torsdag 28 februari 2013

Motståndarna

Tove är nyinflyttad på Söder i Stockholm, det är mitt i sommaren och skolan börjar inte än förrän om ett par veckor. Nere på gården har man renoverat fotbollsplanen och där träffar Tove Noel. Noel är lika fotbollstokig som Tove och de kommer genast bra överens. Självklart håller de dessutom på samma lag i allsvenskan. Eller det är i varje fall vad de båda tror. För efter derbymatchen mellan Hammarby och AIK står det klart för dem båda att de hejar på varandras motståndarlag. Kan man vara kompisar även om man hejar på olika lag?

Hammarby ligger dessutom nu farligt nära att åka ur allsvenskan efter att AIK's nya stjärnspelare satte en straff mot Hammarby. Även Noels storebror, Tobbe, är ett inbitet Hammarbyfans och när han och hans polare får reda på att AIK's nye stjärnspelare bor på samma gård som de, är det givet att de ska hämnas, som de sanna Bajenfans de är. Och Tobbe räknar med att Noel ställer upp som därmed ställs inför ett oerhört dilemma. För inte nog med att han tycker Tobbes hämnd är obehaglig, stjärnspelaren är dessutom pappa till Tove.

Motståndarna är första delen av tre i serien Fans!, skriven av Arne Norlin och Andreas Palmaer, och handlar, som kanske framgått ovan, om fotboll. Det handlar mycket om fotboll! Lite för mycket för min smak, men det är samtidigt en ruggigt spännande bok. När boken slutade var min första tanke att "Nej, så här kan det väl inte sluta!" Jag är uppriktigt sagt väldigt nyfiken på att få läsa mer om hur det går för Tove och Noel. För även om det fokuseras mycket på fotboll så är detta trots allt också en bok om relationer och detta tycker jag är spännande. Motståndarna är en väldigt passande titel på boken där värderingar och lojalitet ställs mot varandra. Det är fattig mot rik, pojke vs flicka, familj vs kärlek/vän och AIK mot Hammarby.

Den döda hunden

Petter Lidbecks deckarserie Tre tjejer omfattar hitintills 10 delar, och om jag förstått saken rätt så stannar det vid tio delar också. Den döda hunden är hur som helst nummer två i serien, men man behöver absolut inte läsa böckerna i ordning för att hänga med. Pella, Siri och Tyra bor i Hittarp, strax norr om Helsingborg och det är i dessa trakterna som de tre tjejerna löser brott och mysterier.


En eftermiddag när tjejerna inte har nåt bättre för sig och är ute och går, hör de plötsligt vad de är säkra på är ett skott. När de går hemåt igen längs stranden finner de en svart labrador som ligger i sanden alldeles nedanför en gammal bunker. Siri går fram till hunden för att se om den är död, och när hon lyfter på ena frambenet ser hon hur blod rinner från ett sår. Tjejerna drar slutsatsen att skottet de hört måste ha varit från när någon skjutit hunden och de springer iväg för att hämta hjälp. Men när de kommer tillbaka är hunden spårlöst försvunnen. Var hunden inte död? Har dess ägare hunnit komma och hämta den?

Varken Siri, Tyra eller Pella kan sluta fundera över vad som hänt den fina svarta labradoren och börjar undersöka fallet med den döda hunden. Och nog ligger det en hund begraven alltid, för deras undersökningar leder dem rakt i armarna på en knarklangare.

Jag gillar Lidbecks sätt att skriva på, han klemar verkligen inte med sin målgrupp, utan använder en del svåra ord här och där och han varken förskönar eller förringar hur verkligheten kan vara för att göra sin berättelse mer målgruppsanpassad. Han skriver som det är helt enkelt, även om alla nog inte tycker det är "barnvänligt" nog.

onsdag 27 februari 2013

Korsad

Korsad är del två i Ally Condies dystopiska trilogi och berättelsen tar vid där del ett, Matchad, slutade. Samfundet har förvisat Cassia till ett arbetsläger som straff för hennes relation med avvikelsen Ky. Hon har knappt någon som helst kontakt med sin familj, ännu mindre med Ky, som blivit placerad i ett arbetsläger i de Yttre provinserna, där han tillsammans med andra avvikelser kan räkna med en säker död såsom lockbete i Samfundets krig mot motståndsrörelsen.

