fredag 31 oktober 2014

Reckless

läs mer på adlibris eller bokus
När Jakob Reckless är elva år gammal försvinner hans far spårlöst. Om nätterna brukar Jakob smyga in i sin pappas gamla arbetsrum, som lämnats orört sen den dagen pappan försvann, för att söka tröst och hoppas finna svar på vart fadern tagit vägen. Jakobs pappa har varit borta i snart ett år när Jakob upptäcker spegeln i arbetsrummet. Det är en gammal spegel med ojämnt och mörkt glas och när man speglar sig i den liksom förvrids ansiktet. Denna spegel visar sig vara en port som leder in till en annan värld. En värld som bebos av tomtar, alver, jättar och feer och den här världen blir Jakobs nya tillflyktsort. I spegelvärlden kan han nämligen fly från det som tynger och plågar honom i den riktiga världen.

Med tiden blir spegelvärlden hans verklighet medan den riktiga världen blir en plats han återvänder till allt mer sällan. Nu är Jakob tjugofyra år och han har kommit att bli en beryktad skattsökare i spegelvärlden. Det kan numera gå månader, nästan ett helt år innan han återvänder från spegelvärlden och enda anledningen till att han inte helt släpper kontakten med vår värld är att hans yngre bror, Will, finns kvar i denna. Will känner så klart till spegelvärlden vid det här laget, men känner till skillnad från sin bror inte samma dragning till denna sagornas värld. Men det är när Will en gång följt med Jakob genom spegeln som olyckan är framme.

I spegelvärlden råder krig mellan människor och ett underjordiskt folk, goyler. Goylerna ser ut som människor, men istället för hud så är deras kroppar täckta av sten. Goylerna kan, när de skadar en människa, tack vare en fes besvärjelse omvandla människor till goyler. Och detta missöde råkar Will utför. Han blir riven av en goyl och är därmed dömd att förvandlas till sten. Jakob vet att det knappast finns någon räddning för brodern, men han kan inte ge upp bara så där. Det måste finnas ett botemedel som kan häva förbannelsen innan brodern för alltid är förlorad till goylerna!

Det finns ytterligare en twist på berättelsen; Enligt goylernas egna sagor och berättelser ska det nämligen en gång komma en goyl av jadesten som ska hjälpa goylernas kung att bli härskare över spegelriket. Och den sten som nu sprider sig snabbt över Wills kropp är just denna gröna jadesten. Jakob måste alltså inte bara kämpa för att hitta ett botemedel åt sin bror, han måste dessutom se till så att Will inte hamnar i goylernas händer.

Med Reckless bjuder Cornelia Funke in sina läsare i sagornas värld. Reckless är sagoinspirerad, både i berättarton och stil såväl som att det både vimlar och kryllar av diverse sagofigurer och varelser och referenserna till välkända sagor á la Bröderna Grimm är många. Det är rätt mysigt att läsa Reckless med all denna sagostämning och sina välkända miljöer och referenser. Berättartempot följer också sagans långsammare takt och trots många spänningsmoment och en jakt mot klockan hetsar inte Funke fram berättelsen. Jag är ju ingen stor-fantasy-läsare, jag har ofta svårt för att sätta mig in i de ofta väldigt omfattande fantasivärldarna som målas upp i fantasygenrens böcker (trots alla dessa kartor). Men med Reckless hade jag en väldigt angenäm lässtund. Troligtvis för att jag trots allt hade en viss förförståelse för den sagovärld som Funke lånar friskt från.

torsdag 30 oktober 2014

Lite mer än en kram

Läs mer på adlibris eller bokus
Jag har inte läst någon av Hans-Eric Hellbergs Puss eller Kram-böcker, men förstår jag saken rätt så är Mårten Melins Lite mer än en kram något av en uppdaterad version av Hellbergs böcker. Och med tanke på att Hellbergs böcker kom ut under tidigt 1970-tal, så kan det ju tyckas vara mer än hög tid för något nytt.(Självklart har det sedan 70-talet kommit ut andra böcker för unga som handlar om sex, men dessa tenderar att vända sig till en något äldre tonårsmålgrupp)

