torsdag 31 mars 2011

Kapitulera omedelbart eller dö

Gillar verkligen titeln till Sanne Näslings debutroman Kapitulera omedelbart eller dö. Berättelsen om bästisarna Lovely och Mary är heltokig, rolig och originell och jag älskar den! Tjejerna går på högstadiet, alla tycker att Lovely är totalt utflippad men Mary älskar henne. Tjejerna är barnsligt lekfulla och totalt knasiga men samtidigt intellektuella och mogna för sin ålder. De drömmer om att flytta till London, för fantasisamtal med författare och kända personer och varje tillfälle i livet kräver en egen nyans av nagellack ("Every girl should own at least one shade for each occasion"). Men bakom den medryckande livslustan döljer sig allvarliga inslag. Mary för fantasisamtal med sin döde pappa som hon aldrig träffat och försöker låtsas som att mammas nye kille Göran inte existerar. Lovely brottas med Yngve som hon döpt sin panikångest till, och både Mary och Lovely brottas med idioterna på deras högstadieskola.

Språket är originellt, tokroligt och rättframt. Kapitlena är korta och fyllda med engelska meningar, stulna låttexter och universala visdomsord som jag kommer att bära med mig. Det här är en bok att läsa om många gånger. Jag kan inte nog ösa beröm över Sanne Näslings debut och jag ser redan nu fram emot att läsa mer av henne.

onsdag 30 mars 2011

Mer om Shaun Tan

Förutom att ha blivit tilldelad ALMA-priset så läser jag att Shaun Tan även fick en Oscar för bästa animerade kortfilm i år, nämligen The Lost thing. 2011 måste vara ett bra år för Shaun.

tisdag 29 mars 2011

ALMA-priset

Årets ALMA-pris går till den australiensiske författaren och illustratören Shaun Tan. På svenska finns endast Ankomsten från 2010 utgiven. Jag har läst den och gillade den mycket. I mediatekets bokblogg har jag skrivit om Ankomsten. Det blogginlägget kan man läsa här.

måndag 28 mars 2011

Människoätande människor i Märsta

Poesi har jag lite svårt för, eller snarare är det så att jag inte alltid förstår det. Poesiromaner eller sk prosapoesi gillar jag däremot. Så steget till att börja läsa lyrik kanske inte är så långt bort trots allt? Aase Bergs Människoätande människor i Märsta är dock troligtvis så nära poesi som jag kommer att komma i år. Berättarjaget Tove låter läsaren lära känna hennes bästisar Klara och Britta. De är 16 år och har genomskådat de vuxnas lögner. De tänker inte hoppa på det ångestfyllda jobbajobbatåget utan har bestämt sig för att det är i nuet man ska leva.

På sommarens seglarläger lär sig både Tove och Klara att kyssas. I skolan driver tjejerna med Elin och Kristen-Mimmi och Tove träffar Leon på nätet. Här finns kärlek, jobbiga föräldrar, fylla och vänskap och mycket annat som fyller ett tonårsliv. Hur mycket kan man lita på sina egna vänner och kan den rusigaste kärleken verkligen gå över?

Jag tyckte Människoätande människor i Märsta var rätt så konstig till en början med sina ödleliknelser, men samtidigt är språket rappt och fyndigt och efter ett par sidor var jag inne i berättelsen om tjejerna och deras liv. Därför väljer jag att ändra adjektivet konstig till knasig.

Den jag var

Meg Rosoffs Den jag var utspelar sig i 1960-talets England och Hilary minns som gammal man tillbaka på sitt år på internatskolan Sankt Oswald. Den 16-årige Hilary kommer till Sankt Oswalds, en skola som tar emot även de mest hopplösa fall, efter att ha blivit relegerad från två andra skolor. Eleverna styrs av skolans stränga regler och den underförstådda hierarkin eleverna sinsemellan. Hilary längtar efter frihet och smiter från klassen under en löptur på stranden. Det är då han möter den jämnårige och föräldralöse Finn som bor i en liten fiskebod precis vid stranden. Pojkarna är varandras motsatser men Finn har en enorm dragningskraft på Hilary. Hilary mer eller mindre dyrkar Finn och smiter iväg till fiskeboden så ofta han bara får möjlighet. Hilarys fascination av den tystlåtne och gåtfulle pojken gränsar till förälskelse och han försöker med alla medel imponera på den svårflörtade Finn. Men det oväntade inträffar och Finn visar sig vara någon annan än den Hilary tror sig ha lärt känna.

