fredag 29 maj 2015

Ett regn av bomber

Se mer på adlibris eller bokus
Det är i slutet av andra världskriget. Fjortonårige Hans bor i Köln som allt mer börjar likna en sönderbombad grushög efter amerikanska och brittiska flygs ständiga räder. Hans äldre bror har gått med i Edelweisspiraterna - en motståndsrörelse som vill ha bort Hitler och nazisterna. Men Gestapo är efter organisationen och det slutar med att Hans bror blir gripen och avrättas. Under våren 1945 får vi följa hur tillvaron i Köln blir allt tuffare och hårdare. Hur hus bombas, nätter tillbringas i skyddsrum, hur folk svälter och hur det tyska folket hålls i schack in i det sista. För trots bombningshoten tvingas folket till arbeten och skola, annars straffas man. Hans tvingas delta i Hitlerjugend tillsammans med grannpojken Max och får bland annat hjälpa till med att bygga upp försvarslinjer. Eftersom Hans storebror var med i Edelweisspiraterna håller Hitlerjugendledaren extra koll på Hans och är gärna extra mycket på just honom.

Torsten Bengtsson skildrar det tyska folkets perspektiv i Ett regn av bomber. Han berättar om de som är trötta på kriget, som inte gillar Hitlers krigshets men som inte heller vågar säga något. Detta är en kort och lättläst bok, utgiven av LL-förlaget, men som Bengtsson brukar visa prov på så är han skicklig på att skriva medryckande trots ett lättläst språk.

Jag googlade Edelweisspiraterna efter att ha läst ut Ett regn av bomber och jag trodde inte att jag skulle få någon träff, för jag trodde faktiskt detta var något som Bengtsson hittat på. Men Edelweisspiraten var en ungdomsgrupp i Tyskland som gjorde både passivt och aktivt motstånd mot den tyska regimen. Och faktiskt - precis som i boken så avrättades tretton personer ur organisationen den tionde november 1944. Den yngste blott sexton år gammal; lika gammal som Hans bror är. Det hade varit kul om det funnits en liten faktatextsida eller -ruta i slutet om just Edelweisspiraterna, det hade gett mervärde till berättelsen. Jag kände till exempel inte till organisationen och jag tror ännu mindre på att yngre personer hört talas om den.

Ett regn av bomber första delen i en ny lättläst serie för unga av Torsten Bengtsson. Del två heter I krigets skugga och ytterligare en del om Hans är planerad.

torsdag 28 maj 2015

Jag kallas Jon

Finns att köpa hos adlibris eller bokus 
Fjortonårige Jonathan, eller Jon som han kallas, ligger på sjukhus. Han kan inte minnas hur han hamnade där eller varför han ens är på sjukhus, men en sak är säkert - han är där inte frivilligt. Vårdpersonalen vägrar svara på hans frågor, allra minst berätta varför han är där.

Jon plågas av samma återkommande mardröm varje natt. Han drömmer att någon kommer in i hans rum med en ficklampa och sen lutar sig över honom med en stor blank kniv och hugger, hugger, hugger. När Jon vaknar igen har han förlorat en ny kroppsdel. Han har redan förlorat sina armar, snart kommer de att ta hans ben också.

Jag kallas Jon av Malorie Blackman är en effektivt berättad skräckhistoria. Den suggestiva berättarstilen tillsammans med de svartvita, spretiga illustrationerna bidrar till en riktigt creepy känsla. Vad som hänt med Jon faller efterhand på plats för läsaren, för att allt det han upplever utspelar sig i Jons huvud blir man rätt så snart på det klara med. Jon har uppenbarligen drabbats av någon form av psykos. Men varför uppdagas först mot slutet.

Jag gillar också bokomslaget som är synnerligen tilltalande som skräckomslag.

torsdag 21 maj 2015

Enklav

Finns att köpa hos adlibris eller bokus
New York ligger i ruiner. Pesten har utplånat människorna och de som överlevde har sökt sig ned under jorden. Där lever de i det gamla tunnelbanesystemet. De före detta tunnelbanestationerna utgör enklaver som härbärgerar olika stammar. Att bege sig upp till ytan är inte något alternativ då jorden numera är en förgiftad värld med brinnande luft och vatten som skållar skinnet. De som föds i underjorden föds till ett liv i mörker.

Livet i underjorden är mörkt och smutsigt och framför allt hårt. Få lever ens till sin fyrtionde födelsedag. Enklaven Colleges äldste är tjugofem år nu, men han ser ut att vara mycket äldre än så. Det är tack vare en strikt hierarki och hårda levnadsregler som College ändå kan räkna sig som relativt välmående. I College är man dock ingen förrän man genomgått namnceremonin när man fyllt femton. Innan dess är man bara ett nummer bland alla småglin. Det är nämligen så många som inte överlever sin barndom att det inte ens är lönt att få ett namn förrän man blivit tillräckligt gammal för att säkert överleva. Under namnceremonin rispas underarmarna med en kniv och sedan får blodet droppa ned på en hög gamla artefakter (det vill säga föremål från förr i tiden innan pesten kom och världen ovan jord blev förgiftad). Flicka15's blod faller på ett spelkort och det är så hon får sitt namn: Spadertvå.

Spadertvå har tränats till att bli jägarinna. Hennes uppgifter är att patrullera tunnlarna närmast enklaven, sätta snaror för att fånga smådjur till mat och hålla missfostren, som också lever i underjorden, borta. Missfostren är enklavernas största hot. De beskrivs som människoliknande varelser med vassa klor och tänder som livnär sig på rått kött, såväl levande som dött. Människokött är inget undantag.

Under en patrull med sin partner Tålig får Spadertvå veta att närmaste enklaven från där de bor har fallit och invaderats av missfoster. Spadertvå och Tålig skyndar hem för att varna sina äldste, men ingen tror på dem. När Spadertvå lite senare försöker försvara en vän blir hon, tillsammans med Tålig, som i sin tur försvarar Spadertvå, istället förvisad för all framtid. Spadertvå, som är uppvuxen i mörker och som fått lära sig att det inte går att leva ovan jord, tvingas ta sin tillflykt till ytan - för i tunnlarna går det absolut inte att överleva tillsammans med missfostren. Att det faktiskt går att andas luften ovan jord förvånar Spadertvå och med hjälp av Tåligs minnen från när han var liten och levde på ytan med sin far, måste de nu försöka överleva. Tålig minns sin fars historier om en fristad i norr. Finns den fortfarande? Och går det att komma dit?

Ann Aguirres Enklav känns som en blandning mellan Walking dead och Metro 2033. Det är mörkt, spännande och stämning och miljöer är väl uppbyggda. Och det är framför allt detta som jag tycker om och som gör att romanen sticker ut lite. För till viss del är historien något förutsägbar. Till exempel finns här en kärlekshistoria som ger viss krydda till berättelsen, men som å andra sidan är av underordnad karaktär för det som driver berättelsen framåt är framför allt hoten och hindren som Spadertvå och Tålig ständigt snubblar över i denna apokalyptiska värld.

Enklav är första delen i Razorland-trilogin. Del två, Utpost, kommer redan i höst.

Tack till Modernista för rec.exet!

onsdag 20 maj 2015

Mitt namn är O

Se mer på adlibris eller bokus
Detta är lite som en agentfilm, fast med twist. Sam Enthovens Mitt namn är O börjar med att huvudpersonen står på ett högt torn, ungefär tvåhundra meter över marken, och blickar ut över London. Han har ett uppdrag: att bryta sig in i Englands Centralbank och det är detta han förbereder sig inför när berättelsen börjar. Bokens femtonårige hjälte heter O och, förutom det att han ska till att utföra ett livsfarligt uppdrag, så förstår man snart att han inte är som alla andra femtonåringar. O föddes i ett speciellt avelsprogram, under hela sitt liv har han kontrollerats av någon annan, han har tränats till att bli det han är idag; någon som kan stjäla, spionera, döda åt härskarna som styr honom. För härskarna är O ett oskrivet blad - en person utan egen identitet och O kan ändra sig och förställa sig till nästan vem som helst. O är nämligen en hamnskiftare.

