fredag 20 februari 2015

Half bad

Läs mer på adlibris eller bokus
Omslaget till Ondskans son var helt klart det som fick mig att nyfiket börja fingra på boken, för trots alla btj-häften och bevakningar på kommande böcker, så var detta en bok som hade gått mig helt förbi. Kollegan, som just läst boken och älskade den, övertalade mig: Det går snabbt att läsa - man kan inte slita sig, menade hon. Och visst går det snabbt att läsa den drygt 350 sidor tjocka boken, och visst läser jag med nyfikenhet och spänning. Men fullt så uppslukad som kollegan lovade att jag skulle bli, det blev jag inte. Men boken är bra, jag påstår inget annat, och under tiden som jag suttit och skrivit detta inlägg kommer jag på mig själv med att uppskatta boken desto mer, och berättelsen har mycket som jag gillar, även om den nu inte tog mig med storm.

Hur som helst så tror jag Ondskans son kommer att vinna många läsare. Både bland de som gillar urban fantasy såväl som thrillerromaner. Sally Greens debutroman är på det hela taget en framgångssaga. Ondskans son har sålts till fler länder än någon annan debut - och det innan den ens blev utgiven. Och självklart är filmrättigheterna sålda redan.

I Greens Storbritannien finns det häxor som lever mitt bland oss vanliga människor. Häxor har alltid funnits och det finns olika slags häxor, vita eller svarta. De vita häxorna styrs av en myndighet, De vita häxornas råd, som ska se till att skydda de vita häxorna (=de goda) från de svarta häxorna (=de onda). Sen finns det också så kallade halvblod; sådana som är hälften vit / hälften svart.

Nathan växer upp i en familj bestående av vita häxor. Han vet att han är ett oönskat barn - ett halvblod, son till en av de mest fruktade och ondskefulla häxorna. Nathans äldsta syster påminner honom gärna om att det är hans fel att modern tog livet av sig, men hans två andra syskon och mormodern står vid hans sida och skyddar honom. För som halvblod är nämligen Nathans frihet begränsad. De vita häxornas råd övervakar halvbloden och inskränker undan för undan deras rättigheter. Som son till den fruktade Marcus Edge är Nathan dessutom extra bevakad, då det förväntas att han kommer att bli minst lika ondskefull som sin far.

När Nathan är sexton år beslutar De vita häxornas råd om att fängsla och hålla honom övervakad dygnet runt. Men Nathans mål är att fly från sin bur för att på sin sjuttonårsdag bli fullvärdig häxa. Det är nämligen först när man fyller sjutton som man får sina magiska krafter och detta får man först efter att ha mottagit tre gåvor av en familjemedlem. De som inte får sina gåvor på sin sjuttonårsdag dör ofta inom ett år, varför den här ceremonin alltså är livsviktig för en häxa. Men kommer Nathans magiska krafter att göra honom god eller ond? Och kommer detta att innebära att spådomen om att han kommer att döda sin far kommer att infrias? Fadern som han under hela sitt liv längtat efter att få träffa.

Green gör en strålande debut - inte bara försäljningsmässigt; Ondskans son är välskriven och har ett snyggt och genomtänkt berättartekniskt upplägg. Romanen har ett på sätt och vis klassiskt tema med sitt ont eller gott-perspektiv, men med den lilla knorren att inget är vare sig helt svart eller helt vitt - och det gillar jag. Half bad - Ondskans son är nu första delen i en trilogi om Nathan, så slutet på boken är så klart framåtblickande. Del två, Half wild, kommer ut på engelska först i mars.

måndag 16 februari 2015

Ring, så spökar vi!

Finns på adlibris och bokus
Det pampiga slottet Heltonsholm i norra England har i flera generationer tillhört släkten Snodde-Brittle. Fingal Snodde-Brittle och hans syster Frida är just på väg att flytta in på slottet efter att deras släkting avlidit och ser fram emot att nu få residera på det anrika släktgodset, när det visar sig att den rättmätige arvingen till slottet är en föräldralös pojke vid namn Oliver.

Fingal och Frida får helt enkelt ta ett steg tillbaka igen och se hur deras chans till att bli slottsherrar går om intet. Men det finns kanske ett sätt för dem att ta över Heltonsholm ändå. När Fingal Snodde-Brittle får höra talas om adoptionsförmedlingen för hemlösa spöken föds idén om hur han på ett relativt enkelt vis kan röja undan sin unga släkting genom att skrämma livet ur honom!