Det här är en lågmäld men ändå intensiv berättelse om Hilary, hans längtan efter en vän, att känna djup gemenskap med en annan person och önskan att vara Någon. Jag hade inbillat mig att huvudpersonen skulle vara en flicka och blev förvånad när berättarjaget var en pojke. Detta framkommer redan på första sidan, men det är intressant att berättarjagets namn, Hilary, inte framkommer förrän mycket långt fram i boken. Hilary, är för mig ett flicknamn, men är tydligen ett tvetydigt namn som fungerar både som flick- såväl som pojknamn. Möjligen vill Rosoff genom att inte avslöja namnet, på detta vis markera frågan om identitet, liksom även titeln gör? Jag gillade Den jag var mycket och det känns som en bok som kommer att leva kvar i minnet ett bra tag.

fredag 25 mars 2011

Norwegian Wood

Ikväll ska jag gå och se filmatiseringen av Haruki Murakamis underbara Norwegian Wood regisserad av Ahn Hung Tran. Så vitt jag vet har filmen bara fått bra kritik, hoppas bara jag inte blir besviken.

torsdag 24 mars 2011

Döden finns liksom

Medan Yassir går ut för att slänga sopor blir hans pappa skjuten och svårt skadad av rånare i sin egen butik. Yassirs mamma stänger in sig i sig själv och Yassir själv försöker leta upp de skyldiga för att ställa dem till svars. Tillvaron för familjen rasar samman under tiden pappan ligger på sjukhus, men så blir han sakta bättre och får komma hem. Men lyckan är kort, tre veckor senare avlider pappan.

Chocken efter att ha varit med när pappan blivit skjuten övergår i sorg och hela Yassirs tankevärld kretsar kring pappan och döden. Strax innan hans pappa blev skjuten bråkade Yassir och pappan, och Yassir önskade sin far åt helvetet. Nu efteråt ångrar han sina tankar och tar i tysthet på sig skulden för faderns död. Vardagen återgår så småningom till något slags normalt tillstånd. Men tankarna kring döden, livet och sorgen efter fadern finns ständigt närvarande. Yassir känner ett stort behov av att prata med någon om sina tankar och han försöker prata med sina kompisar trots att de sällan snackar om allvarliga ämnen som dessa. Han märker att hans behov av att prata väcker liv i kompisarnas egna frågor och tankar och Yassir känner att han måste backa.

Döden finns liksom av Marie-Chantal Long handlar om att bearbeta sorgen och saknaden efter en närståendes bortgång, men också om att förstå och acceptera livet såväl som döden. Och hur viktigt det är att prata om det.

onsdag 23 mars 2011

grabbar och moppar

Jag har nyss läst Leif Jacobsens Razzia samt den fristående fortsättningen Stulen. Böckerna handlar om de tre moppekillarna Petter, Lukas och Krille. Petter som är böckernas berättare har en gammal ärvd Puch Dakota som både hans bror och pappa kört en gång i tiden. Han önskar att han hade en nyare modell precis som hans kompisar. Han kommer till exempel aldrig upp i samma hastigheter som kompisarna trots att puchen är trimmad.

I Razzia får killarna reda på att polisen står nere vid fiket och genomför rutinkontroller av stans mopeder. Och vad gör grabbarna då? Jo, de sticker ner med sina trimmade mopeder för att kolla om nån åkt fast. Tyvärr så står polisen inte vid fiket längre och killarna hinner inte ställa sina mopeder och gå sista biten som de tänkt utan blir invinkade av polisen. Petter blir sjukt nervös eftersom han vet att han säkerligen kommer att åka dit. Fortsättningen Stulen handlar om hur Krilles moped blir stulen och hur killarna tar upp jakten på tjuven.

Det här är inte direkt några böcker i min smak, men Leif Jacobsen är genial som skrivit dessa böcker som man säkert kan locka många teknik- och mopedintresserade läsovilliga killar med. På var och varannan sida dyker "mopedtermer" och namn på olika delar på mopeden upp, som för mig är rena grekiskan men som säkert många tonårskillar vet precis vad det är. Det är vilda mopedjakter, sladdningar och annat häftigt insprängt i böckerna men böckerna handlar också om vänskap och faktiskt finns även en gnutta kärlek med i berättelserna.