Men O vill vara fri. Han har i hemlighet tränat och lärt sig den allra svåraste konsten, nämligen att vara sig själv. Hans härskare tror att O bara ska genomföra sitt uppdrag som vanligt, men ikväll tänker han visa dem vem han egentligen är.

Mitt namn är O är en annorlunda, rätt så skruvad actionhistoria, som man nästan skulle kunna säga snuddar vid dystopigenren. Det är spännande och går alldeles för snabbt att läsa. Nästan så att jag hellre hade sett att Enthoven utvecklat denna lättlästa roman till en fullängdare istället.


måndag 18 maj 2015

Jag är Solace

Atrium förlag. Finns hos adlibris och bokus

Holly Hogan är fjorton år och har efter en längre tid på ett ungdomsboende fått komma till en ny fosterfamilj. Paret hon bor hos är schyssta, men Holly tycker också att de är fruktansvärt tråkiga och falska. Hon är redan trött på dem, hon är utless på den tråkiga skolan - hon är trött på det mesta. Det enda som kan få henne att ljusna är minnena av hennes mamma. En mamma som visserligen lämnade henne som liten - men som också lovat att komma och hämta henne för att flytta tillbaka till Irland.

När Holly hittar den askblonda peruken undangömd i en byrålåda hos fosterfamiljen öppnar sig en möjlighet. Med peruken på hjässan förvandlas tråkiga musgråa Holly till Solace - en smidig och spännande partybrud med hipp-vipphöfter. Och som Solace rymmer Holly från fosterfamiljen och börjar lifta sig fram från London till Wales för att ta båten över till Irland och leta upp sin mamma.

Solace får lift med lastbilschaffisar, nån kille på motorcykel, nån kvinna som är sen till jobb. För varje ny person hon får lift med drar hon en ny version av sin historia. Men i alla versioner är hon på väg till sin mamma på Irland - och oj, vad de längtar efter varandra! Jag funderar till en början inte så mycket över Hollys bakgrund utan tar för givet att det är så som hon berättar: Under hela sin uppväxt har vuxenvärlden svikit henne, men Hollys mamma ville aldrig lämna sin dotter, hon var tvungen helt enkelt, och det är meningen att mor och dotter ska återförenas en dag. Men en bit in i boken inser jag att Hollys minnen snarare består av de minnesbilder hon vill komma ihåg än vad som faktiskt har varit. Detta är en insikt som i små, små portioner även drabbar Holly och ju mer påtaglig denna insikt blir för Holly/Solace desto mer börjar hopplösheten ta över. Det är riktigt jobbigt att läsa om vuxenvärldens svek gentemot små barn och att föreställa sig den utsatthet som en del barn ställs inför. Men även om detta är en berättelse som tynger sinnet mot slutet, så slutar det med en försiktigt ljusnande framtid som inger hopp.

Jag är Solace är Siobhan Dowds första roman att översättas till svenska (om man inte räknar med Sju minuter över midnatt, som visserligen är skriven av Patrick Ness men som bygger på Dowds manus), men förhoppningsvis inte den sista. Dowd började skriva på allvar först när hon drabbades av bröstcancer. På engelska hann Dowd skriva fyra romaner, alla utom en utgivna postumt efter att Dowd avled i sin cancer 2007.

fredag 15 maj 2015

Teseus och de tre portarna

Nypon förlag. Finns att köpa hos adlibris och bokus
Josefine Ottesen, som kanske mest är känd för sina böcker om Drakherren i Sverige är aktuell med en ny lättläst serie. Den här gången ger hon sig på att förmedla de grekiska hjältesagorna om Teseus.

Legenden om Teseus berättar att han var son till Kung Aigeus av Athen och prinsessan Aetra av Troizen. Men Teseus ansågs även ha Poseidon som far, då denne besökte Aetra och låg hos henne samma natt som Aigeus.

Teseus och de tre portarna börjar med att Teseus morfar kung Piteus vill kasta ut Teseus från sitt hem. Han tycker det är hög tid för Aigeus att ta hand om sin son nu. Aetra avslöjar att Aigeus gömt sitt svärd under ett stort klippblock och att det är meningen att Teseus ska lyfta på klippblocket och gå till sin far med svärdet som igenkänningstecken. Teseus plockar fram svärdet utan problem och beger sig mot Athen. Men vägen till Athen är kantad av faror och på vägen dit måste han passera de tre portarna som leder till dödsriket. Och varje port vaktas av andar som vill locka ner honom till Hades.

Precis som i böckerna om Drakherren så är det korta kapitel med driv i och första bokens slut bjuder inte på något egentligt avslut på hjältesagan. Teseus och de tre portarna är första boken av fem planerade och jag ser fram emot att få läsa mer om Teseus stordåd och framför allt om Teseus och Minotauros så småningom.

tisdag 12 maj 2015

Anna och den franska kyssen

Köp den hos adlibris eller bokus
När jag läste om vårens utgivning såg jag Stephanie Perkins Anna och den franska kyssen, skummade snabbt att det var en debutroman och att den handlade om romantik i Paris, typ, och avfärdade den lika snabbt som något jag skulle gilla att läsa. Men när boken helt oväntat damp ner i brevlådan så blev jag ändå glad. För precis då hade det börjat dyka upp en del blogginlägg som hyllade just Anna och den franska kyssen och jag hade börjat ångra att jag inte bett om ett rec.ex.

Annas pappa skickar iväg Anna för att gå sitt sista år på high school på School of America i Paris! Anna kan inte ett ord franska (förutom möjligen ord som merci, oui, crêpes...) och hon känner inte någon, vare sig på skolan eller i Frankrike. Anna hade mycket hellre stannat i Atlanta där hennes bästa kompis finns och där killen på hennes extrajobb på bion precis börjat besvara hennes känslor.

Men Anna kommer snabbt in i ett kompisgäng på skolan. Och den hon umgås mest flitigt med och kommer bäst överens med är St. Clair, killen som ALLA tjejer på skolan är kära i. Och visst tycker Anna också att St. Clair är något av det snyggaste hon har sett, men St. Clair har ju redan flickvän. Och Anna har ju en kille som väntar hemma i Atlanta. Och dessutom så är Anna och St. Claur bara kompisar. Eller?

Trots en ganska så förutsägbar handling så är detta en riktigt bra kärleksroman! Klart man fattar att de tu kommer att få varandra, trots alla hinder som hela tiden läggs i deras väg. Och trots alla de gånger de är så nära att äntligen få bekänna sina känslor för varandra men som bara rinner ut i sanden och gör en rent kollrig av frustration (kan de inte bara få varandra då!), så läser man vidare och myser, längtar, och vill läsa mer, mer, mer. Och fortsätter att hoppas på att den där kyssen eller kärleksförklaringen ska komma snart ändå.

Anna och den franska kyssen är så klart främst en kärleksroman, men Anna utvecklas också under romanens gång. Hon blir självständig, växer och får många lärdomar - inte bara i franska språket. Och givetvis får hon uppleva romantik i Paris.

Men, alltså, bokomslaget... tjejerna på högstadiet som jag snackat med blir inte (heller) sugna på att läsa boken. För rosa text! För intetsägande! För töntig! Ja, och själv tycker jag omslaget känns för chick-lit och ser ut att snarare passa en äldre målgrupp än tjejer i tonåren. Men. Döm aldrig boken efter omslaget!

Stort tack till Modernista för recensionsexet!

måndag 11 maj 2015

Underbara Hedvig!

Se mer på adlibris eller bokus
Utropstecknet på titeln sitter som ett smäck. Det ska verkligen vara Hedvig! För Hedvig glömmer man inte i första taget. Hon är stentuff, cool som en ispinne och hon vet precis vad hon vill. Bara det att det inte alltid blir så bra som det var tänkt.

Hedvig bor med mamma och pappa på landet. Närmsta by heter Hardemo och ligger långt ut i tjotahejti. Och Hedvig bor utanför Hardemo - alltså bor hon utanför tjotahejti! Men i Hardemo ligger skolan och den ska Hedvig börja i till hösten. Och då kommer hon att få åka buss varje dag. Hedvig längtar jättemycket till att skolan ska börja. Tänk alla kompisar man får då!

Vi får vara med Hedvig under hela året, från sommaren innan ettan börjar tills det att tvåan börjar. Och under ett år händer det en hel del. Till exempel får Hedvig en bästa kompis (Linda), går vilse och tvingas knacka på hos en skrynklig gubbe, manar fram Vita damen på skoltoan och hämnas på mattanten Harriet som tvingar Linda att äta blodpudding. Och lyckas se stencool ut på skolfotot - trots stubbluggen som egentligen ser ut som åsnepäls.

Hon är så himla bra, Frida Nilsson, på att gestalta barns känslor och tankar. För det är ju så att sådant som för en vuxen kan tyckas vara helt obetydligt faktiskt kan upplevas som fantastiskt enormt och livsavgörande när man är sju år. Det kan faktiskt vara skitläskigt att springa genom Mattisskogen - även om det bara är i ett brädspel. Och att få reda på att Rickard är jättesjuk och kräks efter att man hällt tvål i hans saft (bara på skoj, ju) kan faktiskt betyda att man dödat honom.

Hedvig! har stått med på min att-läsa-lista ett bra tag och som jag ångrar att jag inte läst Hedvig! tidigare. För hur jag kunnat vara utan henne tidigare, det kan jag inte förstå! Nu ska jag genast plöja de andra böckerna om Hedvig!


Samtal med en chokladkaka

Finns hos adlibris och bokus
Samtal med en chokladkaka. Vem blir inte nyfiken på en sådan titel? Åtminstone så kunde inte jag motstå att låna hem denna lilla bok när den plötsligt bara stod där bland de återlämnade böckerna på jobbet och riktigt ropade "Läs mig!".

Sagt och gjort. Jag tog med mig boken hem och fick stifta bekantskap med en synnerligen annorlunda barnbok. Samtal med en chokladkaka är skriven av fransmannen Martin Page som bjuder in till ett födelsedagskalas. Om än i ett väldigt litet format. För när ens föräldrar båda två jobbar som brandmän så händer det att de måste rycka ut och släcka bränder. Till och med när deras egen son fyller år.

Men chokladkaka har de i alla fall köpt. Och den får deras son gärna äta eftersom de inte vet hur lång tid det kommer att ta innan branden är släckt. Alltså händer det att en sju-åtta-årig pojke, på sin egen födelsedag, sitter med en bit chokladkaka alldeles ensam hemma i lägenheten och har ganska så tråkigt. Men när han just ska till att skära upp sin födelsedagschokladkaka så hör han plötsligt en röst! Och efter att noga undersökt att han verkligen är ensam hemma så upptäcker han att rösten kommer från självaste chokladkakan. För chokladkakan vill absolut inte bli uppäten. Det är ju mord!!

Samtal med en chokladkaka är en ganska bisarr historia och samtidigt är den tankeväckande, varm och rolig. För pojken kan ju inte äta upp kakan mot dess vilja, så på något vis måste han övertyga kakan om att dess livsuppgift faktiskt är att bli uppäten. Och hur förklarar man det utan att stöta sig med en talande chokladkaka?

onsdag 6 maj 2015

Välkommen till Lovecraftskolan!