Fingal Snodde-Brittle ber om att få adoptera de ruskigaste, allra förfärligaste gastarna till Heltonsholm. Och turligt nog så har förmedlingen en hel spökfamilj, de vidriga Skrän-gastarna, som visat sig vara ovanligt svårplacerade. Men syskonen Snodde-Brittles planer går inte helt och hållet som de tänkt sig. Och spökena som placerats på Heltonsholm vill gärna själva vara med och bestämma vem det ska spökas för.

Det går inte att värja sig för Eva Ibbotsons berättarglädje i Ring, så spökar vi!. Det är fart och fläkt, humor och gräsligheter om vartannat. Det går inte att förutse exakt vad som ska ske i berättelsen, men man kan åtminstone förvissa sig om att att det aldrig blir helt och hållet otäckt och att det goda såklart segrar i slutändan.

torsdag 12 februari 2015

Outtalat

Läs mer på adlibris eller bokus
Outtalat av Sarah Rees Brennan är en crossover i genrer. Den har lite av allt; kärlek och romantik, magi och fantasy, spänning och deckargåta... allt placerat i engelsk mysig småstadsmiljö. Det är fantasifullt och stundom väldigt spännande, men tyvärr också rätt rörigt.

Sjuttonåriga Kami Glas har ända sedan hon varit liten kunnat höra och prata med Jared i sitt huvud. För Kami är Jared i högsta grad en verklig person, men många i Kamis omgivning tycker förståeligt nog att Kami är en ganska udda typ. Som tur är så är Kami en trygg tjej med lite skinn på näsan och hon har precis startat en skoltidning tillsammans med sin bästa kompis Angela.

Första scoopet för skoltidningen ska vara att skriva om den lilla småstadens återvändande slottsherrar, familjen Lynburn, som nu efter flera år i USA hittat tillbaka till slottet Aurimere i utkanten av Sorry-in-the-vale. Familjen Lynburn har alltid ogillats och betraktats med misstänksamhet av Sorry-in-the-vales invånare. Familjen Lynburns rykte i byn blir knappast bättre av att obehagliga saker börjar inträffa strax efter deras återkomst. Kami, som bor alldeles vid skogen, vaknar om nätterna av plågade skrik och snart påträffas uppsprättade djur i skogen. Men detta är bara början på något mycket obehagligare. Ju mer Kami gräver i familjen Lynburns historia desto fler hemligheter om byn, dess invånare och till och med hennes egen familj stöter hon på. Men största överraskningen är att pojken som hon pratar med i sitt huvud finns på riktigt och dessutom verkar vara farlig. Till råga på allt är han en Lynburn.

Sarah Rees Brennan har ett mycket broderande och målande språk. Så till den grad att jag tycker det blir lite för uttrycksfullt ibland. Det blir liksom lite för ambitiöst och för ansträngt för att falla naturligt. Dialogen är rapp och påminner mig en hel del om John Greens dialoger som är skrivna med en stor portion humor, med skillnaden att Brennans dialoger känns lite mer krystade och konstruerade. Tyvärr, går humorn, liksom i John Greens böcker, inte heller hela vägen fram i översättningen. Det blir lite plattare, men hade man läst Outtalat på originalspråk så tror jag det hade flytit på bättre.

Och kärlekshistorian, som är av det omöjliga "ska-det-aldrig-bli-någon-kärlekslycka"-slaget, blir lite väl trånande och sockrad för min smak. Men visst, Outtalat utger sig inte för att vara något annat än lättsmält tonårsromantik med magiska inslag och det är precis vad man får.

Nu låter det som att jag gör en rak sågning av Brennans bok. Men det är inte min mening. Jag gillar konceptet och miljön och jag gillar Kami (och hennes kläder!). Däremot tror jag romanen hade vunnit på en bättre redigering. Outtalat är lite för ojämn, men jag tror absolut på att den finner sina läsare i romantiklängtande flickor i yngre tonåren. Och det här är bara första delen i Lynburn Legacy-trilogin, så det kan ju bli bättre.

Tack till Modernista för rec-exet!

måndag 9 februari 2015

Stormvarning

köp den på bokus eller adlibris
Checkar av en sån där "borde-ha-läst-för-längesen-bok" från listan. Första delen i Anthony Horowitz Alex Rider-serie, Stormvarning, är actionspäckad och spännande Horowitz lyckas förmedla äkta James Bond-känsla.