Ingen behöver veta

I Ingen behöver veta ifrågasätter Christina Wahldén myten om att killar inte skulle kunna bli våldtagna. Gustaf går sista terminen i 9:an. Han bor tillsammans med sin ensamstående mamma som satsar allt på karriären. Hon arbetar som kirurg och är sällan hemma. Gustaf å sin sida satsar allt för att till hösten komma in på skidgymnasium. Han är en skicklig utförsåkare, men så vurpar han i backen och bryter armen och är därmed borta från säsongens tävlingar. Han retar sig på att hans bästa vän Oscar, tillika hans värsta konkurrent, nu kommer att placera sig bättre än honom. Dessutom oroar han sig för att Oscar kommer att bli ihop med Elin som Gustaf i hemlighet är kär i, nu när Gustaf inte kan vara med på träningarna och träffa Elin lika mycket.

I samma veva åker Gustafs mamma iväg på en två veckor lång läkarkonferens. Hon gillar inte att Gustaf ska vara ensam hemma med bruten arm och allt, så hon ber sin syster, Gustafs moster Agneta, att komma och bo i huset. Agneta är sin systers motsats. Hon är slarvig och ansvarslös och hon har nyligen blivit dumpad av sin pojkvän och tröstar sig med att tömma husets vinförråd. En natt vaknar Gustaf av att någon kryper ner i hans säng. Det är mostern som vill "värma sig". Helst vill Gustaf kasta ut henne i snön, men han kan inte stå emot. Dessutom så behöver ju ingen veta. Skammen och skuldkänslorna efteråt tär på Gustaf och han vet snart inte vart han ska ta vägen.

Ingen behöver veta är som många av Wahldéns andra böcker tankeväckande och gripande och tar upp ett ämne som det inte pratas så mycket om. Wahldén skriver med ett enkelt språk vilket gör det lätt att sträckläsa hennes böcker.

Längtar

Svedalabibliotekariernas nästa bokcirkelbok är debuterande Sara Ohlssons Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Efter att nu ha läst två recensioner (bokhora samt tonårsboken) längtar jag ännu mer efter att få läsa den. Jag vet att minst en av mina förra kollegor redan har boken och läser. Men så är det också tillåtet för Svedalas skolor att köpa böcker från Adlibris. Här i Lund måste jag vänta på Btj:s långsamma leveranser. Ibland är det bara så frustrerande...

tisdag 22 mars 2011

De tusende

Tillsammans med Max Elmberg Sjöholm har Petter Lidbeck skapat den grafiska romanen De tusende. En oerhört smittsam pest har drabbat världen. Den som smittas dör inom loppet av ett par dagar, endast en av tusen överlever. Ironiskt nog så är de överlevande de som smittar värst av alla och därför har man valt att isolera de överlevande på en ö. Hit skickas alla som smittas, de allra flesta lämnar ön som rök och aska och de överlevande arbetar hårt med att hantera ugnarna och de dödas kroppar. Berättaren, en ung man som vi inte får reda namnet på, lever sen ett par år tillbaka på ön. Tillsammans med sin vän Mercer drömmer han om livet på fastlandet. På ön finns också Gecko som är trött på slaveriet vid ugnarna. Han tycker att de på ön bör ta sig till fastlandet och på så sätt påskynda processen med smittspridningen. Han får medhåll av många men berättaren och Mercer menar att detta skulle vara detsamma som att begå mord. De försöker hitta sätt att stoppa Gecko, men kommer de att lyckas?

Jag är lite småförtjust i dystopier och De tusende gjorde mig inte besviken. Som grafisk roman är den enkel att ta till sig och snabbläst och kan nog i synnerhet passa läsovana killar tänker jag mig.

Synvilla

Högstadiet är snart över, klassen ska bara göra en klassresa till Gotland innan sommarlovet äntligen börjar. Det kommer att bli den sista gemensamma grejen man gör tillsammans innan klassen splittras. De flesta har sett fram emot klassresan i månader, år till och med. Det har planerats, förväntningarna är höga. Outsidern Samuel räknar med att detta kommer att bli sista grejen han gör någonsin. I fickan på sin långa rock bär Samuel med sig en kniv. Han har inga planer på att återvända hem igen.

Svartrockaren Samuel är huvudpersonen i Synvilla av Karina Berg Johansson. Med sin långa rock och den svarta luggen som hänger ner i ögonen skiljer sig Samuel från mängden. Samuel bor tillsammans med sin farmor allt sedan hans mamma dog. Till och med hon tyckte att han var konstig och annorlunda och sökte hjälp hos en psykolog.