Finns hos adlibris och bokus
Kvarteret där Robert Arthur bor har precis flyttats till ett nytt upptagningsområde och Robert ska därför börja sjuan i den helt nybyggda Lovecraftskolan. Detta innebär också att han inte känner en enda person på hela skolan och första dagen oroar sig Robert över vem han ska hänga med, vem han ska sitta med i matsalen och så vidare. Men under rektorns invigningstal får Robert syn på någon han faktiskt känner igen, något som är mer oroande än att han inte känner någon alls. Det visar sig att Glenn, Roberts plågoande från mellanstadiet, också ska börja i Lovecraftskolan. Och Glenns översittarfasoner har inte blivit ett uns bättre under sommarlovet.

Men att Robert tvingas gå i samma skola som Glenn igen är ett mindre bekymmer när en rad märkligheter inträffar på den nya skolan. En råttinvasion skrämmer slag på eleverna första dagen, elever försvinner spårlöst och efter en visning i biblioteket upptäcker Robert en port till en parallell värld. Detta är bara en bråkdel av allt det konstiga som sker på skolan och otäckast av allt är Roberts naturkunskapslärare, professor Garfield Goyle, som Robert kommer på med att sluka en levande hamster! Vad är det som händer på skolan? Och kan Robert stoppa de onda krafter som håller på att ta över?

Som bokomslaget avslöjar så innehåller Robert Arthur och demonprofessorn en del läskigheter, men den ser värre ut än vad berättelsen egentligen är. Det här är trots allt en rätt så lättsam skräckrysare. Berättartempot är högt och det raka händelseförloppet och det okomplicerade språket gör boken hyfsat lättläst. Och om jag får sia så bäddar detta, tillsammans med ett snyggt (men räligt) omslag, för en succé för Charles Gilmans serie om Lovecraftskolan. Några frågetecken lämnas obesvarade i denna första del och nya frågor väcks till liv i sista kapitlet, så den som vill stilla sin nyfikenhet får helt enkelt läsa vidare i del två, Robert Arthur och monstersystrarna.

Den som förresten hajar till vid skolans namn, Lovecraft, gör det med rätta. Detta är en tydlig och klar blinkning åt skräckmästaren H.P. Lovecraft och hans mysterier.

måndag 4 maj 2015

Varelserna # 4

Adlibris och Bokus har boken
Den här gången hann jag norpa åt mig senaste Varelserna-boken innan eleverna på min skola kastade sig över boken. Uppror är fjärde delen i Magnus Nordins Zombie-apokalyps som utspelar sig på Gotland.

I förra delen, Fristaden, inser Emma att Visby inte alls det är någon fristad. När Visby väl faller tvingas Emma följa med en maktgalen kapten till Torsburgen där han bland annat tvingar rekryter som Emma att fånga döingar i syfte att använda som vapen.

Men Emma lyckas fly. Målet är så klart att försöka leta upp Sebbe igen. De lovade ju varandra att hålla ihop, men Emma kan bara hoppas på att Sebbe fortfarande lever. En natt är Emma själv nära på att stryka med men hon får hjälp av en främling i lång kappa och med en lie. Det är en präst som tillsammans med några ungdomar lever i en prästgård. Där får Emma stanna så länge hon vill, men när hon får veta att Sebbe nyligen varit där men nu är ute och letar efter Emma sätter hon genast av efter honom.

Lars Gabels illustrationer har stor betydelse för Varelserna-serien. De är stämningsfulla, för berättelsen framåt och bidrar till läsvänligheten. Varelserna är i sig ingen tungläst bokserie, men bilderna lyfter innehållets tillgänglighet ännu ett snäpp. Och mest av allt är det både snyggt och effektfullt!

Det är med ett visst vemod jag slår igen Uppror för nu blir det inga fler delar av denna spännande, skrämmande och mest av allt snygga bokserie. Eller? För slutet är synnerligen öppet och skulle Magnus Nordin ångra sig så kan han med all säkerhet spinna vidare på Varelserna-storyn.