Cassia, som anar att Ky befinner sig någonstans i de Yttre provinserna, lyckas komma med en grupp som ska förflyttas hit. Men när hon anländer till det nya arbetslägret får hon reda på att hon kommer för sent. Ky har bara någon dag tidigare lyckats rymma från lägret och tagit sig ut i kanjonen, ett bergsmassiv, där anomalier sägs leva och utsikterna för överlevnad är små. Cassia kan inte ge upp nu när hon är så nära Ky och tillsammans med Indie, som hon lärt känna, smyger de redan första natten iväg från lägret för att gömma sig i kanjonen och därefter ansluta sig till motståndsrörelsen.

Jag var eld och lågor precis när jag läst ut första delen i Ally Condies Matchad-trilogi. Jag ville genast börja läsa nästa del, men då denna ännu inte hade kommit ut, så har jag istället gått och väntat och längtat i ett drygt halvår. Och det är kanske däri problemet ligger; att jag inte har händelserna i Matchad i färskt minne. För det snackas en del om Samfundet, nämns och antyds saker som jag inte helt kommer ihåg. Och Condie räknar med att man kommer ihåg vad som tidigare skett, vilket jag i och för sig hyser all respekt för, för det är inte kul att läsa en bok där författaren ständigt upprepar händelser som skett tidigare. Men för min egen läsupplevelse borde jag ha friskat upp mitt minne lite.

Jag tycker vidare att Korsad känns som en typisk del-två-bok. En transportsträcka som bara ska föra en till den sista och avslutande delen. Berättelsen får ingen riktig fart, trots att Ky och Cassia är på flykt och är jagade av Samfundet, och trots att man som läsare vet att de är så nära varandra hela tiden. Inte heller greppet med att omväxlande låta Cassia och Ky vara berättarröster ger något ordentligt driv. Och tyvärr tappar jag sugen. Jag hoppas att berättelsen tar sig i den avslutande delen, vilket jag också tror att den kommer att göra. För även om Xander, Cassias matchning och barndomsvän, inte är med i samma utsträckning i denna del, så är han ändå ständigt närvarande och ger krydda åt triangeldramat Ky-Cassia-Xander. När man som läsare dessutom får reda på att Xander sitter med trumf på hand, så är utgången för hur den sista och avslutande delen kommer att sluta inte helt given.

tisdag 26 februari 2013

Vampyrater

Vampyrater : Havets demoner är första delen av fyra i Justin Sompers serie om de blodtörstiga och mytomspunna vampyrpiraterna.
Tvillingarna Grace och Connor Tempest växer upp med sin pappa fyrvaktaren i det lilla samhället Crescent Moon Bay på Australiens ostkust. Uppe i den gamla fyren, viner stormen som bäst vid oväder, men trots att pappans sång handlar om de fruktade Vampyraterna, har denna sjömansvisa ändå alltid varit den visa som lugnat syskonen bäst.

När Grace och Connor är 14 år gamla dör deras pappa. Det visar sig att pappan har haft stora skulder och alla hans ägodelar tillfaller banken. Grace och Connor, som har att välja mellan att bo på barnhem eller bli adoptivbarn till den girige och avskyvärde bankiren, snor faderns gamla båt och flyr undan de båda hemska alternativen. Men en storm överraskar dem och båten förliser. Vågorna för Grace och Connor i olika riktningar och de kommer bort från varandra.

Connor plockas upp av piratskeppet Diablo och blir snart medlem i besättningen, medan Grace räddas av en stilig ung man på ett annat fartyg. Den stilige unge mannen, Lorcan Furey, är förvisso trevlig, men han uppträder väldigt märkligt. Å ena sidan påstår han att Grace är fartygets gäst, å andra sidan låser han in henne i hennes hytt och hon får inte träffa någon annan i besättningen. Flera oförklarliga märkligheter gör att Grace lägger ihop det ena med det andra, och hur otroligt det än verkar, så står det klart för henne att hon är fånge på Vampyraternas skepp, samma fartyg som i visan deras far brukade sjunga. Hennes liv är i fara, men hon har ingen annan att lita på än Lorcan Furey och hans ord om att han ska beskydda henne från vampyrerna.

