måndag 29 juni 2015

Maresi

Finns hos adlibris och bokus
På ön Menos mitt ute i havet ligger röda klostret. Hit är inga män välkomna - de får inte ens stiga iland, och klostret har blivit en tillflyktsort för unga flickor som kuvats under patriarkat eller som kommit från fattigare och svårare omständigheter. Systrarna i klostret vördar urmodern och tar tillvara kvinnans heliga krafter.

Maresi har varit novis i klostret ett par år nu. Hennes familj skickade iväg henne till klostret för att undgå ännu en hungersvinter och för att Maresi skulle få utbildning. Och Maresi är en vetgirig flicka som älskar kunskap och böcker men hon är osäker på vad hennes kall är.

En dag kommer en ny flicka till ön. Jai är tystlåten och ärren på hennes rygg vittnar om att hon varit med om något hemskt. Den nya flickan tyr sig genast till Maresi och för henne berättar Jai att hon flytt sin grymme far som dödat Jais syster endast för att hon erbjöd en törstig främling vatten. Jai vet att fadern kommer att söka efter henne och första tiden är Jai på helspänn men som tiden lider börjar hon slappna av. Men då kommer det främmande skeppet och med detta kommer faran och fruktan. Farorna som skeppet för med sig väcker den uråldriga kvinnokraften till liv - men är det tillräckligt?

Jag har inte läst något tidigare av Maria Turtschaninoff men har länge varit nyfiken på hennes böcker. Maresi : krönikor från röda klostret är en lågmäld roman med ett sävligt berättartempo och det är möjligen detta långsamma tempot som bidrar till att jag inte riktigt känner det här wow:et som jag lite hoppades på. Första halvan av boken går åt till att beskriva vardagsrutinerna, sysslorna och livet i klostret, att beskriva de riter man genomför och berätta hur klostret uppstod. Och jag tycker visserligen om den värld Turtschaninoff målar upp: det är en fantasyvärld, men en "verklig" fantasyvärld som lika gärna hade kunnat vara en historisk berättelse från vår egen verklighet. Faktiskt är jag lite besviken på mig själv att jag inte hade tålamod nog att njuta mer av själva läsupplevelsen, men jag ville liksom att det skulle hända mer; att det skulle vara något mer. Och det är väl snarare mina förväntningar och förhoppningar på Maresi som sänker mitt betyg på boken något. För jag är faktiskt fortfarande nyfiken på Turtschaninoffs andra böcker - kanske till och med ännu mer nu.

torsdag 25 juni 2015

Sagoberättaren

Finns att köpa hos adlibris och bokus
Rött som blod, grönt som havets vågor, vitt som snö men också nattsvart; tragikens vemodets och mörkrets färg. Alla dessa färger genomsyrar Antonia Michaelis Sagoberättaren som efter en långsam trevande början stegvis förvandlas till en brutal thriller.

Sista terminen på gymnasiet har börjat. Annas tillvaro handlar allra mest om att plugga inför slutproven till studentexamen, men så upptäcker hon Abel. Eller Tannatek aka Apotekaren som resten av skolan kallar honom. Tannatek är känd för att skolka och för att tillhandahålla droger till festsugna elever. Han är definitivt inte någon som den ordentliga och oskyldiga Anna brukar umgås med, och kanske just därför blir hon först intresserad av honom. Och när hon bjuds in i hans privata liv faller hon hejdlöst. För bakom den mörke och hårde Tannatek döljer sig en väldigt mjuk och sorgsen kille. Abel är storebrodern som gör allt för sin sex-sju-åriga lillasyster Micha. Om nätterna sliter han för att få ihop pengar, om dagarna sover han på lektionerna och fruktar för att de sociala myndigheterna ska ta hans lillasyster ifrån honom - samtidigt som han sliter för att klara studenten. Abel är också killen som kan berätta fantastiska sagor.

Sagan han väver och berättar för Micha och Anna är hotfull och mörk, men samtidigt fantastisk och livfull och Anna kommer snart på att det inte finns någon klar gräns mellan saga och sanning. Anna vill inte tro på att sagans brutalitet kan vara verklighet - och om så är fallet - befinner hon sig själv i fara?

