Suicide Club

Länk till adlibris och bokus

Det är ett nytt fräscht grepp Rachel Heng tagit på dystopin i Suicide Club. Istället för krig och människans undergång har hennes framtid istället ett överdrivet fokus på hälsa och välmående. Långlevarna tillhör samhällets toppskikt och lever hyfsat inrutade liv med typ mat- och sovklockor med tid för träning och meditation och så vidare. Och så klart äter man helst sin mat i flytande form, en så kallad Nutripak-måltid.

Lea har fyllt hundra, men ser inte ut att vara en dag över fyrtio-femtio-års strecket. Hon tillhör de så kallade långlevarna, de som har rätt genetiska förutsättningar för ett långt liv och som får hjälp av staten(?) att fortsätta bevara sina kroppar unga genom att efterhand byta ut delar som börjar bli skröpliga och få åldersrynkor. Hon är på god väg att bli antagen till programmet som ska göra henne odödlig, men när hon en dag får syn på sin pappa som hon inte sett på flera decennier blir hon så förvirrad att hon kliver rakt ut i vägen och blir påkörd. Det befaras att Lea har försökt ta sitt liv och hon sätts under bevakning. Men värst av allt är att hon riskerar att inte längre få bli en odödlig.

I samma veva får Lea nys om vem som kan ligga bakom Suicide Club, en organisation som stämplats som terrorister och vars medlemmar är långlevare som helt enkelt vill dö. Men eftersom de inte kan dö på naturligt vis måste de begå självmord. Lea försöker infiltrera Suicide Club i ett desperat försök att kunna ge informationen till staten och på så sätt åter kunna bli antagen till att bli en odödlig.

Så här: Det tar ett bra tag innan handlingen börjar utkristallisera sig och här finns tyvärr många frågetecken i Hengs värld. Varför inte alla får möjlighet att bli långlevare förklaras inte närmre mer än att de har fel gener. Och långlevarna tycks dessutom inte ges något alternativ utan förutsätts vilja leva för evigt, varför man nu skulle vilja det? Lea är en rätt så osympatisk karaktär som med tanke på att hon är över hundra år gammal borde vara smartare än hon beter sig (har det att göra med att boken ges ut som en ungdomsbok? Det ska vara lättare för tonåringar att relatera till ogenomtänkta idéer osv?) Nja. Det här är inte direkt den bästa bok jag läst även om Hengs idé känns fräsch. Hon lyckas bara inte riktigt ro hem sitt eget världsbygge. Men omslaget! Det är riktigt riktigt snyggt! Gilla på det.

Tack till Modernista för recensions exet!

Cinder

Länk till adlibris och bokus

Välkommen till Nya Beijing! Här färdas man i svävare och på gator och torg trängs man med androider som springer ärenden åt sina ägare. Och från månen skuggas tillvaron på jorden av ett hot från lunarernas makthungriga drottning. Marissa Meyer har förlagt sin uppfriskande och fiffiga version av Askungen i en framtid som nog ska vara rätt så avlägsen, men som alls inte känns så långt bort.

Även om tid och rum är helt annorlunda från originalet så är elementen från den klassiska sagan lätta att känna igen. Här finns den elaka styvmamman och två styvsystrar (den ena elak men den andra snäll och älskvärd). Här finns en prins och givetvis stundar en bal på slottet. Och Cinder, vår boks hjältinna, är denna sagas Askunge, men istället för en glassko har hon en mekanisk fot. För Cinder är nämligen en cyborg, delvis människa, delvis maskin, och som sådan räknas hon tyvärr också som en andra klassens medborgare.

Nu syns det inte så tydligt på Cinder att hon är en cyborg, hennes mekaniska delar består trots allt endast av en fot och en hand, vilka hon döljer väl med kängor och handskar, men hennes styvmor som genom sitt förmyndarskap mer eller mindre äger Cinder gör henne ständigt uppmärksam på hur tacksam Cinder bör vara för att hon inte blivit utslängd på gatan. Det är Cinders uppgift att dra in pengar till familjen. Tack och lov är hon en begåvad mekaniker som sällan saknar uppdrag, men när självaste prins Kai söker upp hennes lilla mekanikerstånd på torget för att få hjälp med att laga sin android kan Cinder inte dölja sin förvåning. Dessutom tycks prinsen fatta intresse för Cinder och försöker bjuda in henne till den årliga balen.

