Finns hos adlibris och bokus |
Det är på sin 85-års dag med familjen samlad omkring sig som hon råkar utbrista att hon inte heter Miriam. Men familjen runt omkring henne anar inget och tror snarare att det Miriam säger är ett första tecken på demens. Men för första gången känner sig Miriam manad att berätta för någon, och hon väljer att berätta sin historia för barnbarnet Camilla.
Miriams livshistoria hoppar tidsmässigt fram och tillbaka och vi får ömsom läsa om hur flickan Malika växer upp i Bayern, hur hon tas om hand av nunnor när hennes pappa grips av tyskarna i slutet av 1930-talet och hur hon själv senare deporteras till Auschwitz tillsammans med sin lillebror och sin kusin. Och hur Malika, när hon kommer till Ravensbrück i söndertrasad klänning, något hon med all säkerhet kommer att bli straffad för av tyskarna, tar på sig en annan död lägerfånges klänning och därmed blir Miriam.
Inte ens när hon räddats till Sverige av de vita bussarna vågar hon avslöja sin sanna identitet, också här är zigenare kända som kriminellt pack och Miriam är vansinnigt rädd för att inte få stanna i Sverige. Alltså fortsätter hon att vara Miriam och anpassar sig till att leva ett stillsamt liv som hemmafru och hur den perfekta fasaden utåt blir hennes vapen för att inte riskera att minnena tar över, minnen som kommer att få henne att bryta ihop om hon tillåter sig att känna efter, och för att ingen någonsin ska misstänka att hon är någon annan.
Jag heter inte Miriam har av många benämnts utsetts till en av det senaste årets viktigaste läsupplevelser. Jag heter inte Miriam är en berättelse om förintelsen, om överlevnad, svek och självbedrägeri. Men det är en framför allt en berättelse om romers situation i Sverige och i Europa, då såväl som nu. Och det är beklämmande att åsikter om romer som kriminellt pack fortfarande lever kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar