Människoätande människor i Märsta

Poesi har jag lite svårt för, eller snarare är det så att jag inte alltid förstår det. Poesiromaner eller sk prosapoesi gillar jag däremot. Så steget till att börja läsa lyrik kanske inte är så långt bort trots allt? Aase Bergs Människoätande människor i Märsta är dock troligtvis så nära poesi som jag kommer att komma i år. Berättarjaget Tove låter läsaren lära känna hennes bästisar Klara och Britta. De är 16 år och har genomskådat de vuxnas lögner. De tänker inte hoppa på det ångestfyllda jobbajobbatåget utan har bestämt sig för att det är i nuet man ska leva.

På sommarens seglarläger lär sig både Tove och Klara att kyssas. I skolan driver tjejerna med Elin och Kristen-Mimmi och Tove träffar Leon på nätet. Här finns kärlek, jobbiga föräldrar, fylla och vänskap och mycket annat som fyller ett tonårsliv. Hur mycket kan man lita på sina egna vänner och kan den rusigaste kärleken verkligen gå över?

Jag tyckte Människoätande människor i Märsta var rätt så konstig till en början med sina ödleliknelser, men samtidigt är språket rappt och fyndigt och efter ett par sidor var jag inne i berättelsen om tjejerna och deras liv. Därför väljer jag att ändra adjektivet konstig till knasig.