Fjortonårige Alex Rider har vuxit upp i London med sin farbror efter att hans egna föräldrar omkommit då han var liten. En natt väcks Alex av att poliser knackar på och berättar att hans farbror omkommit i en bilolycka, hade han bara använt bilbälte skulle han kanske ha klarat sig. Säger man. Men Alex vet att det är en lögn. Hans i vanliga fall så försiktiga farbror skulle aldrig satt sig i en bil utan bälte. Alex letar upp farbroderns bil på bilskroten och mycket riktigt säger kulhålen i vindrutan något annat.

Men att hans farbror skulle ha varit en agent för MI6 var nog det sista Alex kunnat föreställa sig. Hur som helst så höll hans farbror vid tiden för olyckan en av Storbritanniens rikaste män under bevakning. Denne Herod Sayle, som han heter, har erbjudit att skänka en ny Stormbreaker-dator till alla skolor i hela England, men MI6 misstänker att det föreligger onda avsikter bakom gåvan. MI6 ser agentpotential i Alex och ger honom knappast något annat alternativ än att fullfölja farbroderns gamla uppdrag. Och det är ett uppdrag som inte bara ser ut att bli Alex första, utan också hans sista.

Till skillnad från Rekryten, även det en bok som handlar om unga agenter, så tycker jag mycket bättre om Stormvarning. Jag rycks med i handlingen, trots (eller kanske tack vare?) de många klyschorna och det friska flirtandet med agent 007 och hade tiden funnits hade jag lätt kunnat plöja igenom fler delar i Alex Rider-serien, det är alldeles utmärkt spänningsunderhållning. Stormvarning har nu faktiskt mer än femton år på nacken, men jag tror absolut den kan hålla ett tag till, även om man möjligen kommer att behöva förklara för dagens unga läsare vad en game boy är.

lördag 7 februari 2015

The white tiger

Finns att köpa i annan utgåva hos adlibris eller bokus
Min plan var att jag skulle läsa De små tingens gud medan jag var i Kerala. Men då jag inte fick tag på denna i pocket, så har jag fortfarande den till godo (Att Brombergs förlag nu dessutom släppt den i nyutgåva är helt klart en bonus!) Men jag ville läsa något samtida indiskt medan jag var i landet och i en liten bokhandel på flygplatsen i Kochi hittade och fastnade jag istället för Aravind Adigas debutroman The White Tiger.

Den vita tigern, alias Munna, alias Balram Halwai, är ingen mindre än bokens huvudperson och berättare. Som son till en rickshaw-förare, uppvuxen i en mindre by och förutbestämd att som vuxen jobba i en tea shop väljer dock Balram att gå sin egen väg. Han lyckas bli anställd som chaufför till ett förmöget par och blir deras mycket lojale tjänare. Balram är mycket stolt över sitt yrke men med tiden växer en ny insikt fram hos honom som kommer att leda till ännu större förändringar i hans liv.

Inledningen till The White Tiger är otroligt fängslande då vi redan här får veta att Balram slagit ihjäl sin arbetsgivare och i en mailkorrespondens berättar Balram därefter om händelserna som ledde fram till mordet och varför han gjorde det. Det mest intressanta är hur Balram rättfärdigar sina handlingar. För det kunde inte ha slutat på något annat vis. Hans arbetsgivare måste dö för att Balram ska kunna bli den man han vill vara.

Jag älskar tonen, hur Adiga får sin berättelse att vara både väldigt varm och humoristisk samtidigt som det är en väldigt mörk historia som är så spännande att det nästan inte går att sitta still under läsningen. Som en blandning av humor, thriller och deckare. Det är överraskande och mustigt och ger en så väldigt bra och levande bild av kontrasternas Indien. Nu är det ju flera veckor sen jag läste ut The White Tiger, så mitt minne angående romanen är ju inte purfärskt precis. Men en sak är säker: jag gillade den mycket! Otroligt välskriven för en debutroman dessutom. Jag ska helt klart se till att läsa mer av Aravind Adiga!

Innan floden tar oss

I pocket hos adlibris och Bokus
Sofia har fått jobb som biståndschef på svenska ambassaden i Bangladesh. Med följer Janne, hennes man som tagit tjänstledigt för att ta hand om hem och de två små barnen under tiden i Dhaka. Det är inte problemfritt att starta ett liv i ett nytt land, speciellt inte som landet tillhör ett av världens fattigaste och korruption och orättvisor tillhör vardagen.

