torsdag 27 december 2012

söndag 23 december 2012

Familjen Bliss magiska bageri

Tänk dig att dina föräldrar äger ett bageri och att de kan baka de mest fantastiska kakorna, tårtorna och muffinsarna. Tänk också om dina föräldrar med hjälp av sina bakkonster skulle kunna bota sjukdomar, glömska och kärleksbekymmer. Det är precis vad Rosemarys föräldrar kan göra. De äger nämligen en kokbok, som gått i arv i familjen Bliss släkt i flera generationer, och denna kokbok är full av magi.

När Rosemarys föräldrar tvingas åka iväg för att baka bort en svår influensa i grannbyn med hjälp av mandelcroissanter, så får Rosemary ansvaret för att hålla ställningarna i bageriet och se till så att ingen, absolut ingen, inte ens hon själv, kommer i närheten av kokboken som finns inlåst bakom ett draperi i källaren. För Rosemary och hennes tre syskon är förbjudna att använda den magiska kokboken utan sina föräldrars närvaro.

Knappt har syskonen Bliss ens hunnit lägga märke till att deras föräldrar är iväg förrän en mystisk främling dyker upp i bageriet. Det är moster Lily, som visar sig vara väldigt intresserad av att lära känna sina syskonbarn och i synnerhet av att kika på den magiska kokboken. Rosemary och hennes syskon blir bländade av moster Lilys skönhet och godhet, och öppnar upp famnen för henne, liksom dörrarna in till bageriet, men Rosemary har en vag magkänsla som säger att man inte ska lita på moster Lily. Är hon verkligen så genomgod som hon säger sig vara? Och varför har mamma Bliss aldrig tidigare nämnt någon moster Lily? Veckan tillsammans med moster Lily blir minst sagt kaotisk och sätter Rosemarys lojalitet dels gentemot sina föräldrar och dels gentemot sina syskon på spel.

Kathryn Littlewood har med Familjen Bliss magiska bageri skapat en varm och härlig berättelse som man bli riktigt glad av att läsa. Det är fantasifullt, tokigt, mysigt och roligt på samma gång och all magi får mig att känna lite Harry Potter-känsla under läsningen (minus Voldemort och annat hemskt). Några slarvfel här och där i översättningen finns, men det stör inte nämnvärt. Slutet på Familjen Bliss magiska bageri hintar lite åt att det kan komma en fortsättning på det magiska bakandet och det får det gärna göra!

lördag 22 december 2012

Jullovsläsning

Förutom att jag tänkte läsa Let it snow, så hoppas jag även hinna med åtminstone ett par av dessa under julledigheterna.

fredag 21 december 2012

Julkalender

Sydsvenskan.se
Jag har både en vanlig "papperskalender" en chokladkalender och på mitt bibliotek har vi kört en julklappsrimkalender. Men årets roligaste julkalender är utan tvekan Sydsvenskans julkalender i vilken Julia Klapp får i uppdrag att intervjua Mr Tomten himself och får lära sig hur ett äkta julfirande går till med dopp i grytan, adventsljusstakar, kanelstänger och kryddnejlikor. Det drivs hej vilt med aktuella händelser och i synnerhet med årets boksnackis "mammaporr-romanen" 50 nyanser av honom. Själv har jag faktiskt inte ens så mycket som bläddrat i denna bok, men jag kan inte tänka mig att den överträffar Julia Klapps juläventyr med tomten!

torsdag 20 december 2012

Spökhistorier för de modiga mindre


Dan Höjer har skrivit flera läskiga spökhistorier tidigare, men tillsammans med Jonna Björnstjerna riktar han sig till de lite yngre barnen. Tre böcker har det hittills blivit; Den öde graven, Rida med döden och nu senast Vålnaden på vinden. Jag har läst den första och den sista.

Böckerna innehåller fyra korta historier, som ändå hinner skrämma upp rejält, mycket tack vare Jonna Björnstjernas effektfulla illustrationer som förhöjer den mysrysliga stämningen i böckerna. Både Den öde graven liksom Vålnaden på vinden innehåller läskiga och ruggiga berättelser som i och för sig slutar lyckligt, men som är kittlande ruskiga då barnen för det mesta undkommer spökena, gastarna eller vålnaderna med blotta förskräckelsen.

Titelberättelsen till Den öde graven handlar om Anna, som genar över kyrkogården och hittar en övervuxen grav. I graven vilar en annan Anna, död sedan länge och som försöker locka ner nyfikna barn i sin grav. Och titelberättelsen till Vålnaden på vinden utspelar sig i Spökhuset på Gröna Lund, där Maja och Jennie träffar på ett väldigt verklighetstroget spöke.

Speciellt läskig tycker jag Tandläkarskräck, som återfinns i Vålnaden på vinden, är. Stina ska åka tåg till sin pappa i Stockholm. På tåget sitter också en hel vagn tandläkare. Specialisttandläkare som gärna vill titta i Stinas mun... Inget att läsa för den med verklig tandläkarskräck och ingen av berättelserna bör läsas om man har lätt för att få mardrömmar.

Liv & Lovisa

En av mina favoritböcker är Emma Granholms Ett nytt liv på köpet och jag var rätt säker på att jag skulle komma att gilla Liv & Lovisa, också den skriven av Granholm, vilket jag också gjorde, men jag fick inte alls samma svindlande magkänsla och blev inte heller fullt så insugen i berättelsen som när jag läste Ett nytt liv på köpet.

Liv bor i en alldeles för liten lägenhet med sin mamma, som hela tiden måste vända på varje slant för att få ekonomin att gå ihop, och det är sällan Livs mamma har råd att unna Liv, än mindre sig själv, nya saker. Lovisa däremot bor i en arkitektritad villa, har en rik pappa och är både snygg och smart.

Liv och Lovisa går i samma klass. De är varandras totala motsatser och det är ingen hemlighet att de inte tål varandra. Båda tycker det är skönt att de snart slutar nian och därmed slipper se varandra vareviga dag. Det enda Liv tycker är tråkigt med att sluta nian är att hon inte längre kommer att kunna träffa Rick och Tanja varje dag eftersom de alla har valt olika skolor till gymnasiet. Rick och Tanja är de bästa kompisar man kan få och är nästan som en extrafamilj för Liv.

Sommaren efter nian är tänkt att bli den bästa sommaren någonsin i Livs liv. Hon, Tanja och Rick ska åka till Mallis i sex veckor och bara ha hur kul som helst. Liv har sparat i ett helt år och lyckats få ihop så mycket att hon ska kunna klara både resa och fickpengar. Men sommaren efter nian blir istället Livs värsta sommar någonsin. Och allt börjar med att hennes mamma blir tillsammans med Lovisas pappa.

Liv är bokens huvudsakliga berättare, men i kortare dagboksstycken får man även Lovisas version berättad för sig. Liv framstår verkligen inte som någon sympatisk tjej, annat än i relationerna till sina vänner och sin mamma, som betyder mycket för henne. Hon är verkligen utstuderat elak mot Lovisa och hennes beteende tycks inte bottna i något annat än ren skär avundsjuka och osäkerhet kring sin egen person. Och medan Liv tycks ha problem att tygla sin ilska så är Lovisas problem snarare att hon är för behärskad och aldrig säger ifrån. Granholm gör trots ytterligheterna både Livs och Lovisas karaktärer trovärdiga men jag saknar trots allt det där lilla extra drabbande som Ett nytt liv på köpet har.

onsdag 19 december 2012

Julklapp

Hämtade ut min första julklapp hos postombudet idag. Visserligen är det jag själv som är tomte, men ändå! Ville garantera julläsningen och jag ser mycket fram emot att börja läsa Let it snow. Tre noveller; tre 'holiday romances', och tre renommerade young adult-författare. Den här tror jag på!

När maten blir en fiende

Ätstörningar har det skrivits om innan. Men böcker som tar upp ätstörningar hos killar finns det desto färre av. I Som Zlatan fast bättre berättar Niclas Christoffer, som själv har erfarenhet av ätstörningar, om Simon som i strävan efter att bli världens bästa fotbollsspelare och nå total kontroll över sin kropp istället långsamt bryter ned sig själv.

Simon blir överlycklig när han får reda på att han kommit in på fotbollsgymnasiet i Malmö. Det har varit tuffa uttagningar till endast ett fåtal platser. Simon lovar sig själv att han ska visa att han förtjänat sin plats och går helhjärtat in för träningen. En ledare nämner för Simon att han skulle kunna öka sin prestation ännu mer om han bara gick ner något kilo, och Simon satsar hårt för att snabbt tappa den där lilla extravikten. Han sätter sig själv på en benhård diet och tränar extra på fritiden. Och snart har de överflödiga kilona försvunnit, men istället har Simon dragit på sig ett komplicerat förhållande till mat och träning. Och någonstans här övergår dieten till ett regelrätt matmissbruk.

Som Zlatan fast bättre är mycket läsvärd enbart tack vare ämnet. Och att Niclas Christoffer själv har erfarenhet av ätstörningar bidrar till att höja trovärdigheten och det är lätt att leva sig in i Simons tankesätt och resonemang.

Samtidigt som skildringen av sjukdomsförloppet känns realistiskt så känns andra delar mindre realistiska. Visst kan ätstörningar vara svåra att upptäcka, och det är en sjukdom som många inte heller vet hur de ska hantera. Men att Simon går på ett fotbollsgymnasium borde göra personalen på skolan mer uppmärksam på om någon missköter sin kropp. I Som Zlatan fast bättre är det endast sjuksköterskan Daniel som reagerar och agerar. Jag gillade dock att berättelsen slutar mer verklighetstroget. Jag tror knappast någon med ätstörningar blivit frisk på studs. Det är något som man måste jobba med under lång tid, och återfall, som även drabbar Simon, är mycket vanligt.

Det jag däremot inte gillade lika mycket var de korthuggna meningarna, som i mitt fall stoppade upp läsflödet något. Å andra sidan kan detta vara perfekt för en ovan läsare, men oavsett det språkliga så tycker jag att Som Zlatan fast bättre är en angelägen bok.

Många tack till Booked för boken!

tisdag 18 december 2012

Felicia försvann

Felicia Feldt har skrivit en barndomskildring baserad på sin egen barndom med barnexpertsmamman Anna Wahlgren. I Felicia försvann målas en tydlig kontrast till moderns lyckliga version upp.

Felicia försvann har fått väldig stor uppmärksamhet i media just för att det är en dotters uppgörelse med en kändismamma, och dessutom en kändismamma som påstår sig vara expert på barnuppfostran. I korta stycken och i okronologisk ordning får läsaren glimtar av Felicias barndomsminnen som varvas med glimtar ur Felicias vuxna liv.

Kontentan är att uppväxten har skadat henne och att hon idag upprepar mönster från barndomen och har svårt med relationer. Felicia har efter misslyckade försök att försonas med sin mamma till slut valt att låta bli och Felicia försvann är helt enkelt ett sätt för Felicia att göra upp.

Det här är övergripligen en jag-tycker-synd-om-mig-själv-bok. Och det blir alldeles för tjatigt. Jag har inte hela bakgrunden klar för mig när jag läser heller, och här är väldigt många namn att hålla reda på. Det är klart att jag förstår att uppväxten har varit otrygg med de många flyttarna, de många männen och exponeringen i media, men är det Felicia som har rätt? Har hennes mamma varit fullt så jävlig, elak och hemsk som hon skriver? Ingen annan än Felicia kommer till tals och därför är det också svårt att själv ta ställning till Felicias påståenden.

Felicia försvann är ingen bok jag kommer att rekommendera till någon, såvida man inte är ute efter att läsa en eländesskildring med en massa snaskigt skvaller. Anna Wahlgren har nyligen släppt en svarsbok till Felicia försvann; Sanning eller konsekvens, men i ärlighetens namn - är det verkligen någon som orkar bry sig?

Himmel över Hassela

Viveka Sjögren Augustnominerades förra året för sin första ungdomsbok I den tysta minuten mellan och tidigare i höst kom Himmel över Hassela.

Himmel över Hassela handlar om Kalle eller Santos, som han egentligen heter efter sin bolivianske pappa. I lågstadiet flyttar Santos med sin ensamstående mamma från Stockholmsförorten till Hassela i Norrland. I Hassela har mamman hittat en ny karl, Andersmannen, och precis som hans mamma som tänker sig en nystart, väljer Santos att börja om från början. Han byter namn och blir Kalle.

Men så mycket till nystart blir det ändå inte för Kalle. Ungarna i Hassela är rädda för den nye killen från Stockholmsförorten, och Kalle ser också till att de har anledning till att vara rädda. Ända sedan Kalle varit liten har han hamnat i slagsmål, haft problem med att tygla sitt humör, varit rastlös och haft svårt för att koncentrera sig i skolan. Till slut får han en bokstavskombination av en i raden av alla kuratorer som han går till regelbundet.

Det är Kenneth, som uppmanar Kalle att skriva ned sina tankar. Få ner aggressionerna, känslorna, minnena på papper istället för att kunna komma vidare. Kenneth är inte kurator, men fungerar lite som sådan för Kalle på det ställe han nu befinner sig (möjligtvis nån form av ungdomsanstalt?). Och Kalle skriver. Han skriver om flytten till Hassela, uppväxten med sin soffsittandes, ibland arbetstränande men mest alkoholdrickande mamma och hans två yngre Blomflugesystrar (de surrar omkring överallt, hela tiden och går inte att bli av med, därav epitetet blomflugor). Om Andersmannen som han fortfarande träffar trots att förhållandet med mamman inte varade. Om polaren Josef, som bor ute på landet och konsumerar porr i stora mängder. Och han skriver om Heidi. Heidi, som han träffar i det pepparkaksdoftande väntrummet till kuratorn, och som får saker och ting att plötsligt göra skillnad.

Detta är en både sorglig och underhållande bok. Sjögren har ett väldigt vackert språk, tonen är rå med mycket humor, som snabbt svänger om så att man istället sätter skrattet i halsen. Och många gånger känns det faktiskt som att det är ur Kalles anteckningsbok som man läser. Det känns så väldigt äkta.

Jag har inte läst I den tysta minuten mellan, men med tanke på att jag verkligen gillade Himmel över Hassela så borde jag se till att läsa den förra snarast.  Det här gillade jag mycket!

onsdag 12 december 2012

Ska jag nån gång besöka Örebro...

Bild från Rådhusets julkalender
... så får det nog bli i december. Alltsedan 2007 förvandlas nämligen rådhuset i Örebro under december månad till en gigantisk julkalender! En ny lucka öppnas varje dag och i år fokuserar man på barnboken. 24 av Sveriges främsta barnboksillustratörer har fått äran att skapa konstverk till julkalendern. Lucköppning sker varje dag vid en bestämd tidpunkt, och man kan också följa lucköppningen via nätet.  Efter julhelgen flyttas konstverken in på Örebro konsthall där också reproduktioner kommer att finnas till försäljning i begränsad upplaga.
Min favorit hittills är Mia Nilssons 1:a Advent med Hugo

måndag 10 december 2012

Bästisar

Jacqueline Wilson är en av Storbritanniens mest populära barn- och ungdomsboksförfattare och producerar böcker i en rasande takt. Hon tror själv att hon vid det här laget hunnit med en cirka åttio titlar. Några av mina kollegor brukar tala sig varma om Lola Rose och Den tatuerade mamman, men min Jacqueline Wilson-debut fick bli Bästisar, en charmig berättelse om de två totalt olika, men totalt oskiljaktiga bästisarna Gemma och Alice.

Gemma och Alice har känt varandra sen de låg på BB. De är faktiskt födda samma dag och varje år har de firat sin födelsedag tillsammans. Trots att man skulle kunna säga att Gemma och Alice är varandras motsatser, så är de ändå och skall alltid förbli bästisar. Men så en dag råkar Gemma titta i Alice dagbok och får reda på något jättehemskt. Alice och hennes familj ska flytta. Till Skottland, som ligger flera hundratals mil bort. Hur ska de kunna fortsätta vara bästisar när de inte längre kommer att kunna ses varje dag?

På den avskedsfest som Alices föräldrar håller bestämmer sig tjejerna drastiskt för att rymma så att de kan fortsätta vara tillsammans. Alice och Gemma kommer dock inte så jättelångt innan de blir påkomna och efter detta så är Alice mamma så arg på Gemma så att Gemma inte ens får lov att säga hej då ordentligt till sin bästis.

Som tur är får Alice ganska snart en ny kompis i Skottland, Flora. Och Flora har en dator, så i hemlighet kan Alice och Gemma börja maila varandra. Men Gemma är ändå bekymrad över att Alice kanske håller på att glömma henne. Hon skriver bara om den här Flora hela tiden. Tänk om Flora håller på att bli Alices nya bästis!

Det är Gemma som är bokens berättare, och hennes perspektiv känns väldigt äkta, även om jag tröttnar lite på hennes ensidiga porträtt av sin mamma som alltid är elak och skäller och tvingar på Gemma fula klänningar när det är fest. Men visst, mammor kan vara tjatiga som bara den.

Mitt första intryck efter att ha läst ut Bästisar var att jag tyckte att tonen var lite väl barnslig för att handla om två tolvåringar. Men å andra sidan så är det också lite skönt att få lov att läsa en lite barnsligare bok för mellanstadiet och inte något som riktar sig till brådmogna tolvåringar. Texten livas upp med teckningar här och där på i stort sett varje uppslag, vilket nog också bidrar till mitt intryck om att boken är något barnslig.

söndag 9 december 2012

Snälla tomten...

Andra advent. Hög tid att fixa en önskelista till tomten! Dessa bokiga paket önskar jag mig i julklapp i år:
  • Aidan Chambers, Böcker inom och omkring oss. Egentligen skulle jag kunna köpa denna till mitt jobb, men jag skulle bra gärna vilja äga ett eget exemplar.
  • Let it snow av John Green mfl har jag faktiskt redan beställt till mig själv i julklapp så att jag har något mysigt vintrigt att läsa under juldagarna.
  • En prenumeration på Vi läser hade varit trevligt.
  • Presentkort på biobiljetter så att jag kan gå och se The Perks of being a wallflower eller Warm bodies eller The Hobbit eller The Great Gatsby eller någon helt annan film.
  • En sån här liten praktisk läslampa att knipsa på boken, så att man slipper störa sin partner som försöker sova när jag själv vill läsa. 
  • Nu har jag förvisso redan köpt mig en tjusig väggalmanacka på bokmässan i år, men hade jag inte gjort det så hade jag nog önskat mig denna tjusiga bokiga väggalmanacka



fredag 7 december 2012

Det finns inga skridskor i öknen

Fatimas klass ska på utflykt en hel dag och åka skridskor, men Fatimas pappa tänker absolut inte låta sin dotter vara med. Han har ju sett hur såna där konståkare ser ut på tv; dansar omkring på isen i genomskinliga baddräkter. Så Fatimas pappa säger till sin dotter att säga till sin lärare att det står i koranen att flickor inte får åka skridskor, vilket är en uppenbar lögn, som även Fatima fattar att hennes lärare inte kommer att gå på.

När Sofia, som går i Fatimas klass, föreslår att hon ska lära Fatima att åka skridskor, är det egentligen ett slags test från Sofias sida för att kolla om Fatima vågar trotsa sin pappa. Och det gör Fatima, för även om familjen betyder väldigt mycket för Fatima och även om hon vill vara sin far till viljes, så tycker Fatima att hennes pappa kan vara onödigt sträng ibland och hon vill också få vara med på sådant som alla andra får göra. Det är ett ganska försiktigt uppror från Fatimas sida som skulle ha kunnat förbli en hemlighet. Men flickornas skridskotur slutar riktigt illa med att Fatima går ner sig i en vak, blir räddad av en kille (som hon ju inte får umgås med) och hamnar på sjukhus. Och när hennes pappa får reda på detta är han nära att förskjuta henne. Fatima får lova att aldrig någonsin mer ha något med Sofia att göra, vilket inte är det lättaste då de ju ses varje dag i skolan.

Det finns inga skridskor i öknen av Mats Berggren är en berättelse om kulturkrockar och om vänskap över kulturgränser. Det är en enkel och snabbläst och en perfekt läsa-i-skolan-bok med sitt kulturkrocks-tema och hyfsat ringa omfång. Men personligen så tyckte jag berättelsen är lite tam och berör mig inte särskilt mycket.

onsdag 5 december 2012

Hoppar högt!

Helsingborgs dagblad hade härom dagen en intervju med Ransom Riggs, i vilken han bland annat meddelar att det kommer inte bara en, utan kanske till och med två uppföljare till Miss Peregrines hem för besynnerlig barn. Jag hoppar jämfota av glädje över det beskedet!

Tid att dö

När Rose bara är tolv år försvinner hennes mamma Katherine och styvpappa Brendan spårlöst. Rose får flytta hem till sin mormor, som hon tidigare inte haft någon kontakt med, och istället förlorar hon kontakten med sin styvbror Joshua.

Det har nu gått fem år sedan föräldrarna försvann och Rose har mer eller mindre gett upp hoppet om att de fortfarande ska finnas vid liv. Men en dag hör Joshua av sig till Rose och han har inte gett upp sökandet efter Katherine och Brendan.

Efter att ha mailat fram och tillbaka i ett par månader är det äntligen dags för Rose och Joshua att träffas igen. Men på väg till tåget för att möta Joshua blir Rose vittne till mordet på en kille, som går på hennes skola. Och bara ett par dagar senare mördas killens flickvän framför ögonen på henne. Rose, som givetvis upplever morden som obehagliga, tycker inte att polisen gör tillräckligt för att få fast mördaren och försöker därför själv bedriva spaning med hjälp av Joshua och hans datornörd till polare. Och samtidigt är Joshua nya ledtrådar på spåren vad gäller deras föräldrars försvinnande.

Jag brukar vara förtjust i Anne Cassidys spännande thrilleraktiga berättelser, och därför trodde jag också att jag skulle gilla Tid att dö, som är första delen i serien En mördares anteckningar. Men jag misstänker att Cassidy den här gången har tagit sig vatten över huvudet. Hon är jätteskicklig på att skapa spänning i sina andra romaner, men i denna... njä. Jag tycker inte att hon får till det och istället tycker jag att berättelsen känns utdragen och jag tycker också att hennes karaktärer känns tillplattade. För mig framstår de inte som tillräckligt intressanta för att jag ska vilja veta mer om dem. Framför allt gäller detta Rose. För att vara bokens (troligtvis hela seriens) huvudperson, så är hon, förutom att hon är trumpen och trulig, väldigt intetsägande och ointressant. Hela boken är ungefär som en dålig pilot till en ny tv-serie. Tyvärr, säger jag, för jag hade velat gilla Tid att dö.

Tre delar till är planerade. Även om Cassidy lämnar ett par frågetecken kvar som lockbeten till kommande delar (fjärilen till exempel) och dessutom slänger ut några beten som har konspiration skrivet på sig, så tror jag inte att jag kommer att lägga tid på att läsa dessa.

tisdag 4 december 2012

Gangsterbröder

Perry, Marco och Toddie var bara tio år när de blev kompisar efter att Perry och Marco kommit som nya till skolan. Redan då var Toddie respektingivande och ingen man gärna bråkade med. Perry och Marco är inte lika tuffa, men de tre killarna blir ändå kompisar och följs åt genom skolan. Speciellt Toddie och Marco kommer bra överens och Perry avundas deras gemenskap.

Perry misstänker ganska tidigt att Toddie är inblandad i nåt skumt, och en dag avslöjar han honom med att sälja droger. Perry lovar att inte säga något om detta till Marco som är den mer välartade av de tre killarna, och den som faktiskt gör bra ifrån sig i skolan och har möjlighet att bli något. Och Perry blir Toddies kompanjon, faktum är att Toddie inte skulle klara sig utan honom, och snart har deras verksamhet vuxit sig riktigt stor och blivit riktigt lukrativ.

Men relationerna mellan killarna ställs på sin spets när Perry träffar en tjej och blir kär. Toddie blir nämligen också intresserad, och han är van att få precis som han vill.

Hinton är skicklig på att få till lättlästa, men ändå trovärdiga och väldigt spännande berättelser, jag har tidigare läst Utpekad som också det är en komplex berättelse med en övertygande huvudperson. Att man i Gangsterbröder, redan från första sidan vet att allt kommer att gå käpprätt åt helvete gör den här berättelsen ännu mer spännande och Gangsterbröder känns som en typisk Argasso-bok med spännande handling tänkt att passa läsovilliga eller lässvaga killar framför allt.

måndag 3 december 2012

Svikarens spel

B.R. Collins Svikarens spel är egentligen två berättelser i en, som båda handlar om svek och vänskap. Ramberättelsen handlar om Michael som tidigare utsatts för grov mobbing på sin gamla skola. På sin nya skola försöker Michael göra så lite väsen som möjligt för att inte dra uppmärksamhet till sig. Efter år av mobbing så har Michael dålig självkänsla och har väldigt svårt för att lita på folk. Därför trodde han till en början att Francis drev med honom när han visade sig vara intresserad av Evgard. 

I Evgard styr evgardierna, ett rikt och arrogant folkslag, som ständigt är iväg på plundrartåg och hämtar nya slavar från den närbelägna meriska befolkningen. Michael hittade på landet, men det är tillsammans med Francis som landet Evgard utvecklats så till den fulla grad att de hittat på språk och folkslag, skrivit landets historia, ritat kartor och byggnader, ja, så gott som allt har de tänkt på. Och Evgard är deras hemlighet. Michael vill absolut inte att någon annan ska känna till Evgard eftersom han är rädd att andra ska tycka att han är en tönt. Och Francis har gått med på att hålla Evgard hemligt.

Men en dag hittar Michael en lapp i sitt skåp i skolan som avslöjar att någon annan känner till Evgard. Michael är övertygad om att Francis har berättat för sina kompisar och att de i hemlighet hela tiden skrattat bakom ryggen på Michael. Michael känner sig förödmjukad och sviken och han bestämmer sig för att ge igen på Francis. På det värsta sätt han kan tänka sig.

Parallellt med berättelsen om Michaels och Francis vänskap följer berättlesen om Argent och Columen, en merisk slav respektive en evgardisk hertigson som otroligt nog finner varandra och blir vänner. Men i Evgard, som är en brutal värld, vet man inte vem man kan lita på och vad som sker i Evgard speglar relationen mellan Michael och Francis. 

Jag läste Svikarens spel första gången för ett par år sedan, och valde att läsa om den nu inför ett bokprat för att friska upp mitt minne. Då, liksom nu, tycker jag att författaren har ett intressant upplägg, där fantasivärlden trasslar in sig i framför allt Michaels verklighet. Och det första kapitlet om Argent är otroligt spännande, men sen blir det för mycket fantasy för min del. Meningar på latin (tror jag) och ett annat påhittat språk visar i och för sig tydligt på hur mycket tid och energi som Michael och Francis lagt ned på Evgard, men för mig som inte är någon hängiven fantasyläsare (milt sagt) så blir det bara störigt. Och även om Evgard-berättelsen är långt mycket mer spännande och händelserik så tycker jag att relationen mellan Michael och Francis är mycket mer intressant att läsa om.

fredag 30 november 2012

Det lyser i mörkret


Ingrid Olssons Blink, blink med stjärnan och Önska bort, önska nytt innehåller korta berättelser eller snarare ögonblicksbilder, som ändå rymmer hela liv. Berättelserna må vara korta, ofta inte mer än åtta-nio sidor med ett omfång av tio rader, men de är kärnfulla och stannar kvar långt efter att man slutat läsa.

Det gör faktiskt riktigt ont att läsa Olssons texter, för böckerna är fyllda med så många jobbiga känslor men samtidigt är det så väldigt vackert skrivet och berättat. Jag är imponerad av Olssons förmåga att med så få ord skildra och gestalta så mycket. Förutom att berättelserna berättar om jobbiga upplevelser och skildrar känslor såsom svek, sorg, utanförskap, så finns där andra återkommande detaljer i båda böckerna. Alla berättelser innehåller något som är rött, färgerna svart och vitt tycker jag också återkommer ofta. Även vatten är ett element som dyker upp lite då och då. Vatten som tynger ner, vatten som glittrar, snö som slafsar eller frost som knastrar, likaså återkommer mörker, vinter och stjärnor. Formatet känns perfekt för att användas av lärare som vill jobba med kortare texter, kanske även som en ingång till poesi? 

Jag tycker mycket om båda böckerna, och det är intressant att läsa dem tillsammans, som vi gjorde i min bokcirkel, men att sätta hcg-signum på Blink, blink med stjärnan känns kanske lite tveksamt. Texterna kräver ändå en rätt mogen läsare. Det enda jag annars saknar, är någon form av innehållsförteckning och kanske även rubriker så att man snabbt kan hitta sin favoritberättelse och läsa om.

torsdag 29 november 2012

Fler bokbaserade filmer

Jag har nyligen skrivit om att både The perks of being a wallflower, Warm bodies och The Host kommer på bio 2013. Och innan jul kommer ju både Berättelsen om Pi och the Hobbit, vilket säkert ingen har missat. Men andra intressanta premiärer 2013 är bland annat:

De vassa tändernas skog Carrie Ryans debutbok, som i och för sig inte gjorde mig helt övertygad, men som säkert lämpar sig väl för vita duken.

Hungerspelen - Catching fire måste vi vänta nästan ett helt år till för att få se. Det är snudd på upprörande länge.

Och så The Great Gatsby, som jag har för avsikt att hinna läsa under julledigheten och vars trailer lovar ett överdåd av flärd och häftiga tjugotals-stasser:


Möt Florian Knol

Guus Kuijer tilldelades ALMA-priset 2012 och samma år gavs Florian Knol - ett alldeles vanligt kaos ut på svenska av Opal förlag.

Plötsligt en dag kommer en liten sparv flygande och landar på Florian Knols huvud. Där slår den sig ned mitt i Florians knallröda kalufs, och där stannar den ända tills Florian går och lägger sig. Morgonen därpå hinner Florian knappt öppna dörren ut, förrän rrrt, fladdret av små vingar och så slår sig sparven ned igen på Florians huvud.

Med sparven, som får namnet Nico, på sitt huvud, börjar det hända en massa ovanliga saker i Florian Knols annars mycket vanliga liv. Katja, som går en klass över honom och är skrämmande stor, berättar för Florian att hon är kär i honom, och det är förvisso lite spännande, men Florian är inte säker på om han är mogen för kärlek än. Florian lär också känna en gammal dam, fru Raaphorst, som råkat låsa sig ute och som kallar nyckeln för gaffel och som klistrat fast en lapp med ordet Jag på sin hallspegel. Och hans fröken, Petronella, får plötsligt ett utbrott som sårar Florian så mycket att han bestämmer sig för att sluta skolan. Det är som om den där lilla sparven gjort så att Florian får upp ögonen för en massa saker som han tidigare inte riktigt ägnat så mycket tankar åt.

Ett alldeles vanligt kaos är en tokrolig och tänkvärd berättelse om ordens innebörd, att bli gammal, om att vara kär, om allvarliga saker och om jobbiga saker. Eller om livet rätt och slätt. Florian är en betraktare som grubblar på både det ena och det andra, och Kuijer präglar berättelsen med sin humor och värme och en stundom ganska djup filosofisk ton. En av de saker jag gillar bäst med Ett alldeles vanligt kaos är att Kuijer skildrar demens utifrån ett barns perspektiv. Jag har inte stött på detta i någon annan barnbok tidigare, och det känns liksom nytt och fräscht att det tas upp och problematiseras, om man nu får säga så. Ett alldeles vanligt kaos är en riktig pärla som säkert lämpar sig jättebra för högläsning och som bjuder på många frågor att diskutera i ett klassrum.
Jag måste till sist kommentera bokens omslag. Det är glädjande att Opal förlag fixat fram ett mycket snyggare bokomslag, än vad de tidigare översättningarna av Guus Kuijers tillägnats (till exempel Boken om allting). För Kuijer förtjänar fler läsare, men tyvärr är det ett faktum att utsidan spelar roll när barn och unga väljer böcker. Och även om boken presenteras med ett fantastiskt bokprat är det ändå ofta omslaget som har präglat det första intrycket.

onsdag 28 november 2012

Den magiska kappan

Katarina Genars Den magiska kappan handlar om Livia, som på sin elvaårsdag får en begagnad kappa i födelsedagspresent. Det är den finaste kappan som Livia har sett, att någon annan har haft den innan gör absolut ingenting. Kappan är röd med svarta sammetsknappar, den är jättemjuk och gosig och den sitter helt perfekt på Livia! Livia vill självklart ha på sig kappan i skolan, även om den kanske egentligen är lite för fin för det, men hon vill ju visa bästisen Klara vad hon fått.

Klara tycker också att kappan är fin, och frågar om inte hon också kan få prova den. Men på Klara känns kappan bara obehaglig, den sticks och kliar så mycket så att Klara tror att det finns löss i kappan, och när hon knäpper den känns det nästan som om hon ska kvävas.
Efter skolan tar Livia vägen hem över kyrkogården, som hon brukar, men den här eftermiddagen känns Livias steg så tunga, och istället för att gå raka vägen hem, viker Livia av på en av raderna med gravstenar. Det känns precis som om fötterna går av sig själv. Plötsligt så har Livia hamnat framför en liten grå gravsten. På gravstenen läser hon att en flicka vid namn Elin ligger begravd. Hon dog 1932 och Livia räknar ut att hon bara blev elva år. Lika gammal som Livia är nu. Framför Elins grav glömmer Livia bort all tid. Plötsligt har det blivit mörkt ute och hon skyndar sig hem till tårtan som väntar.

Dagarna som följer dras Livia till Elins grav. Graven har en inverkan på Livia som hon själv knappt lägger märke till, men folk i hennes närhet, hennes föräldrar och Klara, märker hur Livia förändras. Och en eftermiddag upptäcker Livia att hon inte är den enda som besöker Elins grav.

Instucket mellan Livias berättelse finns ett antal utdrag ur Elins dagbok, och läsaren får bekanta sig med Elin innan ens Livia förstår vem hon är. Det är så klart så att Livias röda kappa en gång i tiden tillhörde Elin, en flicka som var svårt lungsjuk och vars högsta önskan var att få bli författare.

Genar skapar en mystisk, ibland nästan kuslig stämning. Men bara nästan. För man förstår att det inte är något ont som kommer att hända och Genar väcker istället frågan huruvida även saker kan ha en själ, och om det är så att någon kan leva vidare genom de saker som betytt mycket för en.

måndag 26 november 2012

Mera Meyer

Jag sällar mig inte till skaran av alla Twilight-fans och jag kommer troligtvis inte att se sista Twilight-filmen som nyligen haft premiär. Däremot har jag ett par gånger fingrat lite på Stephenie Meyers The Host, eller Genom dina ögon, som boken heter på svenska och som är en kärlekshistoria i dystopiskt sci-fi-paket. Och nu får jag sluta prioritera bort Genom dina ögon för andra böcker för i mars har filmen som bygger på romanen premiär och innan dess vill jag självklart ha hunnit läsa boken. The Host väntas ha svensk premiär 29 mars.


söndag 25 november 2012

Vargarna i väggen

Neil Gaiman har än en gång samarbetat med illustratören Dean Mckean, som gjorde bilderna till Coraline. Vargarna i väggen innehåller, på sätt och vis, också en form av parallell värld som sitter i utrymmet mellan väggarna i huset där Lucy bor med sin familj.