Cinder har förvisso inga som helst planer på att gå på balen, men hennes styvsystrar ska och Cinder gläds med Peony, som hon ser som sin lillasyster. Men inte heller Peony får möjlighet att gå på balen. Precis som så många av stadens invånare insjuknar hon nämligen i pesten och Cinders styvmamma anklagar Cinder för att ha smittat henne. Cinder säljs därför kvickt till ett forskningslabb där man testar olika botemedel mot pesten, hittills utan någon som helst framgång, och Cinders dagar är därmed räknade. Men Cinder visar sig bära på nyckeln till ett botemedel och kan istället räddas från en säker död. Men tiden till att få fram ett botemedel är knapp. Cinder hoppas så klart att läkarna ska kunna rädda hennes lillasyster, men kejsaren i Nya Beijing har också insjuknat och hans liv går så klart före.

Cinder är en bok jag länge haft på min att-läsa-lista och med boken nu utläst kan jag lugnt konstatera att den knappast gjorde mig besviken. Det är ren slukarläsning och läsglädje i att känna igen så många detaljer från den riktiga Askungen. Cinder är första delen i The lunar chronicles och vill man läsa vidare i denna sci fi-saga så ska man fortsätta med Scarlet.

De vandrande städerna

Philip Reeves De vandrande städerna är en bok i sin egen genre. Den är steampunkliknande, men ändå inte helt. Dystopisk, men inte riktigt den genren heller. Science fantasy säger baksidestexten. Ja, kanske? Äventyrligt och spännande är det i alla fall. Och otroligt fascinerande.

De vandrande städerna utspelar sig tusentals år in i framtiden. Det förödande 60-minuterskriget har gjort jorden till en ödslig och karg värld och ser på många platser inte ut mer än en lerig öken. På grund av utarmade naturresurser så är världens städer rörliga kolosser uppbyggda på stora larvfötter som ständigt är på väg någonstans i jakt efter resurser. Resurserna består inte sällan av andra mindre städer som man jagar, slår ner och "äter", det vill säga helt enkelt förstör och dödar dess invånare för att kunna roffa åt sig allt som går att använda från staden för att äta och att bygga vidare på sin egen stad.

Tom är historikerlärling och lever i London, en av bjässarna bland vandrande städer. Han befinner sig rätt så långt ned på skalan av lärlingar och räknas inte för mycket, men när han lyckas avstyra ett mordförsök på chefshistoriken tänker Tom sig att det kanske finns en chans för honom att klättra i rang. Men istället för att mötas av tacksamhet knuffas Tom av från sitt London och landar i hjulspåren från London. Men han är inte ensam i ödemarken. För Hester Shaw, en vanställd hämndlysten flicka i hans egen ålder har landat inte långt från honom. Samma flicka som Tom nyss hindrade från att mörda chefshistorikern. Trots detta väljer Tom att hjälpa Hester, för hon är skadad, och tillsammans försöker de hinna ifatt London.

Den nya situation Tom hamnar i sätter saker och ting i perspektiv. Han får bekanta sig med antirörelserebellerna, motståndarna till de vandrande städerna, och av Hester Shaw får Tom höra sanningen om chefshistorikern som han så länge beundrat. Ett förfärligt vapen håller på att utvecklas i London, ett vapen som kommer att förstöra och ödelägga världen ännu mer och Tom inser att han måste förråda sin egen stad för att stoppa en katastrof. Och samtidigt som Tom och Hester jagar London så jagas de i sin tur av en jägare, en slags cyborg, som chefshistorikern skickat ut för att döda dem.

Det är mycket action i De vandrande städerna och den är på sina ställen ganska så våldsam, det är inte så att Reeve skonar några av sina karaktärer direkt. Den värld Reeve byggt upp är fascinerande dystopisk och genomtänkt. Det här är en bok att rekommendera - speciellt med tanke på att det verkar som att De vandrande städerna snart kommer att sälla sig till raden av alla ungdomsböcker som filmatiserats. Mortal Engines ser ut att få premiär i USA nästa år. Kanske då att vi får se ett nytryck av boken, i nuläget är den slutsåld på förlaget. Men bibliotek finns ju!

Ceremonin

Länk till adlibris och bokus

Ceremonin är första boken i Kiera Cass framgångsrika serie The Selection, en serie som bäst kan beskrivas som en framtida Askungesaga med tydlig inspiration av dokusåpan The Bachelor.