Mina och Nazrin hamnar ungefär samtidigt som Sofia och Janne i Dhaka. Systrarna har flytt från sin hemby efter att de fått veta att deras älskade storasyster Mukta mördats av sin man och svärmor. Flickorna vill undvika att bli bortgifta med äldre män som behandlar dem illa och de drömmer istället om att tjäna sina egna pengar för att så småningom kunna återvända till sin hemby och bli gifta med någon som är snäll och som kanske låter dem fortsätta att arbeta.

Det nya livet i Dhaka blir så klart omtumlande, både för systrarna och inte minst för Janne och Sofia vars ideal och värderingar inte längre alltid går att följa och där regler och politiska beslut väger tyngre än den egna medmänskligheten.

Innan floden tar oss är en bok som verkligen inte lämnar sin läsare oberörd. Varje sida påminner om vilken tur man haft i livets lotteri. Helena Thorfinn har själv arbetat vid svenska ambassaden i Dhaka och ger, i mina ögon, en insiktsfull skildring om hur diplomatlivet kan te sig och hur olika utlandssvenskar kan vara. Vissa arbetar häcken av sig och kämpar för de fattiga och utsatta medan andra ser utlandsposteringen som en soft tillvaro där det finns tid att bevaka sina egna fritidsintressen, och åter andra är nitiska paragrafryttare som egentligen föraktar sitt värdland och dess invånare. Thorfinn lyckas verkligen ringa in orättvisorna och det paradoxala i att som västerlänning leva rikt och isolerat i ett fattigt land samtidigt som man arbetar med sociala frågor.

Som helhet gillar jag Innan floden tar oss. Jag tycker det är en bra bok, men under läsningen ifrågasatte jag alla olika perspektiv som Thorfinn lade fram. Jag förstår att hon vill ge en mångsidig bild av diplomatlivet, men ambassadör Mobergs undfallenhet hade hon säkert kunna beskriva utan att ge honom så mycket utrymme. En sak som jag också saknade med Innan floden tar oss var en förklarande ordlista över sådana saker som till exempel hur en shalmar kameez ser ut. Visst går det att gissa sig till, men jag vill inte behöva googla mig fram till sådana saker för att få en så bra upplevelse av berättelsen som möjligt.

onsdag 4 februari 2015

Den stora spökräddningen

I Den stora spökräddningen, som är Eva Ibbotsons debut, ligger Englands anrika gamla spöken pyrt till. Englands alla fina gamla borgruiner, slott och herresäten håller sakta men säkert på att försvinna ett efter ett. Hoten är många: Är det inte för att regeringen bestämt sig för att dra en ny motorväg över borgarnas ägor, så kan det vara att det bestämts att man ska göra om och renovera de gamla slotten till hotell, spaanläggningar, restauranger, bingohallar eller korvfabriker. Inte erbjuder det någon trivsam miljö för en spökfamilj heller.

Som tur är har Fasansfulle Fabian och hans familj en trygg tillvaro på slottet Craggyford där de spökat i snart femhundra år. Inte ens när faster Hortensia en dag dyker upp, helt förtvivlad efter att hennes gamla ruin vid ostkusten blivit såld till en herre som tänker MODERNISERA stället, ni vet, centralvärme, tvättmaskin och hela skiten, blir man oroliga. Men det borde de ha blivit för snart nog dyker grävmaskinerna upp. Hela Craggyford ska bli en semesterby!

Spökfamiljen får fly hals över huvud och vet inte alls vart de ska ta vägen. Men som tur är så stöter de på en helt vanlig skolpojke vid namn Rick. Och tack vare Rick får man av självaste premiärministern ett spökreservat sanktionerat till sig. Det är ju nästan för bra för att vara sant!

