visar återigen hur bra hon är på att gestalta känslor hos barn. God jul, Lilla Lök är en jättefin historia om familj och gemenskap, känslor, vänner och att vara annorlunda som kommer att väcka många tankar och känslor. Just att Nilsson lyfter det här med att inte ha råd med allt gillar jag särskilt. Det är inte så himla ofta man läser om föräldrar med ansträngd ekonomi i barnböcker. Jag gillar God jul, Lilla Lök väldigt mycket, här finns mycket som man kan prata om när man läser boken tillsammans med ett barn. Men så värst julig tycker jag inte att den är. Alltså, jo, budskapet är superjuligt, men jag hade ändå hellre velat ha lite mer tomtetro och sånt i den här typen av bok som ska läsas varje dag som en nedräkning till julafton. God jul, Lilla Lök står sig å andra sidan som en bok att läsa flera gånger under året. Och det är positivt.

Älskade Dunne!

Rose Lagercrantz böcker om Dunne med sina fantastiska uttrycksfulla illustrationer av Eva Eriksson är något av det bästa som getts ut på barnboksmarknaden på senare år och som riktar sig till lågstadiebarn. Kombinationen med många illustrationer och inte så mycket text (fast jag tycker de två senaste böckerna fått lite större textmängd) satt med stort typsnitt samt en historia med stor igenkänning för målgruppen är helt suverän! I alla fall för de som gillar att läsa om vardagsliv, känslor och vanliga händelser (alla ungar gillar faktiskt inte fantasy och action). Och de är lika underbara att läsa som vuxen. Inte minst för att man riktigt kan minnas och känna allt det där som man själv kände när man var en liten ettagluttare. Minns hur det var att ha en riktig bästis! Minns hur mycket man tyckte om fröken, även om hon kunde vara lite sträng ibland. Och minns hur ledsen man kunde bli när någon i skolan var dum mot en.
Finns på adlibris och bokus

I tredje boken om Dunne, Sist jag var som lyckligast, närmar sig skolavslutningen. Dunne och mormor har varit och köpt klänning och nya skor. I klassen håller man på att avsluta allt man hållit på med under året och Dunne har bara kvar att avsluta boken om sig själv, Mitt lyckliga liv, när hon blir utkallad i kapprummet av fröken. Det har hänt något hemskt. Fröken berättar att idag kommer Dunnes mormor att hämta henne efter skolan för Dunnes pappa har blivit påkörd av en bil och har hamnat på sjukhus. Med ens försvinner all lycka från Dunne. Hon vet inte vad hon ska göra eller säga, så hon blir bara helt tyst. Det går inte att tänka bort det förfärliga. För tänk om pappa inte vaknar igen. Dunne får följa med till sjukhuset och får se pappa i sjuksängen med slangar och bandage och det är så hemskt!

Finns hos adlibris och bokus
Men pappa vaknar som tur är, men han kommer att få ligga på sjukhuset i flera månader. Men det gör inget, för när pappa har vaknat så kan Dunne förmå sig att känna glädje och lycka igen. Och hon kan se fram emot att tillbringa sommarlovet med bästisen Ella Frida på hennes sommarö i skärgården, som nästa bok, Livet enligt Dunne, handlar om. Tillsammans badar de (minst fem gånger) varje dag, spanar på älgar och örnar och säljer kaffe och bullar till alla nyanlända sommargäster. Och varje kväll kan hon prata med pappa på telefon. Och när han plötsligt kommer på överraskningsbesök så blir Dunne så klart jätteglad, men hon blir inte glad när pappa har med sig en annan överraskning. För det är något de inte kommit överens om.
Kommer i april!

Åh, Dunne, vad du får mig på gott humör! Dunne-böckerna är förvisso fullsprängda med allvarligheter, som dessutom gör böckerna till guldgruvor att sitta och läsa tillsammans med ett barn för att sedan prata om, men glada Dunne klarar av att ta sig igenom det svåra och kan sen se bortom dessa svåra stunder och fortsätta vara världens lyckligaste unge. Jag vill bara läsa mer om dig, Dunne, och ditt lyckliga liv. Och faktiskt så får jag det! I vår kommer femte boken om Dunne. Vi ses när vi ses heter den och förväntas komma i april. Gissa om jag ska läsa den!

tisdag 22 december 2015

Önskestjärnan

Läs mer på adlibris eller bokus
Hur länge som helst har jag nu velat läsa Ingelin Angerborns Önskestjärnan. Visst ser den vintrig, mysig och lite sådär magisk ut? Jag tänkte mig att detta skulle vara som en lågstadievariant av de typiska Angerbornska böckerna med magisk realism. Det var det inte! Önskestjärnan var inte alls som jag tänkt mig och jag hade allra minst föreställt mig att det här skulle vara en absurt rolig bok!

Astrid har bråkat med sin bästa kompis Vera. Det sades en massa elaka saker och även om det kändes bra att säga allt det där dumma precis där och då så kändes det precis lika hemskt alldeles precis efteråt när allt det där dumma var sagt. Och nu är det liksom för sent och det dåliga samvetet ligger och maler som en tung sten i magen. Att sen mamma kommer och tjatar om mjölken som Astrid glömde köpa gör ingenting bättre och Astrid känner sig eländigare än eländigast. Tänk vad skönt det skulle vara om hon kunde få vara någon annan istället. Vara någon som är omtyckt och älskad och som ingen tjatar eller är dum mot.

Nya upplagan med ny framsida
När Astrid en stund senare är ute med sin mamma för att handla stannar de för att titta på stjärnorna. Det är en sån där gnistrande stjärnklar kväll och plötsligt ser de en fallande stjärna! Och när man ser en fallande stjärna får man ju önska sig något. Astrid som fortfarande känner sig låg efter eftermiddagens allt bråk önskar att hon var någon älskad och omtyckt. Tänk till exempel att få vara en... hund. Det önskar sig Astrid!

Tyvärr, för Astrid, är det nu faktiskt så att önskan slår in. Ingen verkar sakna flickebarnet Astrid, och Astrid får istället finna sig i en vardag som hunden Astrid. Och det är inte helt lätt att ställa om sig från människa till att vara hund. Ta bara maten till exempel. Hur kul och gott är det att knapra torra kulor torrfoder vareviga dag, eller att aldrig få sitta i soffan. Och det här med att gå på toaletten, sen. Glöm att Astrid tänker kissa utomhus när alla kan se. Men det är inte heller helt enkelt för en hund att klättra upp på toalettstolen.

Astrid vet inte vad hon ska ta sig till för att bli sitt vanliga jag igen. Men hon vet att det är bråttom, sakta börjar nämligen vartenda mänskligt drag som finns inom hennes hundkropp att försvinna och snart har hon kanske glömt bort vem hon egentligen är!

Även om Önskestjärnan nu inte var som jag tänkt mig, så gillade jag den skarpt. Den är faktiskt riktigt, riktigt rolig. Nyligen gavs boken ut igen med ett nytt omslag, men även detta tycker jag är lite missvisande i förhållande till innehållet. Det antyder fortfarande mer magisk och mörk stämning än vad man faktiskt får. Eller är det bara jag som tycker så?

Bosse flyttar in

Finss hos adlibris och/eller bokus
Bosse flyttar in är den perfekta boken för hundälskaren på lågstadiet. I Åsa Karsins lättlästa bok träffar vi Lea som alltid längtat efter en egen hund. Men trots hennes outtröttliga tjatande har hennes föräldrar sagt nej. Fram tills nu. För nu ska nämligen Leas mamma börja arbeta en del hemifrån och det innebär att det finns möjlighet för familjen att ta hand om en hund. Lea blir så klart överlycklig, trots att det inte alltid går som smort med den nye lille familjemedlemmen.