Samuel är berättaren och betraktaren. Han ser det som ingen annan ser och genom hans ögon får man följa det sociala spelet klasskamraterna sinsemellan. Med på resan är också Ika, mamma till Emelie. Genom att följa med på resan hoppas hon komma sin dotter lite närmare och ställa saker och ting till rätta mellan de båda. Hon ser Samuel på ett sätt som ingen annan gjort tidigare, och hon försöker att närma sig killen bakom den svarta luggen. Hon förstår att Samuel fortsätter med sitt avvikande beteende för att ingen förväntar sig något annat av honom. Titeln Synvilla är väldigt passande för boken, det är mycket som inte är som det ser ut att vara, inte bara Samuel bär på hemligheter, och det här är mycket spännande läsning. Redan från första sidorna vet man att Samuel planerar att ta sitt liv och man läser med förutsättningen att det kommer att sluta illa. Det är ett bra driv i berättelsen och trots en och annan klyscha så får berättelsen ett för mig oväntat slut.

måndag 21 mars 2011

Winterson gånger två


Efter att Elin påpekat en rad likheter mellan några av karaktärerna i Jeanette Wintersons Fyrväktaren och Tidväktaren var det ett givet val att vi skulle läsa dessa två böcker inför nästa bokcirkel. Är Silver samma person i båda böckerna och vilka likheter har Babel Dark respektive Abel Darkwater med varandra? 
Jag började med att läsa Fyrväktaren som handlar om den föräldralösa Silver. Silver är resultatet av ett kort möte mellan Silvers mor och en sjöman. Efter moderns bortgång beslutar invånarna i den lilla hamnstaden Salt att Silver ska få bo i fyrtornet hos den blinde fyrvaktaren Pew. Pew berättar historier för Silver. Pews historier lyser upp den mörka fyren och berättelserna är som kärlek för Silver. Historierna berättar om rotlöshet, ljus och mörker och hjälper Silver att finna sig själv. En av alla Pews historier handlar om Salts präst Babel Dark som tar sin tillflykt till Salt på 1800-talet och som lever dubbelliv. Han bär på en och samma gång ett ljus och ett stort mörker inom sig. Det är mörkret som härskar men det kan å andra sida inte finnas utan ljuset. Fyrväktaren myllrar av litterära referenser och är späckad av Wintersons underfundiga humor. Berättelsen, eller berättelserna kanske man ska säga, är vackra och filosofiska och Fyrväktaren får ett högt betyg av mig. Det här gillade jag verkligen!

I Tidväktaren bor Silver med sin faster i huset Villgårda utanför London efter att hennes föräldrar och syster försvunnit i en tågolycka. Tiden har ruckats och enorma Tidstornador sveper in över London och tar med sig bilar, hus och människor. Tidväktaren, en speciell klocka som reglerar tiden har försvunnit. Alkemisten Abel Darkwater som levt i många århundraden har länge eftertraktat uret och hans konkurrent Regalia Mason vill med hjälp av uret härska över världen och universum. Men den enda som kan hitta uret är Silver. Men hur ska Silver få tag på klockan utan att samtidigt leda vare sig Darkwater eller Mason till den? Det blir en hisnande jakt fram och tillbaka i tiden, ovan och under jord, mellan olika världar och man får lära känna en rad färgstarka karaktärer.

Det här är fantasy med många sidospår. Jag kom aldrig helt in i berättelsen även om den stundom var mycket fängslande. Men jag tappade bort mig i de parallella världarna och universum, hoppen mellan olika århundraden och flera komplicerade resonemang. Det blev för rörigt för mig, för mycket kvantfysik, och jag hängde inte med. Wintersons geniala humor och filosofiska resonemang kände jag dock igen från Fyrväktaren och dessa gillar jag mycket. Men tyvärr är Tidväktaren en allt för rörig bok för min smak.

Så, vilka slutsatser kan jag dra efter att ha läst de båda böckerna? Huvudpersonerna Silver är i båda böckerna föräldralösa från ungefär samma ålder och havet har en betydande roll i de båda flickornas ursprung. Medan den ena flickan är dotter till en sjöman härstammar den andre från pirater. I Fyrväktaren styrs Silvers liv till viss del av socialtanten fröken Pinch. I Tidväktaren är Silver beroende av sin faster, Mrs Rokabye. Dessa båda karaktärer upplevs båda som osympatiska och egoistiska och till viss del tycker jag att dessa två karaktärer speglar varandra. Abel Darkwater tål inte ljus och värme i större mängd och Babel Dark försöker kuva ljuset och bär på ett enormt mörker inom sig. Båda karaktärerna upplevs som ondskefulla och hänsynslösa och lever på vars sitt vis ett slags dubbelliv. 