Lucy hör ljud från väggarna i sitt rum. Det knarrar, kryper och knastrar, men Lucy vet vad det är som låter inuti väggarna i gamla hus. Det är vargarna i väggen. Men varken hennes mamma, pappa eller bror tror på eller hör det Lucy hör. De avfärdar det som skrämmer Lucy som livlig fantasi och försöker skämtsamt vifta bort hennes oro genom att berätta vad folk säger om vargar, nämligen att "När vargarna kommer ut ur väggen, då är det klippt!" Detta späder ju bara på Lucys oro, och en natt får hon bekräftat det hon hela tiden anat. Vargarna kommer ut ur väggen!


Vargarna i väggen är en mardrömslik berättelse, och som sådan väldigt läskig, även om Gaiman lättar upp med mycket humor. McKean har skapat sina illustrationer med bland annat nån form av kollage-teknik och bilderna är riktigt effektfulla. Jag trodde till en början att Vargarna i väggen var en bilderbok, men såg efter läsningen att boken klassats som hcg. Och det är klokt. För denna saga är definitivt inte för de minsta!

Zombietrailer

Som jag skrev i våras, när jag skrev om Isaac Marions Varma kroppar så ligger romanen till grund för filmen, med samma namn; Warm bodies, som kommer att ha premiär i februari 2013. Och nu finns första trailern ute! Verkar som att filmen kommer att hålla en mer humoristisk ton än vad jag uppfattade när jag läste,men det ska hur som helst bli spännande att se den. 



fredag 23 november 2012

Flaggan i topp Lindbäck!

Riktigt bra av Johanna Lindbäck! Har förvisso inte läst alla titlar av Lindbäck, men Som om jag frågat är by far det bästa jag har läst av henne.

När nian ska börja är ingenting längre som vanligt. Det började redan i våras när Johns bästa polare Lukas blev ihop med bästa tjejpolaren och barndomskompisen Saga. Bara så där, och utan att någon av dem med ett ord nämnde nåt för John. Plötsligt var det bara ett faktum. Och det är också ett faktum att John numera känner sig som femte hjulet i deras närvaro.

Hemma är det också kaos. Mamma och pappa tar en paus, efter nästan tjugo års äktenskap, och det vet man ju vad det innebär. Kan de inte bara säga direkt och rakt ut att det blir skilsmässa, istället för att hela familjen ska behöva må dåligt? Ingenting är kul längre, varken att spela fotboll eller hänga med kompisarna och John känner sig som den ensammaste av ensamma.
  
Lindbäck skapar med stor inkänning sina karaktärer. John är berättelsens jag och man är verkligen John när man läser Som om jag frågat. Och även föräldrar, kompisar och klasskamrater känns så träffsäkert och med så stor exakthet skildrade, så att man glömmer allt runt omkring sig medan man läser. Lindbäck får till alla små nyanser, både i det som händer och det som sägs, liksom i det som inte sägs. Och även om tonårsångesten bara dryper om John, så skriver Lindbäck med en lättsam och underfundig ton, som trots allt det jobbiga som händer, gör Som om jag frågat till feel-good-läsning. För med Lindbäck vet man att det brukar lösa sig till slut. Jag sträckläste och störtgillade!

onsdag 21 november 2012

Annanstans

Jacqueline Wests andra bok i serien Annanstans, Förtrollad, hann komma ut innan jag fick upp ögonen för serien. Beskrivningen med förtrollade tavlor och magiska glasögon lät både tillräckligt mystiskt och spännande för att väcka mitt intresse och efter att ha läst Carolinas blogginlägg om Skuggorna var jag bara tvungen att själv få läsa om Olive och tavlorna.

Olive är enda barnet till ett tankspritt akademikerpar, som en dag bestämmer sig för att köpa och flytta in i ett stort och gammalt möblerat hus, vars väggar är täckta av gamla oljemålningar med alla möjliga sorters motiv.

Första kvällen i nya huset har Olive svårt för att sova. Utanför hennes rum hänger en tavla som Olive, liksom tycker ser rädd ut, som om den väntar på att något otäckt ska hända, och detta gör Olive orolig. Hon berättar detta för sin mamma som föreslår att de helt enkelt tar ner tavlan. Men det går inte. Tavlan sitter fast, ungefär som om någon har skruvat fast tavlan i väggen. Inte heller någon annan av husets alla tavlor går att rucka på, märker Olive när hon kontrollerar dem.

Medan Olives föräldrar jobbar eller är på universitetet eller på någon matematikkonferens, så går Olive hemma och bekantar sig med huset. Det är speciellt ett rum som Olive tycker om att vara i. I rummet finns en gammal byrå, och i byrån hittar Olive gamla halsband, sjalar och handskar som är perfekta att ha till utklädning. I en låda hittar hon också ett par gamla glasögon. Och det är när Olive tar på sig glasögonen som något fantastiskt inträffar. För när Olive nu tittar på tavlorna på husets väggar, så kan hon se hur motiven får liv. De avbildade personerna på porträtten blinkar till henne, figurer i andra målningar rör på sig och springer försiktigt och smygande omkring. Olive, som inte kan tro sina ögon, lutar sig fram mot en tavla för att studera den närmre och märker då att ytan liksom är som gelé, och när hon stöter näsan mot tavelduken dras hon mer eller mindre in i tavlan. Tavlorna fungerar tillsammans med glasögonen som en portal till Annanstans, en slags mörkare och mer ondsint parallell värld.

Hon lär känna Morton, en pojke som fastnat i en av tavlorna och vill därifrån. Olive vill gärna hjälpa honom, men hon vet inte hur. Hon får visserligen lite hjälp av katterna som bor i huset (och som pratar!) men andra onda krafter försöker till varje pris stoppa Olive och göra även henne till fånge i tavlorna. 

Skuggorna påminner mig lite om Narnia-böckerna med sina portaler till andra världar, men också lite om Coraline med sin mörkare parallella värld. Jag gillar verkligen idén med att kliva in i en tavla och plötsligt befinna sig mitt i motivet, och att det dessutom döljer sig en helt annan värld innanför tavelramarna som man, om saker och ting går snett, kan riskera att fastna i, gör det ännu mer spännande. Skuggorna är en ganska så mörk och lite småkuslig berättelse, men West skriver med glimten i ögat och lättar därmed upp den kusliga stämningen lite. Att West i grunden är poet märks också på det målande språk hon använder sig av i Skuggorna.

tisdag 20 november 2012

Walking Dead

Jag har under våren och sommaren avhandlat säsong ett och två av Walking dead och nu är säsong tre igång. Jag visste till en början inte att serien bygger på en serieroman, men nu har jag läst första och andra volymen; The Walking Dead: Tills döden skiljer oss åt samt The Walking Dead: På drift. Jag trodde faktiskt att jag skulle få träffa alla de karaktärer som tv-serien presenterade under första säsongen, men jag insåg rätt snart att man på produktionsbolaget tagit sig friheten att lägga till och ändra en del. Däremot så följer tv-serien handlingen i serieromanen mer eller mindre till punkt och pricka. Och handlingen är denna:
Efter att en zombie-epidemi har ödelagt det amerikanska samhället återstår endast ett fåtal överlevande. I spetsen för en liten grupp överlevare står polisen Rick Grimes, som mirakulöst nog återförenas med sin hustru och son efter att ha legat i koma under den värsta smittospridningen. De överlevande har dels att försöka klara sig och överleva på vad de hittar, och dels att skydda sig från zombieattacker. Men det som framträder som ett större hot är inre konflikter i den lilla gruppen som ligger och pyr under ytan. Och frågan är om det verkligen är zombierna som är det största hotet för människornas överlevnad.

Kirkmans främsta syfte har, som han skriver i ett förord till den svenska utgåvan, inte varit att göra en skräckserie. Han är mycket mer intresserad av att visa och skildra hur människor påverkas av extrema situationer och hur dessa situationer kan förändra personligheter. Walking Dead är också en väldigt bra utvecklingsroman och den förändring som Rick genomgår som är den starkaste.

Det finns fjorton volymer totalt och hittills har fem volymer bearbetats och givits ut på svenska av Apart förlag som dessutom tagit fram en lärarhandledning i samarbete med högstadieläraren Melinda Galaczy. Denna lärarhandledning med diskussionsfrågor finns gratis att ladda hem från förlagets hemsida..


söndag 18 november 2012

När döden kom till Pemberley

Flera är de författare som försökt spinna vidare på Jane Austens roman Stolthet och fördom. Vid 91 års ålder kände sig även deckardrottningen P.D. James mogen och komponerade ihop en handling som utspelar sig ett par år efter att Elizabeth och Mr Darcy fått varandra, och resultatet är deckaren När döden kom till Pemberley.

Elizabeth och Mr Darcy har nu varit gifta i sex år, året är 1803 och de har fått två vackra och friska pojkar och lever lyckligt på godset Pemberley. Som vanligt är det dags för den årliga höstbalen på godset, Lady Annes bal, och förberedelserna har hållit på i veckor och dagar. Men kvällen före det att balen ska äga rum inträffar det något ohyggligt som gör att man med kort varsel tvingas ställa in balen.