Bosse flyttar in varvar berättelsen om hur det går till när valpen Bosse kommer till familjen med allehanda fakta om hundar. Man får lära sig lite om olika raser, vad man bör tänka på när man skaffar hund, vad valpen behöver för grejer och så vidare. Och det är hur charmigt som helst! Bosse flyttar in är mysig, rolig och bjuder på stor igenkänning för alla med hund. Karsin varvar text som passar för den som tagit sig förbi Börja läsa-böckerna med superlätt text och även någon sida tätare skriven faktatext och jag gillar faktiskt denna spretighet. Det går liksom att hoppa över den lite tätare faktatexten om man vill och ändå få en bra helhetsupplevelse av denna lilla bok. Det blir stora tummen upp till Bosse flyttar in!

torsdag 17 december 2015

Jag var här

Finns t.ex. hos adlibris eller bokus
Codys bästa vän Meg tar livet av sig på ett motellrum. Allt är planerat in i minsta detalj och alla, inte minst Cody, är chockade. Sprudlande, livfulla Meg finns inte längre! Hon ville inte finnas längre. Hur har Cody kunnat missa att Meg mått dåligt? Hur har Meg inte ens sagt något till Cody? Är det inte sådant här bästa vänner ska kunna anförtro varandra? Megs familj är så klart utom sig av sorg och ber Cody att åka till Tacoma, den universitetsstad som Meg flyttat till för att plugga bara ett drygt halvår tidigare, för att packa ihop Megs grejer. I Tacoma möter Cody de människor Meg umgicks med, bland annat de personer som Meg delade studenthem med. Men Cody möter också Ben, killen som krossade Megs hjärta. Självklart anklagar Cody den här tvålfagre casanovan, för förutom Cody själv är Ben den person som stod Meg närmast och alltså borde han ha kunnat förhindra det som hände.

Men den största chocken kommer när Cody tar sig in i Megs dator och hittar krypterade filer som visar hur Meg varit aktiv på en självmordssajt och att någon där uppenbarligen har hjälpt Meg att både ta beslut, förbereda och planera självmordet. Cody tänker inte låta den här personen komma undan. Men hur ska hon kunna komma åt en person vars signatur på ett nätforum är det enda hon känner till?

Jag som verkligen gillade Gayle Formans Om jag stannar hade onekligen en del förväntningar på Formans senaste roman, Jag var här. Men även om jag kände tårarna stiga till bräddarna vid något tillfälle så blev jag inte lika övertygad till att låta tårarna flöda fritt till denna bok. Trots detta så tycker jag om Jag var här.  Det är en både drabbande och viktig historia. Jag tycker mycket om hur Forman låter Cody gå igenom hela spektret av känslor som kan drabba en som förlorar en närstående: sorgen, tomheten, chocken, vreden. Skuldkänslorna. Allt om hur Cody tar sig an sorgen och förlusten känns så genomäkta och likaså hur Cody sakta accepterar att hennes version av Meg inte är oklanderlig. Men kärlekshistorian. Mja, den tycker jag känns lite krystad och det är nog därför jag inte sväljer Jag var här med hull och hår. Men i övrigt: Det här är en mycket bra bok. 

Tack Modernista för rec.exet!

tisdag 15 december 2015

Pretty little liars

Pretty little liars är i första hand känd som en oerhört populär tv-serie och efter en helt ovetenskaplig studie i mitt egna lilla skolbibliotek känner jag mig rätt säker när jag konstaterar att långt ifrån alla i seriens tittarkretsar känner till att lögnerna, intrigerna och hemligheterna i tv-rutan är baserade på det
som utspelar sig i Sara Shepards böcker med samma namn.

Finns hos adlibris och bokus bl.a.
Rosewood är en stillsam förort i Pennsylvania. Här bor läkare och karriärskvinnor grannar med professorer och ambitiösa hemmafruar. Här är ungdomarna studiemotiverade, sportiga och väluppfostrade. Men idyllen får sig en törn när den fjortonåriga Alison plötsligt och spårlöst försvinner. Även om hennes bästa vänner Hanna, Emily, Spencer och Aria var där kvällen då hon försvann har de ingen aning om vad som kan ha hänt. Och de fyra tjejerna som en gång i tiden var ett så tight gäng med Alison, eller Ali som självklart nav, är nu splittrade och umgås inte längre.

Men minnet av Ali spökar fortfarande tre år efter hennes mystiska försvinnande och en dag dyker det första sms:et upp. Alis gamla kompisar får alla mystiska meddelande i form av sms, mail eller lappar som antyder att någon känner till deras hemligheter - hemligheter som bara Alison kände till. Och alla meddelande är undertecknade A. Är Alison tillbaka? Och vad är det hon vill?

Pretty little liars är onekligen en spännande historia, men litterärt sett är det här rätt torftigt. Man överöses med adjektiv, mycket kretsar kring hur någon ser ut och vad man har på sig. Överlag är det mer beskrivande text än gestaltande och tyvärr känns det ibland som att jag läser något som en högstadieelev hade kunnat skriva. Och vad gäller översättningen så tycker jag det är synd att det förekommer så många anglifierade meningar som det gör. 

Men Pretty little liars ska nu inte läsas som en litterär upplevelse, det här är ren och skär underhållning och det tycker jag Shepard gör bra, för spännande, det är den.

Tack Modernista för rec.exet!

onsdag 9 december 2015

När hundarna kommer

läs mer på adlibris eller bokus
Kommer du ihåg din första riktigt stora kärlek? Minns du hur det kändes? Minns du hur du nästan kunde ta på dina känslor, så starka kändes de? Har du glömt hur det kändes, så kommer minnena med all sannolikhet att väckas till liv om du läser När hundarna kommer. Jessica Schiefauer är fenomenalt bra på att gestalta känslospelet mellan Isak och Ester. Deras förälskelse och kärlek är förförande stark. Och på samma gång är den förgörande.

Isak och Ester träffas på en fest på våren. De känner till varandra så klart, de går ju på samma gymnasium, men det är först nu de lägger märke till varandra. Och när de första trevande stegen för att inleda något är förbi så finns det bara de två. Omvärlden försvinner liksom.

Men nu är det här inte bara en fantastisk kärlekshistoria. Isak har en lillebror, Anton. Anton håller sig mycket för sig själv, han spelar hög musik på sitt rum, vit makt-musik. Ingen lägger märke till vilka Anton har börjat umgås med. Inte förrän det är för sent. Alldeles för sent.

Den här sommaren är Anton med om att slå ihjäl en jämnårig kille. Varför? Det vet nog inte ens Anton själv. Antons medverkan i misshandeln får oerhörda konsekvenser på den lilla, stillsamma orten vid sjön. Inte minst för offer och förövares familjer. Isak anklagar sig själv för att han inte såg tecknen i tid. Ester gör allt hon kan för att stötta Isak. Men Ester är inte längre är önskad. Det är mycket som går i tusen bitar den här sommaren.

Jessica Shiefauer har berättat att hon var tonåring när John Hron misshandlades till döds. Denna händelse har lämnat spår och följt henne under alla år och det är också denna händelse som ligger till grund för När hundarna kommer. Det är en otroligt stark bok som inte går att släppa. Den är förvånansvärt snabbläst - jag sträckläste! Språket är både kärnfullt och målande, och som sagt gestaltningen är väldigt välgjord. Jag gillar också hur Schiefauer aldrig nånsin dömer det som händer, hon intar på sätt och vis ett betraktandeperspektiv som låter läsaren själv fundera kring de underliggande orsakerna till det våld som förekommer. Jag förstår så väl att Augustjuryn valde att prisa just denna bok, för även om den går snabbt att läsa så är det en bok som stannar kvar hos en länge, länge.


tisdag 8 december 2015

Konsten att skapa en tjej

Se mer på adlibris eller bokus
När Johanna Morrigan från Wolverhampton är fjorton år gammal vinner hon en poesitävling och får som vinnare komma som gäst i ett populärt familjeunderhållningsproram på TV. Johanna gör dessvärre bort sig monumentalt och efteråt bestämmer hon sig för att ta livet av Johanna. Istället skapar hon Dolly Wilde. Dolly är en häftig femme fatale med ett blixtrande munläder. Musiken blir det nya stora intresset och när Dolly är sexton har hon lyckats få jobb som skribent på ett musikmagasin och skapar succé med sina sylvassa sågningar. Alltså hoppar Johanna/Dolly av skolan och börjar på heltid lyssna på ny musik, skriva recensioner (läs: sågningar), intervjua musiker och kända eller mindre kända band, hänga med redaktionen på fester. Supa och knulla runt.

Konsten att skapa en tjej var inte min bok. Alls. Caitlin Morans bok har fått många positiva omdömen men jag gillade den inte det minsta. Faktiskt hade jag egentligen inte ens tänkt läsa klart, men nu blev det så på nån vänster. Fast jag skummade rätt så stora partier här och där. Visst, det finns några avsnitt som är lite roligare, speciellt när Dolly visar prov på sin rappa käft, men annars tyckte jag att det här var rätt så tröttsamt att läsa. Det enda Johanna/Dolly gör är att supa och knulla runt. Och så tror hon att om hon gör det så blir hon populär och ouppnåelig. Och innerst inne är hon bara en helt vanlig tonåring som vill bli kär och ha en pojkvän. Det är så synd om henne. Allt är bara så tragiskt och eländigt. Det är som att läsa en skrytberättelse, bara det att man inte imponeras för fem öre.