Min mening är inte att rabbla upp alla likheter eller att analysera sönder de båda böckerna, så jag nöjer mig med att notera dessa saker bara. Visst håller jag med Elin om att många likheter är slående och det är mycket intressant hur Winterson så att säga återvinner sina karaktärer. Jag ser oerhört fram emot spännande och intressanta diskussioner kring böckerna när bokcirkeln samlas till helgen. 

söndag 20 mars 2011

Böcker, böcker, böcker

Högen av böcker som väntar på att bli lästa bara växer och växer...

onsdag 16 mars 2011

Hej litteraturen!

Slog som omväxling på tv:n ikväll och hittade ett intressant program, Hej litteraturen! som produceras av UR.  Avsnittet jag såg handlade om den svenska arbetarlitteraturen. Kollade efter avsnittet upp programmet på UR och insåg att jag har ytterligare 9 avsnitt att kasta mig över! Serien går igenom den västerländska (säsong 1) och den svenska (säsong 2) litteraturhistorien. Jag grämer mig bara över att jag inte fått nys om serien tidigare. Jag måste börja kolla mer på tv...

tisdag 15 mars 2011

Godisomslag

Abbe är tillbaka med ett nytt sommarlovsäventyr i Istermyrträsk. I Den skräckslagne stekelsamlaren gäller det för Abbe att övervinna sin paniska rädsla för småkryp. Abbes mormor är mer än lovligt trött på sitt nippriga barnbarn och tycker att Abbe ska bekanta sig mer med Sven, bibliotekarien i Istermyrträsk som har insekter som hobby. Hemma hos sig har Sven ett helt rum tillägnat insekter och Sven ställer gärna upp på att försöka övervinna Abbes insektsrädsla. Men Abbe tycker så hemskt synd om Sven när hon inser att Sven inte tänker fira sin 50-års dag på annat sätt än att tillbringa dagen med att visa Abbe sin insektssamling så hon bestämmer sig för att ge något tillbaka till Sven. Det finns en sällsynt tvekäftad sågstekel som Sven länge drömt om att få hitta ett levande exemplar av. Och Abbe tar hjälp av alla sina vänner för att hitta den tvekäftade sågstekeln. Som tack för hjälpen lovar hon den som hittar stekeln att han eller hon ska få åka med i Rogers epa-traktor.

Annalena Hedman har skrivit en ny rolig bok om Abbe och hennes vänner och familj. Jag tyckte att Den skräckslagne stekelsamlaren var ännu bättre än Min första världssensation (som jag skrivit om här). Humorn är ännu rappare, Abbe är ännu coolare och berättelsen är i mitt tycke mer fängslande. Det kan i och för sig bero på att jag kan förstå Abbes olustiga känslor inför småkryp, och att man redan känner Abbe och hennes vänner gör ju också att man snabbare kommer in i själva berättelsen. Jag älskar titeln till boken och tycker att bara den är värd ett eget pris. Och omslaget som Lena Sjöberg gjort måste jag bara hylla! Jag älskade omslaget till Min första världsensation, men omslaget till Den skräckslagne stekelsamlaren är ännu mer som godis för ögonen. Jag skulle kunna äta upp det om det gick!

måndag 14 mars 2011

Sorgfjäril

Jag har den senaste tiden läst ett par spökhistorier som utspelar sig i ödsliga eller förfallna hus. Nu har jag läst en till. Sorgfjäril av Ingelin Angerborn följer temat familj bestämmer sig för att flytta från stan till en håla/landet och bokens huvudperson tvingas lämna alla sina kompisar och tycker att det är pest och pina.

Alltså: Alice har flyttat från stan och från sina kompisar, men värst av allt är att hon inte kommer att kunna träffa Leo nåt mer och vara nära honom. Huset familjen flyttar till kallas i byn för Spanska villan och är i Alice ögon ett riktigt ruckel. Det sägs dessutom spöka i huset. Men Alice tror inte på spöken och tycker faktiskt att det är värre att varken internet eller telefoner funkar som de ska. I trakten kring byn finns det en ovanlig sort fjäril som tycks dyka upp kring Alice hela tiden. Sorgmantel kallas den och den är ovanlig på så sätt att den bara förekommer vart tionde år. Alice samlar på små glasfigurer och en dag upptäcker hon att hon har just en sådan Sorgmantel i glas. Det lustiga är bara att hon inte kan komma ihåg att hon sett den tidigare. Det är så klart något speciellt med den här fjärilen. Men vad vill den Alice egentligen?