Det är fart och fläkt genom hela detta spökäventyr och ett av de stora karaktärsdragen i Eva Ibbotsons författarskap är berättarglädjen. När man läser hennes böcker förstår man att hon själv måste haft väldigt roligt med att sitta och hitta på skurkar och hjältar, vrickade och smarta karaktärer och allsköns fantastiska varelser som snälla spöken och tokiga häxor. Den stora spökräddningen bjuder på många härliga figurer, inte minst Fasansfulla Fabian, som inte ens kan skrämma en igelkott - han gör med andra ord inte riktigt skäl för sitt namn. 

måndag 2 februari 2015

Mitt lyckliga liv

länk till adlibris och bokus (ljudbok)
Har man läst Rose Lagercrantz böcker om Metteborg så känner man igen sig precis när man läser Mitt lyckliga liv eftersom detta liksom är en spin-off på Metteborg. Med den stora skillnaden att man istället får följa Dunne. Eller Daniella som hon heter egentligen (och äntligen fick jag klarhet i att Metteborg faktiskt inte heter Metteborg, som jag alltid trott. Nä, han heter ju Erik)

Mitt lyckliga liv börjar med att Dunne ligger i sin säng och inte kan somna. Hon skulle kunna räkna får, det har man ju hört ska funka, men istället räknar Dunne alla de stunder hon varit lycklig. Som när hon lärde sig simma eller när hon fick sin skolväska eller när hon skulle börja ettan (som faktiskt också var lite läskigt). Men lyckligast var nog den stunden då hon och Ella Frida blev kompisar på rasten! Hela höstterminen var den lyckligaste tiden i Dunnes liv! Hon var så glad hela tiden och hon och Ella Frida hade så roligt tillsammans.

Men efter jullovet tog lyckan slut. För Ella Frida skulle flytta till Norrköping. Och nu kommer Dunne istället på fler gånger som hon inte varit lycklig. Men som tur är så har Dunne varit lycklig fler gånger än hon varit olycklig. Och faktiskt är hon alldeles väldigt lycklig just nu. För anledningen till att hon kan somna är för att hon faktiskt ska åka till Norrköping och hälsa på Ella Frida imorgon.

Mitt lyckliga liv är en glädjeinjektion! Även om det blir mindre lyckligt en liten stund, så är tonen genomgående positiv och glad i boken. Och jag älskar Eva Erikssons uttrycksfulla teckningar som finns med på var och varannan sida. Det här är en perfekt bok att läsa om man känner sig lite nere nån dag för Dunnes lycka går liksom ut genom sidorna och sprids rakt in i läsaren.

Dödsknäpp

Finns t.ex. hos bokus och adlibris
Totte tittar en hel del på TV. Det är typ det han gör när han är ensam hemma. Och Totte är ensam hemma ganska så mycket. En dag ser Totte på ett läkarprogram där en tv-doktor pratar om en dödlig sjukdom. Han beskriver de diffusa symptomen; feber och trötthet och en knöl, ungefär vid ljumsken. Tyvärr, säger tv-doktorn, så finns det inte mycket man kan göra. Det är en väldigt lömsk sjukdom, svår att upptäcka och de flesta som insjuknar i sjukdomen dör redan efter två veckor. Totte, som prickar av det ena symptomet efter det andra, förstår att han själv lider av denna lömska dödliga sjukdom. Han känner sig trött och håglös, har feber, och när han känner efter märker han av en liten knöl alldeles vid ljumsken.

Han inser att han inte kan berätta om sin sjukdom för någon; hans föräldrar skulle ju bli helt knäckta, kompisarna skulle bli ledsna och alla i skolan skulle börja behandla honom annorlunda. Men med två veckor kvar att leva har Totte själv inget att förlora! Därför berättar han för rektorn precis vad han tycker om henne. Och för idrottsläraren och klassfröken. Och så testar Totte att hoppa från högsta trampolinen, säger vad han tycker om och till skolans värstingar som brukar mobba Totte, och slår dessutom till dem när de ska ge igen!

För varje dag som går klipper Totte av en decimeter på ett måttband. På så vis kan han räkna ner hur många dagar han har kvar att leva. Och ju kortare måttbandet blir, desto modigare blir Totte. Men innerst inne känner sig Totte inte det allra minsta modig. Att veta att man ska dö är något av det läskigaste som finns. Ingen vet hur det känns eller vad som händer när man dör och inte kan Totte prata med någon heller.

Håkan Jaensson, som skrivit Dödsknäpp, blandar de allvarliga tankarna om livet och döden med de humoristiska situationer som den allt stöddigare Totte hamnar i. Jag gillar Dödsknäpp och kan inte annat än att tycka om Totte, som mest av allt är väldigt ensam och känner sig bortglömd av sina föräldrar som bara jobbar hela tiden, men som till följd av sin ärlighet och sitt rättframma beteende dessa två veckor, sätter sig i respekt hos alla på skolan.