Supernova!

1:a boken hos adlibris eller bokus
Det är en viss tjusning med att läsa en bok som utspelar sig på en plats man känner igen eller har varit på. Att sen läsa en bok som utspelar sig på en plats man kan utan och innan eftersom man är uppvuxen där är nästan ännu häftigare. Speciellt om platsen i fråga är en ganska liten ort som inte många utanför Skåne (eller ens Malmö-Lund-området) kan peka ut på kartan. Så, välkomna till Bjärred!

Märta ska i första Supernovaboken börja skolan (tvåan) igen efter ett låååångt sommarlov som mer eller mindre regnat bort och bara varit supertråkigt. Hon har längtat så, men redan två timmar in på första skoldagen så vill hon inget annat än att få gå hem igen. De har vikarie, kompisen Ebba, som Märta suttit bredvid i skolan, har flyttat och till råga på allt så gör Märta bort sig katastrofalt på gympalektionen. Men dagen blir faktiskt bättre. För i den tomma bänken bredvid Märta får den nya tjejen, Nova, sitta. Nova är en stor tjej med stort självförtroende, Supernova, kallar hon sig själv och en superhjälte är precis vad hon är. Det syns ju också klart och tydligt på hennes tröja som pryds av ett stort stålmannen-S. Och superhjältar de utför ju så klart superhjältedåd, vilket är precis det som Märta får hjälpa Nova med när de har följe hem efter skolan.

2:a boken hos adlibris eller bokus
I alla böckerna om Supernova utförs diverse olika hjältedåd, även om vissa hjältedåd kanske ter sig något mer tveksamma. Det räddas kaniner, viktiga papper och skottas snö. Men det viktigaste hjältedådet är nog utan tvekan deras insats för att pigga upp gubben Holgersson. Det är inte utan att man blir lite varm inombords.

Det här är vardagsnära berättelser med hög fnissighetsfaktor. Okej, själva platsen är, som ni säkert förstår, inte det viktigaste i dessa böcker, men åtminstone jag tycker det är coolt. Och det tycker ju också alla Bjärredsbarn som läser böckerna.

Tre Supernovaböcker har hittills kommit ut. Det är korta kapitel och alldeles perfekt lagom långa böcker för den som börjat läsa lite mer. Åsa Öhnells böcker om Supernova är supercharmig och jag läser gärna fler böcker om Märta och Nova och om gubben Holgersson. Och om Bjärred!


3:e boken också hos adlibris eller bokus

måndag 30 november 2015

Änglafall

Finns t.ex. hos adlibris eller bokus
Det har faktiskt inte gått mer än sex veckor sen Undergångens änglar steg ned på jorden, men under dessa sex veckor har hela världen hunnit rämna. Städer är numera ödelagda, gatugängen har tagit över och fruktan inför deras våldsamheter är stor bland vanligt folk. Men ännu större är fruktan inför änglarna som varken hörs eller syns förrän det redan är för sent.

Sjuttonåriga Penryn gömmer sig i Silicon valley med sin rullstolsbundna lillasyster Paige och deras galna mamma (och då menar jag inte galen som i lite crazy, nä, vi snackar galen som i psykiskt sjuk och totalt oberäknelig galen). En natt råkar de bli vittne till hur en ängel får sina vingar avhuggna av ett gäng krigaränglar, fast än värre är att Paige medan hon försöker fly undan i sin rullstol blir bortrövad av krigaränglarna. Det enda Penryn kommer på att göra är att vårda den vingklippte och svårt skadade ängeln i förhoppningen att han ska visa henne vart de andra änglarna har fört hennes lillasyster.

Rafael, eller Raffe, som ängeln heter, vill till en början inte ha något med Penryn att göra, men hon sitter å andra sidan på trumfkort - hon har hans vingar! Och motvilligt går Raffe med på att hjälpa Penryn in i änglarnas högborg i San Fransisco för att rädda sin lillasyster.

Susan Ee debuterade med Angelfall 2012, första delen i trilogin om Penryn och tidernas slut, och har nått stor framgång med serien vars första del alltså nu finns i svensk översättning. Och jag har på känn att Änglafall kan nå framgång även här i Sverige. Detta är nämligen en riktig bladvändare späckad med action, spänning, hemskheter, demoner och ondskefulla änglar. Dystopierna är numera så många så det krävs nåt nytt och eget för att sticka ut och det tycker jag Änglafall lyckas med. Men var kommer änglarna ifrån? Vad gör de på jorden och hur kan det ens vara att människans traditionella uppfattning av änglar såsom goda varelser är så totalt fel? Det här är en serie som jag helt klart vill läsa vidare på!

Tack till Modernista för rec.exet!

Hönan som drömde om att flyga

Finns hos adlibris eller bokus
Den lilla hönan Knopps högsta önskan i livet är att få ruva ett av sina egna ägg och få se det kläckas.
Men i hela sitt liv har hon suttit instängd i en trång liten bur i hönshuset och vartenda ägg hon har lagt
har bondens fru tagit ifrån henne. Till slut blir det helt enkelt outhärdligt för Knopp. Hon ger upp. Hon slutar äta och hon slutar lägga ägg. Som alla andra sjukliga hönor blir Knopp därför utgallrad och hamnar i Dödens håla. Men än finns det lite livskraft kvar i henne. En gräsand manar henne att ta sig upp och räddar därmed Knopp från en säker död i vesslans käftar.

Men trots att Knopp faktiskt tillhör gården blir hon varken accepterad av gårdens frigående höna och tupp eller av ankorna. Men så lätt ger inte Knopp upp! Tack vare sin nyvunna frihet är hon stolt och beslutsam och hon hon tänker att marken utanför gården knappast kan tillhöra de malliga djuren på gården. Och faktiskt. Där i trädljungen hittar Knopp ett litet övergivet ägg. Hon börjar ruva det - äntligen ett ägg att ruva! Och lyckan är oändlig då den lilla bruna ungen kläcks.

Hönan som drömde om att flyga är en otroligt vacker och gripande liten saga om mödraskap, frihet och tillhörighet. Och inte minst om livets villkor. Koreanskan Sun-Mi Hwangs lilla roman går snabbt att läsa, och ändå rymmer den så mycket! Så mycket känslor, så mycket liv, så mycket symbolik. Hönan som drömde om att flyga har ett vemod över sig, men ändå spritter det av liv och hoppfullhet. Fantastiskt fin roman!

torsdag 26 november 2015

Jag och Earl och tjejen som dör

Bokus och adlibris har boken
Jag började läsa Jesse Andrews Jag och Earl och tjejen som dör med inställningen att detta skulle vara en bok á la John Greens The Fault in our stars (jag är sjukt säker på att jag läst eller hört någon jämföra Andrews bok med Greens). Jag såg alltså fram emot att skratta och att fälla någon tår, skratta lite till och slutligen storböla. Och visst har jag fnissat och skrattat högt, men några tårar har jag då absolut inte fällt. Vill man ha en gråta-bok är detta alltså helt fel bok att läsa. För även om Jag och Earl... handlar en del om både cancer och om döden så är det en totalt osentimental berättelse som istället bjuder på en väldigt uppriktig och mänsklig skildring av hur vi hanterar döden.

Gregs strategi för att överleva high school är att hålla låg profil. Inte tillhöra någon gruppering, utan vara lite tjenis med alla och i övrigt bara smälta in. Den enda Greg umgås med är Earl och eftersom de tillbringar sin tid tillsammans med att skapa film så kan han nog snarare anses som en kollega än en kompis. Men så blandar sig Gregs mamma i. Hon tycker, nej, förresten, hon tvingar Greg att börja umgås med Rachel, en tjej som går på hans skola och som Greg är bekant med. Rachel har fått veta att hon har leukemi och Gregs mamma tycker, tänker och tror att Greg kan "muntra upp henne", "få henne att tänka på något annat", "göra skillnad i hennes liv". Och eftersom Gregs mamma brukar få igenom sina idéer med tjat- och utmattningsmetoden, så går Greg med på att göra ett försök. Trots att detta totalt kommer att sabba hans image med att hålla låg profil.

Och när Rachel sen blir allt sjukare så bestämmer sig Greg och Earl för att göra en film till Rachel. För att få henne att må bättre. För det visar sig nämligen att hon i princip är den enda som faktiskt uppskattar Gregs och Earls katastrofalt pinsamma filmer. Men att göra en film till Rachel visar sig vara sjukt mycket svårare än vad de tänkt sig. Och resultatet ska vi inte ens prata om. Greg skäms ner till fotknölarna så usel är filmen.