Har du, precis som jag, inte heller läst Hellbergs böcker? Då bör jag kanske förtydliga att vi snackar ungdomsroman för lägre tonåren som handlar om hångel, onani, sex och snuskiga fantasier. Typ allt det där som man ofta tänker väldigt väldigt mycket på under puberteten. Och som kan vara väldigt rysligt mycket pinsamt att prata om i den åldern, hur nyfiken man än är! Och att som vuxen prata med barn om sexualitet kan minsann vara minst lika jobbigt. Så just därför är det bra att Melin vågar prata och berätta om det i sin bok. Och dessutom väver in en massa olika funderingar kring sexualitet, kärlek, känslor, porr, är-jag-normal-tankar, som gör berättelsen så mycket mer nyanserad. Att därför säga att detta inte är nåt annat än en sex-bok för unga är rätt så grovhugget. Visst finns här några väldigt explicita scener (som i varje fall jag skruvade lite besvärat på mig åt), men Lite mer än en kram är mycket mer än så.

Så vad handlar den här boken om då? Jo, sommaren innan sjuan drar Mannes två år äldre syster Moa med sig nya klasskamraten Amanda hem. Manne kan inte fatta att Amanda tycker att han är söt. Hon är ju både skitsnygg OCH två år äldre. På Amandas initiativ börjar de båda att träffas i smyg och tillsammans med Amanda får Manne prova sådant han tidigare bara drömt om. Men när de blir påkomna så slutar drömmen mer eller mindre i en katastrof och såväl rykten som hjärtan krossas.

Jag lyssnade på Mårten Melin under ett kort monterprogram på Bokmässan när han pratade om just Lite mer än en kram. Melin lovade då att det skulle komma en fortsättning, något i alla fall jag ser fram emot.

tisdag 28 oktober 2014

Annas dagbok

När jag läste Börje Lindströms Annas dagbok för ett par år sen, gillade jag den inget vidare. Men jag vet samtidigt att det är väldigt många som tycker om boken (framför allt inom den målgrupp som berättelsen vänder sig till), så jag tänkte att jag får ge Annas dagbok en ny chans och har därför precis läst om boken inför ett bokprat. Och, visst, lite bättre tyckte jag om boken den här gången. För den är trots allt medryckande på sitt enkla vis. Och det är kanske just därför så många kommit att tycka om den? Lindström har skrivit en lättläst berättelse med ett ganska ringa omfång (drygt 125 sidor). Dagboksformen ger autenticitet till berättelsen och att man dessutom precis i inledningen får veta att dagboken återfunnits, men att man inte vet var Anna finns, om hon finns, eftersom "Den första tiden efter katastrofen var ju förvirringen mycket stor." triggar fantasin.

Finns hos bokus och adlibris
Annas dagbok börjar precis som en "vanlig" dagbok. Anna har precis brutit med bästisen Maria, efter ett stort förtroendesvek. Från och med nu är det bara dagboken som ska få vet allt om Anna! Och i dagboken berättar alltså Anna att hon är kär i en ny kille på skolan, Adam, som flyttats till Annas skola efter att hans egna stängts ned. Precis som Anna liksom i förbifarten berättar om hur Adams gamla skola var en av de som var tvungen att läggas ned, får vi på samma vis reda på andra saker som inte heller tillhör det vanliga. Energiförbrukningen i vanliga hushåll ska till exempel begränsas, havsnivån har stigit kraftigt till följd av smältande polarisar, albatrosser flyger fel och störtar ner i Sverige 250 mil bort från där de vanligtvis håller till. Jordens klimat är med andra ord på väg att gå åt helvete.

Och så är det den här dokusåpan Skeppet som hela Sverige följer. Skeppet är ett forskningsfartyg som Sverige skickat till Grönland där man tar spännande borrprover i realtid. Men så plötsligt i direktsändning kollapsar en man i besättningen framför kamerorna och det börjar gå rykten om ett virus som drabbat besättningen. När skeppet en tid senare återvänder till Stockholm under stort pompa och ståt uppstår panik när skeppet inte saktar ner farten och istället rammar kajen. Snart kommer förklaringen - Alla ombord är döda.

