fredag 31 augusti 2018

Scoopet. Förstörda bevis

Länk till adlibris och bokus
Sturebergsskolan har fått order om att spara en halv miljon kronor och rektorn ser ingen annan lösning än att slå igen skolans bibliotek. När Hugo och Maryam som går i femman får höra detta blir de upprörda. Biblioteket får inte stängas! De samlar in namnunderskrifter från både elever och lärare och med fler hundra namnunderskrifter och gott självförtroende travar de in till kommunalrådet, han som bestämmer i kommunen, efter skolan för att övertyga honom om att biblioteket måste vara kvar. Dessutom står det ju i lagen att varje skola ska ha ett bibliotek. 

Men trots Maryams och Hugos ansträngningar viftar kommunalrådet bara bort dem och kör ner alla deras underskrifter i dokumentförstöraren! Inte heller lokaltidningen ser något nyhetsvärde i nedläggningen eller att kommunaldirektören uppträtt arrogant och totalt ignorerat listorna. Alltså får Maryam och Hugo ta saken i egna händer. Tillsammans med Johanna som går i deras parallellklass skapar de Scoopet, en tidning på nätet där de på egen hand kan nå ut med sin nyhet. Och tack vare lite egna efterforskningar ser deras nyhet faktiskt ut att kunna bli ett riktigt scoop! Det är nämligen något mycket fuffens över hela den här nedläggningshistorian.

Scoopet. Förstörda bevis är en alldeles lysande bra berättelse som är medryckande och dessutom pedagogisk utan att det blir allt för uppenbart. Jag var mest intresserad av att läsa boken utifrån plotten om två ungar som försöker rädda biblioteket från att bli nedlagt, men skolbibliotekarien i mig gick också igång på hur användbar den här boken kan vara att utgå från när man i skolan ska prata om såväl källkritik som demokrati. Widmark och Fichtelius tar exempelvis upp skillnaden mellan åsikt och nyhet och att kunna stärka det man skriver med källor och dessutom, högaktuellt just nu inför valet: hur styrs kommuner.

Jag tycker det här är ett högst lyckat samarbete mellan Martin Widmark och Erik Fichtelius, Scoopet. Förstörda bevis är en spännande berättelse med driv, rätt lättläst och till råga på allt en bok man lär sig något av. Jag gillar den så till den grad att jag faktiskt skulle vilja läsa fler böcker om Hugo och Maryam, även om det nu kanske inte ligger på författarnas agenda att skriva en serie.

torsdag 30 augusti 2018

Hasselskogen

Länk till adlibris och bokus
Sjuttonåriga Alice och hennes mamma Ella är ständigt på väg, förföljda av otur har de blivit rotlösa. Ibland har de kunnat stanna lite längre på ett ställe, ibland har Alice knappt hunnit börja skolan förrän hennes mamma stuvat in vad de har i bilen och gett sig av hals över huvud. Men så en dag kommer ett brev om att Alices mormor gått bort. Plötsligt får Alice mamma ro att slå sig ned och det verkar som att Alice skulle kunna gå sista åren på high school som vilken tonåring som helst.

Alice har aldrig träffat sin mormor som levt ett tillbakadraget liv på ett stort gods i Hasselskogen, ett gods köpt för inkomsten från hennes berömda sagosamling Sagor från Hinsidan. Sagosamlingen är en samling udda och rätt så mörka sagor med många hängivna fans men det är i princip omöjligt att få tag på ett exemplar längre, inte ens på antikvariat går den att finna och Alice själv har aldrig läst den.

I skolan blir Alice inför ett arbete ihopparad med Ellery Finch, något som irriterar henne ganska så mycket eftersom Finch är ett av mormoderns hängivna fans och alltså känner till mer om Alice mormor än vad hon själv gör.

Så en dag försvinner Alice mamma. Enligt Alice styvsyster förs hon bort av några otäcka typer som säger sig komma från Hinsidan och som också lämnar en lapp efter sig där det står "Håll dig borta från Hasselskogen". Alice är övertygad om att hennes mamma blivit kidnappad och för att hitta henne måste hon, trots meddelandet på lappen, ta sig till Hasselskogen. Men hur hittar man dit? Det finns ingen adress till Hasselskogen, än mindre finns det utsatt på någon karta. Och vilka är det som tagit Alice mamma? Hinsidan är ju ett ställe som Alice mormor hittat på. Eller kan det finnas på riktigt? Trots att Alice alltid försökt undvika sin mormors hysteriska fans så ser hon nu ingen annan utväg än att be Finch om hjälp. Finch kan sagorna utan och innan och kanske finns det ledtrådar att finna i sagorna. Som det stora fan Finch är ställer han mer än gärna upp och tillsammans ger de sig av för att leta upp Hasselskogen i hopp om att finna Alice mamma.

Hasselskogen är Melissa Alberts debutroman, en fantasifull saga med inslag av skrämmande element värdig bröderna Grimm. Jag gillar verkligen idén med en värld där sagofigurerna får liv. Där finns vissa likheter med Cornelia Funkes böcker och nog kan Melissa Albert mäta sig med Funke vad gäller fantasi och påhittighet. Dock är Hasselskogen något mer omständlig och lite mer utdragen i sin berättelse och jag tappar tyvärr också fokus mot slutet, vilket kanske inte är så konstigt då Hasselskogen var den bok som fick följa med till BB. Så i ärlighetens namn kan jag nog egentligen inte ge något rättvist omdöme om sista halvan av boken.

Tack till Modernista för recensionsexet!

tisdag 28 augusti 2018

Mordön

Länk till adlibris och bokus
Tolvåriga Elin hälsar på hos sin mormor och
morfar under sommarlovet. De har under våren flyttat och det är första gången Elin är och hälsar på i nya huset. Det är när Elin står vid stranden och betraktar den lilla ön med sitt enda märkliga hus som hon träffar Karzan. Han är i Elins ålder och berättar att ön kallas Mordön efter att en ung kvinna för länge sen blev mördad i huset. Kvinnans man och dotter försvann samtidigt spårlöst och sedan dess har huset stått tomt och ön lämnats öde. Enligt Karzan går det fortfarande att se blodfläcken från den mördade kvinnan inne i huset.

Elin blir nyfiken och på midsommaraftonen kan hon och Karzan från stranden se att det brinner från nånstans på ön. Är det någon där? Karzan lånar sin pappas båt, fast han inte får, och mitt i natten tar sig Karzan och Elin ut till ön för att titta på blodfläcken och undersöka om det är någon på ön.

Elin är livrädd för att de ska stöta på en gengångare, och till en början verkar huset också vara hemsökt, men det ska visa sig att det finns något farligare på ön än spöken.

Jag gillar Camilla Lagerqvists böcker, särskilt som de nästan alltid utspelar sig i en historisk miljö. Mordön är ett undantag, även om här finns en bakgrundshistoria från "förr i tiden".  Nä, Mordön är istället ett rätt så typiskt somrigt mysterium, lite deckare, lite kuslig och med en rätt så oväntad upplösning!


Jag ska rädda er alla

Länk till adlibris och bokus
När Éléa fyller sexton står att ta körlektioner högst på önskelistan. Hon drömmer om att när hon fyllt arton och tagit körkort kunna göra sin första långresa med bil, genom Europa ner till Afrika. Vardagen består av skola, kompisar, förälskelser och framtidsdrömmar. Hon vill engagera sig humanitärt och drömmer om att hitta ett sommarjobb inom någon hjälporganisation, kanske få jobb utomlands.

Det är när Éléa slänger ut en förfrågan på Facebook om hjälp att hitta ett sommarjobb som hennes liv tar en vändning. Genom en kompis kompis kommer Éléa i kontakt med Abu Ali eller Désir de Paix, Önskan om fred, som han också kallar sig. Abu Ali är väldigt engagerad i vad som händer i Syrien och säger sig själv vilja åka dit och hjälpa till. Abu Ali vet en massa om vad som sker i inte bara Syrien utan även i Iran, Palestina, Sudan och under de många och långa chattkonversationer de har skickar han länkar och filmer till Éléa som får henne att gråta över hur den civila befolkningen lider, ibland massakreras. Abu Ali berättar hur media mörkar sanningen om vad som egentligen sker, hur västvärlden och judarna förvränger sanningen för att ge islam och muslimerna skulden. Abu Alis engagemang för utsatta muslimer i världen känns så innerligt, så godhjärtat och Éléa älskar att diskutera med Abu Ali. Han uppmuntrar Éléa att bejaka sin religion och hon börjar ifrågasätta varför hennes pappa som kommer från Algeriet och är muslim inte har värnat om att ge sin dotter en sann muslimsk uppfostran och börjar till och med förakta honom för att han vänt sig från islam. Och tillsammans med Abu Ali börjar Éléa smida planer för ett liv tillsammans. Ett rättroget liv där de tillsammans ska hjälpa utsatta muslimer.