Jag och Earl och tjejen som dör handlar alltså inte huvudsakligen om att vara cancersjuk och döende, nä, den här boken handlar om Greg. Om hur han känner det, hur obekväm han är med det faktum att han "måste" umgås med en tjej med cancer. Och hur HAN känner sig när HON blir allt sjukare, hur föbannad han blir på hennes sjukdom. Och så är Earl med på ett hörn också. Och film.

Det här är en genuint rolig roman som dessutom är väldigt originellt skriven. Förutom vanlig prosa presenteras berättelsen i såväl punktform som manusform. Dialogen är högst trovärdig, varenda svordom, mumlande och idiotiskt gapande öh är med. Liksom Gregs besatthet av kvinnobröst. Det är på gränsen till grovt, men som sagt, det är sjukt ärligt och sjukt befriande att läsa om någon som INTE säger rätt saker vid rätt tillfällen. Någon som är lite som och som känner lite som gemene man. Typ.

Steve och Earl och tjejen som dör har även filmatiserats tidigare i år och har, liksom boken, både hyllats och prisats. Här i Sverige går filmen upp på bio den 11 december!

torsdag 19 november 2015

Jan Svensson

Finns t.ex. hos adlibris och bokus
Jan Svenssons styvpappa har fått ett nytt jobb och därför är det bestämt att Jan och hans storasyster Klara ska flytta med styvpappa Niklas och pappa till Luleå på prov. Hela året i femman kommer alltså att tillbringas långt från Stockholm, långt från alla kompisar och långt från mamma. Visserligen är det sagt att de bara ska bo där ett år på prov. Men ändå.

Det är ändå lite läskigt att börja ny klass. Tänk om man inte får några nya kompisar? Hur går sånt till egentligen? Jans gamla kompisar i Stockholm har han ju känt typ hela livet, de har liksom alltid funnits där. Han minns inte att han behövde anstränga sig nåt för att de skulle bli kompisar. Så hur gör man för att inte vara för påstridig? Det är ju inte självklart att de två i klassen som hjälper till att visa runt första dagen automatiskt blir Jans nya vänner. Lika lite är det självklart att han och Nicki, tjejen i lägenheten mittemot deras och som också går i Jans klass, automatiskt ska bli kompisar (vilket pappa tycks tro). Det funkar inte så.

Jan skulle i och för sig gärna bli kompis med Nicki, men hon verkar så ombytlig. Ena stunden är hon hur pratsam som helst och berättar historier om när hon bodde i London. Andra stunder är hon tyst som muren och har ingen lust att prata alls. Det är nåt som inte riktigt stämmer med Nicki, men vad? De andra i klassen har också fattat att det är nåt som inte stämmer med Nicki, men man behöver ju inte vara elak för det.

Jan Svensson beskriver väl hur det kan vara och kännas att flytta och skaffa nya vänner, passa in. Saker som är jätteviktiga och som kan tyckas enkla och självklara för en del, men som ändå kan vara så svåra.

Johanna Lindbäck har med sina senaste böcker hittat en ny målgrupp i mellanåldersläsarna. Jag tyckte Lite ihop var skitbra när jag läste den och hade därför ganska höga förväntningar på Jan Svensson. Kanske till och med lite för höga? Jan Svensson är bra, det är inte det, och boken har precis som Lindbäcks alla andra böcker, en träffsäker ton, men ändå så stämmer det inte till hundra procent för mig. Kan vara brist på egen igenkänning? Hur som haver så är detta ändå en bok jag kommer att kunna rekommendera till många.

Magiske Gaiman

Finns bl.a. hos adlibris eller bokus
Den sovande och sländan är en sagolik upplevelse i dubbel bemärkelse. Neil Gaiman låter Snövit möta Törnrosa i denna enastående berättelse med ljuvliga guldstänkta illustrationer av Chris Riddell.

De tre dvärgarna är på väg till Drottningen, vars bröllop ska stå nästa dag. Men på vägen möter de stor oro. En farsot sprider sig nämligen i grannlandet och denna farsot försätter alla levande väsen i djup sömn. Allt började för längesedan då en ung kvinna stack sig på en slända och föll i en djup förtrollad sömn. Men den förtrollade sömnen drabbade inte bara den unga kvinnan - hela hennes slott föll i sömn! Många unga tappra riddare och prinsar har under årens lopp försökt ta sig in i slottet för att väcka den unga kvinnan med en kyss, men för varje år som gått har de törnrosor som vuxit upp kring slottet gjort det alltmer svårforcerat och numera är slottet helt övervuxet. Nyligen började den förtrollade sömnen sprida sig utanför slottet och en efter en faller nu städerna och dess invånare i dvala.

När Drottningen får beskedet om sömnen som plågar människorna förstår hon att hon, om någon, kan besegra farsoten. Hon har trots allt själv överlevt en djup årslång sömn. Bröllopet skjuts upp och Drottningen iklär sig sin rustning och brynja för att tillsammans med de tre dvärgarna som följeslagare väcka den unga kvinnan för att häva förtrollningen och bekämpa den magiska sömn som hotar hennes kungarike.


Förutom att det här är en otroligt vacker bok, så är det också en väldigt vacker saga som Gaiman väver ihop och trots det oväntade slutet får Gaiman det ändå att kännas så självklart på något sätt. Jag älskar det!



tisdag 17 november 2015

Som stjärnor i natten

Finns t.ex. hos adlibris och bokus
"Är det här en bra dag att dö på?" Det är vad Theodore Finch frågar sig när han står på det smala utsprånget till skolans klocktorn sex våningar upp. Det är inte första gången Finch, också känd som skolans freak, balanserar på kanten uppe i tornet. Det är inte heller första gången han funderar på att dö. Men när han står där upptäcker han att han inte är ensam. Bara nån meter ifrån honom står en skräckslagen tjej och Finch inser att hon är uppe i tornet i samma ärende som han själv. Finch känner igen tjejen som Violet Markey, en av skolans populärare tjejer. Finch hjälper Violet att backa, men nerifrån marken, där nu en mindre skara elever har samlats ser det ut som att det är Violet som hjälper Finch och ryktet om att Violet är skolans hjälte börjar spridas.

Violet har ända sedan hennes storasyster omkom i en bilolycka, en bilolycka som Violet själv överlevde, slutit sig inom sig själv. Allt som tidigare betydde något, som tidigare skänkte glädje är nedpackat och undanskuffat under sängen. Violet har helt enkelt tryckt på pausknappen och satt livet på vänt. Hon väntar på att känna sig redo igen.

Men Finch tänker inte låta sig vänta. Han har redan fallit för Violet och med en envishet och framfusighet utan dess like och med förevändningen att de måste genomföra ett skolprojekt tillsammans börjar Finch sakta men säkert bryta sig igenom Violets skal. Och Violet låter honom komma in. Hon trycker på play igen. Medan Finchs eget liv istället börjar gå i slow motion.

Som stjärnor i natten är Jennifer Nivens hyllade ungdomsromandebut. Det är en finstämd och vacker berättelse som omväxlande är skriven ur Violets respektive Finchs perspektiv. Jag var rätt säker på att jag skulle tycka om Som stjärnor i natten och jag var beredd på känslostormar. Några tårar fällde jag dock aldrig. Istället blev jag bara förbannad. Det är tidigt uppenbart att Finch är manodepressiv eller bipolär. Nu råkar det tyvärr vara så att Finch kommer från en trasig och splittrad familj och alla runt omkring honom uppträder med en valhänthet som inte borde få ursäktas. Det funkar inte att förklara sin sons eller sin brors beteende med ett "han brukar göra så" när det är så tydligt att han inte mår bra. Och varför kan inte hans kurator göra mer? Men jag blir också så fruktansvärt arg på Finch som inser att han kommer att såra Violet förr eller senare. Violet som äntligen börjat leva igen.

Jag tycker att det är jättebra att Niven skriver om psykisk ohälsa, speciellt eftersom det är väldigt vanligt och speciellt som många inte vet hur man ska hantera det. Som stjärnor i natten är också en stark berättelse om sorgearbete och läser man Nivens efterord förstår man också varför hon lyckats så väl med att förmedla Finchs och Violets karaktärer.

tisdag 10 november 2015

Monstrumologen

Köp den hos adlibris eller bokus
Rick Yanceys Monstrumologen passar synnerligen väl till att läsas kring Halloween och Allhelgonahelgen, och det var precis vad jag gjorde. Monstrumologen är en skräckälskares dröm och är en riktigt rälig och ruggig historia. Här bjuds på gotisk skräck som är både blodig, köttig och kväljande. Men Yancey klarar trots det att hålla det på en snygg nivå, för precis som en skräckfilm lätt kan gå till överdrifter så kan även en skräckroman balla ur. Dock inte denna och det kan man nog delvis tacka den gotiska inramningen.