Vampyrater är en blandning av hederlig äventyrsberättelse, skräck och spänning. Syskonen Grace och Connor berättar omväxlande om sina upplevelser ombord på fartygen och detta omväxlande berättarsätt höjer tempot i boken. Berättelsens driv ligger dels i den livsfara som Grace befinner sig i, men också i att både Grace och Connor vet att den andre av dem lever, och deras högsta önskan är så klart att återförenas. Det är ganska så spännande och boken slutar med en tydlig cliffhanger. Man anar dessutom att sjörövarlivet kommer att kryddas med en del romantiska inslag i kommande delar. För min del räcker det dock gott att bara ha läst del ett i serien. Det är som sagt spännande, men inte så att jag blir alldeles till mig. Dessutom har jag att invända rejält på att handlingen är förlagd 500 år framåt i tiden till år 2505, vilket inte märks överhuvud taget. Somper kunde ha gjort mycket mer utav sin framtidsmiljö. Det känns snarare som att man befinner sig någonstans i dåtiden men där referenser till nutiden ständigt förekommer (kollar man fortfarande på film om 500 år, spelar man fortfarande tennis?). Jag förstår inte alls varför Somper valt att placera berättelsen i framtiden när det ändå inte gör någon skillnad för handlingen.

fredag 15 februari 2013

Mot Madeira!

Och som vanligt är oron över att böckerna kanske inte kommer att räcka hela veckan störst...

Hemligheten på perrong 13

Precis som Kings Cross Station i London har en alldeles speciell roll i böckerna om Harry Potter, så spelar stationen en minst lika viktig roll för handlingen i Eva Ibbotsons Hemligheten på perrong 13. Under den numera nedlagda perrong 13 på Kings Cross Station, finns en hemlig lucka, en guppel. Denna guppel öppnas endast vart nionde år och är öppen i exakt nio dagar, och går man in i denna guppel kommer man in i en tunnel som leder till en helt annan värld. Just denna guppel, som finns under perrong 13, leder till Hemliga Viken, från vilken sedan ett fartyg för en vidare till den fantastiska ön Ön.

På Ön lever människor, féer, häxor, harpyor, magiker och diverse andra sagoväsen och fantasifulla varelser (Dimduningar! Åh, vad jag önskar att de fanns på riktigt!) i frid, sida vid sida. Ön regeras av en kung och en drottning och på ön skulle det också ha funnits en prins, om det inte vore för de olyckliga omständigheter som medförde att prinsen, då blott ett par månader gammal, blev bortrövad i London förra gången guppeln var öppen.

Under de nio år som nu gått, har kungaparet levt i förtvivlad ovisshet om deras sons öde, men under dessa nio år har man också haft tid att välja ut en räddningspatrull och förbereda en räddningsaktion. Och så fort guppeln öppnas igen skickas patrullen, bestående av den goda fen Gurkintrud, trollkarlen Cornelius, den enögde jätten Hans och den unga häxan Dufs med den blå tanden, till vår värld för att rädda prinsen. Och de har bara nio dagar på sig innan guppeln åter sluts.

Med hjälp av spöken och magiska varelser, som faktiskt existerar även i vår värld, även om vi inte vet om det, har man lyckats få reda på att prinsen för nio år sedan kidnappades av den barnlösa och barnlängtande Mrs Trottle, som uppfostrat prinsen som sin egen son och döpt honom till Raymond. Räddningspatrullen har fått stränga restriktioner om att inte använda någon magi på prinsen, istället ska han övertygas att frivilligt följa med tillbaka till Ön. Gurkintrud, Dufs och de andra inser svårigheten i sitt uppdrag, men de är övertygade om att prinsen utan svårigheter kommer att vilja följa med dem tillbaka. Det är ju trots allt på Ön som han hör hemma. Men efter första mötet med Raymond är man alls inte lika säkra längre. Raymond är inte bara svårflörtad, han är bortskämd, högljudd och rent utav oförskämd. Kan detta verkligen vara den prins Öns invånare så länge längtat efter att få tillbaka?