Det är först ett halvår efter att Éléa rymt hemifrån för att viga sitt liv åt IS som hennes mamma hittar sin dotters dagbok och i den kan ta del av sin dotters gradvisa förändring och den radikalisering hon genomgår. I sin egna dagbok skriver mamman om hur tiden efter att Éléa rymt varit. Hur hon försöker finna tecken på eller komma fram till en vändpunkt då hennes dotter förändrades. Fanns det nåt hon kunnat göra för att stoppa det, vägleda i rätt riktning? För att själv överleva och kunna gå vidare börjar mamman engagera sig i andra radikaliserade ungdomars liv, kan hon inte rädda sin egen dotter kanske hon kan rädda någon annans dotter eller son.

I en tredje dagbok får vi ta del av pappans upplevelser efter att ha förlorat sin dotter, hur hans förtvivlan bryter ned honom.

Émilie Frèche är starkt engagerad mot rasism och antisemitism. Jag ska rädda er alla är en samtidsroman om extremism i Frankrike och berättar om den tragedi som drabbar en familj när en av familjemedlemmarna radikaliseras. Jag ska rädda er alla är en intressant roman som kan vara väl värd att använda på högstadiet för diskussion kring religion, radikalisering och inte minst manipulation och vikten av att förhålla sig källkritisk. Dock känns boken inte helt lättillgänglig för alla. Det är till exempel en fördel att känna till en del om de senaste årens terroristhändelser i Frankrike med Charlie Hebdo, Bataclan etc, även om kortfattad information om dylika och politiska händelser ges i fotnoter. Dessutom är upplägget med olika dagböcker inte helt glasklart. Berättarperspektivet växlar alltså mellan Éléas, mammans och pappans dagböcker och hoppar därför också i både tid och rum, ibland är det lätt att hänga med vem som berättare, men ibland tar det en stund.

Jag ska rädda er alla slutar på ett för ungdomsromaner ovanligt vis - utan någon egentlig upplösning eller uppklarnande. Mamman fortsätter jobba för att hjälpa andra ungdomar och med hoppet om att en dag få tillbaka sin dotter. Éléas berättelse slutar efter att hon rymt till Syrien. Där hade det till exempel varit intressant att få veta vad som händer med henne när hon kommit fram.

Hur som helst är känns Frèches roman autentisk på sätt och vis, intressant, men också väldigt tragisk.

fredag 17 augusti 2018

Comedy Queen

Länk till adlibris och bokus
Sasha har precis fyllt tolv år. För mindre än ett år sedan dog hennes mamma. Folk runt omkring envisas med att säga att hon gått bort eller lämnat oss, ingen utom Sasha själv vågar säga det som verkligen hände: att hennes mamma tog livet av sig.

Sashas mamma var en sån som fick människor att gråta. Sasha har alltid fått höra hur lika hon och hennes mamma är, men att bli en sån som fortfarande får folk att gråta trots att man är död ser Sasha inte som något eftersträvansvärt. Tänk om hon också blir som sin mamma? Tänk om hon också tar livet av sig en dag? Så för att inte bli som sin mamma skriver Sasha en lista på saker att pricka av. Saker hon måste göra för att överleva.
Listan innehåller punkter som är tvärtemot sånt som Sashas mamma var eller gjorde. Och viktigaste punkten är att vara en som får folk att skratta. Sasha ska börja med stand up comedy. Hon ska bli en Comedy Queen!

Till sin hjälp har Sasha bästa kompisen Mörten och sin farbror Ossi som peppar och stöttar. Pappa får inget veta eftersom Sasha vill att det ska vara en överraskning. Så pappa fortsätter istället att bekymra sig över varför hans dotter inte gråter över sin mamma, varför hon plötsligt klipper av sig allt hår eller varför hon vägrar ta emot hundvalpen hon får i födelsedagspresent och som hon önskat sig sen hon gick på förskolan. Hans oro leder till besök på BUP, vilket blir till ytterligare en utmaning för Sasha som inser att det gäller att framstå som så glad och normal som möjligt. För att vara på säkra sidan googlar hon till och med vad normala tolvåringar gör för att kunna säga rätt svar till psykologen.

Jenny Jägerfeld har gjort ett rasande bra jobb med att skriva en rolig bok om något så väldigt sorgligt och allvarligt. Sashas karaktär känns genuin och hennes bearbetning av mammans död är övertygande. Strävan efter att vara tvärtemot sin mamma, vara rolig, vara normal blir rent farsartad ibland och jag skulle gärna vilja se den person som klarar av att inte ens dra på munnen när hen läser Comedy Queen

Jag var inte helt såld på Jägerfelds förra bok, Brorsan är kung, för även om det var flera saker med den som jag gillade så var det nåt som inte riktigt slog an rätt ton i mitt tycke. Men Comedy Queen däremot spelar rätt på precis alla strängar.

torsdag 9 augusti 2018

Solstenen

Länk till adlibris och bokus
Tomi Adeyemis fantasyroman Children of blood and bone har väckt uppmärksamhet för att utspela sig i en afrikansk kulturkontext med endast svarta karaktärer och för att Adeyemi byggt sin fantasyvärld utifrån västafrikansk mytologi. Adeyemi, som själv har nigerianskt ursprung, ville skriva en bok med hjältinnor som hon själv hade kunnat känna igen sig i som barn. Första delen, Solstenen, har tagits emot väl och redan innan fortsättningen på första boken släppts är filmrättigheterna sålda. Även jag instämmer i att det känns "nytt och fräscht" med den afrikanska kulturkontexten som gör Children of blood and bone läsvärd enbart av denna anledning. Storyn i sig håller dock en mer traditionell fantasykaraktär och känns därför tyvärr inte lika intressant som landet Orïsha med sina enorma mytologiska djur och den magi som majierna kan åstadkomma.

En gång i tiden var Orïsha ett rike där magin fanns överallt i samhället. Majierna, som utmärker sig genom sitt vita hår och ljusa ögon, var det folk som gudarna hade skänkt magiska gåvor. Majiernas förmågor kunde vara alltifrån att styra eld eller vatten till att väcka de dödas själar. Men kungen i Orïsha fruktade magin och beslutade därför om att utplåna alla vuxna majier för att magin skulle försvinna från landet. Divinerna, det folk majierna tillhörde, samt majiernas barn, vars magiska förmågor ännu inte vaknat, skonades men lever nu i fattigdom som en andra klassens medborgare med ständiga förtryck från kungens soldater.

Zélie var bara ett barn när hennes mamma skoningslöst dödades av kungens soldater, och hade kungen inte förintat magin skulle hennes magiska förmågor vid det här laget ha börjat spira. Under ett tumult inne i stan vädjar en flicka till Zélie om hennes hjälp att fly kungens soldater och ovetandes om att flickan är självaste prinsessan Amari, dotter till den person Zélie avskyr mest här i världen, hjälper Zélie prinsessan att lämna staden med en artefakt vars krafter kan återuppväcka majiernas magi. Och på den vägen startar äventyret för Zélie och Amari att slå tillbaka mot kungens förtryck och föra tillbaka magin till Orïsha.

Solstenen har ett växlande berättarperspektiv och vi får ömsom följa Zélie, ömsom Amari, men också Inan, Amaris äldre bror kronprinsen som lovat kungen att föra tillbaka både Amari och stoppa den gryende magi som Zélie börjar känna av. I och med att Inan ständigt befinner sig hack i häl på Amari och Zélie trappas spänningen upp, men dessvärre är en del passager också relativt förutsägbara och Adeyemi lägger, i mitt tycke, ut lite väl många hinder i vägen för Zélie och Amari. Dessa hinder tillsammans med en hel del upprepningar av huvudpersonernas känslor och tankar bidrar därför också till att Solstenen blir lite tröttsam att läsa. Och varför dessa obligatoriska kärlekshistorier som bara känns så oerhört banala? En annan invändning är att det förekommer en del citat på yoruba, det heliga majispråket, som tyvärr inte alltid översätts, vilket får mig att känna att jag missar något. Och att romanen inleds med att lista de olika majiklanerna som sedan inte berörs överhuvudtaget känns bara förvirrande. Säkerligen är detta något som kommer att följas upp i nästa del, men nu resulterar det bara i desto fler frågor.

Jag gillar dock världen som Adeyemi skriver om och det faktum att den utspelar sig i en afrikansk kontext, men i övrigt så sällar jag mig alltså inte till skaran som lovordar Solstenen som extraordinär.

torsdag 28 juni 2018

Hjärnsmälta

länk till adlibris och bokus
Leo, som vi lärde känna i Hjärnpunka, har nu börjat sjuan och det är inte bara högstadiet som drabbat honom med full kraft, även puberteten med finnar, hårväxt och annan kroppsförvandling har slagit till! Trots denna brutala kroppsombyggnad har Leo blivit tillsammans med Lolo och han ska till och med följa med hennes familj till Sardinien på höstlovet. Sen flera veckor tillbaka har han och Lolo planerat allt de ska göra, vad de behöver ha med sig för en lyckad semester och börjat spara ihop till en gemensam resekassa.

Efter en högst pinsam incident på HM som filmas av Ozzy, en kille i åttan på Leos skola, blir Leo offer för utpressning. För att inte filmen ska läggas ut på nätet och spridas till alla på hela skolan tvingar nämligen  Ozzy och hans gäng Leo att utföra diverse uppdrag och "tjänster". Leo som inser vad spridandet av mobilfilmen skulle kunna ha för katastrofal inverkan på resten av hans högstadietid ser det som sin enda räddning att ställa upp på det Ozzy kräver. Och för varje ny grej Leo tvingas ställa upp på trasslar han in sig själv desto mer i trubbel och lögner.

Hur långt ska det behöva gå innan Ozzy deletar filmen? Och hur många ursäkter och lögner klarar Leos och Lolos förhållande? Staffan Cederborgs Hjärnsmälta är precis som Hjärnsläpp en väldigt fnissig bok, men bakom det pinsamma och fnissiga finns ett allvar med den utstuderade mobbing som utpressningshistorian trots allt är. Leo må vara naiv och den där hjärnpunkan från mellanstadiet tycks inte ha lärt honom någonting, möjligen skulle man kunna säga att Leo är otursförföjd eller att allt går att skylla på puberteten, men situationen Leo hamnar i känns likväl högst trovärdig. Jag ser lite likheter mellan Leo och Åsa Asptjärns karaktär Emmanuel Kent där huvudpersonens osäkerhet ställer till det. Och precis som Asptjärns böcker om Emmanuel är både Hjärnpunka och Hjärnsmälta roliga böcker med smart humor och mycket eftertanke.

Tack till Opal förlag för recensionsexet!

Brännmärkt

Länk till adlibris och bokus
Människorna i Imperiet är starkt styrda av det klassamhälle som råder. Ett strikt rangsystem, vars tillhörighet man föds in i avgör helt människors livslott. Adeline Theta tillhör åttonde rangen på den tiogradiga skalan, ganska långt ned alltså och hennes folk kallas inte sällan för kackerlackor av de som befinner sig högre upp i hierarkin. Trots att Adelines familj har en liten köttbutik är det sällan hon och hennes systrar kan äta sig mätta. Hur deras alkoholiserade pappa får tag på spriten är för Adeline en gåta, alkoholiserad har han varit sen Adelines mamma omkom i en brand och sen dess är det Adelines storasyster som tagit ansvar för familjen och butiken. Det enda Adeline har kvar efter sin mamma är en amulett som hon bär kring sin hals. Halsbandet är hennes käraste ägodel men att smycket även har en symbolisk betydelse, en farlig sådan, är något som Adeline först efter att ha överlevt en olycka nu blir varse.

I olyckan blir Adeline förväxlad med dottern till zonens mäktigaste familj, Amabelle Alfa, och för att skydda sig själv känner Adeline sig tvingad att spela rollen som Amabelle. Därmed uppenbarar sig Imperiets smutsiga hemligheter för henne och Adeline tvingas spela sina kort väl för att skydda de som tillhör de lägre rangen, men framför allt för att skydda sin egen familj.

Lizette Edfeldts Brännmärkt, första delen i Imperiet, utspelar sig i en diffus framtid - det talas om tidigare generationers påverkan på miljö och klimat, virus och krig men i övrigt nämns inte så mycket om anledningen till klassystemet eller vad zonindelningen som Imperiet består av ska vara bra för annat än i svepande drag. Det är synd, för ofta är författarens världsbygge och dennes tankar kring hur världen blivit det jag upplever som mest intressant och spännande i en dystopi.

Brännmärkt är knappast någon originell historia. Intrigen känns igen från flertalet andra ungdomsdystopier. Lite upprepande och tjatigt i jargongen mellan Adeline och Davian och möjligen att händelseförloppet hade kunnat skyndas på en aning, men annars bjuder Brännmärkt på en trevlig och en helt klart spännande lässtund. Jag uppskattar de normbrytande inslagen som att män har kjol som finkläder och att huvudpersonen bejakar sin sexualitet. Det är uppfriskande!

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

onsdag 20 juni 2018

Ett veck i tiden

Länk till adlibris och bokus
Jag lästeMadeleine L'Engles A wrinkle in time för ett par år sedan och jag var inte speciellt begeistrad. Bara ett litet tag efter att jag läst boken fick jag ett recex av boken på svenska, och jag var ju så där sugen på att läsa om boken då. Därför har Ett veck i tiden legat och samlat damm i högen med olästa böcker fram till nu då jag fick en ingivelse. 

Tyvärr har min uppfattning om boken inte ändrats ett skvatt. Det är nog så att vissa böcker ska läsas i en speciell ålder eller så är jag helt enkelt inte rätt person att uppskatta Ett veck i tiden. Jag stör mig fortfarande på hur oerhört sentimental berättelsen är, hur lillgamla barnen är (okej att L'Engle skrev boken 1962, men ändå!) och det kristna budskapet får mig tyvärr att himla med ögonen både en och två gånger. 

Ett veck i tiden är dock en av många älskad barnboksklassiker och det var säkert en av anledningarna till att Disney satsade på en filmatisering som kunde ses på biograferna i våras. Dock, vad jag kunnat läsa mig till, så tycks filmrecensenterna långt i från begeistrade, och betygen har varit minst sagt ljumma. Ungefär som min inställning till boken varit och förblir. 

Tack ändå till Modernista för recensionsexet!

tisdag 12 juni 2018

Warcross

Länk till adlibris och bokus
Marie Lus Legend-trilogi är en serie jag brukar tala mig varm om och det är ingen hemlighet att det är en riktig favorit hos mig. Alltså blev jag förtjust när ett recensionsex av Lus nya roman, Warcross, damp ner i brevlådan för ett tag sen. (Stort tack till Modernista för recensionsexet!)

Artonåriga Emika Chen befinner sig på gränsen till utblottning. Hennes hyresvärd hotar med vräkning och den här gången kommer det inte att hjälpa att sälja av de få sista ägodelar och minnessaker Emika har kvar efter sin far. De få slantar hon får ihop som hacker och prisjägare räcker inte på långa vägar att betala av de skulder hon nu dragit på sig. Som ett sista desperat försök att få ihop pengar bestämmer sig Emika därför för att försöka hacka sig in på öppningsspelet av det internationella Warcross-mästerskapet, världens största spelturnering med miljarder följare för att försöka sno spelobjekt som hon sen kan sälja.

Emika som är en skicklig hackare har inga svårigheter att ta sig in i spelet, men ett misstag gör att hennes hackning plötsligt blir synlig för hela världen. Mitt under pågående spel kan plötsligt alla se vad Emika håller på med. Emika kastar sig ur spelet, men Warcross skapare, Hideo Tanaka, spårar enkelt upp Emika. Emika som förväntar sig, straff, böter och rungande utskällningar - minst, blir högst förvånad när Tanaka istället erbjuder att anlita henne som insiderspion i mästerskapet för att spåra och hitta en annan hacker som försöker sabotera hela turneringen. Det är så klart ett erbjudande som det inte går att tacka nej till och med ens befinner sig Emika i Tokyo och kastas in i mästerskapet som ett av de tävlande lagens jokrar. För Emikas del är det här en dröm som går i uppfyllelse, men uppdraget som spion hinner snart ifatt henne när hon gör upptäckter som inte bara sätter turneringens vara på spel, utan även riskerar att krossa hela Hideo Tanakas spelimperium och inte minst döda honom. 

Vill man läsa en bok med mycket action så är Warcross rätt bok att läsa! Det är fartfyllt och späckat med spännande spelpartier, gamers torde också finna nöje i dessa partier. Det är sci fi fast ändå inte, för vi befinner oss i nutid eller möjligen en väldigt snar framtid, mycket av tekniken går nämligen att känna igen, om än något förfinad. Lu visar prov på sin förmåga till världsbygge även i Warcross, en skicklighet som är en av anledningarna till att jag gillar Legend så mycket. I Warcross är det så klart spelvärlden som imponerar och VR-tekniken som är det kittlande inslaget.

Men tyvärr finns här även delar som är riktigt klyschiga. Jag minns inte om Legend var lika klyschig, det är möjligt att den hade inslag av det, framför allt i de stycken som gäller relationen mellan Day och June, men då svalde jag det med hull och hår. Nu gör jag det inte lika lätt. Jag är alltså en aningens besviken över att inte bli helt begeistrad i Warcross, samtidigt som det som sagt är otroligt spännande emellanåt.

fredag 18 maj 2018

Blindheten

Sittandes i sin bil, väntandes på att rödljuset ska slå om till grönt, upptäcker mannen bakom ratten att han inte längre kan se. Han har blivit blind. Mannen är den första att drabbas, men långt ifrån den sista. En ögonläkare som undersöker den först insjuknade kan inte förstå vad som hänt och stannar uppe hela natten för att läsa på, forska, undersöka vad som kan ha skett. När morgonen kommer har han själv blivit blind.

Eftersom blindheten nu börjar sprida sig som en farsot reagerar myndigheterna. I ett försök att isolera smittan och de smittade låser man in de drabbade i ett gammalt nedlagt mentalsjukhus. De första att föras dit är ögonläkaren och hans hustru som snart får sällskap av flera av ögonläkarens patienter, och snart även andra personer. Det är knappast något anständigt liv de drabbade har förpassats till. De hårdbevakas av militär av den händelse någon skulle få för sig att rymma, den ransonerade maten får de blinda själva försöka hushålla med och få att räcka till den allt större växande skaran blinda som låses in. Tvättmöjligheter och att sköta sin hygien är begränsad och snart nog är toaletter nersölade eller översvämmade eftersom ingen ser att hålla rent.