Det stormar som bäst utanför godset när det lilla sällskapet på Pemberley precis avnjutit kvällsmåltiden och en droska kommer inrusande på gårdsplanen. Ut ur droskan tumlar Elizabeths syster, Lydia Wickham, ut i upplösningstillstånd. Hon är hysterisk och skriker att hennes man Mr Wickham blivit mördad! Den manliga delen av sällskapet trotsar självklart den pinande blåsten och ger sig ut på skallgång i skogarna kring godset, och mycket riktigt så återfinner man snart kroppen av man. Men det är inte Mr Wickham som ligger mördad i skogen. Däremot går det inte att utesluta att Mr Wickham själv kan vara gärningsmannen.

Det som gör När döden kom till Pemberley läsvärd är att P.D.James gör jobbet åt oss och hittar på en fortsättning på vad som händer med Austens karaktärer som man så gärna hade velat att Austen själv skrivit mer om. Dock saknar P.D. James både Austens humor och kvickhet liksom hennes iakttagelseförmåga, varför man egentligen inte lär känna karaktärerna något mer. Men det mest tråkiga är, att för att vara en deckare, så blir När döden kom till Pemberley aldrig spännande. Jag tröttnade faktiskt långt innan alla korten låg på bordet och var i ärlighetens namn inte heller speciellt intresserad av att läsa vidare för att ta reda på vem den sanne mördaren var och vilka motiven var. Mordet i sig var ju inte ens det något speciellt uppseendeväckande eller ohyggligt på något sätt. Nu har jag inte heller läst något annat av P.D. James, och det är mycket möjligt att hon i andra romaner lyckas bättre med att skapa spänning och tätare intriger, men jag känner mig, efter att ha läst När döden kom till Pemberley, mer lockad av att läsa om Stolthet och fördom eller något annat av Miss Austen än att ta itu med något av P.D. James andra alster.

De bortglömda

Sara Blaedel är en av Danmarks största deckarförfattare och De bortglömda är hennes sjunde bok om kriminalinspektören Louise Rick. Jag, som ingalunda skulle vilja kalla mig ett deckarfan, får erkänna att den här deckaren gick, oväntat väl, hem hos mig. Framförallt är det den otäcka storyn som jag gillar. Otäckheter brukar fungera på mig, och handlingen i De bortglömda med avslöjanden om förehavanden på mentalinstitutioner för "sinnesslöa barn" flera årtionden tidigare, som dessutom tycks kunna kopplas till händelser i nutiden gillar jag verkligen.

Louise Rick får fallet med en svåridentifierad kvinna, som hittas död i skogen, på sitt skrivbord. Kvinnan har, trots ett lätt identifierbart signalement, inte kunnat spåras och inte heller finns det någon anmälan på saknade personer med kvinnans utseende. Först när man beslutat att offentliggöra ett fotografi på den döda kvinnan i media får man reda på att hon som barn var inlagd på ett hem för förståndshandikappade på 1970-talet. Men när Louise och hennes kollega försöker finna kvinnans anhöriga genom att gå igenom det numera nedlagda hemmets journaler, visar det sig att kvinnan, tillsammans med sin tvillingsyster, dödförklarades för mer än trettio år sedan. Någon har uppenbarligen förfalskat dödsattesten, men vem? Och av vilka skäl?

Samtidigt som Louise och hennes kollega försöker komma närmare sanningen kring den döda kvinnan, begås ett mord på en dagmamma samt flera brutala övergrepp i samma skog, och till slut står det klart att de aktuella övergreppen har kopplingar till andra händelser långt bak i tiden. För Louise, som själv har vuxit upp i trakterna, blir fallet dessutom svårt på ett personligt plan, då många minnen som legat gömda åter väcks till liv.

Språket är okomplicerat, man plöjer lätt de dryga trehundra sidorna, och Blaedel avslöjar inte för mycket, och inte heller kommer ledtrådarna för tidigt så att jag riskerar att hinner räkna ut vem gärningsmannen är. Och just detta att De bortglömda inte blir förutsägbart håller mitt intresse vaket. Att Louises förhållande med kollegan däremot inte var speciellt svårt att räkna ut på förhand är en annan femma.

Tack till Booked för att jag fick läsa De bortglömda!

torsdag 15 november 2012

Farsta Fritt Fall

Ulrika Lidbo debuterade 2009 med Decembergatans hungriga andar, en bok som gjorde stort intryck på mig. Hennes andra roman Farsta Fritt Fall lämnade inte samma bestående intryck hos mig, men även denna är en riktigt välskriven och engagerande berättelse.

Henrika är uppvuxen i Lund. Hon kommer från en akademisk familj och har alltid varit den där duktiga flickan som gjort bra ifrån sig på prov och arbeten i skolan. När gymnasiet nu ska börja så har Henrika och hennes bästa kompis Nettis lovat varandra, att de inte längre bara ska vara smarta. De ska vara smarta och roliga, vilket innebär att de ska hitta på grejer, gå på fester, hångla med killar och allt annat de hittills har missat.

Men av de planerna blir det inget av när Henrika måste flytta från Lund till Farsta efter att hennes pappa, som fått en hjärtinfarkt, blivit erbjuden inre tjänst här. Henrika får alltså istället kämpa med den otacksamma uppgiften att inte bara försöka smälta in i en ny klass, utan även i en ny stad där hon inte känner någon. Och det visar sig inte vara så lätt, för Farsta är så mycket tuffare och hårdare än trygga lilla Lund. Och Henrika passar inte riktigt in som pluggtönt som helst klär sig i secondhand-kläder och ecco-skor.

Mira, å andra sidan, kommer från en stökigare bakgrund, hon har nästan bara IG i betyg och det var nätt och jämnt att hon kom in på Hantverkarprogrammet. Hennes mamma är periodare och Mira, som får ta stort ansvar för sin mamma, flyr hemmet och ägnar dagarna åt att hänga på torget med sitt lilla halvkriminella gäng eller snatta, och på helgerna är det supa och festa som gäller. Men Mira är förbannat trött på sitt liv och de hon brukar hänga med. Hon vill egentligen komma bort från den här skiten, men det är svårt att bryta banden med gamla gänget och det är lika svårt att få mamma att rycka upp sig när hon är nere.

Mira och Henrika är alltså varandras totala motsatser. Men ett programövergripande projektarbete i skolan tvingar dem att samarbeta och detta samarbete känns till en början som dödsdömt, men deras möte med varandra påverkar dem i helt nya riktningar. Vi får växelvis följa Henrika, som saknar sin Nettis och livet i Lund och samtidigt försöker anpassa sig till den nya klasskompisarna, och Mira, som försöker anstränga sig att nå ett annat liv. Farsta Fritt Fall handlar om att våga och orka gå sin egen väg, men ger också en bild av ett svenskt samhälle med stora samhällsklyftor.

onsdag 14 november 2012

Kyssförbudslistan

Se mer på adlibris eller bokus
Jag läste Naomi & Elys kyssförbudlista för något år sedan, då på engelska. Nu passade jag på att unna mig att läsa om boken på svenska lagom till att jag spånade böcker inför ett bokprat på temat vänskap. Rachel Cohn och David Levithan är, enligt mig, en väldigt lyckad författarduo och ligger även bakom Nick och Norahs oändliga låtlista samt Dash och Lilys utmaningsbok. Det jag gillar så mycket med Cohns och Levithans böcker är att personer med annan sexuell läggning än det normativa aldrig problematiseras och det är ingen big deal att vara homosexuell. I Naomi & Elys kyssförbudlista är det genomgående temat istället vänskap och olika sorters kärlek.

Naomi och Ely, som båda precis börjat college, har varit oskiljaktiga sen de var små, de bor i New York på Manhattan i samma hus med lägenheterna mitt emot varandra. De är bästisar och ingenting kan komma i vägen för deras vänskap. Eller kan det det? För säkerhets skull så har de skapat en kyssförbudslista där de skrivit upp de snyggaste och mest attraktiva killar som den andre absolut inte får hångla med. Och den här listan är helig för dem båda. Men den lilla detaljen att Ely skulle få för sig att hångla upp Naomis pojkvän Bruce (som ju ändå är alldeles för tråkig för att platsa på listan) är något som de båda har förbisett.

Efter det här vägrar Naomi att prata med Ely. Trots Elys försök att sträcka ut handen så vill hon absolut inte ha något med honom att göra längre. Och samtidigt saknar hon honom något oerhört. För egentligen så älskar ju Naomi Ely mycket mer än som bara en bästa vän.

Författarna har lyckats bra med att skapa nyanserade bilder av huvudpersonerna, de uppfattas båda två som rätt så dryga, osympatiska och manipulativa till en början för att efterhand som man lär känna dem, både utifrån deras egna perspektiv och genom personer runt omkring dem, får se mer positiva och goda sidor av deras personligheter.

