The Hate U Give

Länk till adlibris och bokus

Sextonåriga Starr lever i två världar. Hon har vuxit upp och bor i den fattiga förorten men går i skolan inne i stan på en finare privatskola med nästan bara vita elever. Starr har lärt sig att förhålla sig till båda världarna, att dämpa sin förortsjargong när hon är i skolan för att inte sticka ut där och bland sina gamla kompisar hemmavid försöker hon att inte sticka ut på andra håller genom att verka snobbig och förmer.

På väg hem från en fest får Starr skjuts av sin gamla barndomsvän, Khalil. Polisen stoppar dem och Starr gör som hennes föräldrar har lärt henne; nämligen att aldrig ifrågasätta och göra precis vad polisen säger. Khalil har inte nött in samma mantra och när han ombeds att kliva ur bilen och vänta gör han en rörelse som polisen misstolkar varpå han blir skjuten till döds.

Starr chockas svårt, men värre är att hon som enda vittne får utstå påtryckningar både från de som anser att polisen har gjort fel och vill få upprättelse för Khalil, men också från polisen som vill svartmåla Khalil och istället utmåla honom som någon som fick skylla sig själv. Hur än Starr väljer att göra, vittna eller inte vittna, så kommer hennes val att få enorma konsekvenser för flera inblandade personer, inte minst hennes eget liv.

The Hate U Give är i min mening aningens lång, har aningens många bihandlingar, är aningens pratig (läs amerikansk) och blir aningens tjatig efterhand. Det känns som att Angie Thomas velat få med så mycket som möjligt, och ja, man får visserligen lära känna Starr väldigt väl, men det hade man nog ändå kunnat få göra om storyn komprimerats något. Jag sällar mig alltså inte till de som överöser den här romanen med lovord. Dock är The Hate U Give ett väldigt intressant nutidsdokument som ger inblick i USAs rasmotsättningar och det polisvåld man tyvärr hör eller läser om då och då. Och jag gillar den upplevelse av svart förortskultur som romanen förmedlar, det är något man sällan får läsa om i ungdomsromanernas värld. Jag tycker alltså trots mina invändningar ändå om storyn och tycker definitivt att den var mycket läsvärd.

Innan jag läst boken ifrågasatte jag lite varför man inte översatt titeln eller valt en svensk titel till boken, men det framgår glasklart när man väl läser The Hate U Give. Det hade inte kunnat bli någon annan titel. En eloge också till översättaren som valt att inte översätta många av slangorden och uttrycken till (ofta krystade) svenska motsvarigheter utan istället valt att behålla de amerikanska uttrycken. Det blir så mycket bättre då.

Old dog, new tricks

Finns på adlibris eller bokus

Old dog new tricks är en typisk Bali Rai-bok med rasmotsättningar och en enkel story som man ganska tidigt kan ana sig till hur det kommer att sluta, men eftersom Rai är en så pass skicklig berättare läser man ändå gärna vidare.

Harvey är en kille i tonåren med indiskt påbrå. Hans familj flyttar in i ett nytt hus och på köpet får de en äldre grinig gubbe som granne. Grannen, Mick, gör klart för Harveys familj att han inte gillar deras sort och till en början ogillar Harvey grannen djupt, men så sakteligen ändras hans inställning till den vresige äldre mannen, mycket tack vare Micks hund, Nelson, som fattar tycke för Harvey. Nelson blir som en brobyggare mellan Harvey och Mick och så smått börjar Mick både acceptera sina nya grannar och på sitt sätt respektera dem.

Men det är först efter att Harvey upptäcker och börjar undersöka Micks familjehistoria som den verkliga förändringen sker och det visar sig att det nog faktiskt går att lära gamla hundar att sitta ändå.

Även om det, som jag inledningsvis skrev, är en typisk Bali Rai-bok, där man får ungefär vad man kan förvänta sig så är boken ändå, som det brukar vara med Bali Rais lättlästa böcker, ändå väl värd sin läsning.

Muren

Som e-bok hos adlibris eller bokus

Titti Knutssons bok Muren går tyvärr inte längre att köpa, vilket är himla synd eftersom det är en riktigt bra bok och dessutom en bok som, tyvärr, saknas i mitt skolbibliotek. 

Sofia och Peter växer upp på var sin sida av en mur. Sofia tillhör Råttorna. Av folket på andra sidan muren, Krokodilerna, anses hennes folk vara livsfarliga terrorister. Ständigt rådande utegångsförbud och gränskontroller begränsar deras tillvaro. Sofia, hennes syskon och föräldrar delar hus med en annan familj. Sofia anser att hon har haft tur i livet. Hennes pappa har ju, till skillnad från flera andras fäder, ett jobb och faktiskt så har inte någon i hennes familj skadats eller dödats av Krokodilernas hotfulla soldater.

Peter tillhör Krokodilerna. Trots att han bor på andra sidan muren i en skyddad villa, är han livrädd för att råttorna ska komma. Det är livsfarligt att ens gå ut från den AC-försedda villan för att ta ett dopp i poolen. Vem vet när fienden kan slå till? Peters storebror gör som alla andra som slutat skolan militärtjänstgöring just nu, för det behövs många soldater för att skydda Krokodilerna mot de lömska och smutsiga gnagarna.

Peter och Sofia är alltså varandras fiender, varandras största fruktan och avsky och de lever i totalt skilda världar. Men när den svarta hästen Storm kommer in i deras liv börjar förändringens vindar blåsa en lätt bris som ska komma att förena de båda.

I vartannat kapitel berättar Peter och Sofia om sin stympade vardag, sina begränsade liv och om sina rädslor och sitt hat. Muren beskriver två folk vars liv delas av en mur och det är givet att det är Palestina och Israel som Knutsson syftar på, även om personerna i hennes berättelse har helsvenska namn som Bertil, Karin eller Gunnar.

Med Muren beskriver Knutsson på ett lättförståeligt och med en lättläst text hur det kan vara att växa upp mitt i en konflikt som man själv inte kan påverka. Det är någon annans krig - ingen gillar kriget, men både Råttorna och Krokodilerna har lärt sig att vara rädda för det andra folket. Och alla blir på så vis konfliktens förlorare. 

När kejsaren var gudomlig

Att köpa hos Adlibris eller Bokus

När kejsaren var gudomlig är Julie Otsukas debutroman, men då hennes andra bok, Vi kom över havet, kom i svenska översättning först, så är det den som jag (och säkert många andra med mig här i Sverige) läst först. Böckerna hänger absolut inte ihop med varandra, men jag tror att min läsupplevelse av När kejsaren... hade blivit starkare om jag inte läst Vi kom över havet först. Och detta beror helt och hållet på att jag inte kände till något alls om interneringen av japan-amerikanerna i USA under andra världskriget. Så med den förförståelsen som följeslagare i min läsning blev jag inte lika upprörd och chockerad som sist. Men det betyder absolut inte att det här inte skulle vara vare sig en omskakande historia. För det är det.

Medan Vi kom över havet berättar japan-amerikanernas hela historia i det nya landet, koncentrerar sig När kejsaren var gudomlig på åren då USA deltog i Andra världskriget. Och genom att följa en familj redogör Otsuka för i princip alla japan-amerikaners öde och historia under denna tid. Vi är med när kvinnan i en familj, mamman, först tar del av beskedet om att hon och alla andra personer och familjer med japansk bakgrund uppmanas lämna sina hem för att förflyttas till ett läger. Vi får vara med när hon packar och förbereder barnen inför resan. Vi följer med på tåget från Kalifornien till Utah, och i lägret låter Otsuka oss ta del av lägertillvaron genom barnens, pojken och flickans, ögon. De tre åren i lägret följs av hemkomsten och det efterlängtade återseende med pappan i familjen, som nu inte längre lever upp till det minne barnen burit av honom.

Jag upplevde den första delen som starkast. Hur kvinnan sakligt gräver ner silvret, bränner fotografier, gör sig av med husdjuren, packar och ställer i ordning hemmet; redo att bomma igen det medan familjen ska vara borta. Hela boken igenom är språket sakligt och Otsukas skildringar ger mig en känsla av att ta del av ögonblicksbilder snarare än en sammanhängande historia, även om det på sätt och vis också är detta.

Det verkar lite som att Otsukas stil är att låta sina karaktärer förbli anonyma, för även om det är en och samma familj som följs genom boken så får vi aldrig några namn på huvudkaraktärerna. Kanske är detta ett grepp Otsuka använder för att göra berättelsen allmängiltig? Eller för att ge alla amerikan-japaner en chans att identifiera sig; känna att nu äntligen berättas VÅR historia?

En sak som slår mig nu, och som jag inte minns att jag ägnade en tanke åt efter att ha läst ut Vi kom över havet, är hur fogligt alla japan-amerikaner verkar har funnit sig i att lämna sina hem och ägodelar - hur ingen verkar ha protesterat och hur alla verkar ha varit beredda att avsäga sin lojalitet till det forna hemlandet. Jag förstår ju så klart att ingen vill bli misstänkliggjord som fiende, men att INGA protester förekommer - det är anmärkningsvärt. Förmodligen så är dock avsaknaden av protester i allra högsta grad representativ.

Världens ände

finns bl.a. hos adlibris eller bokus

Jag hade inga speciella förväntningar på Världens ände när jag började läsa, men jag gillade den faktiskt så mycket att jag måste sätta den som en av mina favoriter för 2013! Världens ände är Ali Lewis debutroman, och idén till boken fick hon när hon reste i Australien och jobbade som hemhjälp hos en familj på en boskapsranch, ungefär som Lizzie i boken gör.

Danny är tretton år och bor mitt ute i den australiensiska öknen på en stor boskapsranch. Årets stora händelse närmar sig; indrivningen av boskapen, det vill säga när det är dags att välja ut de djur som ska gå till slakt. Det är en stor händelse på gården och avslutas alltid med en stor fest. Men i år är ingenting som det brukar vara.

Detta kommer att bli sista året som Danny kan vara med vid indrivningen för vid den här tiden nästa år kommer Danny gå på internatskola. Han är därför extra angelägen om att vara med så mycket som möjligt och hjälpa till, och helst av allt vill han vara med männen när de sover ute i bushen. Men den största skillnaden från hur det brukar vara är att Dannys storebror Jonny inte längre finns med dem. Allt känns så tomt utan Jonny, men inte en enda gång sen olyckan har man pratat om Jonny i familjen. Var och en av familjemedlemmarna är tyngda av sorg, men förmår inte prata med varandra om den person de saknar mest av allt. 

Dessutom är  Dannys ett år äldre syster, Sissy, gravid och vägrar tala om vem pappan är. Eftersom Sissy är för gravid för att kunna hjälpa till på gården, så anställer familjen istället en ung brittisk tjej, Lizzie, som backpackar i Australien. Lizzie väcker stora tvivel första gången hon sätter sin fot på gården. Hon är klen och tanig, helt hopplös i köket och okunnig om livet på en gård. Lägg därtill att hon dessutom är vegetarian.

Danny ger inte mycket för denna brittiska tjej, och tror inte ens hon kommer att klara ens en vecka på ranchen. Men Lizzie visar sig vara tuffare än hon ger sken av och Dannys möte med Lizzie tycks för första gången få honom att sätta perspektiv på saker och ting, för även om Lizzie är helt okunnig om livet på gården, så har hon, till skillnad från Danny faktiskt erfarenhet av världen utanför öknen. Men det bästa med henne är hennes terapeutiska inverkan. För Lizzie kan Danny för första gången berätta om sin bror Jonny.

Miljön är riktigt landsbygdsaustraliensiskt med flygande doktorer (minns när The Flying doctors gick på tv för en evighet sen!), radioskola och hårt liv på gården där man lever väldigt nära djuren och livets kretslopp. Klimatet i öknen är hett, torrt och kargt. Och detta speglar på sätt och vis Dannys familj och deras oförmåga att prata med varandra eller visa sina känslor. Både Dannys mamma och pappa stänger inne sin sorg, och då livet på gården är rätt isolerat så blir det inte heller att barnen pratar om sin sorg. Danny söker tröst i en kamelkalv som han får ta hand om och Sissys graviditet är förmodligen resultatet av att hon sökt tröst hos någon.

Det som jag reagerade mest på i Världens ände är de rasistiska värderingarna mot aboriginerna, eller abbarna, som de kallas, och hur utbrett och fast förankrade fördomarna tycks vara. Och att det är så än idag! Det är ok att umgås med abbar, men aldrig att man skulle bjuda in en abbe i sitt hem och aldrig att en aborigin och en australier skulle kunna ha ett förhållande. "Alla tycker så", säger Danny. Det är bara så det är och ingen verkar någonsin ha ifrågasatt fördomarna.
 

Det finns gott om diskussionsämnen i Världens ände, och som sagt, jag tyckte mycket om denna bok. Det enda jag känner mig tveksam till är den svenska titeln. Originaltiteln är Everybody jam och Everybody jam, eller allamarmelad, som det heter i översättningen, är aprikosmarmelad, det vill säga sån marmelad som alla gillar - både vita och abbar. Nu har jag inget bättre förslag på svensk titel, på engelska funkar titeln väldigt väl. Och utan att avslöja allt för mycket, så kan jag i alla fall säga att Everybody jam har en väldigt symbolisk betydelse i slutet av boken.

Vi kom över havet

Finns hos adlibris eller bokus

Det som är så bra med att vara med i en bokcirkel (eller flera) är att man får läsa de där böckerna som man själv kanske inte skulle ha valt att läsa. Jag hade nog själv aldrig lånat hem Julie Otsukas Vi kom över havet om det inte vore för att den blev vald att läsas i min ena bokcirkel. Men jag är så tacksam och glad för att jag fått tillfälle att läsa denna omfattande bok.

Vi kom över havet spänner över blott 171 sidor och är en liten och nätt bok, ett format som jag tycker mycket om eftersom det är så lätt att bära med sig sådana här små böcker. Men trots dess ringa omfång och söta format så är detta en bok som rymmer desto mer i form av livsöden.

Vi kom över havet är skriven i Vi-form och ger röst åt alla de japanska kvinnor som kring 1920-talets början kom till USA som postorderbrudar. I hamnen i San Fransisco fick de för första gången träffa den man de gift sig med, och som de endast sett på foto, ett foto som ofta inte alls stämde överens med verkligheten. Inte heller stämde den information som kvinnorna fått om männen överens med hur det egentligen förhöll sig. Inte fanns det några villor med vita staket runt att bo i, och inte jobbade någon av männen på kontor. Det fattiga och hårda liv som många av kvinnorna lämnat för en lyckligare tillvaro i det nya landet var i jämförelse inte alls så svårt som den nya tillvaron för flera av dem skulle komma att bli.

Otsuka tar oss med på båten över Stilla havet, där vi får ta del av kvinnornas förväntningar, förhoppningar, oro och farhågor. Vi är med vid första mötet med den nye maken och bröllopsnatten, som för många blev en mardröm, och vi är med när det första barnet kommer, växer upp och blir mer amerikansk än japansk. Vi får följa med under tiden som affärer och verksamheter grundas, växer och blomstrar. Och vi är med när Pearl harbor attackeras och allt slås i spillror när plötsligt hela USA anklagar japan-amerikanerna för att vara förrädare och spioner.

Det är mycket elände som beskrivs i Vi kom över havet, men för en del blev det nya livet i det nya landet acceptabelt, ja till och med lyckligt. Det jag tycker är häftigast med Otsukas Vi-form är att hon med detta uttryckssätt lyckas ge röst åt i princip alla japanska kvinnor som kom till USA på det här viset. Som läsare förstår jag hur många människor det rör sig om och att inte ett livsöde är det andra likt. Detta blir liksom även en kommentar till vår tids invandring. Allt går igen - från förväntningarna på det nya landet till att försöka lära sig ett nytt språk och bli accepterad samtidigt som man vill hålla kvar minnena och traditionerna från hemmavid.

Jag gillade verkligen Vi kom över havet. Den sticker ut från det jag brukar läsa och dessutom har jag fyllt ytterligare ett hål i min historiekunskap. Jag blev ärligt talat chockad över det sätt USA behandlade både första, andra och ibland tredje generationens japanska invandrare efter Pearl harbor. Jag kan bara hoppas på att det här är något som det pratas om i dagens historieundervisning i skolan. Det är i alla fall inget jag läst om när jag gick i skolan.

Dödssynden

Dödssynden, eller To kill a mockingbird, som den heter på originalspråk, är Harper Lees enda publicerade
roman. Men denna enda roman blev en stor framgång för Harper Lee, som tilldelades Pulitzerpriset, filmatiserades något år senare och numera räknas som en modern klassiker.

Scout Finch, som vid berättelsens början är sex år gammal, berättar om sina uppväxtår i den lilla sömniga småstaden Maycombe i Alabama. Hon och hennes fyra år äldre bror, Jem, tillbringar idylliska somrar tillsammans med kompisen och sommargästen Dill. Grannskapet dignar av färgstarka personligheter, men den karaktär som intresserar barnen mest är den de aldrig sett skymten av; den mytomspunne Boo Radley. Det sägs att Boo Radley bara kommer ut om natten och att hans väsen är så otäckt att blommorna förfryser när han andas på dem. Det sägs också att mannen slagit ihjäl höns och husdjur och att han förgiftat de nötter som faller ner på skolgården från Pecanträdet på Radleys tomt. Alla barn i Maycombe är givetvis livrädda för denna karl och springer alltid förbi Radley Place, men rädslan för den okände mannen blandas med en fascination och en aldrig sinande nyfikenhet på vem Boo Radley egentligen är.

Idyllen i Maycombe rämnar när en svart man vid namn Tom Robinson blir anklagad för att ha våldtagit den nittonåriga Mayella Ewell. Familjen Ewell är fattiga och räknas allmänt som slödder. Men anklagelsen från Mayella Ewell har ändå en viss legitimitet då Mayella Ewell, till skillnad från Tom Robinson, är vit.

Det är Scouts och Jems pappa, advokaten Atticus Finch, som får i uppdrag att försvara Tom Robinson, ett uppdrag han tar på största allvar; Tom Robinson ska till varje pris få en rättvis rättegång. Det är uppenbart att Robinson är oskyldigt anklagad, men hatet och fördomarna mot de svarta har på förhand skyldigförklarat den unge svarte mannen, och hätskheten mot Robinson spiller över på Atticus Finchs familj.

Att Dödssynden handlade om rasmotsättningar i amerikanska södern var jag införstådd med, men att romanen även skulle vara en barndomsskildring fylld av humor hade inte jag inte riktigt väntat mig. Just att hela historien berättas från Scouts perspektiv, som i boken inte hinner bli äldre än nio år, ger liv åt berättelsen. Hennes betraktelser är klartänkta och roliga, som till exempel när Scout oroar sig för sin brors ändrade sätt då han kommer i puberteten. (Vad den pojken kan äta! Han har väl inte fått mask?) Och hennes oskuldsfulla syn på saker och ting, som under berättelsens gång sakta mognar, blir inte enbart en insikt om hur samhället faktiskt fungerar bara för Scout själv, utan även för läsaren.

Jag ska dock medge att jag efter de första sidorna inte förstod mycket. Så många namn! Var detta nån slags släktsaga? Jag fick bortse från det första stycket för att komma vidare och då gav det sig också. Någon sida senare hade Harper Lee mig fast.

Fånge i tiden

Eric Brown har skrivit Fånge i tiden som är en skrämmande, men inte helt verklighetsfrånvänd framtidsskildring av Storbritannien.

Als och Jennys utflykt tar en oväntad vändning när de av en händelse slungas 50 år fram i tiden genom en reva i tiden. Platsen är densamma, men året är nu 2055 och Al och Jenny blir förskräckta när de ser sitt hemland vara fullt av militärer. Inte nog med att beväpnade trupper kontrollerar vägarna och patrullerar gatorna inne i staden, det tycks inte längre finnas några färgade människor någonstans. Alla är vita och Al väcker stor uppmärksamhet med sitt asiatiska utseende. Al och Jenny antas vara inblandade i en terroristgrupp och grips omgående av militären. Paret tycks ha hamnat i en mörk mardröm styrd av nazister och de har ingen aning om hur de ska kunna ta sig tillbaka.

Fånge i tiden är en lättläst och spännande bok, men den är också ett tankeexperiment som pekar på vad som skulle kunna hända om nazister eller nationalister kom till makten i Storbritannien. Och budskapet är klart och tydligt: Det ligger i varje människas intresse att förhindra att detta någonsin skulle ske.

Sanningar i solen

Anna Hellerstedt har skrivit Sanningar i solen, utgiven av Argasso förlag. Boken handlar om en femtonårig svensk tjej, vi får aldrig veta hennes namn, som efter att ha bråkat med sin mamma flyttar hem till sin pappa. Pappan har nyligen gift sig med Akousa från Ghana och bokens huvudperson avskyr henne. Inte bara för att det är pappas nya fru utan också för att hon kommer från Ghana och är svart. Bokens huvudperson är starkt färgad av Peder, hennes invandrarfientliga fotbollshuligan till pojkvän och när hennes pappa kungör att hon ska med till Ghana vågar hon inte berätta detta för pojkvännen.

I Ghana är hon först tjurig och rädd för alla svarta människor och hon längtar förtvivlat efter sin pojkvän, men ju längre tid som hon tvingas tillbringa i Afrika desto bättre bli hennes inställning. Resan till Ghana leder till stora insikter och lärdomar och blir ett äventyr på många sätt och vis. Sanningar i solen har ett rätt så förutsägbar utvecklingsförlopp, och personskildringarna är rätt så stereotypiska, men jag tycker inte att det gör så mycket. Det känns som att Hellerstedts största ambition med boken har varit att få fram ett tydligt och klart budskap mot rasism och invandrarfientlighet och trots eländet i början av boken slutar det, som man anar, väldigt väl för bokens huvudperson.

Niceville

Efter fullföljd utbildning återvänder Skeeter hem till Jackson i den amerikanska södern. Där finns barndomsvännerna, som nu alla är hemmafruar med barn, och där väntar ett stillsamt liv med bridgespelande och välgörenhetstillställningar. Till skillnad från sina barndomsvänner, som alla tycks nöjda med sina hemmafruliv, har Skeeter ambitioner att göra något mer med sitt liv. Hon vill satsa på en karriär som journalist eller författare. Men under tiden som hon går och väntar på att drömmarna ska gå i uppfyllelse märker hon att hon reagerar allt starkare på rasmotsättningarna och orättvisorna som tillhör vardagen i den amerikanska södern.

Skeeter får jobb som skribent av hushållsspalten på lokaltidningen men då hon vare sig besitter några husmorstips och än mindre kan något om hushållsarbete, vänder hon sig till väninnans svarta hembiträde, Aibileen, för tips och hjälp. Denna kontakt ger Skeeter mod att lägga fram sin idé om att skriva om de orättvisor som är de svartas vardag, och sammanställa en bok med svarta hembiträdens berättelser. Mycket står på spel, inte minst hembiträdenas anställningar, och Aibileen går motvilligt med på att i hemlighet hjälpa till. Aibileen får långt om länge väninnan Minny med sig på sin sida och sakta växer det fram en vänskap de tre kvinnorna emellan. I takt med skrivandet ökar både Aibileens och Minnys mod att berätta och insikten om att de faktiskt kan göra skillnad med sina berättelser får dem att växa också som människor.

Kathryn Stocketts Niceville gör ett historiskt nedslag i 1960-talets USA med raspolitik och rasmotsättningar. Det här är en varm berättelse och skildring av tre kvinnor i två totalt skilda världar, vars osannolika vänskap växer fram tack vare ett gemensamt mål. Niceville har ett väldigt bra flyt i texten och man tar sig lätt och snabbt igenom de drygt 450 sidorna. På bokomslaget går det att läsa att romanen blev refuserad 50 gånger innan den gavs ut, något som låter helt otroligt med tanke på hur välskriven Niceville är och hur enkelt det är att fastna i boken.