Men det finns en seende bland de blinda och det är ögonläkarens hustru som fejkat sin blindhet för att få vara hos sin make. Den enda som känner till hennes hemlighet är hennes make och tillsammans försöker de bringa något sånär ordning i det kaos som råder i det som blivit deras fångläger.

Blindheten av José Saramago är en obehaglig dystopisk roman och trots att det snart är ett halvår sen jag läste den nu, så är det flera riktigt otäcka scener som dröjer sig kvar i mitt minne. Det är ett intressant tankeexperiment som Saramago driver som blottar människans rädslor och desperation och sätter överlevnadsinstinkterna på sin spets när förhållandena i de blindas fångläger blir allt värre. Blindheten är en väldigt tät skriven roman, det tog ett tag för mig att vänja mig vid Saramagos prosa som ofta saknar styckeindelning och tydliga talmarkörer som tillsammans med handlingen gör Blindheten något tungläst. Men det är ändå en fascinerande och läsvärd berättelse.

torsdag 17 maj 2018

Morrigan Crows magiska förbannelse

Länk till adlibris och bokus
Morrigan Crow är född med en förbannelse. Född på Mörkerafton för elva år sedan är hon dömd att föra otur med sig och hon får därmed skulden för precis allt dåligt som händer i staden där hon bor. Såväl hjärtattacker som misslyckande i stavningstävlingar till katter som dör och sylt som blir misslyckad är Morrigans fel och eftersom hennes pappa, Corvus Crow, är en högt uppsatt politiker i Republiken, tvingar han henne att skriva brev och be om ursäkt till de som drabbats av Morrigans förbannelse, trots att Morrigan själv är övertygad om att hon knappast kan ligga bakom exakt allt dåligt som händer.

Men det värsta med Morrigans förbannelse är att hon lever på lånad tid. Hon är dömd att dö nästa Mörkerafton när hon fyller tolv. Men Mörkerafton visar sig komma tidigare och redan på Morrigans elfte födelsedag vet hon att döden kommer för att hämta henne. Men nu blir det inte döden som hämtar henne för istället räddas hon i allra sista stund av en man vid namn Jupiter North. Han för Morrigan till en magisk plats, staden Nevermoor, en plats Morrigan aldrig hört talas om tidigare.

Men Jupiter North har också en baktanke med att rädda Morrigan Crow. Han har nämligen valt ut Morrigan som kandidat till Wundersamfundet, en slags skola för väldigt speciella elever och Morrigan får ställa upp på diverse inträdesprov där hon tillsammans med hundratals andra kandidater tävlar om blott nio platser. Slutprovet är att visa upp en speciell talang. Det är bara det att Morrigan inte besitter någon speciell talang, eller grej, som man kallar det i Nevermoor och hon är övertygad om att hon kommer att misslyckas. Men Jupiter North är däremot helt säker på att hon kommer att klara alla prövningar. Och vad annars kan hon göra än att lita på sin mecenats övertygelse? Morrigan har nämligen allt att vinna eller förlora. För kommer hon inte in måste hon återvända till Republiken och därmed kommer även Morrigans öde att beseglas med en säker död.

Nevermoor. Morrigan Crows magiska förbannelse är Jessica Townsends debutroman som med all säkerhet kommer att finna mängder med läsare. Det finns, medvetet eller omedvetet, en hel del Harry Potter-drag över Nevermoor (samt en del flirtar med bland annat Mary Poppins). Här finns till exempel den parallella magiska världen som vanliga människor inte känner till, det ensamma barnet, uppvuxen i en kärlekslös familj som äntligen får en familj som hon kan känna tillhörighet med och här finns en mytomspunnen skurk (som förvisso inte är i närheten så ondskefull som Voldemort, men ändå) som vår hjältinna visar sig kunna utmana. Sen kryllar berättelsen av magi och fantasi och jag älskar verkligen det fantastiska hotell Deucalion och dess gäster. Nevermoor är en riktigt mysig bok att gotta ner sig i och bara sluka och ta in. Här kan vi verkligen snacka sann läsglädje och ja, faktiskt en värdig arvtagare till Harry Potter.

tisdag 15 maj 2018

Flickan som ville bli fakir

Länk till adlibris och bokus
Åttaåriga Julia är mellanbarn. Mitt i syskonskaran om fem barn. Hemma är det storasyskonen och småsyskonen som får uppmärksamhet medan Julia hela tiden känner det som att hon glöms bort. Det är så sjukt orättvist! Men vad hon än säger och gör så är det ingen som ser henne. Hon förblir liksom osynlig. Inte ens i skolan verkar fröken bry sig om hennes existens.

En kväll ser Julia en fakir på tv. Han ligger på spikmatta, stoppar ner långa svärd i halsen och slukar eld. Julias storebror blir sjukt imponerad och detta tänder ett litet ljus hos Julia. Tänk om hon skulle bli fakir? Om det skulle imponera på hennes svårflörtade storebror skulle det definitivt gå hem hos de andra i familjen. Så Julia börjar träna sig i att bli fakir!

Steg ett blir att äta citroner eftersom det inte funkade att stoppa ner smörkniven i halsen utan att hon genast började klökas. Nästa steg får bli en enklare form av spikmatteträning. Julia stoppar helt enkelt undan madrassen från sin säng och börjar sova direkt på sängbottens järnspiraler. När hon tvingas passa sina småsyskon och följa med dem till lekplatsen tar hon tillfället i akt och börjar tugga på däcket till gungan. Och snart är det en gunga mindre på lekplatsen... Och i skolan på slöjden har hon nu börjat tillverka sin alldeles egen spikmatta. Men det går fortfarande trögt med att få någon där hemma att lägga märke till hennes ansträngningar Något måste hända nu! Och det är då hon kommer på precis vad hon ska göra.

Pia Hagmars Flickan som ville bli fakir är framför allt tänkt att vara rolig, vilket den också är, på ett ganska så drastiskt vis, men samtidigt så sätter man, i alla fall som vuxen, skrattet i halsen av den ganska allvarliga undertonen. Nästan hjärtskärande är det till och med att Julia inte ser någon annan utväg än att ta till chockerande metoder för att få uppmärksamhet. Som tur är så finns det en snäll morbror som Julia till slut anförtror sig åt och boken får ett lyckligt slut som bådar gott för framtiden.

måndag 14 maj 2018

Bibliotek

Länk till adlibris och bokus
Den här novellsamlingen kunde jag ju bara inte låta bli! I Bibliotek skriver Ali Smith i elva noveller om ordens, böckernas och litteraturens makt och påverkan på oss människor. Men jag saknar faktiskt biblioteket i novellerna. Det var ju det jag trodde det skulle handla om. Speciellt som baksidestexten lyder:
"Bibliotek är platser där vi kan finna nya världar och ny kunskap, men också platser att fördriva tid på och fly till. Hur formar de oss? Vilken roll spelar de i samhället? Och vad säger det om vår tid att de offentliga biblioteken nu är hotade?" 
Istället låter Smith mellan novellerna olika personer dela med sig av sina tankar och (ofta) minnen om bibliotek och vad biblioteket betytt för dem. Ofta säger de samma saker som att de betydde mycket för dem när de växte upp. Och Smith nöjer sig liksom med dessa konstanterande. Novellerna i sig är inte dåliga, några är underhållande, här finns gott om referenser och associationer till annan litteratur och andra författare, men det är fortfarande inte de noveller jag förväntade mig få läsa. Det skulle ju vara, återigen enligt baksidestexten, "...en vältalig och oförutsägbar hyllning till våra bibliotek.".

Nåja, det vet jag just inte om det nu är. Men jag gillar i varje fall omslaget till boken!

söndag 13 maj 2018

Familjen Knyckertz och gulddiamanten

Länk till bokus och adlibris
Den tjuvaktiga familjen Knyckertz är tillbaka! I förra boken, Familjen Knyckertz och födelsedagskuppen, fick vi lära känna pappa Bove, mamma Fia, storebror Ture och lillasyster (Krimin-)Ellen samt hunden Snuten och grannen, självaste poliskonstapel, Paul Isman. Alla dessa karaktärer har en given roll även i denna andra bok och dessutom får vi stifta bekantskap med några nya. Som till exempel mormor Stulia och hennes kompis Fusk-Lisa.

Om det rörde sig om rätt så beskedliga brott i Födelsedagskuppen, så är det en mycket större kupp på gång i Familjen Knyckertz och gulddiamanten! Pappa Bove har fått nys om en utställning i huvudstaden där man i sitt Guldrum ska visa upp Gulddiamanten från Guldkusten. Men det är bara denna helg som utställningen finns på plats, så därför får mamma och pappa brått att bege sig till huvudstaden. Ture är ju dessutom stor nog att ta hand om både sig själv och lillasyster, så det ska nog gå bra.

Men det finns vissa saker som endast en vuxen kan göra när det till exempel gäller läggningsrutiner, och det är att läsa godnattsaga. Ellen tycker Ture läser långsamt och det blir inte alls bra (att det är Brott och straff som är godnattsagan gör ju inte saken mycket lättare för Ture). Hon kräver att en vuxen läser godnattsaga för henne och den enda lösning Ture kan komma på är att knacka på hos grannen Paul Isman. Att Paul Isman undrar var Bove och Fia håller hus är ju inte så underligt, och Ture, som inte kan ljuga utan att få ont i magen råkar avslöja det här med gulddiamantutställningen. Paul Isman ser det så klart som sin plikt att genast bege sig till huvudstaden för att förhindra att diamanten försvinner.

Anders Sparring och Per Gustavsson har högst troligt fantastiskt roligt ihop när de jobbar fram berättelserna om sin tvärtom-familj. Och det är väldigt underhållande att läsa, för såväl stor som liten. Men medan första boken hade mycket av nyhetens behag över sig så har bok nummer två lite mer att leva upp till och jag tycker tyvärr inte att det blir lika fnissigt den här gången. Det är fortfarande roligt så klart, men det blir ändå inte riktigt samma sak. Man vet vad man har att förvänta sig. Dock är det en bok jag absolut kommer att rekommendera, både att läsa själv och som högläsning.

lördag 12 maj 2018

Good dog McTavish

Länk till adlibris och bokus
Familjen Peachey befinner sig i kris! Mamma Peachey har efter att i flera år försökt hålla ordning på sina tre barn och sin make sagt upp sig från sitt uppdrag som mamma. Nu ska hon istället enbart koncentrera sig på sig själv och träna yoga. Därmed är det slut på att laga mat till en familj som antingen inte gillar maten eller inte kommer i tid till middagen, det är slut på att försöka schasa upp barnen ur sängen på morgnarna för att försöka få dem att komma i tid till skolan och det är definitivt slut med att städa upp efter alla, diska, tvätta kläder och sortera strumpor. Det får familjen allt klara själva!

Det är bara det att ingen annan i familjen Peachey fixar någon av dessa sysslor och sakta men säkert förfaller både hem och moral i familjen Peachey. Eftersom ingen orkar laga mat växer högarna med pizzakartonger och eftersom ingen orkar (eller vet hur man) tvättar kläder växer smutstvätthögarna till berg och inte ens pappa Peachey kommer längre i tid till sitt jobb eftersom alla försover sig på morgnarna.

Det är lillasyster Betty som kommer på lösningen för familjen. Om man adopterar en hund kanske man får kläm på det här med rutiner igen och dessutom gör man en god gärning. Sagt och gjort så adopterar familjen den herrelöse hunden McTavish. Vad de inte vet är att det i själva verket är McTavish som adopterar familjen Peachey för att ta sig an dem och göra en god gärning.

Good dog McTavish är Meg Rosoffs första bok för en yngre målgrupp och det är en oerhört charmig berättelse och något av en kärlekshyllning till hundar och hur de kan styra och påverka en hel människofamilj till det bättre. Och vill man läsa mer om hur det går för familjen Peachey och McTavish så finns det faktiskt en uppföljare! McTavish goes wild heter den och kom ut på engelska för mindre än en månad sen.

Mödrarnas söndag

Länk till adlibris och bokus
Det är den 30 mars 1924, Mödrarnas söndag, söndagen då tjänstefolket får ledigt för att åka och hälsa på sina föräldrar. Men Jane Fairchild, en föräldralös husjungfru, har ingenstans att åka och blir därför kvar medan tjänstefolk och husfolk lämnar sina gods och hem. Men Jane är varken sysslolös eller ensam denna söndag. Istället har hon stämt träff med sonen på ett närliggande gods, Paul Sheringham, hennes älskare sedan flera år tillbaka, som inom kort ska gifta sig med en flicka ur sin egen klass. Faktum är att han efter deras möte ska bege sig till en lunch med sin fästmö, men han har ingalunda bråttom dit.

Mödrarnas söndag av Graham Swift är en kort roman som ändå innehåller så mycket. Fokus ligger så klart på denna mödrarnas söndag som ska komma att förändra livet för så många människor. Skildringen av denna dag är oerhört detaljrik samtidigt som scenerna som beskrivs endast är fragment av en hel dag. Lite som ett minne kan vara, för det är just Janes minnen vi får ta del av. Och samtidigt som vi får ta del av denna söndag så finns här också tillbakablickar på tiden som har varit, tidsandan man lever i efter första världskriget med alla liv som skördades. I huset där Jane jobbar dog till exempel båda sönerna och Paul är i sin familj enda kvarvarande sonen. Här finns också framåtblickar där läsaren får ta del av Janes framtida liv, en utveckling som kanske aldrig blivit om det inte vore för denna söndag. 

Det är som sagt mycket som ryms på dessa få sidor, mycket som är outtalat och ligger alldeles under ytan. Swift har fångat tidsandan med ett klassamhälle som lever på lånad tid och miljöerna känns som hämtade från Downton Abbey, bara detta är lockande och intresseväckande läsning. Lägg så till Janes betraktelser samt den ödesmättade vetskapen om en livsavgörande händelse så har man i alla fall mig på kroken.

onsdag 9 maj 2018

Brown girl dreaming

Länk till adlibris och bokus
Jacqueline Woodson växte upp i South Carolina och Brooklyn , New York. Trots sitt kämpande med läsningen och bokstäverna bestämde hon sig tidigt för att det var författare hon ville bli när hon blev stor. Det var ju berättelserna hon älskade! På fri vers berättar Woodson om sin uppväxt i en religiös familj, med en frånvarande pappa, en mamma som var noga med att hennes barn inte skulle utmärka sig som "typiskt svarta" när de pratade och uttryckte sig och morföräldrar som ibland var mer föräldrar än mamma och pappa var.

Brown girl dreaming är Jacqueline Woodsons egen uppväxtskildring från 1960- och 1970-talets USA och är en berättelse om att hitta sin egen plats. Samtidigt som detta är Woodsons egen barndomshistoria så är romanen också en skildring av USA's afroamerikanska historia från slaveriets dagar, segregationer och Rosa Parks, medborgarrättskämpar som Martin Luther King och Malcolm X och fram till Black power-rörelsen.

Den som vill läsa 2018 års ALMA-pristagaren Jacqueline Woodsons böcker på svenska får vänta ett litet tag till. Brun flicka drömmer, som denna bok kommer att heta på svenska, är första bok att översättas och väntas släppas nu i maj.

tisdag 8 maj 2018

Osynliga Emmie

Länk till adlibris och bokus
Trettonåriga Emmie är tyst, blyg, har få vänner (egentligen bara en, Brianna) och få talanger och är på det hela taget osynlig i både klassrummet och på skolan hon går i. Katie, däremot, som går i Emmies klass, är Emmies raka motsats. Katie är utåtriktad, sportig och duktig på det mesta hon gör. Med andra ord: en typiskt populär tjej som alla vill hänga med!

Det Katie och Emmie dock inte vet är att de båda två är kära i samma kille, Tyler Ross. Men medan Katie mer eller mindre redan fixat en dejt med Tyler så håller Emmie sin kärlek hemlig. Den enda som vet nåt om Emmies känslor är Brianna. Brianna är i sin tur i hemlighet kär i en annan kille och tjejerna bestämmer sig för att på skoj skriva varsitt klyschigt kärleksbrev till killarna. Det är så klart aldrig meningen att någon annan ska få se dessa brev, men ödet gillar att blanda sig i och Emmies brev till Tyler råkar hamna i fel händer. Katastrofen är ett faktum och snart känner hela skolan till Emmies hemliga känslor.

Men det är här Katie blandar sig i. Hon vet ju att den osynliga tjejen i klassen inte utgör något hot mot hennes och Tylers kommande dejt och ställer helt enkelt upp på Emmies sida och försvarar henne mot alla som nu börjat göra sig roliga på Emmies bekostnad. Den här twisten kan tyckas lite väl bra, sådana helylletjejer som Katie kan väl knappast vara på riktigt? Men allt får i slutändan sin geniala förklaring!

Osynliga Emmie av Terri Libenson är som en blandning mellan serieroman och vanlig roman och har dessutom lite av dagbokskaraktären över sig (tänk Dagbok för alla mina fans), vilket gör den till en både lättläst och snabbläst bok. Och som sagt, ett genialt upplägg av Libenson.

Moxie

Länk till adlibris och bokus
Sextonåriga Vivian bor med sin mamma i en småstad i Texas och är en av East Rockport Highs skötsamma elever. Håller en i allmänhet rätt så nedtonad profil och säger inte så mycket på lektionerna, men gör ändå rätt bra ifrån sig i skolan.

Men nu har Vivian fått nog! Många av skolans killar har fritt spelrum att bete sig lite som de vill, nedlåtande och sexistiska kommentarer om tjejerna viftas mer eller mindre bort av lärarna och rektorn är ingalunda bättre. Hans son spelar ju i (det amerikanska) fotbollslaget, skolans och East Rockports stolthet, och då de flesta sexistiska kommentarer kommer från just fotbollslagets spelare så har de som yttrar dem mer eller mindre fått immunitet mot tillsägelser.