Det jag helt hade glömt med den här boken var att det förekommer väldigt många symboler i texten. Och då menar jag bokstavligt symbolspråk, alltså ingen tolkningsbar symbolik. Det är när Naomi berättar som texten ibland svämmar över med emoticons och andra symboler, och jag tycker att det stör och stoppar upp läsflödet lite väl mycket ibland. Samtidigt tycker jag det är lite roligt att författarna vågar prova att använda sig av detta i den utsträckningen som de faktiskt gör. Problemet är bara att Naomi & Elys kyssförbudlista på så sätt riskerar att blir mindre tidlös och kanske inte kommer att funka lika bra om några år.

söndag 11 november 2012

Ett nytt liv på köpet

Emma Granholms Ett nytt liv på köpet är definitivt en av mina favoritböcker och erbjuder en väldigt stark läsupplevelse. Det var ett par år sen jag läste den nu, men jag kan fortfarande frammana den känsla jag fick när jag läste boken. 

Sanna är inte som alla andra. Eller, hon känner sig inte som alla andra. Hela sin skolgång har Sanna varit mobbad och utfryst i skolan. Hon är den som suttit själv på lunchrasterna och lektionerna och mellan lektionerna har hon försökt smyga längs med korridorerna för att verka så osynlig som möjligt. Och tillvaron blir ju inte precis enklare av att Sanna hela tiden känner att hon måste låtsas inför sina föräldrar att hon trivs med att vara ensam, att det är därför hon aldrig bjuder hem någon eller är iväg om kvällarna.

Nu ska Sanna börja gymnasiet. Hon ska gå mediaprogrammet på en ny skola i en ny stad, och eftersom Sanna inte känner till något annat, så förväntar hon sig att det ska vara precis likadant i den nya skolan. Att hon ska bli tvungen att sitta ensam på lunchen, att ingen kommer att vilja prata med henne och att hon kommer att behöva fortsätta att låtsas vara osynlig. Tre år till att uthärda helt enkelt.

Men det blir inte alls som Sanna tänkt sig. Hon får nämligen vänner i den nya klassen. Och inte nog med att hon får vänner, hon blir kompis med alla! Sanna är så fantastiskt glad och lycklig över att kunna känna sig som en i mängden, att få vara med i samtal och bli bjuden på fester, eller bara att få hänga med när några i klassen ska gå och fika eller shoppa eller gå på bio eller vad som helst, så Sanna tackar Ja till precis allt. Från att inte ha varit med på någonting, är hon nu med på allt som händer. Sanna vet liksom inte hur man gör för att säga nej eller sätta en gräns. Hon är så rädd och orolig för att allt det här nya och fantastiska med att få känna gemenskap och få höra till ska försvinna. Sanna går till och med till skolan när hon egentligen är jättesjuk med hög feber, bara för att hon inte vill missa något som händer med de nya kompisarna och för att de inte ska glömma henne. Och givetvis är Sanna väldigt mån om att vara alla sina nya vänner till lags och göra dem glada. Sanna säger aldrig emot, och håller alltid med den hon för tillfället pratar med även om hon kanske nyss sagt tvärtom till någon annan eller haft en annan åsikt.

Men trots att Sanna kämpar, kämpar för att alla ska bli glada, så blir det allt svårare för henne att vara alla till lags och Sanna får allt svårare att hålla isär vad hon har sagt och till vem hon har sagt vad. Allt detta blir givetvis ohållbart i längden. Sanna själv känner sig mer och mer utmattad och en del i klassen börjar efter ett tag reagera på att Sanna säger olika saker till olika personer, varpå de väljer att konfrontera henne på en klassfest, vilket givetvis inte slutar väl.

Jag känner så starkt för Sanna! Man förstår hur ensam hon har känt sig och man vill så gärna att det ska gå väl för henne. Ett nytt liv på köpet framkallar den här obehagliga magkänslan där man bara väntar på att en katastrof ska ske, men samtidigt går det inte att sluta läsa! Och även om Sannas story kan tyckas extrem så väcker berättelsen så många tankar. Hur gör man till exempel för att få vänner och hur lär man sig att hantera vänskap när man aldrig tidigare upplevt någon och plötsligt en dag har hur mycket som helst av det?

Linnea, kom hem!

Det är jullov och Timjan går och väntar på att få sms från bästisen Linnea. Linnea och hennes mamma har åkt till Thailand över julen, och senaste sms:et från Linnea kom på julafton. Nu har det gått flera dagar sen julafton och det har också gått flera dagar sen det hemska inträffade. Medan nyheterna visar bilder och rapporterar från tsunamin i Thailand, går omfattningen av förödelsen upp för det svenska folket. Och under tiden går Timjan alltjämt och väntar på ett livstecken från Linnea.

Timjan vägrar tro på att bästisen kan finnas bland de omkomna och försöker övertyga både sig själv och andra att Linnea överlevt, men att det, till följd av kaoset som råder i Thailand efter katastrofen, inte går att komma i kontakt med henne. 

Anita Eklund Lykull har skrivit Linnea, kom hem! och även om vänskapstemat, och hur det kan vara att förlora sin bästa vän, är övergripande, så tycker jag att detta är en rätt spretig berättelse. Det är som att Eklund Lykull velat få med så mycket som möjligt och därför pressar in alla möjliga sorters vändningar och "problem" i sin bok. När problemen i Timjans egen familj avslöjas och pappan visar sig vara otrogen, får Timjan och hennes mamma stötta varandra i sina respektive sorger. Läsaren presenteras också för Timjans killkompis, Urban, som sitter i rullstol efter att blivit påkörd och tvingats amputera ett ben, Linneas mammas frikyrkliga och giriga släktingar trillar in i berättelsen, samt en afghansk flyktingfamilj som så småningom flyttar in i Linneas och hennes mammas gamla lägenhet. Och till slut så kommer dessutom Timjan underfund med att hon är homosexuell. Jag tycker här är alldeles för många spår att följa, för mycket elände som bara presenteras som ett "jaha, så här är det". Det kan bero på att jag har svårt att identifiera mig med allt detta som presenteras, men jag är faktiskt lite besviken på Linnea, kom hem! som jag trodde jag skulle tycka mycket bättre om.

lördag 10 november 2012

Vi som ser på

Johan Unenge gör en både rolig och träffsäker skildring av fyra polare och deras högstadietid i Vi som ser på. Unenges beskrivningar av det sociala spelet i skolan och det mellan tjejer och killar väcker stor igenkänning från min egen högstadietid.

Andreas, Chang, Fille och den namnlösa huvudpersonen som är bokens jag, bildar jazzkvartetten Four Brothers. Killarna har spelat ihop i fem år och har lovat varandra att alltid hålla ihop. Men kärleken blir ett hot mot killarnas vänskap när Andreas en dag skaffar tjej. Plötsligt har han inte längre tid att spela och Four Brothers har från en dag till en annan blivit en trio. Det som är mest typiskt är att detta sker samtidigt som killarna får sin första spelning.

Fram tills att Andreas skaffade flickvän har tjejer bara varit något som killarna drömt om, de är alla väl medvetna om att blåsinstrumentsspelande finniga killar inte ligger högt i kurs hos tjejerna på skolan, och ska man ha nån chans hos tjejerna är det med coola gänget på skoltrappan man ska hänga. Huvudpersonen betraktar coola gänget på avstånd och tycker egentligen att de är allt annat än coola, men samtidigt vill han bli som dem eftersom det är de som får tjejer. Att Andreas nu lyckats ta sig upp på trappan känns som ett oerhört stort svek och killarna i bandet gör sitt bästa för att låtsas som att de klarar sig lika bra utan honom, men i och med Andreas avhopp börjar även deras tankar kretsa kring hur mycket de bör prioritera musiken i framöver. Kanske finns det annat som är viktigare?

Vi som ser på är både en berättelse om vänskap och om att växa upp. För huvudpersonen är det inte bara den komplicerade relationen med Andreas och försöken med att hålla ihop och nå framgång med bandet som upptar hans tankar. För samtidigt pågår ett annat spel hemma och berättarjaget börjar misstänka att han kommit på sin pappa med att vara otrogen. Alla de där sena kvällarna på jobbet har nog inte alls med jobb att göra, men hur konfronterar man sin pappa med det? Och ännu värre; vad säger man till sin mamma?

Nya booked-boken


Trailern till senaste Booked-boken De bortglömda av Sara Blaedel. Läsning startar inom kort!

torsdag 8 november 2012

Wallflower på svenska

Läste nyligen ut Stephen Chboskys The perks of being a wallflower. Jag visste sen tidigare att boken, som har rosats och redan fått kultstatus och bland annat jämförts med J. D. Salingers Räddaren i nöden, har filmatiserats med bland annat Emma Watson i en av huvudrollerna. Filmen som redan haft premiär i USA väntas dock till de svenska biograferna först i januari 2013 och jag kommer definitivt att se filmen då! Något som däremot var helt nytt för mig, är att ungefär samtidigt som filmen har svensk biopremiär så ger Gilla böcker ut boken i översättning med titeln Wallflower. Så vitt jag vet så har boken tidigare inte översatts till svenska, och detta känns verkligen som en efterlängtad översättning! Kul!




torsdag 1 november 2012

London, baby

Långweekend i London, inklusive ett bröllop att frekventera. Och förhoppningar om att jag ska hinna läsa minst en av dessa:

onsdag 31 oktober 2012

En vän som heter Mia

Lina är bara elva år men hon är samtidigt den som får ta störst ansvar hemma för att vardagen ska fungera så normalt som möjligt för sin lillebror Ola. Det är hon som hämtar och lämnar på dagis, och det är hon som förbereder Ola på vilket humör mamma är på när de kommer hem på eftermiddagen. Är hon bara lite trött så är det inte så farligt, men är hon mycket trött så ligger hon troligtvis utslocknad på sängen. Lina har fullt sjå med att parerar dagisfröknarnas frågor om varför de inte får kontakt med Olas mamma, och varför hon aldrig kommer och hämtar Ola. Inte kan ju Lina säga att mamma är alkoholist, då kommer socialen att hämta Lina och Ola, så istället säger Lina bara att mamma är sjuk och inte får störas.