Monstrumologen inleds med att förklara att den text vi kommer att få läsa är en ren- och något omskriven version av en nu avliden mans anteckningsböcker. Såsom assistent till doktor Pellinore Warthrop skrev nämligen den nu avlidne Will Henry ned sina erfarenheter och upplevelser under sin uppväxt och åren i doktorns tjänst. Och innehållet i anteckningsböckerna har länge varit en väl bevarad hemlighet. För doktorn var ingen doktor i vanlig bemärkelse, nej, doktor Warthrop var doktor i monstrumologi.

Själva dagboksanteckningarna, signerade Will Henry, börjar år 1888, då den föräldralöse Will bara är tolv år gammal, och beskriver det nattliga besök som utgör upprinnelsen till det äventyr som därefter följer. En man kommer med kvarlevorna av en ung flicka OCH kvarlevorna av det monster som har ätit av henne. Monstret är en anthropophag, en huvudlös, våldsam varelse som sliter sönder sina byten med den enorma vasstandade mun som sitter mitt på dess bröstkorg. Att det här monstret upptäcks nu är ingalunda någon slump utan tydliga tecken pekar mot att en hel koloni anthropophager har satt bo i närheten, en koloni vars utbredning är livshotande för människorna som bor i trakten. Det enda riktiga att göra är att utplåna de bestialiska monstren. Uppdraget går så klart till doktor Warthrop.

Att boken utger sig för att vara en renskrivningen av dessa hemliga anteckningsböcker skänker en känsla av autenticitet till romanen och gör läsningen mycket mer intressant. Men vem är denne man som utför renskrivningen? Honom hade jag velat veta lite mer om. Då Monstrumologen är en renskrivning av endast tre av totalt tolv anteckningsböcker antyds det alltså fler kommande delar, men utan att för den sakens skull lämna läsaren med någon cliffhanger, vilket jag faktiskt gillar. Det hade nämligen inte riktigt funkat utifrån de ramar som Yancey diktat upp. Monstrumologen kan absolut läsas för sig och förhoppningsvis kan följande delar (jadå, det kommer fler delar!) också läsas fristående.

Jag som gillar att läsa skräck tyckte Monstrumologen var förträfflig läsning! Yancey har fångat den något ålderdomliga stilen i Will Henrys anteckningar väl och jag kommer att tänka på både Lovecraft och Stoker under läsningens gång.

Tusen tack till Modernista för rec.exet!

måndag 9 november 2015

Tiggarflickan

Bl.a. bokus och adlibris har boken
Alice Munro -"den samtida novellkonstens mästare"! Så löd motiveringen när Munro 2013 tilldelades nobelpriset i litteratur. Så att Munro skriver noveller är ju allmänt känt. Och just därför blev jag lite förvånad när jag läste Tiggarflickan. För just Tiggarflickan känns mer som en sammanhängande roman än en novellsamling. Visst går det att läsa novellerna eller kapitlen fristående, men det blir lite ad hoc om man skulle göra det. Till exempel är det bara i första kapitlet som man får förklarat vem Flo är och utan att ha läst föregående noveller/kapitel hade sista novellen/kapitlet knappast gjort något större intryck.

Novellsamling eller inte, Tiggarflickan handlar om Rose som växer upp i ett enkelt arbetarhem i den fattiga delen av staden Hanratty i Ontario, Kanada. Men Rose har läshuvud och får ett stipendium som gör det möjligt för henne att ta sig upp ur de enkla förhållandena och möjliggör giftermålet med den förmögne företagarsonen Patrick. Alla avundas hennes kap och Rose njuter av att vara i centrum för Hanrattybornas avund. Och Patrick dyrkar marken Rose går på, men Rose själv kan inte förmå sig till att älska Patrick. Och redan innan bröllopet är ståndet är det dömt att misslyckas. Men Rose tar sig vidare i livet, hon försörjer sig som skådespelare och föreläsare, hon har förhållande med olika män och hon ingår i olika sociala sammanhang. Men var finns lyckan nånstans? Är hon någonsin lycklig?

För mig framstår Rose som en väldigt osympatisk människa. Visst kan man tycka synd om Rose och förstå hennes ständiga strävan och sökandet efter bekräftelse och kärlek - för ingetdera tycks hon ha upplevt under sin barndom, men samtidigt tycks Rose själv helt oförmögen att älska någon tillbaka och därför kan jag helt enkelt inte tycka om henne. Det är därför heller inte så konstigt att hon framstår som en väldigt ensam människa. Rose tar för sig men drar sig inte för att trampa på någon annan. Hon ljuger eller hittar på historier för att få uppmärksamhet och få andra att tycka bättre om henne. Hon vill hela tiden passa in, vara rätt, få bekräftelse och det drastiska, ibland desperata, i hennes handlingar blir så fult. Tiggarflickan gavs ursprungligen ut i Kanada med titeln Who do you think you are? en mycket mer passande titel enligt mig, för frågan är om Rose ens själv vet vem hon egentligen är.

Mitt första möte med Munro gav inte den mersmak jag hoppats på eller som jag kanske förväntade mig. Tiggarflickan är dyster och grå och ful diskbänksrealism. Och till en början tyckte jag inte ens om boken, tråkig och oengagerande, tyckte jag, men det tar sig och efter en knagglig inledning följer såväl mer engagerande som fantastiskt engagerande kapitel/noveller. Men genom alla noveller vilar en tung stämning. En hopplös stämning. Det känns som att det aldrig kommer att finnas lycka hos Rose. Hon kommer att fortsätta söka efter bekräftelse och hon kommer tyvärr aldrig att hitta någon som hon kan leva i samförstånd med. Och det känns både tragiskt och sorgligt. 

Men Munro beskriver allt detta lysande. Ibland subtilt ibland mer kraftfullt - men hela tiden precis lagom och det är skickligt.

måndag 2 november 2015

Färjan

Finns t.ex hos adlibris och bokus
Under läslovsveckan har jag ägnat den egna läsningen åt skräck och rysare och lagom till Allhelgonahelgen var det dags att börja läsa den av mig efterlängtade Färjan. Ända sen jag först
hörde att Mats Strandberg skrev på en skräckroman har jag sett fram emot att läsa vad han åstadkommit. Och jodå, nog valde jag rätt bok för Allhelgonahelgen.

Baltic Charisma lägger ut från Stockholm med destination Åbo. Tolvhundra passagerare ser fram emot ett fullspäckat dygn av avkoppling, fest och fylla. Men den här finlandskryssningen kommer varken att bli avkopplande eller festlig och den kommer definitivt inte att sluta trevligt. För med ombord har några skuggvarelser, något gammalt och ondskefullt, slunkit med som kommer att äventyra både passagerarnas såväl som besättningens liv. Och kanske står till och med hela mänsklighetens fortlevnad på spel?

Strandberg låter läsaren bekanta sig med vitt skilda personer på Baltic Charisma. Här är partytjejerna som tänker festa tills solen går upp, det äldre paret som firar bröllopsdag, här finns ensamresenären som äntligen vågat sig på att bryta ensamheten hemma och ge sig ut på ett äventyr och här finns den luttrade säkerhetsvakten och den bittre före detta hyllade schlagerstjärnan som nu leder underhållningen och tvingas lyssna på medioker karaoke kväll efter kväll. Och undan för undan väcker de olika karaktärerna sympatier eller antipatier eller rent av igenkänning och självklart tycker man så klart bättre om vissa än andra. Men efterhand som katastrofen ombord inleds och en efter en av karaktärerna tas av daga, vet man som läsare att ingen av dem går säker och att Strandberg kanske rent av kommer att döda dem alla! Det är otroligt intensivt och spännande. Berättartekniken med korta kapitel och de ständiga växlingarna mellan olika personer skapar ett ordentligt driv och sug att läsa vidare med förhoppningen om att ens favoriter åtminstone ska få överleva.