För det är nämligen så: Abels saga berättar faktiskt sanningen. Om än förtäckt. Men varför?! Han hade faktiskt kunnat låta bli, men han vill ju dela med sig av sagan. Jag ska inte skriva så mycket mer om mina undringar här eftersom jag då riskerar att spoila allt för mycket, men ja, för att framstå som en väldigt beskyddande och försiktig kille så känns det ologiskt att Abel låter Anna ta del av sagan. Men det är kanske det där ologiska som kallas kärlek som ligger bakom?

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Sagoberättaren. Det är definitivt en annorlunda roman, intressant och smart komponerad. Emellanåt är den poetiskt vacker. Men jag fastnade inte direkt och jag känner inga översvallande känslor efter att boken väl är utläst. Kanske är det en sån här berättelse som växer om man får diskutera den med någon? För Sagoberättaren är absolut en bok som skulle kunna utgöra underlag till många intressanta bokdiskussioner.


måndag 22 juni 2015

Hedvig och Max-Olov

Finns att köpa hos adlibris och bokus
I andra boken om Hedvig, Hedvig och Max-Olov, har Hedvig börjat tvåan och precis som alla andra tjejer i klassen så har Hedvig drabbats av hästfeber. På alla raster galopperar eller travar tjejerna runt och leker ridskola och tänk den som hade en egen häst! Som Ellen. Alla vill vara med och leka med Ellen för att få rida på hennes häst.

En dag kommer Hedvigs pappa med en överraskning till Hedvig. Han känner så klart till sin dotters önskan om en egen häst och har därför sett till att få ta hand om Max-Olov en alldeles riktig... åsna.

Det går bara inte att berätta i klassen att Hedvig har fått en åsna. Hon skulle göras till åtlöje! Men Hedvig har å andra sidan lovat pappa att berätta om Max-Olov, men man kanske inte behöver säga exakt hela sanningen? Så plötsligt har Max-Olov istället blivit Hedvigs nye sure och vresige granne men som faktiskt har tre vita hästar i sitt stall. Tre vita hästar som Hedvig dessutom får rida på. Och nu vill alla tjejer i klassen istället komma hem till Hedvig och rida. Till och med Ellen vill komma. Men inte Linda, Linda som är Hedvigs bästis. Eller det kanske hon inte är längre?

Man kan tycka att Hedvig väl borde lära sig att tänka först och tala sen, att hon kanske inte borde vara fullt så impulsiv. Men ibland går det bara inte att kontrollera sig och plötsligt så har den där lilla lilla nödlögnen vuxit till något totalt ohanterligt. Och det var ju liksom aldrig meningen. Frida Nilsson skriver så väldigt roligt om hur knäppt och tokigt allt kan bli ibland. Men det som gör böckerna om Hedvig så fullkomligt lysande är Frida Nilssons skicklighet i att gestalta Hedvigs känslor och tankar så väl att man som vuxen förstår att precis så kan det vara och kännas när man är åtta år. 

Jag heter inte Miriam

Finns hos adlibris och bokus
Allt Miriam önskat sig är att överleva och att få leva i trygghet och därför har hon i alla dessa år valt att leva någon annans liv. För Miriam heter ju inte Miriam. Inte egentligen. Men det är med den identiteten hon levt i ungefär sjuttio år. Alla tror att Miriam är en före detta judisk flicka av fin familj när hon, som egentligen heter Malika, i själva verket är ett zigenarbarn som fått lära sig att romer är det mest bespottade folkslag och som därför fått lära sig att förneka sitt ursprung.

Det är på sin 85-års dag med familjen samlad omkring sig som hon råkar utbrista att hon inte heter Miriam. Men familjen runt omkring henne anar inget och tror snarare att det Miriam säger är ett första tecken på demens. Men för första gången känner sig Miriam manad att berätta för någon, och hon väljer att berätta sin historia för barnbarnet Camilla.

Miriams livshistoria hoppar tidsmässigt fram och tillbaka och vi får ömsom läsa om hur flickan Malika växer upp i Bayern, hur hon tas om hand av nunnor när hennes pappa grips av tyskarna i slutet av 1930-talet och hur hon själv senare deporteras till Auschwitz tillsammans med sin lillebror och sin kusin. Och hur Malika, när hon kommer till Ravensbrück i söndertrasad klänning, något hon med all säkerhet kommer att bli straffad för av tyskarna, tar på sig en annan död lägerfånges klänning och därmed blir Miriam.