Det är inte bara de sexitiska och nedlåtande kommentarerna som Vivian är trött på, en viss period varje år håller skolans ledning extra koll på hur eleverna klär sig, och då framför allt hur tjejerna klär sig. Är deras kjolar inte för korta? Är det inte lite för mycket urringning på den där tröjan? Tjejerna som bryter mot de så kallade informella klädkoderna kallas ut ur klassrummen och får sätta på sig något annat för att täcka upp, ofta får de låna en stor bylsig (och ful) collegetröja med skolans logga.

Vivian låter sig inspireras av sin mammas upproriska tonår då hon var en punk rock Riot Grrrl (ett fenomen som jag faktiskt inte kände till tidigare. Se vad man kan lära sig från böcker!) och skapar i hemlighet ett fanzine, Moxie, som hon kopierar upp och distribuerar på skolan. Hon uppmanar skolans alla tjejer att stå emot killarnas sexism och för att visa att man stöttar Moxie så uppmanar Vivian alla tjejer att rita stjärnor och hjärtan på sina händer för att man ska kunna hitta likasinnade. Nervös dyker Vivian upp i skolan nästa dag med stjärnor och hjärtan klottrade på sina händer. Hon väntar sig att bästa kompisen också ska ha ritat på sina händer, men det har hon inte. Däremot har skolans nya tjej, Lucy, klottrat händerna fulla, liksom Seth, killen som Vivian spanat på i smyg.

Vivians uppmaning till feministisk aktion börjar i en väldigt liten skala men växer sig sakta större och större och får så småningom ett eget liv och blir därmed alla tjejers aktion. Jennifer Mathieus Moxie är en riktig Girl Power-roman, inspirerande, underhållande och kraftfull och jag gillar den starkt, förutom slutet och kärlekshistorien med Seth som tyvärr drar ner helhetsintrycket för mig något.

tisdag 1 maj 2018

Dödsbo

Länk till bokus och adlibris
När Ninos föräldrar separerar flyttar Nino och hennes mamma in i en gammal lägenhet. Det är ett dödsbo, alltså det är ingen som dött där, säger Ninos mamma, men den som bodde där innan hade inga anhöriga och därför ingår alla möbler och grejer som den gamla ägaren lämnat kvar.

Men om det nu är så att ingen dött i lägenheten, varför hör Nino barnröster om nätterna? Nino blir snabbt kompis med David som också bor i huset och han hör också rösterna! Han har inte heller bott i huset så länge, men säger att det varit så hela tiden.

Det där med rösterna är inte det enda märkliga med huset. Det luktar konstigt utanför och det flockas ständigt en massa kajor utanför, ibland är det nästan som att de försöker ta sig in i huset om man inte vaktar på dem. Men det konstigaste av allt är ändå den dolda dörren i Ninos lägenhet. Den som leder in till en annan lägenhet där det sitter en tant i gammalmodiga kläder och som både klagar över Ninos inkompetens samtidigt som hon uppmuntrar Nino att undersöka husets historia. För nog sitter huset på ett alldeles särskilt förflutet och de enda som kan stoppa de fortsatta spökerierna är Nino och David.

Dödsbo av Mia Öström är en mysig rysare, inte för läskig och inte för mjäkig, som innehåller många av de klassiska spökhistoriedetaljerna med hemsökta hus, viskande barn och gåtor som måste lösas. För Dödsbo är också ett spännande mysterium och om hemsökelserna ska sluta måste Nino och David knäcka mysteriet.

Lycklig den som Dunne får

Länk till adlibris och bokus
Jag har sagt det förr, men det tål att sägas många gånger till: Jag älskar Rose Lagercrantz böcker om Dunne! Sjätte boken om Dunne, Lycklig den som Dunne får, utspelar sig under sportlovsveckan men den börjar tyvärr i moll. Dunnes pappa är ledsen och nere och har bestämt sig för att åka till Rom utan Dunne. Han behöver tid för att tänka över sitt liv menar han och under tiden får Dunne bo hos mormor och morfar som tycker att det är det allra bästa som finns att ha Dunne hos sig.

Och så tokigt är det inte hos mormor och morfar. Det har snöat en massa och Dunne får låna skidor att åka på. Men så kommer hon på något jätteviktigt! Visst är det så att Ella Frida, Dunnes allra bästa kompis som bor i Norrköping, fyller år under sportlovet! Dunne bara måste åka och hälsa på och ge Ella Frida en present! Men varken mormor eller morfar har tid att åka med till Norrköping. Vågar Dunne ta tåget ensam? Ja! För att få träffa Ella Frida vågar Dunne göra vad som helst och så kommer mormor överens med Ella Fridas mamma om att hon ska möta Dunne på stationen. Men Ella Frida får inget veta, för det ska ju bli en överraskning. Och någon present behöver Dunne heller inte ha med sig, för presenten är ju hon själv! Och så tar Dunne sitt pannband och skriver "Bästa presenten" på, för det är ju hon.

Det känns både spännande och lite nervöst att ta tåget själv till Norrköping, men allt är ju fixat och ordnat Det är bara det att resan till Norrköping inte går så smidigt som det var tänkt och det blir inte alls som det var tänkt att det skulle bli.

Böckerna om Dunne är vardagsberättelser när de är som bäst. Dramatik i både det lilla och stora, glädje och lycka, motgång och besvikelser, men alltid lyckliga slut. Det känns som att böckerna om Dunne får mer och mer textmängd, men det är kanske bara som jag inbillar mig. För kapitelboksläsaren på lågstadiet så är Dunneböckerna fortfarande ganska lagom.

söndag 29 april 2018

Iskalla skuggor

Länk till adlibris och bokus
Iskalla skuggor - skräckhistorier för orädda följer i samma stil som Vandraren utan ansikte som kom häromåret där längre skräckhistorier varvas med mycket korta berättelser som med bara ett par meningar lyckas framkalla iskalla kårar längs med ryggraden. De elva längre berättelserna är många gånger vardagsnära, om än med ett oundvikligt övernaturligt inslag, och utspelar sig i miljöer eller situationer som det går att känna igen sig i. Det är inte alltid berättelserna slutar väl och många fortsätter därför att kittla fantasin och trigga skrämselnerverna långt efter att man läst klart. Bäst gillar jag nog Nedräkning och Barn med svarta ögon vars slut just är så osnälla som skräckhistorier ska vara.

Vandraren utan ansikte skrev Andreas Palmaer på egen hand men i denna nya bok har han samarbetat med Åsa Anderberg Strollo som visar att hon minsann också behärskar skräckgenren.

En väktares bekännelser

Länk till adlibris och bokus
Rådare. Hört det förut? Det är ett samlingsbegrepp för älvor, tomtar, troll och allehanda andra varelser vi känner till från vår nordiska folktro. Sagoväsen som gemene man inte ser och kanske därför inte heller tror på. Men Tilda vet att alla dessa varelser existerar och faktiskt lever mitt ibland oss människor. Tilda är nämligen en väktare och som väktare är det också Tildas uppgift att se till så att alla dessa sagoväsen uppför sig och inte blir upptäckta av människorna. Det är liksom bäst så för allas parter. Fast det är klart att det sker överträdelser och varje gång detta händer är det Tildas uppgift att dels se till så att rådaren straffas på något vis och dels se till så att den människa som råkat ut för en överträdelse snabbt glömmer alltihopa. Enda sättet att få en människa att glömma vad hon varit med om är att ställa sig ansikte mot ansikte och sedan sjunga glömskevisan. Tilda avskyr denna bit av väktaruppdraget, varje gång är lika pinsam, men det måste göras.

I vanliga fall är det Tilda och hennes mormor som håller koll på rådarna i Stockholmsområdet, men för tillfället så är Tildas mormor på ett uppdrag i Norrland och därför har Tilda själv ansvaret att se till så att rådarna inte begår några överträdelser och avslöjar sig för människorna. Tilda, som går i nian, och samtidigt har skolan att sköta borde utan vidare kunna hinna med sitt väktaruppdrag på egen hand, men av nån anledning passar Stockholms rådare på att begå allt fler och allt grövre överträdelser just nu när mormor är borta. Att Tildas egen skola blir invaderad av jordvättar är egentligen hennes minsta problem för uppenbarligen så pågår det någon form av magiskt utövande ute på stan som tycks ligga bakom flera personers försvinnande. Lägg där till att Tildas bästa kompis börjat tröttna på henne, att Hakim, killen Tilda har en crush på, plötsligt börjar dyka upp när Tilda befinner sig i de mest pinsamma situationer och att mormor inte längre går att få tag på när Tilda behöver henne som mest. Läget har med andra ord börjat urarta, på alla håll och kanter, men för Tildas del är det bara att bita ihop och försöka kombinera sin tonårsvardag med väktarjobbet.

En väktares bekännelser är Elin Säfströms debutroman och det är en rapp och fyndig urban fantasy, späckad med humor, rolig dialog och tonårspinsamheter samt mysterier att lösa. Jag läste på kort tid och med mycket nöje ut En väktares bekännelser. Och kan man inte få nog av Tilda, hennes urgamla jycke, Dumpe, som dessutom kan spåra sig fram till överträdelser, samt alla hennes tomtekompisar/informatörer, så kan man även läsa fortsättningen Visheten vaknar.

lördag 28 april 2018

Lisbet och Sambakungen

Länk till adlibris och bokus
Lisbet är en sex-sju år och bor med sin geléhallonberoende farmor, Sambakungen, och piratkatten Sixten eftersom Lisbets egna föräldrar har fullt upp med att förverkliga sig själva och resa jorden runt. Då och då får hon ett brev eller vykort från dem, men det är uppenbart att det är sambakungen som är Lisbets riktiga familj.

Lisbet och farmor är så klart också bästa kompisar, men i hemlighet drömmer Lisbet faktiskt om en alldeles egen kompis. Kanske kan hon få det nu när hon ska börja skolan efter sommaren? Att Lisbet ska börja skolan kommer dock som en chock för farmor som börjar bete sig som om någon hade dött för hon verkar tro att det är slut på alla skojigheter så fort Lisbet börjar skolan. Men sommaren är ganska lång ändå och innan det är dags att börja skolan hinns det med en massa upptåg och galenskaper.

Lisbet och sambakungen är skriven av Emma Karinsdotter med inspiration från Barbro Lindgrens Loranga och Masarin. Den här hamnar dock inte bland mina favoriter, men gillar man knasigheter och galenskaper så är detta rätt bok att läsa. Jag gillade faktiskt inte farmor speciellt mycket. Visst måste inte alla vuxna vara just vuxna förebilder i böckerna, men farmor i den här boken är lite för egensinnig och självisk för min smak och jag tycker lite synd om Lisbet ibland. Däremot gillar jag berättelsens normbrytande drag. Och jag älskar Hanna Gustavssons fantastiskt härliga och färgrika bilder och illustrationer.

Vi kommer snart hem igen

Tobias, Livia, Selma, Susanna, Emerich och Elisabeth var alla unga när Hitler kom till makten. En
Länk till adlibris och bokus
stor del av sin barn- eller ungdom upplevde de i ghetton eller koncentrationsläger. Alla sex förlorade vänner och familj, men överlevde själva och kom sedan till Sverige där de idag fortfarande lever och fortfarande kan berätta om sina upplevelser under andra världskriget och under förintelsen. 

Jessica Bab Bonde och Peter Bergting har i serieformatet sammanställt dessa sex personers berättelser så att fler kan få ta del av deras vittnesmål. Så att fler kan få ta del av hur det känns att förlora allt man äger och har, hur det känns att inte få gå i skolan längre, hur det känns att i efterhand förstå att man sett sin mamma eller ett syskon för sista gången och hur det känns att vara den som överlevde. Det är så klart både gripande och fasansfulla vittnesmål man som läsare får ta del av och gråskalan som Bergting jobbat med förstärker känslan av hopplöshet och ett slocknat människovärde. Varje berättelse slutar i och för sig i hoppfullhetens tecken och med en resumé kring hur livet blivit för barnen och ungdomarna som vuxna med ett slags erkännande om att det trots allt går att överleva och dessutom uppskatta livet trots allt det hemska. 

Vi kommer snart hem igen riktar sig enligt förlaget till målgruppen nio till tolv år. Men att sätta denna bok i händerna på en nioåring utan att sen se till att hen kunde prata om boken hade jag aktat mig för. Det finns en utmärkt lärarhandledning att ladda hem från nok's hemsida och jag hoppas många lärare kommer att nappa på att arbeta med boken. 

fredag 27 april 2018

Martyn Pig

Länk till adlibris och bokus
Femtonårige Martyn Pigs bor med sin alkoholiserade och ibland våldsamme pappa. Martyns mamma lämnade familjen när Martyn var liten och sen dess har det bara varit Martyn och hans pappa. Men att påstå att Martyn har en god relation med sin pappa är minst sagt att överdriva, men han står ut. Typ.

Det är dagarna innan jul när Martyns pappa som vanligt druckit sig våldsamt berusad. Under ett gräl puttar Martyn till sin pappa som tappar balansen och ramlar och slår huvudet i öppna spisen. Fallet tar så illa att pappan dör. Martyn kan dock inte förmå sig till att ringa polis eller ambulans för att anmäla vad som hänt. Det var ju så klart aldrig meningen att han skulle dö, även om Martyn på sätt och vis tycker att hans pappa har sig själv att skylla, och risken finns ju att polisen anser Martyn vara skyldig till sin fars död, så ju mer tiden lider desto svårare blir det för honom att plocka upp telefonen och ringa och anmäla faderns död.

Det är först när hans kompis, Alex, kommer förbi som Martyn kan berätta vad som hänt och sätta ord på det han nu funderar på att göra efter inspiration från alla de deckarserier han sett på TV. Planen är att göra sig av med pappans kropp och låtsas som ingenting. Låtsas som att pappan försvunnit helt enkelt. Alex blir Martyns invigde partner in crime, hon försöker så klart övertala honom att ringa polisen, att göra det rätta, men när inte det går hjälper hon istället Martyn att planera hur de ska gå tillväga.

Men att göra sig av med ett lik är inte det enklaste och värre blir det när ytterligare personer blir inblandade i hemligheten.

Martyn Pig blev Kevin Brooks genombrottsroman och sedan dess har han givit ut ett flertal deckare och thrillers. Martyn Pig är, kan tyckas, en något osannolik thriller/deckare och som jag i vissa stycken upplevde som lite seg. Men jag är glad att jag läste vidare ändå, för det lönar sig verkligen och i slutändan visar sig Martyn Pig vara en riktigt snillrik berättelse.

fredag 13 april 2018

Andras döttrar

Länk till adlibris och bokus
Trettonåriga Julie Whitaker kidnappas från sitt hem mitt i natten. Enda vittne är Julies lillasyster Jane som gömd i en garderob ser hur en man för ut Julie ur hennes sovrum samtidigt som han trycker en kniv mot Julie. Jane vågar inte lämna sitt gömställe och när hon väl gör det är det redan för sent, Julie är spårlöst försvunnen. Trots sökinsatser, efterlysningar och löften om belöningar så återfinns inte Julie.

Sju- åtta år senare ringer det en kväll på hos familjen Whitaker. Utanför dörren står en ung tärd kvinna som presenterar sig som Julie. Det är den förlorade dottern som kommit tillbaka. Föräldrarna blir så klart lättade, överlyckliga och de förstår att dottern varit med om hemska saker under alla dessa år, att de måste vara försiktiga med henne. Och det är klart att Julie inte är densamma som hon var när hon var tretton år. Men Julies mamma, Anna, börjar tvivla. Nog för att man förändras under så många år, men skillnaden i sätt är alldeles för påtaglig.

En privatdetektiv som intresserat sig för fallet Julie kontaktar dessutom Anna och förstärker därmed hennes tvivel. Vem är den unga kvinnan som nu bor under deras tak. Och vart har Annas egen dotter tagit vägen?

Amy Gentry har baserat sin roman, Andras döttrar, på ett riktigt kidnappningsfall som skedde i Utah 2002. Nu vet jag inte hur explicit den historian är, men det här är i alla fall en rätt så snaskig berättelse som vältrar sig lite väl mycket i hemskheter. Det som hade kunnat bli ett intressant psykologiskt porträtt av en familj och dess överlevnad efter en tragedi blir i stort sett inte mycket mer än en eländeshistoria utan större djup eller några ingående karaktärsfördjupningar. Även om jag nu inte är speciellt begeistrad i den här spänningsromanen så läser jag trots allt färdigt, man vill ju liksom veta hur det ska gå, men Andras döttrar är ingen roman som kommer att dröja sig kvar hos mig. Men som lättsmält eländesunderhållning för stunden så funkar den.

torsdag 12 april 2018

Talmannens hämnd

Länk till adlibris och bokus
Martin Widmark och Petter Lidbeck har tidigare samarbetat med den roliga deckarserien I elfte timmen. I höstas gjorde de åter gemensam sak i och med Talmannens hämnd. En politisk thriller.

Politik kan vara urbota tråkigt enligt vissa. Enligt andra finns det inget mer spännande. Felix Eriksson är en erfaren journalist som bevakar alt som händer inom svensk politik. Fast nu har även han börjat tröttna på den svenska politikens förutsägbarhet. Men tack vare dottern Amanda ser han plötsligt en möjlighet till ett politiskt scoop! Amanda, har liksom många andra barn, full koll på sidan som Barnens talman ansvarar för, en sida där barn kan skicka in frågor om allehanda olika saker och där någon som kallar sig Barnens talman tar sig tid att svara och framför allt ser till att ta barnens frågor på allvar.

Att Barnens talman har stor kännedom om Rosenbad, där regeringen håller till, är uppenbart och hon tycks dessutom veta både det ena och det andra om några av Sveriges främsta politiker, och det är uppgifter som hon gärna delar med sig av på sin hemsida. Men vem är denna Barnens talman? Och varför känner ingen mer än just barnen till henne? Felix Eriksson har fått en gåta att lösa och en nyhet att förmedla till svenska folket. Men i takt med att nyheten om Barnens talman sprids och framför allt de pikanta avslöjande hon kommer med, blir allt fler på Rosenbad angelägna om att finna Barnens talman och tysta henne.