Färjan är både ohygglig och blodig. Alla som en gång åkt färja, eller ännu hellre någon kryssning, kommer att känna igen både miljöer och de stereotyper som alltid tycks finnas ombord. Den isolerade miljö som en färja utgör är också på många sätt och vis ett perfekt scenario för en skräckberättelse - dels såsom isolerat fartyg ute på havet och dels med sina många och trånga korridorer och skrymslen. Det är en något klaustrofobisk miljö som måste vara tacksam för en författare inom genren att jobba med. Strandberg lyckas helt klart utnyttja miljön till fullo och dessutom skapa en nagelbitande stämning. Plus i kanten också för att berättelsen inte spårar ut helt och hållet á la John Ajvide Lindqvist (som jag gillar väldigt mycket men som brukar ha lite väl koko slut). Tummen upp för Färjan, alltså!

söndag 1 november 2015

En saga om tidens väsen

Finns hos bl.a. adlibris och bokus
Det här kan vara den mest intressanta bok jag läst i år. Ruth Ozekis En saga om tidens väsen är lite svår att greppa men är samtidigt otroligt fascinerande. Hur förhåller vi oss till tid och rum? Hur djupt påverkas vi av det förflutna? Hur mycket av Ozekis roman är saga/fantasi och hur mycket är verklighet? Liksom Schrödingers katt känns romanen emellanåt som ett filosofiskt tankeexperiment som sträcker sig långt utanför den här romanens ramar.

En saga om tidens väsen berättar om hur Ruth, en författare bosatt på en liten ö utanför Kanadas kust, en dag hittar en uppspolad matlåda med Hello Kitty-motiv, omsorgsfullt inlagd i en fryspåse, på stranden. Hon tar med sig lådan hem och finner ett exemplar av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt omgjord till dagbok skriven på både engelska och japanska av en sextonårig tjej som heter Nao.

Nao, uttalas som engelskans now, berättar i dagboken om sitt liv, om hur hon växte upp i Kalifornien men fick flytta tillbaka till Japan när Naos pappa förlorade sitt jobb på ett IT-företag i USA. Nao berättar om hur svårt hon har haft för att anpassa sig till det japanska livet, hur hon blivit trakasserad och mobbad i skolan, hur hennes far, som inte lyckas hitta något nytt jobb i Japan, blivit allt mer deprimerad och surfar på självmordscommunitys på nätet. Hon berättar om sin gammelmormor Jiko, en zenbuddhistisk nunna på etthundrafyra år som uppmanar Nao att skaffa sig en supapawa för att hantera sina plågoandar! Och hon berättar om sin gammelmorbror som var kamikazepilot under andra världskriget och som offrade sitt liv för Japan.

Ruth dras in i Naos berättelse och hon inser så klart att dagboken måste ha skrivits för flera år sedan, att den under flera år färdats över oceanen, men ändå känns det som att hon och Nao lever i samma nu. Ruth till och med tänker att hon måste hitta Nao och stoppa henne från att begå det självmord som flickan antyder att hon kommer att göra. Hur kan något som skrevs för flera år sedan tala så tydligt i detta nu?

En saga om tidens väsen känns mer komplex än jag ens kan försöka beskriva och jag tänker inte heller försöka mig på någon analys för det är tillräckligt svårt att bara skriva ned mina tankar något sånär sammanhängande nu. Men, och så mycket kan jag i alla fall säga, jag gillade vad jag läste, (Trots att jag till viss del störde mig på fotnoterna med översättningarna av japansk slang som jag var tvungen att bläddra tillbaka till mer än en gång.)  även om det tog sin lilla tid, för det här är inte någon bok som man skyndar sig igenom. En saga om tidens väsen kräver både sin tid och uppmärksamhet. Den filosofiskt lagde kan säkert spinna vidare på flera av bokens tankar. Och trots den kvantfysiska lektionen så är jag himla glad för den här läsupplevelsen. Tusen tack bokcirkeln, utan er hade denna fina säkert gått mig totalt förbi! 

torsdag 22 oktober 2015

Fördjupade studier i katastroffysik

Som pocket hos bokus eller adlibri
Det här kan vara en av de mest intellektuella romaner jag läst! Eller så är det bara formen och upplägget som lurar mig. Fördjupade studier i katastroffysik är nämligen upplagd som en universitetskurs, som inleds med kursplan (litteraturlista) och som avslutas med en sluttentamen med flervalsfrågor. Referenser till känd såväl som okänd litteratur, filmer och andra verk bidrar också till den här akademiska känslan av högintellektuellt litterärt verk (se Pessl 2006)

Olyckligt nog har jag läst den här boken uppdelad i omgångar, vilket gjort mitt tillgodogörande av romanen väl upphackat. (Jag var alldeles för optimistisk som påbörjade egenläsningsbok samtidigt som jag hade en massa jobbläsning att ta tag i). Men väl utläst så inser jag att även om jag läst den i ett sträck så hade jag nog inte fått mer klarhet i berättelsen. Mycket förblir gåtfullt. Även efter sluttentamen. Och jag är rätt säker på att jag inte skulle få nån aha-upplevelse även om jag väl läste om den. Och trots detta så vill jag läsa om den. För det här är nämligen en sådan bok som definitivt tål flera omläsningar.

Fördjupade studier... handlar om Blue van Meer och hur hon och hennes pappa, den karismatiske professor Meer, beslutar sig för att ge upp sitt nomadiska liv under Blues sista år i high school. I den nya skolan dras Blue in i gänget av några elever med brokig bakgrund som den gåtfulla filmläraren Hannah Schneider knutit kring sig. Redan i första kapitlet framkommer att Blue finner Hannah död. Huruvida hon är bragt om livet eller om hon själv tillfogat sig skadorna är oklart, men detta är gåtan som man som läsare väntar sig bli löst i slutet av boken. Men allt eftersom Blue berättar bakgrunden och skeendet fram till Hannahs död tillkommer snarare fler gåtor än svar.

Precis som jag hört andra påstå tidigare så har Fördjupade studier... drag som påminner om Den hemliga historien. Collegemiljön i Den hemliga historien är visserligen ersatt med high school-miljö, men här finns det initierade gänget med sin dyrkade handledare, en mordgåta, intellektuella samtal och flera andra liknande drag. Men till skillnad från Den hemliga historien som jag störtgillade från första sidan så ter sig Fördjupade studier i katastroffysik mer ojämn. Visserligen börjar berättelsen spännande, men själva handlingen är inte direkt exalterande förrän kanske någon gång i mitten igen och sen åter igen i slutet.  Men jag älskar Marisha Pessls broderande språk! Och jag älskar hela det här akademiska draget. Och hennes "visuella hjälpmedel", alltså illustrationerna i romanen som Pessl själv tecknat. Och jag tycker mycket om att det här är en bok som kräver mitt tålamod och min tid. Här går inte att snabbläsa inte. Och titeln är fantastisk.

Trots svagheter i framför allt tempo, så hoppas jag att jag kommer att hitta tid till att läsa om den här boken. Innerligt hoppas jag det (även om jag vet att det här med att både finna tid till omläsning och tillåta sig att unna sig omläsning sällan är prioriterat hos mig). Men först måste jag låta romanen och dess historia vila och sjunka in. Lite till. 

torsdag 15 oktober 2015

Svart sommar

Finns att köpa hos adlibris eller bokus
Annies mamma har ärvt ett gammalt torp, Svärtan, av sin farmor och istället för att åka till Spanien för att hälsa på morfar på sommarlovet som man alltid annars brukar göra, så driver Annies mamma igenom att man ska tillbringa sommarlovet i torpet. Varken Annie, storasyster Wilma eller Hakim, mammas sambo är speciellt begeistrade. Torpet ligger ute i tjottahejti, det finns absolut inget kul att göra där. Torpet är i stort behov av renovering och dessutom ser den här sommaren ut att regna bort. Kul det här sommarlovet kommer bli, typ.

Men det gamla torpet ruvar så klart på hemligheter. Det börjar med att deras hund, Sessan, vägrar att ens kliva över tröskeln till torpet. Hellre sover hon ute på trappen i regnet hela natten. Golvet i köket lutar på ett konstigt vis och det finns en låst lucka ner till en källare under köket. Och redan första natten drömmer Annie konstigt. Dessutom luktar det skunk i den gamla pigkammaren som Annie delar med Wilma och stanken blir bara värre för var dag.

Det är visst inte bara Annie som drömmer konstigt. Även Hakim plågas av drömmar och för Hakims del är det så illa att han inte ens kan sova och till slut får han nog och sticker tillbaka till stan. Annie och Wilma vill också tillbaka till stan, lukten i torpet blir ju bara värre och värre. Annies mamma menar att de inte kan lämna torpet innan de hittat det som luktar så äckligt. Så mamman fortsätter riva ner tapeter, måla om, skrubba och städa, men lukten försvinner inte. Och Annie fortsätter att drömma konstiga drömmar. I en anteckningsbok skriver hon ner sina drömmar som ter sig mer och mer verkliga. När hon läser sina anteckningar tycker hon sig skönja ett mönster...