Hemligheten på perrong 13 är en välskriven berättelse där magin samsas med det vardagliga, där de svaga och hunade är de sanna hjältarna och där det råder en tydlig uppdelning mellan gott och ont. Ibbotson väver skickligt in små, små ledtrådar i sin berättelse som ger läsaren möjlighet att ana hur det egentligen ligger till med den bortrövade prinsen, utan att för den sakens skull avslöja allt för mycket. Det är en både rolig och spännande bok i bästa Harry Potter-anda (men i rättvisans namn så borde man snarare säga att J.K. Rowling snappat upp en hel del av de Ibbotsonska finurligheterna, med tanke på att Hemligheten på perrong 13 gavs ut pre-Harry Potter). Det svämmar över av humor, spännande och fantasifulla varelser (Dimduningar! Jag kan inte släppa dessa små söta varelser!) och Ibbotson ger sina läsare en riktigt trevlig lässtund. 

torsdag 14 februari 2013

Glasbarnen

Kristina Ohlsson har gjort sig känd som deckarförfattare med bland annat titlar som Paradisoffer, Änglavakter och TusenskönorGlasbarnen är hennes första bok för barn.

Tolvåriga Billie och hennes mamma flyttar från Kristianstad till Åhus. Billies pappa har gått bort och hennes mamma vill absolut börja om i ett nytt hus, på en ny ort. Billie, däremot, har ingen som helst lust att lämna sina kompisar i stan och hon tycker att det nya huset är lika fult som det är gammalt och risigt. Huset säljs av en märklig mäklare som berättar att de förra ägarna lämnade kvar alla möbler, så därför säljs huset möblerat, vilket Billies mamma bara tycker är praktiskt. Men Billie tycker det ser ut som att de förra ägarna lämnat huset i alla hast, nästan flytt därifrån. Billies mamma tycker i vilket fall att huset är perfekt och ett par veckor in på sommarlovet flyttar de in.

Ganska snart efter att de flyttat in börjar Billie lägga märke till märkliga saker. Taklampan i vardagsrummet svänger fram och tillbaka ibland, alldeles av sig själv. Dörrar som varit stängda står plötsligt öppna och mitt i natten låter det som om någon knackar på fönstret till Billies rum. Trots att hennes rum ligger på andra våningen! Men Billies mamma tror inte på det Billie berättar. Istället anklagar hon Billie för att hitta på för att försöka övertyga mamman att flytta tillbaka till Kristianstad. Men av andra, som Billie träffar, får hon höra att deras hus har en besynnerlig historia, att nästan ingen bott där i mer än ett år och att det en gång i tiden skett hemska saker i huset. Det sägs att det spökar där.

Tillsammans med sin nyfunna vän Aladdin och gamla kompisen Simona börjar Billie rota i husets historia. Här ligger en hund begraven nånstans och spåren leder dem snart till den underlige mäklaren.

Ohlsson gör ett bra jobb med att bygga upp en läskig och spännande stämning och Glasbarnen är dessutom en bok som går rasande fort att läsa. Språket är mycket enkelt, och vore det inte för innehållet så hade man nästan kunnat sätta hcf-klassning på Glasbarnen. Nu är dock Glasbarnen en emellanåt ganska så kuslig historia, som jag inte skulle rekommendera till någon på lågstadiet. Titeln, Glasbarnen, kommer av att Billie hittar små glasstatyetter föreställande barn i huset. Det är lite synd att Ohlsson inte utvecklar det här med glasbarnen, för egentligen får man inte veta speciellt mycket om dessa. Istället känns det mest som att titeln valts för att den klingar väl på en spökberättelse.

tisdag 12 februari 2013

Beautiful creatures

Imorgon, onsdagen den 13 februari, är det biopremiär för Beautiful creatures. Och som sagt, jag tror det här kan bli riktigt bra!

måndag 11 februari 2013

Godnattsaga

Kvällens godnattsaga får bli Familjen Sömnlösing

Personer du kanske känner

Året är 1996. Internet befinner sig i sin barndom, och mer än hälften av USA:s tonåringar har ännu aldrig surfat på nätet. Först om femton år, 2001, kommer Facebook att få sitt genomslag. Men vad händer när två tonåringar plötsligt får en tjuvtitt på sin framtid genom Facebook? Detta är plotten i Personer du kanske känner av Jay Asher och Carolyn Mackler.

