5768 visningar på youtube

Finns att köpa på adlibris eller bokus

Hur är det att tillhöra en minoritetsbefolkning i dagens Sverige? Hur är det att ständigt vara omgiven av fördomar, att ständigt få höra att man är på ett visst sätt för att man tillhör en särskild grupp människor? Rosita vet. Rosita är rom och hon är stolt över sitt ursprung. Men det är inget hon pratar om. Det är liksom enklast så när hon ändå bara får ta skit för att hon är den hon är.

Rosita är fjorton år och kämpar sig genom högstadiet. Det bästa hon vet är att sjunga och i hemlighet drömmer hon om att bli artist. Rosita och två andra tjejer utmanas att ställa upp i en talangjakt och till en början går tjejerna med på det enbart för att rädda sina betyg, men när Lena och Nattie, som de andra tjejerna heter, hör Rosita sjunga inser de plötsligt att de faktiskt har chans att vinna och kamma hem prispengarna. Frågan är bara om de har chans mot de andra tävlingsdeltagarna?

För Rosita skulle en vinst betyda mycket eftersom hennes mamma då skulle ha råd att få behandling för sin sjukdom. All Rositas tid går till att öva och träna inför tävlingen och det blir svårt att få tiden att räcka till bästa kompisen Ella också. Och hur bra kompisar är Lena och Nattie när det verkligen gäller?

Jag störtgillade 5768 visningar på youtube! Boken är skriven av Ralf Novák-Rosengren och Anita Santesson som har åstadkommit en lyckad blandning av spännande berättelse och upplysande skildring av hur det kan vara att leva som rom i Sverige idag. Fördomar är svåra att slå hål på och just därför är denna bok viktig som ger en inblick i en romsk familjs vardag, som i stort är som alla andras vardag. Kul också att här även ges plats till en glimt av en judisk familjs vardag.

Och så himla roligt att just denna bok vann Barnens romanpris förra året! Jag hoppas på och kommer att jobba för att fler ska läsa den här boken.

Jag heter inte Miriam

Finns hos adlibris och bokus

Allt Miriam önskat sig är att överleva och att få leva i trygghet och därför har hon i alla dessa år valt att leva någon annans liv. För Miriam heter ju inte Miriam. Inte egentligen. Men det är med den identiteten hon levt i ungefär sjuttio år. Alla tror att Miriam är en före detta judisk flicka av fin familj när hon, som egentligen heter Malika, i själva verket är ett zigenarbarn som fått lära sig att romer är det mest bespottade folkslag och som därför fått lära sig att förneka sitt ursprung.

Det är på sin 85-års dag med familjen samlad omkring sig som hon råkar utbrista att hon inte heter Miriam. Men familjen runt omkring henne anar inget och tror snarare att det Miriam säger är ett första tecken på demens. Men för första gången känner sig Miriam manad att berätta för någon, och hon väljer att berätta sin historia för barnbarnet Camilla.

Miriams livshistoria hoppar tidsmässigt fram och tillbaka och vi får ömsom läsa om hur flickan Malika växer upp i Bayern, hur hon tas om hand av nunnor när hennes pappa grips av tyskarna i slutet av 1930-talet och hur hon själv senare deporteras till Auschwitz tillsammans med sin lillebror och sin kusin. Och hur Malika, när hon kommer till Ravensbrück i söndertrasad klänning, något hon med all säkerhet kommer att bli straffad för av tyskarna, tar på sig en annan död lägerfånges klänning och därmed blir Miriam.

Inte ens när hon räddats till Sverige av de vita bussarna vågar hon avslöja sin sanna identitet, också här är zigenare kända som kriminellt pack och Miriam är vansinnigt rädd för att inte få stanna i Sverige. Alltså fortsätter hon att vara Miriam och anpassar sig till att leva ett stillsamt liv som hemmafru och hur den perfekta fasaden utåt blir hennes vapen för att inte riskera att minnena tar över, minnen som kommer att få henne att bryta ihop om hon tillåter sig att känna efter, och för att ingen någonsin ska misstänka att hon är någon annan.

Jag heter inte Miriam har av många benämnts utsetts till en av det senaste årets viktigaste läsupplevelser. Jag heter inte Miriam är en berättelse om förintelsen, om överlevnad, svek och självbedrägeri. Men det är en framför allt en berättelse om romers situation i Sverige och i Europa, då såväl som nu. Och det är beklämmande att åsikter om romer som kriminellt pack fortfarande lever kvar.

Sofia Z-4515

Sofia Taikon var bara åtta år när Tyskland erövrade Polen. Som kringresande romer hade Sofias familj knappt hört talas om vare sig Hitler eller nazister, men blev snart varse att de som zigenare var mindre värda i tyskarnas ögon. Efter ett par år i getto hamnade Sofia och hennes familj till sist i Auschwitz våren 1943. Sofia hade tur och skickades så småningom vidare till Ravensbrück, något som förmodligen räddade hennes liv, och kom efter krigets slut till Sverige med de vita bussarna.

Det tog Sofia tre år att berätta om sitt liv och sina upplevelser i koncentrationslägren för författaren Gunilla Lundgren, som sedan i samarbete med illustratören Amanda Eriksson skapat denna seriebok. Sofia Z-4515 är en förhållandevis snäll ögonvittnesskildring från andra världskrigets koncentrationsläger. Det berättas sakligt om Sofias liv, utan att bli allt för betungande i vare sig bild eller text, vilket därför gör denna bok hyfsat barnvänlig. Sofias livsberättelse avslutas med ett par sidor fakta om förintelsen, koncentrationsläger och de vita bussarna. Man kan, om man vänder på boken, läsa den från andra hållet på romani.