Åsa Anderberg Strollo skriver lysande ungdomsromaner! Jag tycker jättemycket om hennes tidigare böcker, men hennes första mellanåldersbok tycker jag tyvärr är alldeles för tam. Svart sommar säljs in som en bok á la Ingelin Angerborn, lite mysrysare alltså, bara det att det aldrig blir läskigt. Lite småkusligt och mystiskt på sin höjd kanske, men den känslan går tyvärr över alldeles för snabbt. Relationerna sinsemellan de olika karaktärerna känns vidare rätt diffusa. Mamma och Hakim bråkar. Varför? Annie gör i slutet uppror mot både mamma och Wilma. Varför? Jag märkte aldrig att det förelåg en tydlig konflikt mellan syskonen. Ja, här ligger lite för mycket på ytan och en del detaljer känns för konstruerade. Nu låter detta som en sågning, men jag tycker trots detta att Svart sommar är en spännande bok, det är bara Anderberg Strollos hantverk jag är lite besviken på.

tisdag 13 oktober 2015

I huvudet på Colin Fischer

Finns bl.a. hos adlibris eller bokus
Möt fjortonårige Colin Fischer! Colin är ett geni! Han har ett fantastiskt minne och en extraordinär slutledningsförmåga och han ser samband och mönster där andra bara ser kaos. Colin tycker mycket om Sherlock Holmes, knaprig mat och att hoppa på studsmatta. Han tycker däremot inte om färgen blå, höga ljud, mjuk mat eller att någon tar på honom. Colin har Aspergers och High school har precis börjat.

Att det kommer bli tufft för Colin i den ännu tuffare miljön som en amerikansk high school ofta utgör, förstår man som läsare. Första dagen slutar knappt innan den ens hunnit börja med att Colin blir döpt i en av toaletterna av värstingen och översittaren Wayne Connelly. Och Colins föräldrar är givetvis bekymrade hur resten av terminen, läsåret, high school ska gå. Men Colin vill lära sig att klara sig själv. Utan handledare Marie som fram tills nu funnits vid hans sida i skolan.

Med sig har Colin ständigt sin Anteckningsbok som han skriver ner betraktelser och sådant han vill undersöka mer.
"Wayne Connelly är stark som tre normala nybörjare på high school. Kost och motion? Undersök." 
Colin har också memorerat kort med olika ansiktsuttryck och där det står saker som FÖRVÅNAT, LYCKLIGT, NERVÖST ovanför. Detta för att hjälpa honom att tolka folks olika leenden och reaktioner och därmed kunna klara av sociala situationer.

Författarna Ashley Miller och Zack Stentz gör en väldigt fin gestaltning av en kille med en diagnos inom autismspektrat. Colin är varmt och humoristiskt tecknad utan att någonsin bli förminskad eller förlöjligad. Att det sociala samspelet är en stor svårighet för Colin är ju inte svårt att räkna ut och en del "relationsintriger" förekommer så klart i handlingen, men huvudintrigen är en brottsgåta.

En pistol hittas i matsalen och avbryter abrupt födelsedagsfirandet av Melissa, Colins klasskamrat och i stort sett den enda som är genuint schysst mot Colin. Självklart får översittaren Wayne Connelly skulden, men Colin som var där och bevittnade allt får det inte att gå ihop. Alltså bestämmer sig Colin för att bevisa att Wayne, hans egen värsta plågoande, faktiskt är oskyldig.

I huvudet på Colin Fischer är lite som en lightversion av Mark Haddons Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Det förekommer lite fler stereotyper och berättelsen är något mindre djupsinnig men det är fortfarande en varm, rolig, lärorik och framför allt mycket läsvärd bok.

söndag 27 september 2015

Ivanhoe

Vem har inte sett filmen Ivanhoe? Kanske inte hela, men åtminstone scener ur den. Och har man nu missat att se ens en liten snutt av den när man zappat mellan tv-kanalerna på nyårsdagen så känner ändå de allra flesta till att det varje nyårsdag går en evighetslång riddarfilm på tv.

Jag har aldrig sett hela filmen, men väl många snuttar och scener. Har dock aldrig fastnat så pass länge att jag funnit det värt att se hela. Och eftersom filmen aldrig fallit mig i smaken så hade jag därför inga större förväntningar på boken när jag nu tog tag i den. Men döm om min förvåning när jag märkte att jag faktiskt gillade Walter Scotts klassiska riddarroman! Och att Ivanhoe faktiskt både är spännande och stundtals humoristisk!

Det jag däremot var förberedd på var alla ädla och nobla känslouttryck, den så kallade ridderligheten, de fagra möerna och de bryska männen samt makthunger från både adel och kyrka. Faktiskt var det lite som att kolla på ett avsnitt av Game of thrones. Minus drakarna då. Och något mindre mängd blodspillan också. Men det händer minst lika mycket som i ett avsnitt av nämnda serie. 

Ivanhoe utspelar sig i 1100-talets England under en tid då England befolkades av både saxare och normander som båda ville sitta på makten. Kung Richard Lejonhjärta har gett sig ut på korståg men på vägen hem har han tillfångatagits. Under tiden försöker hans egen bror, prins Johan, utmanövrera kungen och ta hans plats istället. Prinsen är dock illa omtyckt och för att vinna över befolkningen på sin sida anordnar han tornerspel. Det är under en sådan tornering som en okänd riddare, som senare ska visa sig vara Ivanhoe, går vinnande ur striderna med hjälp av den mystiske Svarte riddaren.

Ivanhoe är son till Cedric, saxarnas ledare, som förvisat sin son då han förälskat sig i den vackra lady Rowena och istället anslöt sig Ivanhoe till Richard Lejonhjärtas korståg. Lady Rowena har under tiden blivit bortlovad till Athelstane, Cedrics tronarvinge, men lady Rowenas hjärta tillhör Ivanhoe och hon försöker få Cedric att förlåta sin son.

Ivanhoe blir under torneringens andra dag svårt sårad men tas omhand av juden Isak och hans sköna dotter Rebecka. Av den anledningen blir han därför också tillsammans med dessa samt Cedric, den undersköna lady Rowena och hennes trolovade Athelstane bortrövad av några normandiska herrar som kärat ned sig i de vackra kvinnorna och som därför beslutat sig för att helt enkelt vinna kvinnornas hjärtan med våld. Men med lite list från Cedrics narr, en viss fribonde vid namn Locksley och den mystiske Svarte riddaren lyckas man rädda livet på både saxar och judar. 

Att Ivanhoe gett romanen dess titel förvånar mig lite då han egentligen bara förekommer inledningsvis. Merparten av romanen ligger han skadad och orörlig medan istället juden Isak och hans starka dotter Rebecka tar desto större plats i handlingen. Det är hjärtskärande att läsa om hur Rebecka blir olyckligt kär i Ivanhoe, för hon vet att han aldrig kan bli hennes. Istället väljer hon att ge upp sin kärlek för all framtid. Fortsättningsvis när jag hör titeln Ivanhoe kommer det snarare att vara Rebecka jag tänker på, för enligt mig är det hon som är romanens starkaste karaktär. 

lördag 26 september 2015

Helgas dagbok

I pocket hos bokus eller adlibris
Helga Weiss är nio år när hon börjar skriva i sin dagbok 1938. De första anteckningarna handlar om hur hon oroar sig över mobiliseringen. Tjeckerna mobiliserar! Mamma och pappa lyssnar ständigt på radion och skyddsrum inreds i hela Prag. Så den 15 mars 1939 går tyskarna in i Tjeckoslovakien och landet hamnar under Tysklands "beskydd". De antijudiska lagarna blir fler och fler, Helgas pappa förlorar sitt arbete och Helga får inte längre gå i skolan. Beskedet om "transporter" kommer och varenda judisk familj i Prag börjar packa, städa, baka för att förbereda sig inför kallelsen. Till slut kallas även familjen Weiss och i december 1941 anländer de till Theresienstadt. Helga skriver och gör teckningar i sin dagbok om hur livet fortgår i lägret: hur man arbetar, går i skolan, hur en del vakter ser mellan fingrarna medan andra vakter beter sig som tyranner. Hon skriver om små stunder av glädje och lycka och om desto fler stunder av modfälldhet och förtvivlan. Under tre år skriver Helga i sin dagbok innan hon och hennes mamma deporteras vidare.