Kungariket Illéa är ett stakt segregerat samhälle med ett tydligt kastsystem som man föds in i. Få kan räkna med att klättra uppåt i kastsytemet och få ett bättre liv än det man föds till. Men för trettiofem unga tjejer finns det en chans. Kronprinsen, prins Maxon, ska gifta sig och enligt traditionen ska han välja en flicka av folket. I en dokusåpaliknande tävling, Urvalet, väljs trettiofem unga, vackra och lämpliga kandidater ut att tävla om prinsens gunst - och om möjligheterna till ett liv i lyx och överflöd.

America Singer tillhör femte kastet, alltså rätt så långt ned på skalan, och vet vad det innebär att gå och lägga sig hungrig och att inte alltid ha råd att köpa sådant som behövs. Men Americas familj är absolut inte längst ned på skalan och America trivs med sitt liv. Hon kan inte tänka sig att leva något annat liv och tycker helt ärligt att hela idén med Urvalet är ganska så idiotiskt och prinsen i fråga verkar inte vara annat än en snobbig sprätt. Dessutom så har America redan funnit sin drömkille, Aspen, som hon träffar i smyg om kvällarna. Men både Aspen och Americas familj trycker på, de tycker att hon ska ta chansen och dessutom innebär det lättnader även för familjerna till de flickor som väljs ut eftersom de får ekonomisk ersättning. Så America anmäler sig med förvissningen om att chansen att just hon ska väljas ut är minimal. Men America blir så klart en av de utvalda och det är kanske lika så bra eftersom Aspen i samma veva passar på att krossa hennes hjärta.

På plats i kungliga slottet överöses deltagarna av lyx och flärd och till och med America tycks snart ha ändrat inställning till tävlingen. För åh så vackra klänningar! Och vilken god mat! Och prins Maxon verkar faktiskt inte vara den där stroppen som America föreställt sig, faktiskt är han rätt så stilig, även om America nu inte tänker gå och bli förälskad i honom, hennes hjärta tillhör ju redan någon annan. Men America och prins Maxon verkar komma bättre överens än vad America kunnat ana. Och känslor kan vara svåra att styra över.

The Selection säljs lätt in enbart på sina omslag där fager mö poserar i tjusiga galaklänningar. Säg den flicka som inte faller för detta trick med flärd, glamour och snygga klänningar (låt mig här påminna om den livsfarliga lönnmörderskan Celaena i Maas bok Glastronen som inte heller kunde låta bli att att bli hänförd och förtrollad av alla vackra tyger). Kombinera det sen med lite kärlek, gärna omöjlig sådan, strössla med hjärtesorg och voilá: ett vinnande koncept. Men ack så klyschigt! Och i min smak inte heller speciellt spännande. Böckerna marknadsförs som en dystopisk Askungesaga, The Bachelor möter Hungerspelen har jag också läst någonstans, men så mycket till dystopi är väl nu ändå inte detta? Möjligen dystopi light. För jo, ett tredje världskrig ska ha utspelat sig, men så mycket mer om det får vi inte veta mer än att samhället blev ytterst segregerat efter kriget. Och just det, elaka rebeller terroriserar Illéa och kungadömet. Men vem de är och varför de håller på att försöka ta sig in i slottet jämt och ständigt pips det heller inte så mycket om. Jag hade inte gjort mig några föreställningar om Ceremonin innan jag började läsa så jag blev i alla fall inte besviken. Och inte blev jag överraskad åt andra hållet heller. Ceremonin är vad det är: lättsmält underhållning för tonårstjejer med egna drömmar om en stilig prins.

Tusende våningen

Länk till adlibris och bokus

År 2118 domineras Manhattan av en ettusen våningar hög skyskrapa som skuggar hela Brooklyn. Grunden till skyskrapan är placerad där Central Park en gång i tiden låg och avstånden på de nedersta våningarna är så stora att man behöver ta sig fram med tåg. Tornet, som det kallas, rymmer allt man kan önska sig, förutom lägenheter, restauranger, kontor, affärer och skolor finns här parker där syntetiskt solljus får växterna att trivas, kvarter med gator kantade av riktiga träd. Bor du i tornet så behöver du aldrig någonsin lämna det, här finns allt. Åtminstone för den som har råd och som kan bo på de övre våningarna. Men pengar kan inte köpa all lycka.