Kvällstidningarna skriker så klart genast ut sina rubriker om att ett Domedagsvirus nått Sverige för att nästa dag försöka tysta ner faran med viruset - allt för att lugna Sveriges befolkning. Men smittan sprids obönhörligt genom landet. Maria, Annas före detta bästis, blir en av de första som faller offer för viruset. Därefter går det snabbt. Skolor stängs. Smittan skördar allt fler liv. El-försörjningen börjar svaja liksom telefonnät och internet. Anna och hennes familj flyr till Annas farmor och farfar i Norrland, för dit har viruset ännu inte nått, men på vägen dit kommer de ifrån varandra. Och till slut är Anna helt ensam. Med dagboken som enda sällskap.

Dystopier och katastrofscenarier är alltid spännande att läsa, tycker jag. Och Annas dagbok har ett lysande upplägg, egentligen. Men boken är i mitt tycke för mager, lite för ytlig och lite för klyschig (kärlekshistorien!) för att funka som en riktigt bra domedagsbok. 

lördag 25 oktober 2014

Allt som är

Finns t.e.x på bokus och adlibris
Janne Teller vill som alltid få sina läsare att fundera, tänka och reflektera. Jag tycker att hennes bok Intet är lysande och att Om det vore krig i Norden borde vara obligatorisk läsning på högstadiet och/eller gymnasiet. Allt som är är en novellsamling innehållandes åtta noveller, några har tidigare publicerats, andra är nya. Novellerna handlar bland annat om dödstraff och hämnd, våld och förtryck, slaveri och utnyttjande. Perfekta noveller att läsa i skolan när man till exempel ska diskutera etik och moral i skolan. Eller mänskliga rättigheter.

Alla åtta noveller är dock inte lika knivskarpa, enligt mig. Den turkiska mattan är en av novellerna som jag fastnar för mest. Helt enkelt för att jag berörs av hur den beskriver både respektlöshet gentemot andra kulturer såväl som den vite mannens tro på sig själv som överlägsen. Gult ljus är en annan novell, med slaveri som tema, som också den stannar länge i mitt sinne.

Tyvärr kan jag inte låta bli att ifrågasätta översättningen på sina ställen. Eller om det kanske är korrekturläsningen som skulle ha varit lite mer kritisk?

fredag 24 oktober 2014

Hövdingens närmaste man

För billig peng både hos adlibris och bokus
Jag hade absolut inga som helst förväntningar på Hövdingens närmaste man av Sigbritt Eklund. Att handlingen tilldrar sig under vikingatiden var ungefär det jag visste. Men Hövdingens närmaste man handlar absolut inte om några vikingatåg eller äventyrliga strapatser. Istället skildras vardagslivet i en vikingaby efter att männen gett sig av på härnadståg, vilket kanske inte låter så lajbans, men det här är riktigt, riktigt bra!

Medan männen är borta så är det framför allt hövdingens fru som tar hand om byn med dess invånare, boskap och trälar. Men också hövdingens son samt hövdingens närmste mans söner får ta stort ansvar nu när de, i männens frånvaro, räknas som byns äldste män - sina blott tio år till trots. Halte är den som en gång ska ta över hövdingens säte och tillsammans med honom har halvbröderna Röde och bokens berättare, Sven, vuxit upp. Vid deras sida finns också trälen Bruse. De fyra pojkarna har ständigt hängt ihop, men den tidigare kamratliga stämningen dem emellan har börjat övergå i ett allvar. Vem kommer till exempel Halte att välja som sin närmaste man när det är dags för honom att utse denna? Kommer Halte ens att kunna inge den respekt han behöver såsom hövding med sitt förtvinade ben? Och hur länge kommer trälen Bruse att fortsätta att vara deras vän? Vänskapen genomgår flera svåra prövningar, men allra värst utsätts den då byn blir anfallen av rövare.

Det är en hård vardag som målas upp. Männen har nu varit ute i flera år, den här hösten nappar fisken inte som den ska, det finns knappt några djur att jaga och den egna boskapen svälter. Det är hårt jobb nog att hålla alla i byn friska, torra och varma. Och nöjda. Det råder till exempel hård konkurrens mellan kvinnorna i byn om männens gunst. Och till råga på allt så har hövdingens fru bjudit in en runristare med stort följe som också tär på matförråden.

Det förekommer ett par riktigt brutala scener, men det bidrar samtidigt till den genuina känslan jag får när jag läser. Avsnittet där Eklund beskriver den ambivalens som Sven genomlider när han tvingas offra de han håller kära vid blotet som ska blidka gudarna, men som samtidigt krävs för att inte alla i byn ska svälta ihjäl, är till exempel ett av bokens starkaste. Jag kan mycket väl tänka mig att mycket som beskrivs ligger väldigt nära den verkliga vardagen och det hårda liv som man stundom fick utstå.

Skärvor av J

Läs mer om boken på bokus eller adlibris
Jag hade förväntat mig lite mer av Magnus Ljunggrens Skärvor av J. Inte så att jag blev superbesviken direkt, men både omslaget och baksidestexten lovade mig nagelbitande spänning. Och jag tyckte inte att det blev riktigt så spännande som boken utlovar. Tempot är ganska så långsamt och jag tycker snarare att Skärvor av J är en utvecklingsroman förklädd till thriller.

Det är sista kvällen på sommarlovet. Imorgon börjar Sara nian, men ikväll har hon stämt träff med Erik som går i samma klass. Erik påstår att han kan komma i kontakt med de döda och ikväll har han och Sara bestämt att de ska åka ut till en gammal avrättningsplats som användes under vikingatiden. Men så ringer Julia, Saras gamla bästis, som förvisso också går i samma klass som Sara, men som hon lite tappat kontakten med. Julia har gjort slut med sin kille och är ledsen så Sara erbjuder henne att följa med så att hon ska slippa vara ensam.

Julia, som inte kan ta Eriks fascination och intresse för det ockulta på allvar, kan inte låta bli att håna honom under kvällen. När sällskapet av en händelse passerar en seans som ett lokalt medium håller i kan Julia dessutom inte låta bli att avsiktligen störa, något som Erik främst får ta skulden för. När de rundar av kvällen skjutsar Erik Julia hem på sin flakmoppe. Det är det sista Sara ser av Julia. Dagen efter kommer hon nämligen inte till skolan.

Till en början tror alla att Julia självmant gett sig av hemifrån, att hon har rymt. Men snart förstår man att hennes försvinnande inte är frivilligt. Dagarna går och stämningen blir allt mer tryckt, för ju längre tid som går desto mindre är chansen att man kommer finna Julia vid liv. Och för varje dag som Julia är borta, desto fler saker får Sara veta om både sin gamla bästis och om människorna omkring sig. Saker som gör att Sara inte längre vet vem eller vilka hon kan lita på. Vad är till exempel Eriks roll i det hela? Han var den sista som såg Julia. Och Saras egen pappa, som är polis, är inblandad i utredningen. Har han berättat allt han vet för Sara?

Skärvor av J är absolut trevlig läsning. Det är faktiskt ganska spännande; jag drivs att läsa vidare, få reda på vad som har hänt Julia, koppla samman alla lösa trådar. Jag gillar den stämning som Ljunggren målar upp, men, som sagt, jag hade väntat mig lite mer nagelbitning och hetsläsning. 

torsdag 23 oktober 2014

Drakskeppet

Hela trilogin finns på adlibris och bokus
Drakskeppet är första delen i Maj Bylocks trilogi som utspelar sig under vikingatiden. I Frankernas land lever tioåriga Petite. Petite är yngst i familjen och väldigt liten för sin ålder och det är därför hon heter som hon gör. Petites far är riddare och Petite och hennes familj bor i en stor borg alldeles vid en flod.

En dag får man höra hur byar, inte allt för långt från deras borg, har plundrats och satts i brand. Det är vikingarna som är och härjar. Men de byar som blivit plundrade ligger närmare kusten, och att vikingarnas skepp skulle kunna ta sig så långt upp på floden som till borgen låter osannolikt. Men Petites far samlar trots detta ihop alla värdesaker och gräver ned i kistor och skärper bevakningen av borgen.

Medan Petites äldre bröder får öva sig i fäktning och skjuta med pilbåge på borggården kan Petite inte göra annat än att sitta på vallgravens kant och titta på. Det är skittråkigt! Och plötsligt är det som att hon helt glömmer bort att det kan vara farligt att gå utanför borgens murar och så smiter hon ut. Men när hon får syn på ett av vikingarnas skepp, inte alls långt från borgen, får hon bråttom hem igen. Fast hur fort hon än springer så hinner hon inte innanför borgens murar innan vikingarna upptäcker henne och rövar med henne ombord på skeppet.

Petite är förtvivlad, om ingen kommer för att rädda henne kommer hon att sluta som träl - och att bli träl är värre än att dö! Men ingen kommer för att rädda Petite och det stora drakskeppet styr norrut mot Norden. Och mycket riktigt säljs Petite som träl så fort man stigit iland i Norden. Kommer hon någonsin att komma hem till sin familj igen?

Drakskeppet är enkelt berättad men är fortfarande medryckande och det är lätt att dras med av Petites öde. Drakskeppet fortsättes av Det gyllne svärdet och Borgen i fjärran. 

onsdag 22 oktober 2014

Skolans nya kändis

Finns t.ex. på adlibris och bokus
Ben MacBeans första dag i nya skolan blir inte alls så tokig som han först hade tänkt sig. Det är aldrig kul att börja en ny skola där man inte känner någon, och ännu värre att börja på vårterminen när många redan hunnit skaffa kompisar. Men när Ben sitter utanför rektorsexpeditionen så är det en ursnygg tjej som börjar snacka med honom, kallar honom snygging och ler sött. Och Ben, som tidigare burit glasögon, men nu börjat med linser, tänker att han borde ha kastat de där glasögonen för längesen - de nya linserna verkar ha gjort honom till värsta tjejmagneten ju!

Under lunchen dyker samma tjej på honom igen, och nu börjar Ben förstå varför hon verkar så intresserad. Ben har nämligen alltid varit väldigt lik en tv-kändis som heter Ben Moore och nu, utan glasögonen, så är han ännu mer lik. Ben, som njuter av all den nya uppmärksamheten, tänker i ett stilla ögonblick att det väl inte kan skada att spela med lite grand. Men det visar sig bli ett beslut som han verkligen kommer att få ångra.

Skolans nya kändis av Pete Johnson har en underhållande intrig och är samtidigt väldigt lättläst. Jag gillar omslaget, så därför tycker jag det är himla synd att man valt att ha kvar de något töntiga illustrationer som nu drar ner helhetsintrycket och ger boken en barnsligare känsla. Översättningen är inte heller superbra, men, som sagt, det är en underhållande bok, vars berättelse man helt klart vill läsa ut. 

torsdag 16 oktober 2014

Muren

Som e-bok hos adlibris eller bokus
Titti Knutssons bok Muren går tyvärr inte längre att köpa, vilket är himla synd eftersom det är en riktigt bra bok och dessutom en bok som, tyvärr, saknas i mitt skolbibliotek. 

Sofia och Peter växer upp på var sin sida av en mur. Sofia tillhör Råttorna. Av folket på andra sidan muren, Krokodilerna, anses hennes folk vara livsfarliga terrorister. Ständigt rådande utegångsförbud och gränskontroller begränsar deras tillvaro. Sofia, hennes syskon och föräldrar delar hus med en annan familj. Sofia anser att hon har haft tur i livet. Hennes pappa har ju, till skillnad från flera andras fäder, ett jobb och faktiskt så har inte någon i hennes familj skadats eller dödats av Krokodilernas hotfulla soldater.

Peter tillhör Krokodilerna. Trots att han bor på andra sidan muren i en skyddad villa, är han livrädd för att råttorna ska komma. Det är livsfarligt att ens gå ut från den AC-försedda villan för att ta ett dopp i poolen. Vem vet när fienden kan slå till? Peters storebror gör som alla andra som slutat skolan militärtjänstgöring just nu, för det behövs många soldater för att skydda Krokodilerna mot de lömska och smutsiga gnagarna.

Peter och Sofia är alltså varandras fiender, varandras största fruktan och avsky och de lever i totalt skilda världar. Men när den svarta hästen Storm kommer in i deras liv börjar förändringens vindar blåsa en lätt bris som ska komma att förena de båda.

I vartannat kapitel berättar Peter och Sofia om sin stympade vardag, sina begränsade liv och om sina rädslor och sitt hat. Muren beskriver två folk vars liv delas av en mur och det är givet att det är Palestina och Israel som Knutsson syftar på, även om personerna i hennes berättelse har helsvenska namn som Bertil, Karin eller Gunnar.

Med Muren beskriver Knutsson på ett lättförståeligt och med en lättläst text hur det kan vara att växa upp mitt i en konflikt som man själv inte kan påverka. Det är någon annans krig - ingen gillar kriget, men både Råttorna och Krokodilerna har lärt sig att vara rädda för det andra folket. Och alla blir på så vis konfliktens förlorare. 

Det vita mörkret

Finns inte längre att köpa
Jösses, vilken tid det har tagit mig att komma igenom Geraldine McCaughreans bok! Jag försökte läsa Det vita mörkret redan i somras, men gav faktiskt upp redan efter ett par sidor. Nu gjorde jag ett nytt försök och återigen kände jag flera gånger starkt för att bara lägga boken åt sidan och glömma den. Det vita mörkret är en slow starter, minst sagt, personligen tycker jag inte heller att det är en bok som man bara kan läsa kortare avsnitt ur då och då - jag behövde läsa stora sjok i taget för att komma in i berättelsen. Men det var faktiskt värt att kämpa sig igenom första halvan för sen tar det sig nämligen ordentligt mot slutet.

Sym är fjorton år, kan allt om polartrakterna och är kär i en man som har varit död i snart hundra år. Hon för fantasisamtal med sin hjälte och idol, tillika stora kärlek, Titus Oates (minsann en stilig karl, får jag hålla med om!), som deltog i Scotts expedition till Sydpolen i början av 1900-talet. Syms relation till den nu döde fadern har varit ganska komplicerad då hon alltid känt att han inte tyckt om henne. Istället har en god vän till fadern, Farbror Victor, fungerat som hennes fadersfigur. Det är också Farbror Victor som matat Syms intresse för Antarktis, försett henne med fakta, berättelser och böcker om nordpolen och sydpolen och olika expeditioner. Efter faderns död flyttar också denne Victor in hos Sym och hennes mamma för att, som han säger, ta hand om dem.

En dag bjuder Victor Sym till Paris. Egentligen är det meningen att även Syms mamma ska med på resan, men just när de ska gå på tåget upptäcker mamman att hennes pass är borta. Hon kan ju inte åka utan sitt pass! Och biljetterna är inte ombokningsbara heller. Så det slutar med att bara Sym och Victor åker till Paris. Lite synd om mamman är det ju, men de ska ju bara vara borta ett par dagar. Eller det är i varje fall vad Sym tror, men väl i Paris väntar nästa överraskning. Victor har nämligen bokat en annan resa: en guidad turistexpedition till Antarktis! Sym blir så klart överförtjust! Det är en once in a life time opportunity och Sym förstår att hon inte kan tacka nej till att följa med, även om hon är orolig för vad hennes mamma ska säga när de ska vara borta så mycket längre.

Och det är egentligen först när turistexpeditionen slagit läger på Antarktis som Sym börjar ana ugglor i mossen, trots en rad märkliga beteenden från Farbror Victors sida (vad hände till exempel med mammans pass?) - men Sym tycks förlåta honom för alla möjliga oegentligheter. Som läsare tvivlar man rätt så tidigt in i boken på farbror Victors uppsåt med resan. Han har knappast rest hela vägen till Antarktis med Sym bara för att göra henne glad. Men vad har han i baktanken egentligen?

Det här är en bok som kräver en ganska så van läsare. Och trots en seg början så blir det som sagt en rejäl islossning mot slutet. Och med boken väl utläst så ändras faktiskt hela min uppfattning om Det vita mörkret. McCaughrean har ett målande språk med humoristisk ton och jag tycker framför allt om hennes beskrivningar av den karga och köldslagna sydpolen. Och porträttet och karaktärsutveckling av Sym är lysande och trovärdigt. Det är inte konstigt att Sym har svårt att säga ifrån när det gäller hennes karismatiske farbroder - som ju är ett geni dessutom, samtidigt som hon själv hela tiden blivit matad med att hon är klumpig och har en far som inte tycker om henne. Men ute på isen växer hennes insikt om farbroderns tillkortakommande och hennes självförtroende ökar bit för bit.