Inte ens när hon räddats till Sverige av de vita bussarna vågar hon avslöja sin sanna identitet, också här är zigenare kända som kriminellt pack och Miriam är vansinnigt rädd för att inte få stanna i Sverige. Alltså fortsätter hon att vara Miriam och anpassar sig till att leva ett stillsamt liv som hemmafru och hur den perfekta fasaden utåt blir hennes vapen för att inte riskera att minnena tar över, minnen som kommer att få henne att bryta ihop om hon tillåter sig att känna efter, och för att ingen någonsin ska misstänka att hon är någon annan.

Jag heter inte Miriam har av många benämnts utsetts till en av det senaste årets viktigaste läsupplevelser. Jag heter inte Miriam är en berättelse om förintelsen, om överlevnad, svek och självbedrägeri. Men det är en framför allt en berättelse om romers situation i Sverige och i Europa, då såväl som nu. Och det är beklämmande att åsikter om romer som kriminellt pack fortfarande lever kvar.

onsdag 10 juni 2015

Splods öga

Läs mer på adlibris eller bokus
I en helt vanlig familj finns det en hemskt glömsk pappa. Mamman, som ska åka iväg på konferens förmanar honom att köpa mjölk till nästa dag, men givetvis glömmer pappan och när frukostflingorna ska serveras de två barnen morgonen därpå så finns det ingen mjölk. Men det är ju snabbt ordnat. Pappan sticker ut för att handla mjölk. Men sedan dröjer det väääääldigt länge innan han kommer tillbaka. Fast mjölken har han åtminstone med sig. Tillsammans med en förklaring till varför det tog så lång tid.

Det visar sig nämligen att pappan först blev kidnappad av ett rymdskepp, sen hamnar han på ett sjörövarskepp och tvingas gå på plankan men blir i sista stund räddad av professor Steg som kommer flygandes i sin luftballong (eller "professors Stegs Svävande-Boll-Person-Transport" som professorn själv kallar farkosten). Tillsammans med professor Steg ramlar pappan in i nya galna äventyr som inkluderar wumpirer, galaktiska poliser, tidsresor och Splods öga!

Neil Gaiman och Chris Ridell, som står för illustrationerna, har tillsammans gjort denna helt galna och fartfyllda berättelse som fått titeln Splods öga - ett galaktiskt äventyr. Pappan i familjen påminner ruskigt mycket om Neil Gaiman själv och det blir nästan som att man läser en slags metaberättelse. Det är smart gjort, helknasigt och väldigt roligt.

tisdag 9 juni 2015

Glaspärleresan

Glaspärleresan är första delen i serien om Landet Innanför av Maud Mangold och denna har jag under vårterminen läst tillsammans med ett gäng superentusiastiska tredjeklassare (några av klassens duktigare läsare som ju också behöver utmanas för att utvecklas i sin läsning).

Som ljudbok hos adlibris och bokus
Oliver och Terry letar skrot på en soptipp, Oliver håller nämligen på att bygga en skrotorkester hemma och man kan göra fantastiska fynd på tippen. Det gäller bara att se till att komma dit när inte den sure tippgubben är där. Den här eftermiddagen får Oliver och Terry syn på två andra ungar som smyger omkring på tippen. Ungarna smiter in i tippgubbens gamla magasin och Oliver och Terry följer efter. Men i magasinet finns inga andra barn. Oliver och Terry hittar istället en underjordisk gång och via denna slinker de in i annan värld - de hamnar i Landet Innanför.

Landet Innanför bebos av troll, häxor, älvor och tomtar och andra figurer som känns igen från sagorna. Men här bor också människor som valt att bosätta sig i Landet Innanför för att komma bort från all stress och jäkt som finns i dagens samhälle.

Killarna lär känna Sabrina och Vollmar, ungarna de såg smyga omkring på tippen, bara det att Vollmar inte alls är någon unge - han är en äkta tomte! Sabrina bor i byn Odenvalla tillsammans med sin mamma och Fille, en bortbyting som trollen lämnat i utbyte mot Sabrinas riktiga lillebror Filip som för fem år sedan blev bortrövad. Då, för fem år sedan, gav sig Sabrinas far, Viktor, av för att hämta hem Filip igen men han har aldrig kommit tillbaka.