Katharine McGee fångar sina läsare med en effektiv öppningsscen i vilken en ung kvinna redan i första kapitlet dramatiskt störtar från översta våningen. Men vem den unga kvinnan är avslöjas självfallet inte förrän i slutet och istället får läsaren bekanta sig med fem olika huvudkaraktärer som kanske har något med det olyckliga fallet att göra. Sjuttonåriga Avery bor i toppen av tornet. Hon är populär och har ett bländande utseende. Trots detta kommer Avery aldrig att kunna få den hon älskar, än mindre berätta för någon vem hon är kär i. Bästa kompisen Leda har tillbringat hela sommarlovet på rehab, något hon absolut inte vill ska komma ut och istället koncentrerar hon sig på att få Averys bror Atlas att bli kär i henne. Men Atlas är svårflörtad och Leda anlitar en hackare för att ta reda på Atlas hemligheter. Eris tillhör också Averys närmsta umgängeskrets, men efter att en väl bevarad hemlighet avslöjats tvingas hon flytta ner till de lägre våningarna där de mindre bemedlade folket bor. Här nere bor redan Rylin som kämpar för att ta hand om sin lillasyster efter att deras mamma dött. Och så har vi Watt som genom sitt extraknäck råkar nästla sig in i andra personers liv, något han snart får ångra.

Låter det som att det är mycket att hålla reda på? Kanske, men det blir aldrig rörigt, något jag faktiskt trodde, och det är faktiskt enklare än det låter att följa alla förvecklingar och intriger som uppstår. För sådana uppstår. Med råge!

Jag slukade Katharine McGees Tusende våningen. Trots att allt är väldigt ytligt. Trots alla långa beskrivningar av kläder, smycken och accessoarer. Trots alla onödiga adjektiv och beskrivande ord (hur många gånger är det ens möjligt att använda sig av ord som monogrammerad?) och trots de många invändningarna jag hade kring flera futuristiska och tekniska lösningar. Det är som att fastna för en fängslande såpa. (Jämförelserna med Pretty Little Liars och Gossip Girls må kanske stämma, jag är inte rätt person att uttala mig om detta) Huruvida det är växlingen av perspektiv eller nyfikenheten på vem som faller från tornet eller min undran över hur McGee ska väva ihop trådarna och de olika huvudpersonernas liv låter jag vara osagt. Men boken har definitivt slukarpotential.

Hela idén med att livet utspelar sig i en enda stor skyskrapa tycker jag är väldigt intressant och tornet får även symbolisera en samhällspyramid med enorma klasskillnader där folket på botten lever fattigt medan de i toppen är rika och har tillgång till de senaste tekniska lösningarna. Medan de som lever på de lägre våningarna till exempel kommunicerar med hjälp av plattor så använder de som har råd kontaktlinser genom vilka de kollar sina flöden, skickar meddelanden, beställer svävare, bottar och så vidare. Det är kul att läsa hur McGee tänker sig framtiden, även om jag personligen ifrågasätter flera av hennes uppfinningar. Det här med kontaktlinser är visserligen innovativt, men hur genomtänkt är det? Kul är det i alla fall och kul är det också att läsa en roman som utspelar sig i framtiden utan att vara en dystopi (vilket så klart kan ifrågasättas!)

Så trots alla mina invändningar så gillade jag Tusende våningen. Den erbjuder en skön flykt från verkligheten och vi lär nog få se mer av Katharine McGee. Tusende våningen slutar nämligen med en tydlig passning till en fortsättning. 

Vampyrater

Vampyrater : Havets demoner är första delen av fyra i Justin Sompers serie om de blodtörstiga och mytomspunna vampyrpiraterna.
Tvillingarna Grace och Connor Tempest växer upp med sin pappa fyrvaktaren i det lilla samhället Crescent Moon Bay på Australiens ostkust. Uppe i den gamla fyren, viner stormen som bäst vid oväder, men trots att pappans sång handlar om de fruktade Vampyraterna, har denna sjömansvisa ändå alltid varit den visa som lugnat syskonen bäst.

När Grace och Connor är 14 år gamla dör deras pappa. Det visar sig att pappan har haft stora skulder och alla hans ägodelar tillfaller banken. Grace och Connor, som har att välja mellan att bo på barnhem eller bli adoptivbarn till den girige och avskyvärde bankiren, snor faderns gamla båt och flyr undan de båda hemska alternativen. Men en storm överraskar dem och båten förliser. Vågorna för Grace och Connor i olika riktningar och de kommer bort från varandra.