Talmannens hämnd är småspännande och rolig, men thriller? Nej. Däremot är det en fyndig parodi, som även vuxna har stor behållning av, och en berättelse som jag tror kan användas som en ingång till att diskutera hur Sveriges regering och riksdag fungerar och att kanske prata styrelseskick på mellanstadiet. Skulle faktiskt kunna bli en riktigt användbar bok att högläsa i höst lagom till valet!

onsdag 11 april 2018

Vilmas vilda värld

Länk till adlibris och bokus
Vilmas vilda värld av Abby Hanlon är första boken om denna vilda och lite busiga sexåring vars fantasi inte alltid går att skilja från verklighet.

Vilma är yngst i syskonskaran. Allra helst vill hon vara med storasyskonen Emelie och Ludvig. Av nån anledning så vill de aldrig leka med Vilma. De kallar sin lillasyster för bebis och håller på storasyskons vis på att bli tokiga på sin lillasysters ständiga frågor. Tänk om bara skolan kunde börja igen. I ett försök att få vara ifred från sin lillasyster kommer Emelie och Ludvig på att de skulle kunna skrämma Vilma genom att berätta om en påhittad häxa, Gloria Glufs, som är över 500 år gammal, har spetsiga vassa tänder och som stjäl småflickor. Precis sådana som Vilma! Tyvärr går syskonens plan om att skrämma Vilma i baklås och Vilma går istället in för att hitta Gloria Glufs innan häxan hittar henne. För en häxa är ingen utmaning för Vilma och hennes låtsaskompis Marys häxfällor!

Vilmas vilda värld passar bäst som högläsning för fem-sex-åringar som, precis som Vilma, kanske har storasyskon som inte vill leka. Det är fartfyllt och jag tror det här kan vara en favorit för många i målgruppen. Jag tycker själv att boken på sin höjd är smårolig, dock hamnar Vilma inte bland mina favoritböcker.

fredag 6 april 2018

Gökungen

Länk till adlibris och bokus
Frances Hardinge är definitivt en av de mest intressanta ungdomsförfattarna just nu, enligt mig. Jag har visserligen endast läst Lögnernas träd tidigare, men med Gökungen etablerar hon sig verkligen i mitt sinne som en mycket intressant författare.

Elvaåriga Tris vaknar upp efter en olycka där hon varit nära att drunkna. Vid sängen vakar hennes föräldrar och lillasyster Pen. Till en början har Tris svårt att få fram orden, få fram minnena. Allting är bekant, och ändå inte. Det är nåt som känns väldigt fel.

Tris föräldrar som varit utom sig av oro är så tacksamma över att ha dottern tycks återhämta sig. Men lillasyster Pen gläds inte med dem. Hon påstår att Tris är en bluff, att hon inte är på riktigt. Tris föräldrar säger att Tris inte ska bry sig om sin lillasyster, hon är ju som hon är. Men det är klart att orden skaver, speciellt som Tris innerst inne känner att det är nåt konstigt med alltihopa. Hon är så otroligt hungrig... Hur mycket mat hon än får kan hon inte äta sig mätt. Och trots att hon äter som en häst går hon snarare ner i vikt än upp. Hungern klöser något så desperat i henne att hon till och med klättrar ut ur sitt sovrumsfönster mitt i natten för att äta den halvt ruttna fallfrukten från äppleträdet utanför. Och när Tris kommer på att läsa sin dagbok för att bättre komma ihåg saker och ting så upptäcker hon att någon rivit ut alla sidorna.

Tris lägger märke till fler och fler märkligheter och det är först när hon bestämmer sig för att följa efter sin lillasyster som saker och ting börjar uppdagas för henne. Men detta är blott början på avslöjandet av alla de hemligheter som tycks finnas i hennes familj.

Gökungen är oerhört fantasifull och samtidigt en skrämmande saga. Jag är väldigt förtjust i att handlingen är förlagd till historisk tid (1920-tal) och ger en fin inblick i livet under denna tid samtidigt som berättelsen är full av övernaturligheter, något outtalat magiskt eller oförklarligt som snuddar vid folksagan eller det folkloristiska. Språket är också en av anledningarna till min nyblivna fascination för Gökungens författare. Hardinge har ett målande ibland metaforiskt språk som översättaren Ylva Kempe gör ett lysande jobb med. 

fredag 30 mars 2018

Cinder

Länk till adlibris och bokus
Välkommen till Nya Beijing! Här färdas man i svävare och på gator och torg trängs man med androider som springer ärenden åt sina ägare. Och från månen skuggas tillvaron på jorden av ett hot från lunarernas makthungriga drottning. Marissa Meyer har förlagt sin uppfriskande och fiffiga version av Askungen i en framtid som nog ska vara rätt så avlägsen, men som alls inte känns så långt bort.

Även om tid och rum är helt annorlunda från originalet så är elementen från den klassiska sagan lätta att känna igen. Här finns den elaka styvmamman och två styvsystrar (den ena elak men den andra snäll och älskvärd). Här finns en prins och givetvis stundar en bal på slottet. Och Cinder, vår boks hjältinna, är denna sagas Askunge, men istället för en glassko har hon en mekanisk fot. För Cinder är nämligen en cyborg, delvis människa, delvis maskin, och som sådan räknas hon tyvärr också som en andra klassens medborgare.

Nu syns det inte så tydligt på Cinder att hon är en cyborg, hennes mekaniska delar består trots allt endast av en fot och en hand, vilka hon döljer väl med kängor och handskar, men hennes styvmor som genom sitt förmyndarskap mer eller mindre äger Cinder gör henne ständigt uppmärksam på hur tacksam Cinder bör vara för att hon inte blivit utslängd på gatan. Det är Cinders uppgift att dra in pengar till familjen. Tack och lov är hon en begåvad mekaniker som sällan saknar uppdrag, men när självaste prins Kai söker upp hennes lilla mekanikerstånd på torget för att få hjälp med att laga sin android kan Cinder inte dölja sin förvåning. Dessutom tycks prinsen fatta intresse för Cinder och försöker bjuda in henne till den årliga balen.

Cinder har förvisso inga som helst planer på att gå på balen, men hennes styvsystrar ska och Cinder gläds med Peony, som hon ser som sin lillasyster. Men inte heller Peony får möjlighet att gå på balen. Precis som så många av stadens invånare insjuknar hon nämligen i pesten och Cinders styvmamma anklagar Cinder för att ha smittat henne. Cinder säljs därför kvickt till ett forskningslabb där man testar olika botemedel mot pesten, hittills utan någon som helst framgång, och Cinders dagar är därmed räknade. Men Cinder visar sig bära på nyckeln till ett botemedel och kan istället räddas från en säker död. Men tiden till att få fram ett botemedel är knapp. Cinder hoppas så klart att läkarna ska kunna rädda hennes lillasyster, men kejsaren i Nya Beijing har också insjuknat och hans liv går så klart före.

Cinder är en bok jag länge haft på min att-läsa-lista och med boken nu utläst kan jag lugnt konstatera att den knappast gjorde mig besviken. Det är ren slukarläsning och läsglädje i att känna igen så många detaljer från den riktiga Askungen. Cinder är första delen i The lunar chronicles och vill man läsa vidare i denna sci fi-saga så ska man fortsätta med Scarlet.

torsdag 29 mars 2018

Frallan är bäst!

Länk till adlibris och bokus
Frallan är bäst! är en vardagsberättelse med mycket humor och värme. Frallan, det är Francesca. Men det är ingen som någonsin säger Francesca, så det får bli Frallan istället. Frallans familj består av henne själv, mamma och mormor. Mormor bor i och för sig i ett eget hus, vilket Frallan kan tycka är lite onödigt eftersom de faktiskt träffar henne varje dag, men mamma vill inte gå med på att bo tillsammans med mormor. Hon klarar inte av mormors oordning.

Mamma och Frallan är tävlingstokiga och ska nu ha en tävlingsdag. De får välja tre grenar var och mormor ska vara domare. Frallan väljer så klart grenar som hon är riktigt bra på. Det blir balansgång, strafftävling och högsta tornet. Mamma väljer baklängesspring, tysta leken och smaktävling. Men även om Frallan varit taktiskt och valt grenar som hon själv är bra på så är det oerhört jämnt in i det sista och Frallan överrumplas av mammas val av grenar. Hon som trott att mamma skulle välja något tråkigt som att diska på tid (och som Frallan faktiskt övat sig på!).

Sara Ohlsson har tidigare skrivit böcker för ungdomar. Frallan är bäst! är alltså hennes första bok för barn och hon lyckas sätta tonen i berättelsen väldigt träffsäkert. Det är fnissigt och fartfyllt och de korta kapitlen är alldeles lagom för den åtta-nioåring som vill läsa själv, men boken fungerar minst lika bra som högläsning för något yngre barn. Två till delar om Frallan är planerade. De ser jag fram emot!