Det som slår mig när jag läser Helgas dagbok är hur förhållandevis humant människorna i Thersienstadt ändå behandlades. De fick behålla sina egna kläder, slapp långa uppställningar och kunde till och med anordna kulturella tillställningar som teateruppsättningar, konserter och föredrag. De tilläts med andra ord fortfarande behålla en del av sitt mänskliga värde. Men att Thersienstadt mer liknade ett getto mer än ett läger var så klart nazisternas avsikt då lägret användes i propagandasyfte för att visas upp för omvärlden och för merparten av de som anlände till Thersienstadt blev lägret inte mer än ett transitläger innan vidare deportation. Att komma till Auschwitz från detta måste så klart ha varit en chock då fångarna från Thersienstadt säkert väntade sig något liknande.

En annan reflektion är hur Helga beskriver tiden innan deras kallelse kom var. Hur judarnas liv sakta men säkert begränsades och hur man, när man började höra om transporterna, förberedde sig genom att städa och fixa, och den aningslöshet som rådde. Man verkar ha varit så säkra på att få komma tillbaka! Men vad skulle man tro?

Helgas dagboksanteckningar slutar med att hon och hennes mamma återkommer till Prag ("äntligen hemma.") men Helgas dagbok innehåller även en intervju med Helga där hon berättar mer om tiden i de läger hon satt i samt om hur hennes liv såg ut efter kriget. Helgas dagbok består av de anteckningshäften och skisser som Helga skrev och ritade under tiden i Thersienstadt och som hennes morbror gömde undan genom att mura in dem i en vägg när Helga och hennes mamma deporterades. Efter kriget kompletterade Helga dagboksanteckningarna genom att skriva ner sina minnen och upplevelser på lösblad. I ett förord till dagboken förklaras att den dagbok vi läser är starkt bearbetad och att kronologin inte alltid är helt säker, men Helgas dagbok utgör inte desto mindre ett viktigt dokument såsom ögonvittnesskildring inifrån koncentrationslägren. Av alla cirka 15000 barn som deporterades till Thersienstadt och Auschwitz överlevde enbart några hundra. Helga Weiss är en av dem.

onsdag 23 september 2015

Oliver Twist

Oliver Twist tillhör en av Charles Dickens mest lästa och omtyckta romaner och skildrar fattigEnglands liv och orättvisor utifrån en föräldralös pojkes perspektiv.

Olivers mamma dör då hon föder Oliver på fattighuset. Då fadern är okänd får Oliver växa upp på barnhem. Oliver är klen och liten till växten men anses, precis som alla olyckliga föräldralösa barn, ställa till besvär och droppen för föreståndarna på barnhemmet blir då han ber om extra portioner av fattigmansvällingen. Hur har han mage att! Så vid tio års ålder kickas han ut från barnhemmet för att istället bli lärling hos en begravningsentreprenör. Hos denne blir han, om möjligt, än mer illa behandlad och rymmer därför. Men inte heller nu får den stackars ensamme och olycklige Oliver det bättre. I London hamnar han nämligen i klorna på skurken och hälaren Fagin - juden, som vill lära upp Oliver till att bli en riktigt lönsam ficktjuv.

Tyvärr, för Fagin, är nu Oliver inte riktigt lämpad för detta kriminella liv och olika omständigheter gör att Oliver lyckas smita och blir istället omhändertagen av godhjärtat folk. Men lyckan för Oliver är dock endast kortvarig och snart har Fagin dragit in honom i sitt skurknät igen.

Oliver Twist skrevs som följetong som med jämna mellanrum kom ut i små häften. Oliver Twists äventyr och lidande engagerade och gjorde följetongen till en succé. Klart att man ville läsa om stackars Oliver som försöker ta sig ur sitt elände. Och Oliver Twist var såklart bästa underhållning också med alla sina stereotyper till karaktärer. Man bör alltid läsa en klassiker med glasögon från den tid då romanen blev till, men det är svårt att i nutid inte reagera över en del av karaktärsbeskrivningarna. Herregud vilken människosyn! Och alla stereotyper sen! Oliver är den genomgodaste av genomgoda och Fagin är den girige ondskefulle juden. Inte mycket till nyanser här inte. Men det är något jag får försöka ha överseende med. Berättelsen står sig helt klart fortfarande, vilket inte minst alla adaptioner, nytolkningar, filmatiseringar och dylikt skvallrar om, tänk till exempel bara tillbaka på SVT's julkalender Tjuvarnas jul för ett par år sen.


fredag 18 september 2015

Baskervilles hund

Arthur Conan Doyle skapade mer eller mindre den moderna detektivromanen i och med sin karaktär Sherlock Holmes, en karaktär som gjorts odödlig och som fortfarande idag är aktuell i diverse media. The Hound of the Baskervilles, eller på svenska: Baskervilles hund, publicerades ursprungligen som följetong i en tidning 1901-1902 och har, enligt baksidestexten på den utgåva jag läste, av många deckarkännare kallats för den bästa detektivromanen. Nånsin! Ett mästerverk alltså.

Ett klurigt fall med en död adelsherre, en gammal släktförbannelse och en ogästvänlig hed som sätter fart på fantasin. Och självklart en observant och skicklig detektiv med kusligt skicklig slutledningsförmåga. Dessa ingredienser utgör grunden till Baskervilles hund som inleds med att Sherlock Holmes och hans gode vän och assistent Doktor Watson får besök av Doktor Mortimer på Baker Street i London. Doktor Mortimer är bekymrad över ett plötsligt dödsfall på en av hans patienter och bekanta, slottsherren Sir Charles Baskerville. Denne Baskerville hittades nyligen död alldeles vid heden som gränsar till hans ägor. Då inga yttre tecken på våld går att finna, förmodas det att den gamle mannen dött av hjärtsvikt. Men det uppskrämda ansiktsuttryck som man fann honom med och det faktum att grannarna hört ylanden och även sett en jättelik hund stryka omkring ute på heden nattetid väcker liv i den gamla sägnen om en jättelik spökhund som är starkt förknippad med familjen Baskervilles historia.

Mortimer har före det här fallet aldrig ansett sig vidskeplig, men nu vet han inte längre vad han ska tro på. Att forska mer i dödsfallet tycker Mortimer verkar lönlöst, men han är desto mer angelägen om att få hjälp och råd med vad han ska göra med den unge avlägsne släkting som nu kommit hela vägen från Amerika för att ta över godset. Mortimer fruktar nämligen att även den unge arvingens liv är i fara.

Doyle skriver med humor och list och lägger upp fallet med flera ledtrådar som den uppmärksamme läsaren kan fånga upp och som pusslas ihop i bokens sista kapitel. Det är spännande läsning och jag både gillar och ogillar den geniala men också oerhört dryge Holmes. Jag blir, vilket jag verkligen inte trodde, klart sugen på att läsa fler Sherlock Holmes-berättelser.

måndag 14 september 2015

Dr Jekyll & mr Hyde

Finns hos adlibris och bokus
Robert Louis Stevensons psykologiska skräckberättelse Dr Jekyll & mr Hyde må vara kort, men helt enkelt är den inte, i både den ena och andra bemärkelsen.

Romanens handling är i stora drag välkänd och berättar om hur advokaten Utterson bekymrar sig över sin gode vän Dr Henry Jekylls testamente som denne bett Utterson förvara åt honom. I händelse av Jekylls död ska Jekylls ägodelar tillfalla en viss Mr Edward Hyde, en man Utterson inte känner till trots sin mångåriga vänskap med Jekyll.

Det som är mest bekymmersamt är dock att denne Mr Hyde, när Utterson väl får lära känna honom, visar sig vara en synnerligen obehaglig man. Han är elak till sinnet, våldsutövare och dessutom efterlyst av polisen! Utterson misstänker att denne Hyde har en hållhake på Jekyll, men han kan inte för sitt liv komma på vad denna hållhake skulle bestå i. Dr Jekyll har rykte om sig att vara en god och skötsam medborgare, en yrkeskunnig och mycket omtyckt läkare och därför framstår Jekylls samröre med Mr Hyde som en fullkomlig gåta.

Men sanningen om Dr Jekyll och Mr Hyde uppdagas så småningom i takt med att Jekylls hälsa börjar svikta och det visar sig att Jekyll inte enbart blivit slav under Hyde utan framför allt under sina egna experiment.

Dr Jekyll & mr Hyde är långsam inledningsvis, tråkig skulle jag till och med kunna tillstå. För min del kände jag hyfsat stort motstånd första gången jag läste romanen. Jag tycker fortfarande romanen är rätt seg i början, men med vissheten om att både spänning och tempo stiger så småningom så är motivationen att läsa vidare större nu. Och trots en seg inledning så är det ett faktum att Dr Jekyll & mr Hyde är en oerhört läsvärd och för sin tid genial roman. Ett mästerverk till och med.