Connor plockas upp av piratskeppet Diablo och blir snart medlem i besättningen, medan Grace räddas av en stilig ung man på ett annat fartyg. Den stilige unge mannen, Lorcan Furey, är förvisso trevlig, men han uppträder väldigt märkligt. Å ena sidan påstår han att Grace är fartygets gäst, å andra sidan låser han in henne i hennes hytt och hon får inte träffa någon annan i besättningen. Flera oförklarliga märkligheter gör att Grace lägger ihop det ena med det andra, och hur otroligt det än verkar, så står det klart för henne att hon är fånge på Vampyraternas skepp, samma fartyg som i visan deras far brukade sjunga. Hennes liv är i fara, men hon har ingen annan att lita på än Lorcan Furey och hans ord om att han ska beskydda henne från vampyrerna.

Vampyrater är en blandning av hederlig äventyrsberättelse, skräck och spänning. Syskonen Grace och Connor berättar omväxlande om sina upplevelser ombord på fartygen och detta omväxlande berättarsätt höjer tempot i boken. Berättelsens driv ligger dels i den livsfara som Grace befinner sig i, men också i att både Grace och Connor vet att den andre av dem lever, och deras högsta önskan är så klart att återförenas. Det är ganska så spännande och boken slutar med en tydlig cliffhanger. Man anar dessutom att sjörövarlivet kommer att kryddas med en del romantiska inslag i kommande delar. För min del räcker det dock gott att bara ha läst del ett i serien. Det är som sagt spännande, men inte så att jag blir alldeles till mig. Dessutom har jag att invända rejält på att handlingen är förlagd 500 år framåt i tiden till år 2505, vilket inte märks överhuvud taget. Somper kunde ha gjort mycket mer utav sin framtidsmiljö. Det känns snarare som att man befinner sig någonstans i dåtiden men där referenser till nutiden ständigt förekommer (kollar man fortfarande på film om 500 år, spelar man fortfarande tennis?). Jag förstår inte alls varför Somper valt att placera berättelsen i framtiden när det ändå inte gör någon skillnad för handlingen.

Personer du kanske känner

Året är 1996. Internet befinner sig i sin barndom, och mer än hälften av USA:s tonåringar har ännu aldrig surfat på nätet. Först om femton år, 2001, kommer Facebook att få sitt genomslag. Men vad händer när två tonåringar plötsligt får en tjuvtitt på sin framtid genom Facebook? Detta är plotten i Personer du kanske känner av Jay Asher och Carolyn Mackler.

Emma och Josh är bästisar och grannar. Men deras vänskap är för tillfället lagd på is efter att Josh gravt misstolkat Emma. Hur som helst så får Emma en cd-rom av Josh med ett chat-och mail-program till sin nya dator och han hjälper också till att installera programmet. Men istället för att logga in på AOL (America Online) hamnar Emma istället på något som kallas för Facebook. På Facebook ser hon foton på personer hon känner igen och inser efter en stund att det är foton på personer hon faktiskt känner. Hon själv, Josh och andra kompisar är vuxna på fotona och det går att läsa vad dessa personer jobbar med, om de är gifta, har barn och var de gått på college. Till en början tror Emma och Josh att det hela är nåt dåligt skämt, men sen inser de att de erbjudits en sneak peak på sin egen framtid.

Josh tycks leva det perfekta livet medan Emma däremot, ser ut att vara djupt olycklig. Så här får det inte lov att bli! När det går upp för Emma att saker hon gör i nutid påverkar hennes framtid börjar hon lägga upp en strategi för att undvika att bli den olyckliga Emma. Men hon räknar inte med att sådant hon ändrar på för egen del även får konsekvenser för andra än hon själv.

Personer du kanske känner är väldigt rolig. Inte minst om man, som jag själv, var ung på 1990-talet och får återuppleva 90-tals-mode, 90-tals-musik och andra idag förlegade fenomen såsom engångskameror och modem. Asher och Mackler berättar sin historia med fyndiga formuleringar och driver med vår samtid. Det är så kul att läsa Joshs och Emmas förskräckta utropande när de på facebook läser statusuppdateringar de själva skrivit i framtiden, som de tycker är alldeles för privata att dela med sig av.

 "Hur kan nån vilja berätta nåt sånt om sig själv på Internet? Det är ju sjukt!" (s33)

Man får följa Emma och Josh i vartannat kapitel och visst; Personer du kanske känner har ett något förutsägbart slut, men det kan jag absolut ha överseende med eftersom detta är en bok som man lämnar med ett leende på läpparna. Tankeväckande också att våra handlingar här och nu kan få påverkan, liksom konsekvenser, för saker som ännu inte hänt.