Emma och Josh är bästisar och grannar. Men deras vänskap är för tillfället lagd på is efter att Josh gravt misstolkat Emma. Hur som helst så får Emma en cd-rom av Josh med ett chat-och mail-program till sin nya dator och han hjälper också till att installera programmet. Men istället för att logga in på AOL (America Online) hamnar Emma istället på något som kallas för Facebook. På Facebook ser hon foton på personer hon känner igen och inser efter en stund att det är foton på personer hon faktiskt känner. Hon själv, Josh och andra kompisar är vuxna på fotona och det går att läsa vad dessa personer jobbar med, om de är gifta, har barn och var de gått på college. Till en början tror Emma och Josh att det hela är nåt dåligt skämt, men sen inser de att de erbjudits en sneak peak på sin egen framtid.

Josh tycks leva det perfekta livet medan Emma däremot, ser ut att vara djupt olycklig. Så här får det inte lov att bli! När det går upp för Emma att saker hon gör i nutid påverkar hennes framtid börjar hon lägga upp en strategi för att undvika att bli den olyckliga Emma. Men hon räknar inte med att sådant hon ändrar på för egen del även får konsekvenser för andra än hon själv.

Personer du kanske känner är väldigt rolig. Inte minst om man, som jag själv, var ung på 1990-talet och får återuppleva 90-tals-mode, 90-tals-musik och andra idag förlegade fenomen såsom engångskameror och modem. Asher och Mackler berättar sin historia med fyndiga formuleringar och driver med vår samtid. Det är så kul att läsa Joshs och Emmas förskräckta utropande när de på facebook läser statusuppdateringar de själva skrivit i framtiden, som de tycker är alldeles för privata att dela med sig av.
 "Hur kan nån vilja berätta nåt sånt om sig själv på Internet? Det är ju sjukt!" (s33)
Man får följa Emma och Josh i vartannat kapitel och visst; Personer du kanske känner har ett något förutsägbart slut, men det kan jag absolut ha överseende med eftersom detta är en bok som man lämnar med ett leende på läpparna. Tankeväckande också att våra handlingar här och nu kan få påverkan, liksom konsekvenser, för saker som ännu inte hänt.

söndag 10 februari 2013

Beautiful creatures

Kami Garcias och Margaret Stohls bästsäljare Beautiful creatures gavs ut redan 2009 i USA. Den svenska översättningen kom ut i handeln för bara ett par veckor sen, och redan nästa vecka har filmen, baserad på boken, biopremiär.

När Jackson high, Gatlins high school, får en ny elev, ruskas tillvaron om för den sömniga småstadens invånare i den amerikanska södern. Lena flyttar in hos sin gamle morbror Macon Ravenwood, en mytomspunnen man, som aldrig setts lämna sitt hus, Ravenwood Manor. Lena klär sig annorlunda, hon ÄR annorlunda och hon blir genast ett enkelt offer för skolans populära klick. Men bokens jag, Ethan, känner från första början en stark dragning till skolans nya tjej. Han inser efter ett tag att Lena är den tjej som så ofta dykt upp i hans drömmar på senaste tiden, och liksom Ethan, kan inte heller Lena stå emot den närmast övernaturliga dragningskraften mellan dem.

Men Ethans och Lenas kärlek är dömd och saknar framtidsutsikter. När Lena fyller sexton kommer magin att ta över och förvandla henne till antingen en ljus eller en mörk besvärjare. Redan nu har hennes krafter börjat vakna och Lena, som bara vill vara en vanlig sextonårig tjej, måste hela tiden att lägga band på sig själv och försöka kontrollera sina förmågor. Både Ethans och Lenas anhöriga sätter sig starkt emot ungdomarnas förhållande, men kärlekens krafter är starka och varken Ethan eller Lena vill eller kan vara utan den andre. Frågan är bara om kärlekens krafter är starkare än de magiska krafter som håller på att ta över Lena?

Beautiful creatures påminner till viss del om Twilight, men med ett lite omvänt perspektiv. Precis som Bella och Edward kommer Lena och Ethan aldrig att kunna vara tillsammans fysiskt, men till skillnad från i Twilight där det mest bara är Bella som går och trånar, så är det i Beautiful creatures istället Ethan som är den kärlekskranke tonåringen och Lena är den starka tjejen som inte vill släppa någon nära inpå sig. På det stora hela saknas den jobbiga mängd trånande som Twilight har, och Ethans och Lenas kärlek är mer försiktig och oskuldsfull. Mina tankar går också lite åt Harry Potter under läsningens gång. Beautiful creatures kryllar nämligen av magi och mystik. Det är samma finurlighet med magiska tidszoner, urgamla anor och (ibland) snälla magi. Men samtidigt finns det inslag av creolsk folktro och gamla sydstats-vidskepligheter som gör tonen mindre snäll och barnvänlig.

