Familjen Knyckertz och gulddiamanten

Länk till bokus och adlibris

Den tjuvaktiga familjen Knyckertz är tillbaka! I förra boken, Familjen Knyckertz och födelsedagskuppen, fick vi lära känna pappa Bove, mamma Fia, storebror Ture och lillasyster (Krimin-)Ellen samt hunden Snuten och grannen, självaste poliskonstapel, Paul Isman. Alla dessa karaktärer har en given roll även i denna andra bok och dessutom får vi stifta bekantskap med några nya. Som till exempel mormor Stulia och hennes kompis Fusk-Lisa.

Om det rörde sig om rätt så beskedliga brott i Födelsedagskuppen, så är det en mycket större kupp på gång i Familjen Knyckertz och gulddiamanten! Pappa Bove har fått nys om en utställning i huvudstaden där man i sitt Guldrum ska visa upp Gulddiamanten från Guldkusten. Men det är bara denna helg som utställningen finns på plats, så därför får mamma och pappa brått att bege sig till huvudstaden. Ture är ju dessutom stor nog att ta hand om både sig själv och lillasyster, så det ska nog gå bra.

Men det finns vissa saker som endast en vuxen kan göra när det till exempel gäller läggningsrutiner, och det är att läsa godnattsaga. Ellen tycker Ture läser långsamt och det blir inte alls bra (att det är Brott och straff som är godnattsagan gör ju inte saken mycket lättare för Ture). Hon kräver att en vuxen läser godnattsaga för henne och den enda lösning Ture kan komma på är att knacka på hos grannen Paul Isman. Att Paul Isman undrar var Bove och Fia håller hus är ju inte så underligt, och Ture, som inte kan ljuga utan att få ont i magen råkar avslöja det här med gulddiamantutställningen. Paul Isman ser det så klart som sin plikt att genast bege sig till huvudstaden för att förhindra att diamanten försvinner.

Anders Sparring och Per Gustavsson har högst troligt fantastiskt roligt ihop när de jobbar fram berättelserna om sin tvärtom-familj. Och det är väldigt underhållande att läsa, för såväl stor som liten. Men medan första boken hade mycket av nyhetens behag över sig så har bok nummer två lite mer att leva upp till och jag tycker tyvärr inte att det blir lika fnissigt den här gången. Det är fortfarande roligt så klart, men det blir ändå inte riktigt samma sak. Man vet vad man har att förvänta sig. Dock är det en bok jag absolut kommer att rekommendera, både att läsa själv och som högläsning.