Oliver och Terry bestämmer sig för att hjälpa Sabrina och hennes mamma att leta upp Filip för att byta tillbaka Fille mot Filip. Och tillsammans med Vollmar ger de sig av in i skogarna med riktning mot Bronsberget, där trollen bor. Det blir ett riktigt äventyr där barnen får träffa både häxor, troll och älvor. Och det visar sig snart knappast vara något ofarligt uppdrag de gett sig in på.

Glaspärleresan är en ganska så tjock bok om hela 393 sidor och mycket hinner hända på dessa sidor, men både tempot och handlingen är något utdraget, och en hel del hade kunnat kortas ned aningens. Tyvärr får man inte svar på allt i den här första delen, svar som jag i och för sig tror kommer i följande delar, men det känns ändå väldigt otillfredsställande. Speciellt som en del av frågornas, om de utretts, antagligen hade kunnat bidra till en mer nyanserad bild av några av huvudkaraktärerna.

Sjutton år och skitsnygg

Finns på bokus och i pocket hos adlibris
Felix är sjutton år och skitsnygg. Japp, det är inte bara han själv som tycker så, alla i plugget ser upp till honom. Tjejerna vill ha honom och killarna vill vara som honom. Till och med lärarna låter sig charmas när han fyrar av sitt Felixleende och verkar inte fatta att han i själva verket äger dem. Felix är drygt självsäker, rent ut sagt självgod. Men självförtroendet får sig en törn när någon börjar inkräkta på hans ensamrätt till att alltid stå i centrum.

Sommaren efter nian börjar med att Felix och hans familj åker på två veckors semester till Grekland. Två veckor utomlands kan räcka för att ens kompisar ska ha börjat uppträda skumt och konstigt när Felix kommer tillbaka. En ny kille, en som ingen tycks veta något om, har börjat nästla sig in i Felix kompisgäng som består av tjejkompisarna Suss och Diana och Felix flickvän Alexa.

Den nye killen kallar sig Zäta och han ser ut som någon som definitivt skulle kunna tävla med Felix i utseende och stil - kanske är det till och med så att Zäta är aningens snyggare. Han är i varje fall mer hemlighetsfull och Felix kan inte fatta att tjejerna inte genomskådar honom. Han kör ju exakt samma knep som Felix själv alltid gjort. Zäta flörtar hej vilt med Felix tjejkompisar, ställer sig in, har attityd. Men värst är att han verkar ha spetsat in sig på Alexa. Men Alexa bara skrattar åt Felix, tycker han är löjlig och svartsjuk, blir rent av sur på honom, men Felix vet att Zäta är ett reellt hot både mot honom själv och mot hans relation till Alexa. Felix känner sig mer och mer osäker och tilltryckt varenda gång han träffar Zäta. Inte ens det mantra "sjuttonårochskitsnygg", som han brukar upprepa för sig själv verkar längre hjälpa.

Sjutton år och skitsnygg av Emma Granholm handlar om en till synes självsäker tonåring som egentligen är allt annat än säker på sig själv. Den tuffa attityden döljer nämligen en rätt så osäker kille med ett enormt bekräftelsebehov. Felix är ett svin. Och jag tycker faktiskt det är ganska göttigt att läsa om hur han får smaka på sin egen medicin och börjar komma till insikt om hur han själv funkar. JAg läste Sjutton år och skitsnygg med stor behållning. Dock tyckte jag inte att romanen var lika vass som Ett nytt liv på köpet, som jag tyckte var så lysande. Den sticker fortfarande ut som hennes bästa roman. 

måndag 8 juni 2015

Temeraire

Finns tyvärr ej längre att köpa på svenska.
Jag känner en hel del fantasyläsare som får något lystet i blicken när böcker med drakar kommer på tal. Jag har själv aldrig riktigt varit intresserad av drakböcker (fantasy är överhuvudtaget inte min favoritgenrer heller), men efter att ha läst Naomi Noviks Hans majestäts drake så börjar jag ändå förstå den här fascinationen för drakar som vissa har. Hans majestäts drake är första boken om åtta i serien om draken Temeraire (kan dock inte finna att fler än fem är översatta till svenska).

Vi befinner oss i början av 1800-talet, Napoleonkrigen rasar och den brittiska flottan är mobiliserad. Will Laurence är kapten på HMS Reliant som alldeles i bokens inledning besegrat en fransk fregatt. Fregatten visar sig bära på en mycket värdefull last - ett drakägg från Kina tänkt att ges till Napoleon.
Då drakägget är på väg att kläckas vilken dag som helst och då man befinner sig långt ut till havs blir man på HMS Reliant nödda att utse en skötare till draken, någon som kan sela draken - tämja den och ta hand om den. Men drakar låter sig inte nöjas med att ha vem som helst till skötare, än mindre att låta någon annan utse en skötare, och draken själv väljer kapten Laurence.

Att bli drakskötare förpliktigar. Det är ett livslångt åtagande och alla i besättningen känner lättnad över att draken inte valde just någon av dem. För kapten Laurence är hans karriär inom flottan nu förbi. Men den modfälldhet han till en början känner är snart glömd och han och Temeraire, som draken får heta, blir snart oskiljaktiga vänner och de sätts i utbildning för att tjäna den kungliga flygkåren.

Jag älskar de noggranna beskrivningarna och gestaltningarna av drakarna! De påminner om trofasta hundar och är tillgivna som hundvalpar. De är stolta varelser, vänligt sinnade sådana, men ändå livsfarliga rovdjur - styckena som beskriver hur Temeraire och de andra drakarna utfodras säger allt om vilka kraftfulla rovdjur de är. Jag gillar även skarpt idén med att kombinera en historisk roman med drakfantasy. Det är jättespännande hur Novik väver in faktiska historiska skeenden med fantasy. Det blir som en parallell verklighet.

Tyvärr tröttnar jag på allt det militäriska: slagen och träningarna, men också 1800-tals-etiketten fann jag lite seg - även om detta också är ett uttryck för Noviks fantastiska förmåga till gestaltning. Beskrivningarna av hur den intelligente Temeraire växer och utvecklas, men också hur Laurence utvecklas - allt är så väldigt bra levandegjort och genomarbetat och enbart på grund av detta skulle jag faktiskt kunna tänka mig att läsa följande delar (något jag nu med alla sannolikhet inte kommer att göra - men det är ett mått på hur skickligt skriven jag tycker denna roman är).

onsdag 3 juni 2015

Trollskogen

Se mer på adlibris eller bokus
John Holmvalls debutbok Trollskogen innehåller fem kortare och mycket vackert illustrerade berättelser i serieformat. Troll är såklart det genomgående temat och berättelserna innehåller alla olika sorters troll: snälla troll, dumma troll, elaka troll, små troll och stora troll och självklart fula troll för några vackra troll har väl ingen någonsin hört talas om.

Berättelserna har klassiska sagodrag med bortbytingar och människor som överlistar trollen, men här finns också berättelser som handlar om gamla troll som vaktar skogen och skyddar den för kommande generationer, så att de också ska få uppleva dess vackra natur.


Illustrationerna är, som sagt, väldigt fina och inger en inte så liten John Bauer-känsla. Själva berättelserna är dock lite för mähäiga för min smak. Och lite för korta. Men för målgruppen 6-9-år är detta alldeles lagom.

Mitt hjärta hoppar och skrattar

Finns t.ex. att köpa hos adlibris eller bokus
Mitt hjärta hoppar och skrattar - bara titeln gör ju en glad! Och visst blir man riktigt salig av att läsa om Dunne. Hon är så lycklig mest hela tiden. För hon räknar liksom bara de gångerna hon är lycklig. Men visst händer det att Dunne är olycklig också. Över att Ella Frida flyttat till Norrköping, över att Mickan och Vickan är elaka och nyps och över att Dunne själv sprutat ketchup över både Mickan och fröken.

Men det räcker med att tänka på Ella Frida och hur roligt det är i Norrköping för att Dunnes hjärta ska börja hoppa och skratta igen. Det finns liksom inget bättre än att ha en bästa kompis!

Mitt hjärta hoppar och skrattar är andra boken om Dunne och jag tycker precis lika bra om denna som den första, Mitt lyckliga liv. Det här är så himla bra skrivet om lågstadieåldern; om skolan, klasskompisar och hur man kan känna sig när någon är dum. Men framför allt om hur man kan känna sig när man är glad och lycklig.

Böckerna om Dunne borde inte bara läsas av alla barn på lågstadiet, utan också av deras föräldrar och av alla de som jobbar med de yngre skolbarnen. Rose Lagercrantz är så alldeles utomordentligt skicklig på att få Dunnes känslor att riktigt stråla ut från boksidorna. Och Eva Erikssons uttrycksfulla illustrationer hjälper givetvis till att förstärka varenda en av alla känsloyttringar.