För övrigt så tycker jag att Det vita mörkret är förpackad med ett snyggt omslag och som alltid är det också kul att få läsa en bok som gör en lite mer allmänbildad; det avslutande kapitlet berättar om Scotts expedition till Antarktis.

tisdag 7 oktober 2014

Kim 145

hitta den på adlibris eller bokus
Kim 145 är andra, fristående delen, om fjortonåriga Kim, vars liv till stora delar handlar om basket. Kim känns som en ganska trulig men skarp tjej som inte tvekar att ta saken i egna händer. I första boken, Spela falskt, råkar Kim bli inblandad i en knarkaffär och i Kim 145 hamnar Kim mitt i en traffickinghistoria.

De mystiska händelserna börjar när Kim ser en bil köra förbi. Någon i baksätet vinkar intensivt åt Kim, som vinkar tillbaka utan att tänka så mycket mer på varför, men hon lägger ändå märke till bilens registreringsnummer; KIM 145. Efter att ha sett den här mystiska bilen ett par gånger till och efter att ha hört och sett något konstigt ute i skogen så bestämmer sig Kim för att ta reda på vem som äger bilen. Bilen leder Kim till en lägenhet och Kim är säker på att hon i ett av fönstren ser en kvinna som försöker påkalla hennes uppmärksamhet. Är det samma kvinna som hon såg i bilen?

Anna Vikströms Kim 145 kombinerar en spännande historia, som drar lite åt deckarhållet, med ett typiskt tonårsrelationsdrama med kompisar, kärlek och skola. Berättelsen är okomplicerad och enligt min smak, tyvärr ganska så oengagerande. Kollegan som tipsade mig om boken menade på att böckerna om Kim är fristående och att man inte behöver ha läst Spela falskt innan. Men jag känner lite att jag missat nåt som inte läst första boken, även om det ges en viss sammanfattning i Kim 145. Det är framför allt när det gäller att lära känna karaktärerna som jag känner mig lite vilsen; jag får inte riktigt grepp om dem. I och för sig så tycker jag att Vikström är skicklig på att gestalta Kims spretande känslor; vem är hon kär i egentligen, vem är hennes kompisar, ska hon verkligen prova alkohol osv, men jag vill veta mer om vad hon varit med om tidigare, hennes relationer med kompisarna, hur har det sett ut mellan henne och grannkillen tidigare till exempel? Men det är möjligt att om man inte vet att det finns en bok före så hänger man inte upp sig på samma vis som jag gör?

måndag 6 oktober 2014

Fristaden

Se mer på adlibris eller bokus
Jag har längtat efter tredje delen i Magnus Nordins Varelserna-serie, så gissa om jag var uppspelt när jag packade upp stora lådan med nya böcker som kom med posten häromveckan! I vanliga fall brukar jag utnyttja mitt privilegium som bibliotekarie och sno åt mig böcker jag vill läsa innan de hamnar på hyllan. Men i fallet med Fristaden råkade det vara som så att en kille i 6:an på min skola också väntade på fortsättningen av Varelserna. Och jag hade oturen att han skulle komma in i biblioteket just som jag stod med Fristaden i min hand. Jag kunde ju liksom inte gärna säga till honom att han fick vänta med att låna boken. Så det var rätt så motvilligt som jag lånade ut Fristaden, väl medveten om att jag säkert själv kunde få vänta en månad innan jag fick se den boken igen. Men den snälla pojken tog mig på orden när jag bönade och bad att han skulle lämna tillbaka boken SÅ FORT han var klar och två dagar senare hade jag åter boken. Yes!

Fristaden fortsätter där Emmas bok slutar. Emma och Sebbe har tagit sig till Visby för där, har de hört, finns en säker zon innanför ringmurarna - en fristad som kontrolleras av militären. Utanför ringmurarna växer tältlägret av förhoppningsfulla gotlänningar som hoppas få en fribiljett in i fristaden. Det är dock bara en del utvalda som får komma in innanför murarna och det är militären som bestämmer vilka som ska släppas in. Emma har turen att få en fribiljett in i staden, men Sebbe blir utan. När Emma förstår att hon måste lämna Sebbe beslutar hon sig för att också stanna utanför - men det går militären inte med på och med våld släpas Emma in.

Innanför murarna syns inte ett spår av någon civilbefolkning, där finns bara militärer och det står nu klart för Emma att de som fått en biljett in till fristaden helt enkelt rekryterats som nya militärer. Den kvällen kan Emma inte sova. Inte när hon vet att Sebbe befinner sig utanför murarna och att det bara är en tidsfråga innan varelserna lockas dit av den stora folksamlingen.

Fristaden utspelar sig under blott ett drygt dygn, men under det här dygnet hinner mycket hända. Jag hade nånstans fått för mig att Varelserna bara skulle omfatta tre böcker, men nu med tredje boken utläst så kan det ju inte stämma! Det känns definitivt som att det blir en fortsättning. Den här gången med fokus på Sebbe, kanske? Och återigen fängslas jag av de stämningsfulla bilderna av Lars Gabel. Det är så snyggt gjort med sin enkla, men dock effektfulla färgsättning i rött, svart och vitt.

söndag 5 oktober 2014

När kejsaren var gudomlig

Att köpa hos Adlibris eller Bokus
När kejsaren var gudomlig är Julie Otsukas debutroman, men då hennes andra bok, Vi kom över havet, kom i svenska översättning först, så är det den som jag (och säkert många andra med mig här i Sverige) läst först. Böckerna hänger absolut inte ihop med varandra, men jag tror att min läsupplevelse av När kejsaren... hade blivit starkare om jag inte läst Vi kom över havet först. Och detta beror helt och hållet på att jag inte kände till något alls om interneringen av japan-amerikanerna i USA under andra världskriget. Så med den förförståelsen som följeslagare i min läsning blev jag inte lika upprörd och chockerad som sist. Men det betyder absolut inte att det här inte skulle vara vare sig en omskakande historia. För det är det.

Medan Vi kom över havet berättar japan-amerikanernas hela historia i det nya landet, koncentrerar sig När kejsaren var gudomlig på åren då USA deltog i Andra världskriget. Och genom att följa en familj redogör Otsuka för i princip alla japan-amerikaners öde och historia under denna tid. Vi är med när kvinnan i en familj, mamman, först tar del av beskedet om att hon och alla andra personer och familjer med japansk bakgrund uppmanas lämna sina hem för att förflyttas till ett läger. Vi får vara med när hon packar och förbereder barnen inför resan. Vi följer med på tåget från Kalifornien till Utah, och i lägret låter Otsuka oss ta del av lägertillvaron genom barnens, pojken och flickans, ögon. De tre åren i lägret följs av hemkomsten och det efterlängtade återseende med pappan i familjen, som nu inte längre lever upp till det minne barnen burit av honom.

Jag upplevde den första delen som starkast. Hur kvinnan sakligt gräver ner silvret, bränner fotografier, gör sig av med husdjuren, packar och ställer i ordning hemmet; redo att bomma igen det medan familjen ska vara borta. Hela boken igenom är språket sakligt och Otsukas skildringar ger mig en känsla av att ta del av ögonblicksbilder snarare än en sammanhängande historia, även om det på sätt och vis också är detta.

Det verkar lite som att Otsukas stil är att låta sina karaktärer förbli anonyma, för även om det är en och samma familj som följs genom boken så får vi aldrig några namn på huvudkaraktärerna. Kanske är detta ett grepp Otsuka använder för att göra berättelsen allmängiltig? Eller för att ge alla amerikan-japaner en chans att identifiera sig; känna att nu äntligen berättas VÅR historia?

En sak som slår mig nu, och som jag inte minns att jag ägnade en tanke åt efter att ha läst ut Vi kom över havet, är hur fogligt alla japan-amerikaner verkar har funnit sig i att lämna sina hem och ägodelar - hur ingen verkar ha protesterat och hur alla verkar ha varit beredda att avsäga sin lojalitet till det forna hemlandet. Jag förstår ju så klart att ingen vill bli misstänkliggjord som fiende, men att INGA protester förekommer - det är anmärkningsvärt. Förmodligen så är dock avsaknaden av protester i allra högsta grad representativ.