Linnea, kom hem!

Det är jullov och Timjan går och väntar på att få sms från bästisen Linnea. Linnea och hennes mamma har åkt till Thailand över julen, och senaste sms:et från Linnea kom på julafton. Nu har det gått flera dagar sen julafton och det har också gått flera dagar sen det hemska inträffade. Medan nyheterna visar bilder och rapporterar från tsunamin i Thailand, går omfattningen av förödelsen upp för det svenska folket. Och under tiden går Timjan alltjämt och väntar på ett livstecken från Linnea.

Timjan vägrar tro på att bästisen kan finnas bland de omkomna och försöker övertyga både sig själv och andra att Linnea överlevt, men att det, till följd av kaoset som råder i Thailand efter katastrofen, inte går att komma i kontakt med henne. 

Anita Eklund Lykull har skrivit Linnea, kom hem! och även om vänskapstemat, och hur det kan vara att förlora sin bästa vän, är övergripande, så tycker jag att detta är en rätt spretig berättelse. Det är som att Eklund Lykull velat få med så mycket som möjligt och därför pressar in alla möjliga sorters vändningar och "problem" i sin bok. När problemen i Timjans egen familj avslöjas och pappan visar sig vara otrogen, får Timjan och hennes mamma stötta varandra i sina respektive sorger. Läsaren presenteras också för Timjans killkompis, Urban, som sitter i rullstol efter att blivit påkörd och tvingats amputera ett ben, Linneas mammas frikyrkliga och giriga släktingar trillar in i berättelsen, samt en afghansk flyktingfamilj som så småningom flyttar in i Linneas och hennes mammas gamla lägenhet. Och till slut så kommer dessutom Timjan underfund med att hon är homosexuell. Jag tycker här är alldeles för många spår att följa, för mycket elände som bara presenteras som ett "jaha, så här är det". Det kan bero på att jag har svårt att identifiera mig med allt detta som presenteras, men jag är faktiskt lite besviken på Linnea, kom hem! som jag trodde jag skulle tycka mycket bättre om.