Jag tyckte om Sorgfjäril fram till de allra sista kapitlena. Jag gillade de ganska subtila spökinslagen och de små små ledtrådarna som man som läsare kunde sitta och pussla med. Bland annat hur Alices 5-åriga lillebror Emanuel, som är lite "annorlunda" (förmodligen någon form av autism) tycks se och förstå saker som ingen annan i familjen gör. Men slutet tyckte jag var så där. Händelseförloppet gick snabbt och över lag så var det ett väldigt typiskt och rätt förutsägbart slut. Annars en helt ok bok.

söndag 13 mars 2011

Cirkusflickan

Camilla Lagerqvists Cirkusflickan utspelar sig i Sverige i början av 1900-talet. Ellen blir som 6-åring såld av sin mamma till en cirkus. I varje fall låter cirkusföreståndarinnan, Madame Zenitha, henne tro så. I själva verket tvingades Ellens mamma att lämna bort sin dotter då barnavårdsnämnden hotat att placera flickan på barnhem eftersom Ellens mamma hade svårt att försörja de båda. Ellen får en hård och mindre kärleksfull uppväxt på cirkusen. Hon tränas stenhårt i akrobatik och uppträder under artistnamnet Elisaveta som akrobat och lindansare. Hon anpassar sig snart till det hårda livet och gör sig så småningom ett stort namn inom cirkusvärlden. Men hon längtar inte desto mindre efter att hennes mamma ska komma och hämta henne en dag, även om hon tror på Madame Zenithas ord om att hennes mamma verkligen sålde henne för en vinterkappa och ett par skinnhandskar. Men Ellen vet inte att hennes mamma regelbundet skriver brev till sin dotter, brev som Madame Zenitha gömmer undan.

Det är en hjärtknipande historia om Ellen som känner sig övergiven, glömd och oälskad. Än mer hjärtknipande är det att som läsare få ta del av moderns brev till Ellen, vilka smygs in mellan Ellens berättelser. Men samtidigt som breven är en ständig melankolisk påminnelse om moderns sorg och saknad inger de även hopp och driver bokens berättelse framåt. Cirkusflickan är samtidigt fylld av äventyr och målande beskrivningar av cirkuslivet i början av 1900-talet. En bra historia att fantisera sig in i helt enkelt, men gråtmilda personer får vara beredda på att fälla en tår eller två.  Credits till det snygga bokomslaget!

lördag 12 mars 2011

Ängeln i flaskan

Amanda och ängeln i flaskan är skriven av Anders Nyman. När jag läste baktill på boken blev jag ärligt talat inte alls lockad att läsa den, men tyckte ändå att jag skulle ge boken en chans. Nånting var det med den som jag trodde skulle tilltala mig, och jadå, jag gillade boken mer än vad jag trodde.

Amanda och hennes familj går i väntans tider. Amandas mamma är i 9:onde månaden och allting är ordnat och förberett för lillasyster som ska komma vilken dag som helst nu. Men det blir inte som man har tänkt sig. Lillasyster klarar inte förlossningen och istället för att komma hem med en ny bebis kommer mamma hem med en stor sorg och tomhet och en massa piller som ska hjälpa henne att sova. Både mamma och pappa är så upptagna med sin egen sorg att de glömmer bort Amanda och hennes storebror Patrik. Men Amanda kommer på lösningen, om hon gör en ny bebis så kommer mamma och pappa att bli glada igen.

Anders Nyman uppmärksammar en hel familjs sorg. En mamma som går in i en depression, en pappa som begraver sig i arbete och två barn som inte direkt sörjer ett syskon de aldrig träffat men som istället sörjer förlorade föräldrar och en familj som inte längre är vad den brukade vara. Det är ett annorlunda ämne för att vara en barnbok men ett välkommet sådant. Som vuxen kan man förstå föräldrarnas gruvliga sorg men som barn känner man nog igen sig i Amanda, som inte kan förstå sorgen fullt ut och som istället känner sig helt bortglömd. Det här är en bok fylld med svåra känslor men boken innehåller ändå mycket hoppfullhet. Det här är en bok jag kommer att tänka på länge tror jag.

Mera Semlan & Gordon

Det är ett nöje att läsa Moni Nilssons böcker om Semlan och Gordon! Knasiga skilsmässobarnet Semlan och hennes ännu knasigare bästis Gordon får mig att le och fnissa mig igenom läsningen. Semlan och Gordon - sommar och hemliga härligheter fortsätter där Pappan med de stora skorna slutar. Sommarlovet har precis börjat. Semlan och Gordon tränar på att slå rekord i att kyssas. Det enda jobbiga (förutom ömma läppar) är att Lino alltid ska dyka upp just när hon och Gordon tränar på att pussas. Jobbigt! Gordon och Semlan har också bestämt sig för att leta upp Semlans farfar. Eftersom detta är en hemlighet kan de givetvis inte berätta något för sina föräldrar (som dessutom skulle sätta stopp för deras planer) Men Semlan och Gordon lyckas smita iväg till Göteborg där de vet att farfarn finns. Och resan dit är bara ett av alla äventyr de får uppleva under sommarlovet.

Kärlek kyssar och rekord handlar om andra halvan av sommarlovet. När det inte tränas inför rekord funderar Semlan mycket på hur det ska bli att fylla tonåring och på hur det skulle vara att pussa Lino. Att hon är kär i Lino är säkert, men Semlan älskar ju Gordon och vågar inte berätta för honom om Lino eftersom hon är rädd att han ska bli ledsen.

Jag blir verkligen glad av att läsa om Semlan och Gordon! Moni Nilsson har lyckats så himla bra med att skriva om jobbiga saker som till exempel att se mamma hångla med en ny kille eller att vara orolig för sin deprimerade pappa, och ändå hålla en så positiv ton genom hela boken. Semlan är en skicklig betraktare av sin omgivning och berättar på pricken om pinsamma föräldrar, jobbiga familjerelationer och alla dessa känslor som snurrar omkring i en när man är så där mellan barn och ungdom. Och beskrivningarna av knasiga Semlan och helknäppa Gordon, deras påhitt och deras minst lika knasiga familjer är så bra. Jag älskar det!

torsdag 10 mars 2011

Bokcirkel

Bokcirkel idag. Svedalas skolbibliotekarier har läst Martin Widmarks Den dansande djävulen. Många gillande utrop blev det och alla som närvarade kastade lovord över de sjukt snygga illustrationerna. Och jag ser med spänning fram emot nästa del, Fyrtornet i Son-Li. Än så länge vet jag bara att den ska komma någon gång under 2011. Får hålla koll på tykoflores-bloggen så att jag kan planera mina inköp.

onsdag 9 mars 2011

Botanisering bland lättlästa böcker

Jag har hunnit med en rad lättlästa böcker den senaste tiden. Den senast lästa, Britt Engdals När natten är som mörkast (LL-förlaget) är en spökhistoria i vilken 13-årige Max blir hemsökt av ett spöke. Flera nätter i rad vaknar han av att en vit kvinnlig gestalt står vid hans säng. I skolan har man ägnat sig åt släktforskning och Max har jobbat med Amanda, klassens snyggaste tjej. Tillsammans har de funnit att Amandas släkting för länge sedan blev dömd för att ha dödat sitt eget barn. Spöket som visar sig för Max om nätterna visar sig vara just den här släktingen och det är något hon vill säga honom. När natten är som mörkast är inte så kuslig, men lyckas fånga en mystisk stämning väldigt väl tycker jag. Texten är luftig men mängden text gör att boken känns lite mer som en "vanlig" bok snarare än en lättläst tycker jag. Ett plus för det snygga omslaget dessutom!

En annan spökhistoria är Kortets hemlighet av Ewa Christina Johansson (Hegas). Ella och hennes familj tillbringar sommaren i ett hyrt torp i en liten by. Ella börjar snart uppleva märkliga saker och mystiska spelkort dyker upp lite här och var. Ella får reda på att den lilla byn bär på en mörk historia som inbegriper stöld och mord. Men det är något med historian som stämmer. Kortets hemlighet var spännande läsning med ett väldigt driv i berättelsen. Och helt klart kusligare än Engdals bok. Kortets hemlighet är en fristående fortsättning på Tavlans hemlighet som jag givetvis blev sugen på att läsa också.

På Nypon förlag har En blodig knoge av Thomas Halling getts ut. Boken är mycket tunn men lämnar å andra sidan utrymme till diskussion. Den korta berättelsen handlar om våld och främlingsfientlighet.

Ytterligare en rätt så kort berättelse är Joanna Kenricks Lögner (Argasso) som jag gillade väldigt mycket. Kate och Shannon är bästisar. Men när Kate blir ihop med Dan anar hon att Shannon inte är så glad för sin kompis skull som hon verkar. Jag gillade att berättelsen trots ett tydligt avslut ändå lämnade ett rätt så öppet slut. Jag fastnade väldigt lätt i den här berättelsen också så därför får den en gott betyg av mig.

tisdag 8 mars 2011

Mystiska hus

Helt oplanerat läste jag två böcker efter varandra som båda handlar om mystiska, kusliga och lite spökliga hus. Den första Stenhusets hemlighet är skriven av Annika Widholm och är hennes debutroman. Ella flyttar, mitt under terminen, från stan ut på landet till ett stort gammalt stenhus eftersom hennes mamma har fått ett nytt jobb. Ella trivs inte alls i det mörka huset som det dessutom sägs spöka i. Hon har dessutom svårt för att få kompisar i nya klassen. Men hon lär känna Jacob som hon träffar ute i skogen. Han är jätteintresserad av historia och brukar hålla till vid några gamla ruiner och gräva efter fynd. En natt drömmer Ella om de gamla ruinerna och människorna som en gång levde där. Drömmen fortsätter där den slutade nästa natt, liksom nästa natt och nästa natt igen. Ella blir indragen i ett äventyr och hon märker rätt så snart att det hon drömmer har ett samband med verkligheten och hennes eget liv.

Jag gillar verkligen tanken bakom den här boken. Själva grundberättelsen är det inget fel på, men jag tyckte tyvärr inte att berättelsen var tillräckligt engagerande utan snarare lite väl förutsägbar och karaktärerna runt Ella känns antingen för stereotypiska och platta eller bara orealistiska. Nej tyvärr, det blir ett svalt betyg från min sida.

I Jonas Cederquists Huset som trollade med tiden finns det ett gammalt ödehus som Amandas passerar varje dag på väg till och från skolan. Det påstås att det spökar där och en dag ser Amanda en flicka i trädgården till huset. Flickan vill att Amanda ska komma och leka med henne, men Amanda skyndar sig därifrån. När hon berättar om vad hon varit med om för sina kompisar, bästisen Emma och Bianca, så tror de inte på henne. Men Amandas farmor som inte gillar att Amanda börjat visa så stort intresse för det gamla ödehuset, visar sig känna till både det ena och det andra om husets historia.

Det här är egentligen ingen spökhistoria utan snarare en bok om vänskap, om att vara bästisar och att bli sviken av sin bästis. Berättelsen är rak på sak och utan en massa sidospår, vilket gör boken lättläst. Huvudpersonen, Amanda, går i 3:an och jag tycker det känns som att målgruppen för den här boken ligger på 8-10 år. Är dock osäker på om 5:orna på min skola skulle tycka den var för barnslig eller inte. Den är nog ett gränsfall.

Jag tyckte det var lite lustigt att jag råkade plocka dessa böckerna efter varandra. Förutom det kusliga huset så har böckerna fler likheter. Huvudpersonerna är tjejer som känner sig lite ensamma och båda reser på ett eller annat sätt bakåt i tiden. Om jag måste välja en av de båda böckerna så väljer jag Cederquists bok. Trots sin enkelhet så engagerade den mig lite mer helt enkelt.

onsdag 2 mars 2011

Bokrea II

Idag hämtade jag böckerna jag beställt på adlibris bokrea. Lycka!

Vänner

Jag har precis läst klar Vänner av Kazumi Yumoto som handlar om tre killar i 12-13-års åldern. Kiyama, även kallad Gurkan, berättar om sina kompisar Yamashita och Kawabe och den sommaren de var helt fascinerade av döden. Efter att Yamashita varit på begravning börjar de tänka och prata en hel del om döden. Ingen av dem har någonsin sett en död människa och de funderar mycket på hur det skulle vara. Men var någonstans hittar man en död människa? De resonerar sig fram till att den där gamle gubben i det fallfärdiga huset en bit bort, nog snart kommer att dö. Så de bestämmer sig för att spionera på honom så att de när han väl dör kan smyga fram och kika på hur en död människa ser ut. Gubben är inte bara gammal utan också synnerligen grinig och ovårdad. Givetvis upptäcker han att grabbarna smyger på honom, så han tar sin tur och jävlas med de tre vännerna. Långsamt växer dock en otrolig vänskap fram mellan pojkarna och den gamle mannen, vars liv helt förändras tack vare pojkarnas nyfikenhet.

Det här är en rätt lättsamt skriven bok med en stor dos humor. Men allvaret är aldrig långt borta och pojkarnas funderingar kring döden är central genom hela boken. Även ensamhet och vänskap genomsyrar berättelsen. Ganska så djupa ämnen med andra ord, och berättelsen kan nog lämna sin målgrupp (boken är klassad som hcg) med en del eftertankar. Boken ger också en inblick i dagens japanska kultur och vardagsliv, vilket kan vara intressant.