Beautiful creatures innehåller också mängder av referenser till amerikansk skönlitteratur och framförallt innehåller boken väldigt mycket ord. Jag gillar författarnas ambition att få sin läsare att känna det som att man verkligen befinner sig i nån håla i sydstaterna, miljön och karaktärer presenteras väl och noggrant, men det tar också ganska många sidor innan det börjar bli spännande. Faktiskt tyckte jag att det riktiga drivet i berättelsen kom först halvvägs igenom de drygt 500 sidorna. Och även om jag kände mig hyfsat uppslukad av berättelsen i slutet av boken, så gör bokens omfång mig ändå lite fundersam över hur många tonåringar som kommer att hålla ut så länge. Jag kan bara hoppas att filmen lockar tillräckligt många läsare ändå. Jag är själv grymt sugen på att se filmen, som jag faktiskt till och med tror kommer att vara mer spännande än boken.

lördag 9 februari 2013

Divergentfilm


Och, så klart, en film baserad på Divergent är under arbete. Filmen ska, enligt Imdb.com gå upp på bio i mars 2014.

Divergent

I Veronica Roths bästsäljande sci-fi-inspirerade dystopi Divergent har vi en klart värdig uppföljare till Hungerspelen! Divergent utspelar sig i ett Chicago, någon gång i framtiden. Samhället och dess invånare är indelade i olika falanger; De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. Anledningen till att man delat in invånarna i falanger är för att människorna ska kunna leva enligt det sätt som de är bäst lämpade för samt för att förhindra framtida krig. 

Varje år får alla som fyllt sexton år chansen att välja vilken falang man ska tillhöra resten av sitt liv. Man kan alltså välja att lämna den falang och den familj man vuxit upp i. För att hjälpa tonåringarna på traven så får alla som fyllt sexton år genomgå ett lämplighetstest som ger svar på vilken dygd man bäst stämmer in på. När Beatrice gör sitt lämplighetstest blir resultatet tvetydigt. Det går inte att bestämma vilken falang hon bäst passar in i och hon får reda på att hon är divergent, något hon absolut inte ska tala högt om, då det finns de som anser att divergenta personer kan vara farliga. 

Under valceremonin väljer Beatrice att lämna sin familjs falang, De osjälviska, för att istället bli Tris och kämpa om en plats bland De Tappra. Genast startar en mycket tuff initieringsfas. Endast tio personer tas varje år upp i De Tappras falang och noviserna måste tävla mot varandra och kämpa för att förtjäna sin plats bland De Tappra. De som misslyckas blir falanglösa och blir därmed för alltid en slags samhällets outcast.

Tris, får inte bara kämpa för att visa att hon tillhör De Tappras falang, hon måste också till varje pris dölja vem eller vad hon innerst inne är. Skulle någon få reda på att hon är divergent, skulle hon kunna råka riktigt illa ut. Vid sidan om allt detta, lurar ett hot i bakgrunden. Det har nämligen börjat uppstå missämja mellan falangerna. Det kommer ständiga rapporter om hur tillvaron för Tris gamla falang, De osjälviska, blir allt värre och Tris slits mellan känslorna för sin familj och lojaliteten för sin nya falang. I slutändan, när konflikterna på allvar trissats upp, inser dock Tris att det viktiga inte är vilken falang man tillhör, utan det viktigaste är att vara den man är.

Roth håller ett högt berättartempo och drivet i storyn gör boken svår att släppa. Till viss del är handlingen ganska så förutsägbar, men det är ändå otroligt spännande! Jag kom på mig själv med att sitta på helspänn ett tag medan jag läste eftersom jag var så uppslukad av handlingen. Och förutom Tris kamp med att få en plats bland De Tappra, så kryddas handlingen också av de känslor Tris känner för sin mystiske tränare Four samt hennes upptäckter om hur hon som divergent skiljer sig från alla andra.

Det som är mindre bra är att läsaren aldrig får veta vad som hänt tidigare, varför samhället ser ut som det gör nu. Och det stör mig. Men jag hoppas få en bättre förklaring i nästa bok, för jag vill absolut läsa fortsättningen!

