Korsad är del två i Ally Condies dystopiska trilogi och berättelsen tar vid där del ett, Matchad, slutade. Samfundet har förvisat Cassia till ett arbetsläger som straff för hennes relation med avvikelsen Ky. Hon har knappt någon som helst kontakt med sin familj, ännu mindre med Ky, som blivit placerad i ett arbetsläger i de Yttre provinserna, där han tillsammans med andra avvikelser kan räkna med en säker död såsom lockbete i Samfundets krig mot motståndsrörelsen.
Cassia, som anar att Ky befinner sig någonstans i de Yttre provinserna, lyckas komma med en grupp som ska förflyttas hit. Men när hon anländer till det nya arbetslägret får hon reda på att hon kommer för sent. Ky har bara någon dag tidigare lyckats rymma från lägret och tagit sig ut i kanjonen, ett bergsmassiv, där anomalier sägs leva och utsikterna för överlevnad är små. Cassia kan inte ge upp nu när hon är så nära Ky och tillsammans med Indie, som hon lärt känna, smyger de redan första natten iväg från lägret för att gömma sig i kanjonen och därefter ansluta sig till motståndsrörelsen.
Jag var eld och lågor precis när jag läst ut första delen i Ally Condies Matchad-trilogi. Jag ville genast börja läsa nästa del, men då denna ännu inte hade kommit ut, så har jag istället gått och väntat och längtat i ett drygt halvår. Och det är kanske däri problemet ligger; att jag inte har händelserna i Matchad i färskt minne. För det snackas en del om Samfundet, nämns och antyds saker som jag inte helt kommer ihåg. Och Condie räknar med att man kommer ihåg vad som tidigare skett, vilket jag i och för sig hyser all respekt för, för det är inte kul att läsa en bok där författaren ständigt upprepar händelser som skett tidigare. Men för min egen läsupplevelse borde jag ha friskat upp mitt minne lite.
Jag tycker vidare att Korsad känns som en typisk del-två-bok. En transportsträcka som bara ska föra en till den sista och avslutande delen. Berättelsen får ingen riktig fart, trots att Ky och Cassia är på flykt och är jagade av Samfundet, och trots att man som läsare vet att de är så nära varandra hela tiden. Inte heller greppet med att omväxlande låta Cassia och Ky vara berättarröster ger något ordentligt driv. Och tyvärr tappar jag sugen. Jag hoppas att berättelsen tar sig i den avslutande delen, vilket jag också tror att den kommer att göra. För även om Xander, Cassias matchning och barndomsvän, inte är
med i samma utsträckning i denna del, så är han ändå ständigt närvarande
och ger krydda åt triangeldramat Ky-Cassia-Xander. När man som läsare
dessutom får reda på att Xander sitter med trumf på hand, så är utgången
för hur den sista och avslutande delen kommer att sluta inte helt
given.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar