Cirkusflickan

Camilla Lagerqvists Cirkusflickan utspelar sig i Sverige i början av 1900-talet. Ellen blir som 6-åring såld av sin mamma till en cirkus. I varje fall låter cirkusföreståndarinnan, Madame Zenitha, henne tro så. I själva verket tvingades Ellens mamma att lämna bort sin dotter då barnavårdsnämnden hotat att placera flickan på barnhem eftersom Ellens mamma hade svårt att försörja de båda. Ellen får en hård och mindre kärleksfull uppväxt på cirkusen. Hon tränas stenhårt i akrobatik och uppträder under artistnamnet Elisaveta som akrobat och lindansare. Hon anpassar sig snart till det hårda livet och gör sig så småningom ett stort namn inom cirkusvärlden. Men hon längtar inte desto mindre efter att hennes mamma ska komma och hämta henne en dag, även om hon tror på Madame Zenithas ord om att hennes mamma verkligen sålde henne för en vinterkappa och ett par skinnhandskar. Men Ellen vet inte att hennes mamma regelbundet skriver brev till sin dotter, brev som Madame Zenitha gömmer undan.

Det är en hjärtknipande historia om Ellen som känner sig övergiven, glömd och oälskad. Än mer hjärtknipande är det att som läsare få ta del av moderns brev till Ellen, vilka smygs in mellan Ellens berättelser. Men samtidigt som breven är en ständig melankolisk påminnelse om moderns sorg och saknad inger de även hopp och driver bokens berättelse framåt. Cirkusflickan är samtidigt fylld av äventyr och målande beskrivningar av cirkuslivet i början av 1900-talet. En bra historia att fantisera sig in i helt enkelt, men gråtmilda personer får vara beredda på att fälla en tår eller två.  Credits till det snygga bokomslaget!

Bron till Terabitia

Bron till Terabitia blev Katherine Patersons genombrottsbok och har fått emottaga en rad utmärkelser. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte kände till den här boken särskilt väl. Jag uppmärksammade den mest av den anledningen att jag sett att den finns som film också. Så när jag nu såg att den stod i mitt bibliotek och var en hcg-bok (jag håller för fullt på att läsa in mig på hcg-böcker) så var det givet att jag skulle läsa den.

Jess bor på landsbygden i USA med sin familj. Han utmärker sig i familjen genom att vara enda sonen och har inte riktigt funnit sin givna plats hos kompisarna heller. Under hela sommaren har Jess tränat sig på att springa, hans mål är att han ska vara snabbast på löptävlingarna i klassen när skolan börjar. Men framförallt ska han springa snabbare än Wayne Patterson. Ett par dar innan skolan börjar flyttar en familj in i grannhuset. Det är ett par med en dotter i Jess ålder. Leslie som flickan heter, hamnar i Jess klass. Hon sticker genast ut från de andra, hon har ovårdade kläder, har ingen tv och hon är duktig på att skriva och blir genast frökens gullgris, något som inte ses med blida ögon. När Leslie dessutom slår inte bara Wayne utan även Jess, i en löptävling första dagen i skolan bestämmer han sig för att inte vara kompis med Leslie. Men de två ensamma barnen finner varandra och tillsammans skapar de ett fantasirike långt bort från vardagen, ett rike i vilket de är kung och drottning.

Bron till Terabitia handlar främst om ensamhet och en växande vänskap som kan hjälpa en genom svårigheter i livet. Berättelsen slutar sorgligare än vad jag var beredd på, visst står det på baksidestexten att en tragedi kommer att inträffa, men jag blev ändå lite tagen. Det här är en väldigt fin men sorglig historia och Jess växer och utvecklas väldigt mycket under berättelsens lopp. Jag gillade boken och vill gärna se filmatiseringen också.

Sadako och de tusen papperstranorna

Sadako och de tusen papperstranorna av Eleanor Coerr är baserad på en sann historia. Författaren hörde talas om flickan Sadako när hon en tid bodde i Japan och skrev sen boken som kom ut i slutet av 1970-talet. Det är en sorglig berättelse men i ett format som yngre barn kan ta till sig.

12-åriga Sadako var bara 2 år när atombomben föll över Hiroshima. 200.000 av Hiroshimas invånare dog direkt, men många avled senare av sjukdomar till följd av strålningen. Leukemi kallades "Atombombssjukan" och denna drabbade Sadako. Enligt japansk mytologi symboliserar tranan ett långt och lyckligt liv och om Sadako kunde vika tusen papperstranor så skulle gudarna uppfylla hennes önskan att bli frisk. Men Sadako hann bara vika drygt 600 tranor innan hon dog. Hennes klasskamrater vek sen de återstående papperstranorna så att Sadako kunde begravas med sina tusen tranor. Tre år efter Sadakos bortgång avtäcktes en staty i Fredsparken i Hiroshima. Statyn föreställer Sadako med en trana av guld i sina händer och varje år på fredsdagen den 6 augusti placeras tusentals papperstranor nedanför statyn.