Till mitt skolbibliotek passade jag på att köpa in ett box-set på engelska med både Divergent och del två, Insurgent. Till denna box kom en trevlig liten överraskning; i ett häfte berättar Veronica Roth bland annat om arbetet med att skriva böckerna och man får reda på hur hon resonerat kring valen av namn och falangernas egenskaper. På engelska är falangernas namn mer mångtydiga, och det är lite synd att detta inte framkommer i den svenska översättningen, tycker jag. Men det är så klart svårt då engelska språket är så mycket rikare än det svenska. En till bonus med detta lilla häfte är att man kan göra ett test för att se vilken falang man själv skulle tillhöra. Rätt skoj!

torsdag 7 februari 2013

Köp en Eck!

Bilden hämtad från Megrosoff.co.uk
I Meg Rosoffs senaste roman, I begynnelsen var Bob, spelar ett utdött djur, närmare bestämt en Eck, en viss roll. Ecken, som får alla mina sympatier och som jag nästan önskar att jag hade själv, är givetvis Meg Rosoffs skapelse, men likväl kan man köpa sin egen Eck! Meg Rosoffs hemsida kan man beställa denna lilla handsydda, bedårande varelse. 20 £ + porto får man punga ut med, men då går också en viss procent till WWF och deras arbete med att skydda utrotningshotade arter.

tisdag 5 februari 2013

Jag blundar och önskar mig något

Moa-Lina Croalls Jag blundar och önskar mig något nominerades i höstas till Augustpriset i kategorin bästa barn- och ungdomsbok. Boken är en fristående fortsättning på Det är jag som är Lisa, men man behöver absolut inte ha läst denna först för att hänga med i berättelsen.

Tolvåriga Lisa och hennes bästis, tillika enda kompis, Nova, som är tretton, vill gärna bli medlemmar i Näbbet. Näbbet är en hemlig klubb som några tjejer i åttan är med i, däribland Lisas storasyster Anna. För att bli medlemmar måste Lisa och Nova göra inträdesprov och snatta godis och läsk till nästa möte. Men Näbbets ledare nöjer sig inte med detta och Lisa får utstå ytterligare prov innan hon blir accepterad som medlem. Nova, däremot, behöver inte göra något extra inträdesprov.

Trots att Lisa nu är medlem i Näbbet känner hon sig ändå utanför. Mer utanför än någonsin faktiskt. Nova har plötsligt blivit så mycket hårdare och tuffare. Och ibland känns det som att hon inte längre bryr sig det minsta om Lisa längre. Dessutom var det inte så kul att vara med i Näbbet som det verkade till en början. De gör ju mest inget annat än att sitta i klubblokalen, ett typ vindskydd som man fryser jättemycket i, käka snattat godis och lyssna på när Näbbets ledare, Nadja och Latifah, snackar med varandra.

Jag blundar och önskar mig något beskriver lite hur det kan vara att vara mellan barn och tonåring, men boken handlar framför allt om vänskap och grupptryck och om att våga vara sig själv. Tjejerna i Näbbet både super, röker och snattar. Nova verkar tycka att det är häftigt och tufft, men Lisa tycker ärligt talat att det är rätt så obehagligt och även lite läskigt. Och samtidigt vill hon ju så gärna bli accepterad som en i gänget, så Lisa ställer upp på sådant som hon egentligen tycker är helt fel. Och trots detta tycks det ändå som att Lisa är den som kommer att få stå ensam i slutändan. För Nova verkar ju hellre vilja hänga med Näbbet än med Lisa.

Jag gillar att Croall inte moraliserar eller kommer med några pekpinnar i Jag blundar... Boken är skriven på ett enkelt och okomplicerat språk, och jag tror att många tolvåringar kan känna igen sig i Lisa. Nu fick ju boken inte något Augustpris, och jag vill absolut inte påstå att Croall inte är värd sin nominering heller, men jag kan inte heller påstå att jag förstår vad som är så bra med Jag blundar och önskar mig något så att den blev nominerad. För mig är detta en bra bok, men inte så mycket mer än så.

Spelet

Bali Rai är en författare som jag gillar mycket. Rasism, kulturkrockar och förortsliv är vanligt förekommande ingredientser i hans böcker, som ganska ofta också har en allvarlig underton. Spelet är dock av den lättsammare karaktären. 

Harj är en vanlig tonårskille. Enligt hans polare saknar han flyt, framför allt med tjejer, och därför blir alla förvånade när han börjar dejta Neeta, en av skolans coolaste tjejer. När sen Kelly, en av stans snyggaste tjejer, frågar efter Harjs telefonnummer, så tänker han att varför inte! Och plötsligt har Harj två tjejer att dribbla med! Kelly går som tur är inte på samma skola som Harj och Neeta, så Harj räknar med att risken för att tjejerna ska få kännedom om varandra är minimal. Han inser i och för sig att han så småningom måste välja en av tjejerna, men just nu känner han sig som en kung och spelet med tjejerna blir till en utmaning.

Det går faktiskt smidigare än förväntat, även om Harj måste töja lite på sanningen titt som tätt. Men bubblan måste ju spricka förr eller senare.

På Alla hjärtans dag väljer Harj att gå på fest med Neeta. Till Kelly säger han att han måste ta hand om sin nydumpade syrra och därför inte kan tillbringa Alla hjärtans dag med henne, vilket bara får Kelly att tycka att Harj är världens mest omtänksamma kille. Men givetvis dyker Kelly upp på festen och det blir minst sagt besvärligt för Harj. Neetas bror, Mitesh, som också är på festen, får nys om saken och hotar Harj med både det ena och det andra. Fram tills nu har Spelet mest varit en rolig och underhållande berättelse, men i och med Miteshs inblandning blir det obehagligt tydligt hur illa ställt det är med Harjs syn på tjejer. Frånsett detta, och ett lite för bra slut i mitt tycke (Harj lär sig förvisso en läxa, men jag hade gärna sett honom lida lite mer), så lyckas som vanligt Bali Rai få ihop en rapp och välkomponerad berättelse.

måndag 4 februari 2013

Min systers hemliga vän

I Ingela Magners Min systers hemliga vän, får läsaren lära känna Sussie, vars storasyster Selena omkommit i en trafikolycka några månader tidigare. Både Sussie och hennes mamma har svårt att gå vidare, även om vardagen nu återvänt till dem båda. När Sussie efter ett infall, loggar in på sin storasysters mailkonto upptäcker hon två obesvarade mail från en en 25-årig musiker i Stockholm. I hemlighet har Selena mailat och distansflörtat med Ivan och Ivan, som vet inte vad som har hänt med Selena, undrar varför hon inte längre hör av sig. Sussie blir rörd över hans känslosamma mail och kan inte med att berätta för honom att Selena inte längre finns. Så istället beslutar sig Sussie för att svara honom i Selenas namn.

Bara en gång tänker hon att hon ska skriva till honom, men en gång blir två, som blir tre, som blir fyra. Och genom att själv låtsas vara Selena inbillar sig Sussie att hon håller sin systers minne vid liv. Men snart förstår hon att hon själv fallit för Ivan, som är ivrig att träffa Selena på riktigt och Sussie inser att hon snärjt in sig i något hon inte kan ta sig ur.

Min systers hemliga vän har en intressant plott, men den når mig inte fullt ut. Här saknas nåt. Framför allt är detta en berättelse om sorgearbete, men jag tycker det går för fort, och det blir för ytligt. Jag känner liksom inget för Sussie, förutom att jag blir irriterad på henne för att hon i tankarna är så upptagen av Ivan. Och till råga på allt så utnyttjar Sussie en klasskamrat, som med all tydlighet visar att han är intresserad av henne, för att träffa Ivan.

Boken innehåller också en komplicerad historia kring systrarnas far, en spanjor som varit frånvarande under flickornas barndom och som nu plötsligt dyker upp. Systrarnas mamma har aldrig någonsin pratat om honom och han har under flickornas uppväxt mest bara varit en mystisk figur från det förflutna. Men nu plötsligt insisterar Sussies mamma på att Sussie ska träffa sin pappa, som hon inte vet någonting om. Hela detta sidospår är så väldigt märkligt och känns inte speciellt trovärdigt.

Min systers hemliga vän blir för mig bara en bok i mängden, men jag ger den dock några pluspoäng för att handlingen tar flera oväntade vändningar i slutet.