Lina har inte berättat för någon hur de har det hemma. Inte ens för sin bästis Mia. Det bästa med Mia är att hon aldrig tvingar sig på, aldrig ställer obehagliga frågor som Lina måste svara på med en lögn.

Men även om Lina och Mia är bästisar så har ingen av dem någonsin varit hemma hos den andra. Lina har stått utanför Mias lägenhet ett par gånger. Men aldrig att hon skulle våga gå in. Då skulle hon bli tvungen att bjuda hem Mia, och då skulle Mia förstå att Lina inte är normal. Det är först när Lina blir utslängd mitt i natten som hon vågar knacka på, och den natten avslöjas mer än en hemlighet.

Peter Pohl skriver om både vänskap och utsatthet i En vän som heter Mia och porträttet av Lina är verkligen gripande och inkännande. Det är jobbigt att läsa om ett barn som tvingas från sin barndom på det här sättet och samtidigt veta att så här kan det vara. Precis som Pohl skriver i boken så växer ungefär 20 % av alla barn i Sverige upp med en eller två alkoholmissbrukande föräldrar. Och det är mycket.

Även om En vän som heter Mia nu faktiskt slutar med en hoppfull glimt, så irriterar jag mig på slutet, just på grund av detta. Lina får nämligen en fristad till slut hos Olas kompis Filips mamma, som anat Linas och Olas situation. Filips mamma Solveig, har själv vuxit upp med alkoholiserade föräldrar, och därför tänker jag att hon om någon borde väl veta att det inte är hållbart i längden att som barn vara tvungen att bli den som tar vuxenansvaret! Och kommer Solveig att palla ställa upp alltid? Varför finns det ingen vuxen som gör något mer? Och dagisfröknarna som var så ivriga att träffa Olas mamma, gav de bara upp till slut? Just detta kan jag i och för sig tänka mig skildra verkligheten hyfsat bra. Det är säkert inte många som vågar konfrontera det svåra, eller så ger man till slut upp då man efter upprepade kontaktförsök ändå inte når fram. Det jag stör mig på är nog att boken slutar väl, för stunden i alla fall, och att detta kanske inte helt och hållet speglar verkligheten.


tisdag 30 oktober 2012

Tänk om det där är jag

Agnes ska börja tvåan på gymnasiet i Umeå dit hennes familj flyttat från Stockholm. Agnes ser detta som en chans att börja om på nytt. Första året på gymnasiet i Stockholm blev nämligen inte alls som hon tänkt sig. På något sätt lyckades hon hamna helt utanför i den nya klassen. Och att kompisarna från högstadiet som alla valt olika skolor, hittade nya vänner, ökade bara på känslan av ensamhet och utanförskap hos Agnes. Så när Agnes flyttar till Umeå tänker hon börja om med precis allt. Hon ska ha normala kläder, se normal ut, göra och säga normala saker, vara öppen och utåtriktad - vara vanlig helt enkel.

På andra sidan väggen i parhuset som Agnes och hennes familj flyttat in i, bor Adam som visar sig gå i Agnes nya klass. Adam introducerar Agnes för sina vänner och Agnes skapar också egna bekantskaper. Den hon absolut vill lära känna mest är Jacob. Jacob är både snygg och har en egen intressant stil - och han spelar i ett band! Plötsligt inser Agnes att hon faktiskt befinner sig i det liv hon så gärna önskat. Hon är inte längre någon grå mus som ingen lägger märke till och hon ser hoppfullt på framtiden igen.

Men att skaffa nya vänner är ansträngande. Och det är ännu mer ansträngande att upprätthålla den nya Agnes personlighet och hela tiden vara öppen och utåt och säga intressanta saker, säga rätt saker. Varför ska allt vara så svårt? Agnes längtar efter att umgås med sina gamla kompisar från Stockholm, dem som hon kan vara sig själv med, som hon inte behöver anstränga sig så hårt för att umgås med, eller för att de ska tycka om henne. När ska det börja bli lättare och hur länge ska Agnes orka?

Tänk om det där är jag, skriven av Johanna Lindbäck, har en lättsam ton och erbjuder definitivt en stund av feel-good-läsning. Men här finns allvar i berättelsen också, Lindbäck beskriver på pricken Agnes känslor, med ett stukat självförtroende och en längtan efter en nystart. Det är lätt att komma in i Tänk om det där är jag, men det var först i slutet, när romantiken började spira som jag kände mig riktigt fast och fick de där riktiga feel-good-vibbarna.

torsdag 25 oktober 2012

Augusprisnomineringarna

Nomineringarna till Augustpriset 2012 tillkännagavs i veckan. Till skillnad från förra året då jag faktiskt hade läst flera av de nominerade barn- och ungdomsböckerna så har jag inte läst en enda av årets nominerade. Faktiskt är det till och med så att jag både missat någon bok samt ratat någon annan för att jag inte tyckt den verkat intressant nog. Hmm, får väl ge det en ny chans. De böcker jag känner mig mest nyfiken på att läsa är de böcker som gått mig helt förbi, nämligen Mårten Melins diktsamling Jag är världen samt ABC-boken ABC å allt om D av Nina Ulmaja. Kul också att en grafisk roman blivit nominerad, Sofia Malmbergs Elin under havet är faktiskt den enda som jag sen tidigare haft sug efter att läsa.


Övriga nominerade i barn- och ungdomskategorin är:
Emmy Abrahamsson, Only väg is upp
Moa-Lina Croall, Jag blundar och önskar mig något
Pija Lindenbaum, Jag älskar Manne

På vuxensidan är jag mest sugen på att läsa Cilla Naumanns Springa med åror som ska innehålla samma gestalter och utspela sig på samma plats som i 62 dagar. Alltid intressant att läsa om en berättelse ur ett annat perspektiv. Sen blir jag väldigt sugen på att läsa Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling som tidigare skrivit fackboken Pol Pots leende som handlar om folkmorden i Kambodja och den svenska vänsterns aningslöshet. Läste boken för några år sedan efter att ha varit i just Kambodja och blev starkt berörd minns jag. Sång till den storm som ska komma är en fiktiv berättelse om Sar, mannen som senare ska bli känd under namnet Pol Pot.

Här kan man hitta en lista över samtliga nomineringar samt motiveringarna. Augustpriset tillkännages och delas ut 26 november.

onsdag 24 oktober 2012

Torka aldrig tårar


Såg sista avsnittet av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar på SVTPlay igår. Så himla bra! Serien, boken och Jonas Gardell är väl förtjänt av all uppmärksamhet och alla positiva hyllningar den/de har fått.

Jag var till en början tveksam till om jag skulle se serien innan jag läst boken(/böckerna). Vad gäller filmatiserade böcker, så brukar jag alltid vilja bilda mig en egen uppfattning om karaktärerna istället för att låta mig påverkas av filmbolag och dylikas tolkningar. Men med tanke på att Gardells romansvit rymmer så mycket mer än vad vi fått se i serien, så kan jag knappt vänta tills jag får läsa Torka aldrig tårar utan handskar. Men då jag är på plats 26 i kön till boken på mitt bibliotek, så lär jag väl tvingas vänta till efter jul.

måndag 22 oktober 2012

Berättelser från yttre förorten

Jag har nog sagt det tidigare, men jag måste säga det en gång till: Vilken fantastisk författare Shaun Tan är! Jag blir så himla imponerad över hur väl genomarbetade hans berättelser är, och hur väl bild och text samspelar med varandra.

I Berättelser från yttre förorten berättas femton helt olika berättelser. Alla med samma gåtfulla drag, Tan verkar vilja låta sina läsare tänka mycket själv och inte bara bli serverade en berättelse. Bäst gillar jag Avlägset regn, berättelsen som handlar om var alla olästa dikter tar vägen, eller Vaksam men inte oroad, som berättar om förortsfolket som alla blivit tilldelade varsin missil att ha i trädgården, eller den om utbytesstudenten Eric. Eller den som heter Tillverka ditt eget husdjur. Nä, bäst gillar jag Avlägset regn, för den har jag redan läst om tre gånger.


Och i var och en av berättelserna lyckas Tan variera sina bilder och teckna ner detaljer så att man bara måste stanna upp och fördjupa sig i bilderna. Här är allt från svartvita blyertsteckningar, lite kladdiga oljekritsliknande teckningar, renässansinspirerade målningar till collage. Det här är inte en bok, det är ett konstverk! Jag vill ha! Den här sätter jag upp på min önskelista till jul!