fredag 30 november 2012

Det lyser i mörkret


Ingrid Olssons Blink, blink med stjärnan och Önska bort, önska nytt innehåller korta berättelser eller snarare ögonblicksbilder, som ändå rymmer hela liv. Berättelserna må vara korta, ofta inte mer än åtta-nio sidor med ett omfång av tio rader, men de är kärnfulla och stannar kvar långt efter att man slutat läsa.

Det gör faktiskt riktigt ont att läsa Olssons texter, för böckerna är fyllda med så många jobbiga känslor men samtidigt är det så väldigt vackert skrivet och berättat. Jag är imponerad av Olssons förmåga att med så få ord skildra och gestalta så mycket. Förutom att berättelserna berättar om jobbiga upplevelser och skildrar känslor såsom svek, sorg, utanförskap, så finns där andra återkommande detaljer i båda böckerna. Alla berättelser innehåller något som är rött, färgerna svart och vitt tycker jag också återkommer ofta. Även vatten är ett element som dyker upp lite då och då. Vatten som tynger ner, vatten som glittrar, snö som slafsar eller frost som knastrar, likaså återkommer mörker, vinter och stjärnor. Formatet känns perfekt för att användas av lärare som vill jobba med kortare texter, kanske även som en ingång till poesi? 

Jag tycker mycket om båda böckerna, och det är intressant att läsa dem tillsammans, som vi gjorde i min bokcirkel, men att sätta hcg-signum på Blink, blink med stjärnan känns kanske lite tveksamt. Texterna kräver ändå en rätt mogen läsare. Det enda jag annars saknar, är någon form av innehållsförteckning och kanske även rubriker så att man snabbt kan hitta sin favoritberättelse och läsa om.

torsdag 29 november 2012

Fler bokbaserade filmer

Jag har nyligen skrivit om att både The perks of being a wallflower, Warm bodies och The Host kommer på bio 2013. Och innan jul kommer ju både Berättelsen om Pi och the Hobbit, vilket säkert ingen har missat. Men andra intressanta premiärer 2013 är bland annat:

De vassa tändernas skog Carrie Ryans debutbok, som i och för sig inte gjorde mig helt övertygad, men som säkert lämpar sig väl för vita duken.

Hungerspelen - Catching fire måste vi vänta nästan ett helt år till för att få se. Det är snudd på upprörande länge.

Och så The Great Gatsby, som jag har för avsikt att hinna läsa under julledigheten och vars trailer lovar ett överdåd av flärd och häftiga tjugotals-stasser:


Möt Florian Knol

Guus Kuijer tilldelades ALMA-priset 2012 och samma år gavs Florian Knol - ett alldeles vanligt kaos ut på svenska av Opal förlag.

Plötsligt en dag kommer en liten sparv flygande och landar på Florian Knols huvud. Där slår den sig ned mitt i Florians knallröda kalufs, och där stannar den ända tills Florian går och lägger sig. Morgonen därpå hinner Florian knappt öppna dörren ut, förrän rrrt, fladdret av små vingar och så slår sig sparven ned igen på Florians huvud.

Med sparven, som får namnet Nico, på sitt huvud, börjar det hända en massa ovanliga saker i Florian Knols annars mycket vanliga liv. Katja, som går en klass över honom och är skrämmande stor, berättar för Florian att hon är kär i honom, och det är förvisso lite spännande, men Florian är inte säker på om han är mogen för kärlek än. Florian lär också känna en gammal dam, fru Raaphorst, som råkat låsa sig ute och som kallar nyckeln för gaffel och som klistrat fast en lapp med ordet Jag på sin hallspegel. Och hans fröken, Petronella, får plötsligt ett utbrott som sårar Florian så mycket att han bestämmer sig för att sluta skolan. Det är som om den där lilla sparven gjort så att Florian får upp ögonen för en massa saker som han tidigare inte riktigt ägnat så mycket tankar åt.

Ett alldeles vanligt kaos är en tokrolig och tänkvärd berättelse om ordens innebörd, att bli gammal, om att vara kär, om allvarliga saker och om jobbiga saker. Eller om livet rätt och slätt. Florian är en betraktare som grubblar på både det ena och det andra, och Kuijer präglar berättelsen med sin humor och värme och en stundom ganska djup filosofisk ton. En av de saker jag gillar bäst med Ett alldeles vanligt kaos är att Kuijer skildrar demens utifrån ett barns perspektiv. Jag har inte stött på detta i någon annan barnbok tidigare, och det känns liksom nytt och fräscht att det tas upp och problematiseras, om man nu får säga så. Ett alldeles vanligt kaos är en riktig pärla som säkert lämpar sig jättebra för högläsning och som bjuder på många frågor att diskutera i ett klassrum.
Jag måste till sist kommentera bokens omslag. Det är glädjande att Opal förlag fixat fram ett mycket snyggare bokomslag, än vad de tidigare översättningarna av Guus Kuijers tillägnats (till exempel Boken om allting). För Kuijer förtjänar fler läsare, men tyvärr är det ett faktum att utsidan spelar roll när barn och unga väljer böcker. Och även om boken presenteras med ett fantastiskt bokprat är det ändå ofta omslaget som har präglat det första intrycket.

onsdag 28 november 2012

Den magiska kappan

Katarina Genars Den magiska kappan handlar om Livia, som på sin elvaårsdag får en begagnad kappa i födelsedagspresent. Det är den finaste kappan som Livia har sett, att någon annan har haft den innan gör absolut ingenting. Kappan är röd med svarta sammetsknappar, den är jättemjuk och gosig och den sitter helt perfekt på Livia! Livia vill självklart ha på sig kappan i skolan, även om den kanske egentligen är lite för fin för det, men hon vill ju visa bästisen Klara vad hon fått.

Klara tycker också att kappan är fin, och frågar om inte hon också kan få prova den. Men på Klara känns kappan bara obehaglig, den sticks och kliar så mycket så att Klara tror att det finns löss i kappan, och när hon knäpper den känns det nästan som om hon ska kvävas.
Efter skolan tar Livia vägen hem över kyrkogården, som hon brukar, men den här eftermiddagen känns Livias steg så tunga, och istället för att gå raka vägen hem, viker Livia av på en av raderna med gravstenar. Det känns precis som om fötterna går av sig själv. Plötsligt så har Livia hamnat framför en liten grå gravsten. På gravstenen läser hon att en flicka vid namn Elin ligger begravd. Hon dog 1932 och Livia räknar ut att hon bara blev elva år. Lika gammal som Livia är nu. Framför Elins grav glömmer Livia bort all tid. Plötsligt har det blivit mörkt ute och hon skyndar sig hem till tårtan som väntar.

Dagarna som följer dras Livia till Elins grav. Graven har en inverkan på Livia som hon själv knappt lägger märke till, men folk i hennes närhet, hennes föräldrar och Klara, märker hur Livia förändras. Och en eftermiddag upptäcker Livia att hon inte är den enda som besöker Elins grav.

Instucket mellan Livias berättelse finns ett antal utdrag ur Elins dagbok, och läsaren får bekanta sig med Elin innan ens Livia förstår vem hon är. Det är så klart så att Livias röda kappa en gång i tiden tillhörde Elin, en flicka som var svårt lungsjuk och vars högsta önskan var att få bli författare.

Genar skapar en mystisk, ibland nästan kuslig stämning. Men bara nästan. För man förstår att det inte är något ont som kommer att hända och Genar väcker istället frågan huruvida även saker kan ha en själ, och om det är så att någon kan leva vidare genom de saker som betytt mycket för en.

måndag 26 november 2012

Mera Meyer

Jag sällar mig inte till skaran av alla Twilight-fans och jag kommer troligtvis inte att se sista Twilight-filmen som nyligen haft premiär. Däremot har jag ett par gånger fingrat lite på Stephenie Meyers The Host, eller Genom dina ögon, som boken heter på svenska och som är en kärlekshistoria i dystopiskt sci-fi-paket. Och nu får jag sluta prioritera bort Genom dina ögon för andra böcker för i mars har filmen som bygger på romanen premiär och innan dess vill jag självklart ha hunnit läsa boken. The Host väntas ha svensk premiär 29 mars.


söndag 25 november 2012

Vargarna i väggen

Neil Gaiman har än en gång samarbetat med illustratören Dean Mckean, som gjorde bilderna till Coraline. Vargarna i väggen innehåller, på sätt och vis, också en form av parallell värld som sitter i utrymmet mellan väggarna i huset där Lucy bor med sin familj.

Lucy hör ljud från väggarna i sitt rum. Det knarrar, kryper och knastrar, men Lucy vet vad det är som låter inuti väggarna i gamla hus. Det är vargarna i väggen. Men varken hennes mamma, pappa eller bror tror på eller hör det Lucy hör. De avfärdar det som skrämmer Lucy som livlig fantasi och försöker skämtsamt vifta bort hennes oro genom att berätta vad folk säger om vargar, nämligen att "När vargarna kommer ut ur väggen, då är det klippt!" Detta späder ju bara på Lucys oro, och en natt får hon bekräftat det hon hela tiden anat. Vargarna kommer ut ur väggen!


Vargarna i väggen är en mardrömslik berättelse, och som sådan väldigt läskig, även om Gaiman lättar upp med mycket humor. McKean har skapat sina illustrationer med bland annat nån form av kollage-teknik och bilderna är riktigt effektfulla. Jag trodde till en början att Vargarna i väggen var en bilderbok, men såg efter läsningen att boken klassats som hcg. Och det är klokt. För denna saga är definitivt inte för de minsta!

Zombietrailer

Som jag skrev i våras, när jag skrev om Isaac Marions Varma kroppar så ligger romanen till grund för filmen, med samma namn; Warm bodies, som kommer att ha premiär i februari 2013. Och nu finns första trailern ute! Verkar som att filmen kommer att hålla en mer humoristisk ton än vad jag uppfattade när jag läste,men det ska hur som helst bli spännande att se den. 



fredag 23 november 2012

Flaggan i topp Lindbäck!

Riktigt bra av Johanna Lindbäck! Har förvisso inte läst alla titlar av Lindbäck, men Som om jag frågat är by far det bästa jag har läst av henne.

När nian ska börja är ingenting längre som vanligt. Det började redan i våras när Johns bästa polare Lukas blev ihop med bästa tjejpolaren och barndomskompisen Saga. Bara så där, och utan att någon av dem med ett ord nämnde nåt för John. Plötsligt var det bara ett faktum. Och det är också ett faktum att John numera känner sig som femte hjulet i deras närvaro.

Hemma är det också kaos. Mamma och pappa tar en paus, efter nästan tjugo års äktenskap, och det vet man ju vad det innebär. Kan de inte bara säga direkt och rakt ut att det blir skilsmässa, istället för att hela familjen ska behöva må dåligt? Ingenting är kul längre, varken att spela fotboll eller hänga med kompisarna och John känner sig som den ensammaste av ensamma.
  
Lindbäck skapar med stor inkänning sina karaktärer. John är berättelsens jag och man är verkligen John när man läser Som om jag frågat. Och även föräldrar, kompisar och klasskamrater känns så träffsäkert och med så stor exakthet skildrade, så att man glömmer allt runt omkring sig medan man läser. Lindbäck får till alla små nyanser, både i det som händer och det som sägs, liksom i det som inte sägs. Och även om tonårsångesten bara dryper om John, så skriver Lindbäck med en lättsam och underfundig ton, som trots allt det jobbiga som händer, gör Som om jag frågat till feel-good-läsning. För med Lindbäck vet man att det brukar lösa sig till slut. Jag sträckläste och störtgillade!

onsdag 21 november 2012

Annanstans

Jacqueline Wests andra bok i serien Annanstans, Förtrollad, hann komma ut innan jag fick upp ögonen för serien. Beskrivningen med förtrollade tavlor och magiska glasögon lät både tillräckligt mystiskt och spännande för att väcka mitt intresse och efter att ha läst Carolinas blogginlägg om Skuggorna var jag bara tvungen att själv få läsa om Olive och tavlorna.

Olive är enda barnet till ett tankspritt akademikerpar, som en dag bestämmer sig för att köpa och flytta in i ett stort och gammalt möblerat hus, vars väggar är täckta av gamla oljemålningar med alla möjliga sorters motiv.

Första kvällen i nya huset har Olive svårt för att sova. Utanför hennes rum hänger en tavla som Olive, liksom tycker ser rädd ut, som om den väntar på att något otäckt ska hända, och detta gör Olive orolig. Hon berättar detta för sin mamma som föreslår att de helt enkelt tar ner tavlan. Men det går inte. Tavlan sitter fast, ungefär som om någon har skruvat fast tavlan i väggen. Inte heller någon annan av husets alla tavlor går att rucka på, märker Olive när hon kontrollerar dem.

Medan Olives föräldrar jobbar eller är på universitetet eller på någon matematikkonferens, så går Olive hemma och bekantar sig med huset. Det är speciellt ett rum som Olive tycker om att vara i. I rummet finns en gammal byrå, och i byrån hittar Olive gamla halsband, sjalar och handskar som är perfekta att ha till utklädning. I en låda hittar hon också ett par gamla glasögon. Och det är när Olive tar på sig glasögonen som något fantastiskt inträffar. För när Olive nu tittar på tavlorna på husets väggar, så kan hon se hur motiven får liv. De avbildade personerna på porträtten blinkar till henne, figurer i andra målningar rör på sig och springer försiktigt och smygande omkring. Olive, som inte kan tro sina ögon, lutar sig fram mot en tavla för att studera den närmre och märker då att ytan liksom är som gelé, och när hon stöter näsan mot tavelduken dras hon mer eller mindre in i tavlan. Tavlorna fungerar tillsammans med glasögonen som en portal till Annanstans, en slags mörkare och mer ondsint parallell värld.

Hon lär känna Morton, en pojke som fastnat i en av tavlorna och vill därifrån. Olive vill gärna hjälpa honom, men hon vet inte hur. Hon får visserligen lite hjälp av katterna som bor i huset (och som pratar!) men andra onda krafter försöker till varje pris stoppa Olive och göra även henne till fånge i tavlorna. 

Skuggorna påminner mig lite om Narnia-böckerna med sina portaler till andra världar, men också lite om Coraline med sin mörkare parallella värld. Jag gillar verkligen idén med att kliva in i en tavla och plötsligt befinna sig mitt i motivet, och att det dessutom döljer sig en helt annan värld innanför tavelramarna som man, om saker och ting går snett, kan riskera att fastna i, gör det ännu mer spännande. Skuggorna är en ganska så mörk och lite småkuslig berättelse, men West skriver med glimten i ögat och lättar därmed upp den kusliga stämningen lite. Att West i grunden är poet märks också på det målande språk hon använder sig av i Skuggorna.

tisdag 20 november 2012

Walking Dead

Jag har under våren och sommaren avhandlat säsong ett och två av Walking dead och nu är säsong tre igång. Jag visste till en början inte att serien bygger på en serieroman, men nu har jag läst första och andra volymen; The Walking Dead: Tills döden skiljer oss åt samt The Walking Dead: På drift. Jag trodde faktiskt att jag skulle få träffa alla de karaktärer som tv-serien presenterade under första säsongen, men jag insåg rätt snart att man på produktionsbolaget tagit sig friheten att lägga till och ändra en del. Däremot så följer tv-serien handlingen i serieromanen mer eller mindre till punkt och pricka. Och handlingen är denna:
Efter att en zombie-epidemi har ödelagt det amerikanska samhället återstår endast ett fåtal överlevande. I spetsen för en liten grupp överlevare står polisen Rick Grimes, som mirakulöst nog återförenas med sin hustru och son efter att ha legat i koma under den värsta smittospridningen. De överlevande har dels att försöka klara sig och överleva på vad de hittar, och dels att skydda sig från zombieattacker. Men det som framträder som ett större hot är inre konflikter i den lilla gruppen som ligger och pyr under ytan. Och frågan är om det verkligen är zombierna som är det största hotet för människornas överlevnad.

Kirkmans främsta syfte har, som han skriver i ett förord till den svenska utgåvan, inte varit att göra en skräckserie. Han är mycket mer intresserad av att visa och skildra hur människor påverkas av extrema situationer och hur dessa situationer kan förändra personligheter. Walking Dead är också en väldigt bra utvecklingsroman och den förändring som Rick genomgår som är den starkaste.

Det finns fjorton volymer totalt och hittills har fem volymer bearbetats och givits ut på svenska av Apart förlag som dessutom tagit fram en lärarhandledning i samarbete med högstadieläraren Melinda Galaczy. Denna lärarhandledning med diskussionsfrågor finns gratis att ladda hem från förlagets hemsida..


söndag 18 november 2012

När döden kom till Pemberley

Flera är de författare som försökt spinna vidare på Jane Austens roman Stolthet och fördom. Vid 91 års ålder kände sig även deckardrottningen P.D. James mogen och komponerade ihop en handling som utspelar sig ett par år efter att Elizabeth och Mr Darcy fått varandra, och resultatet är deckaren När döden kom till Pemberley.

Elizabeth och Mr Darcy har nu varit gifta i sex år, året är 1803 och de har fått två vackra och friska pojkar och lever lyckligt på godset Pemberley. Som vanligt är det dags för den årliga höstbalen på godset, Lady Annes bal, och förberedelserna har hållit på i veckor och dagar. Men kvällen före det att balen ska äga rum inträffar det något ohyggligt som gör att man med kort varsel tvingas ställa in balen.

Det stormar som bäst utanför godset när det lilla sällskapet på Pemberley precis avnjutit kvällsmåltiden och en droska kommer inrusande på gårdsplanen. Ut ur droskan tumlar Elizabeths syster, Lydia Wickham, ut i upplösningstillstånd. Hon är hysterisk och skriker att hennes man Mr Wickham blivit mördad! Den manliga delen av sällskapet trotsar självklart den pinande blåsten och ger sig ut på skallgång i skogarna kring godset, och mycket riktigt så återfinner man snart kroppen av man. Men det är inte Mr Wickham som ligger mördad i skogen. Däremot går det inte att utesluta att Mr Wickham själv kan vara gärningsmannen.

Det som gör När döden kom till Pemberley läsvärd är att P.D.James gör jobbet åt oss och hittar på en fortsättning på vad som händer med Austens karaktärer som man så gärna hade velat att Austen själv skrivit mer om. Dock saknar P.D. James både Austens humor och kvickhet liksom hennes iakttagelseförmåga, varför man egentligen inte lär känna karaktärerna något mer. Men det mest tråkiga är, att för att vara en deckare, så blir När döden kom till Pemberley aldrig spännande. Jag tröttnade faktiskt långt innan alla korten låg på bordet och var i ärlighetens namn inte heller speciellt intresserad av att läsa vidare för att ta reda på vem den sanne mördaren var och vilka motiven var. Mordet i sig var ju inte ens det något speciellt uppseendeväckande eller ohyggligt på något sätt. Nu har jag inte heller läst något annat av P.D. James, och det är mycket möjligt att hon i andra romaner lyckas bättre med att skapa spänning och tätare intriger, men jag känner mig, efter att ha läst När döden kom till Pemberley, mer lockad av att läsa om Stolthet och fördom eller något annat av Miss Austen än att ta itu med något av P.D. James andra alster.

De bortglömda

Sara Blaedel är en av Danmarks största deckarförfattare och De bortglömda är hennes sjunde bok om kriminalinspektören Louise Rick. Jag, som ingalunda skulle vilja kalla mig ett deckarfan, får erkänna att den här deckaren gick, oväntat väl, hem hos mig. Framförallt är det den otäcka storyn som jag gillar. Otäckheter brukar fungera på mig, och handlingen i De bortglömda med avslöjanden om förehavanden på mentalinstitutioner för "sinnesslöa barn" flera årtionden tidigare, som dessutom tycks kunna kopplas till händelser i nutiden gillar jag verkligen.

Louise Rick får fallet med en svåridentifierad kvinna, som hittas död i skogen, på sitt skrivbord. Kvinnan har, trots ett lätt identifierbart signalement, inte kunnat spåras och inte heller finns det någon anmälan på saknade personer med kvinnans utseende. Först när man beslutat att offentliggöra ett fotografi på den döda kvinnan i media får man reda på att hon som barn var inlagd på ett hem för förståndshandikappade på 1970-talet. Men när Louise och hennes kollega försöker finna kvinnans anhöriga genom att gå igenom det numera nedlagda hemmets journaler, visar det sig att kvinnan, tillsammans med sin tvillingsyster, dödförklarades för mer än trettio år sedan. Någon har uppenbarligen förfalskat dödsattesten, men vem? Och av vilka skäl?

Samtidigt som Louise och hennes kollega försöker komma närmare sanningen kring den döda kvinnan, begås ett mord på en dagmamma samt flera brutala övergrepp i samma skog, och till slut står det klart att de aktuella övergreppen har kopplingar till andra händelser långt bak i tiden. För Louise, som själv har vuxit upp i trakterna, blir fallet dessutom svårt på ett personligt plan, då många minnen som legat gömda åter väcks till liv.

Språket är okomplicerat, man plöjer lätt de dryga trehundra sidorna, och Blaedel avslöjar inte för mycket, och inte heller kommer ledtrådarna för tidigt så att jag riskerar att hinner räkna ut vem gärningsmannen är. Och just detta att De bortglömda inte blir förutsägbart håller mitt intresse vaket. Att Louises förhållande med kollegan däremot inte var speciellt svårt att räkna ut på förhand är en annan femma.

Tack till Booked för att jag fick läsa De bortglömda!

torsdag 15 november 2012

Farsta Fritt Fall

Ulrika Lidbo debuterade 2009 med Decembergatans hungriga andar, en bok som gjorde stort intryck på mig. Hennes andra roman Farsta Fritt Fall lämnade inte samma bestående intryck hos mig, men även denna är en riktigt välskriven och engagerande berättelse.

Henrika är uppvuxen i Lund. Hon kommer från en akademisk familj och har alltid varit den där duktiga flickan som gjort bra ifrån sig på prov och arbeten i skolan. När gymnasiet nu ska börja så har Henrika och hennes bästa kompis Nettis lovat varandra, att de inte längre bara ska vara smarta. De ska vara smarta och roliga, vilket innebär att de ska hitta på grejer, gå på fester, hångla med killar och allt annat de hittills har missat.

Men av de planerna blir det inget av när Henrika måste flytta från Lund till Farsta efter att hennes pappa, som fått en hjärtinfarkt, blivit erbjuden inre tjänst här. Henrika får alltså istället kämpa med den otacksamma uppgiften att inte bara försöka smälta in i en ny klass, utan även i en ny stad där hon inte känner någon. Och det visar sig inte vara så lätt, för Farsta är så mycket tuffare och hårdare än trygga lilla Lund. Och Henrika passar inte riktigt in som pluggtönt som helst klär sig i secondhand-kläder och ecco-skor.

Mira, å andra sidan, kommer från en stökigare bakgrund, hon har nästan bara IG i betyg och det var nätt och jämnt att hon kom in på Hantverkarprogrammet. Hennes mamma är periodare och Mira, som får ta stort ansvar för sin mamma, flyr hemmet och ägnar dagarna åt att hänga på torget med sitt lilla halvkriminella gäng eller snatta, och på helgerna är det supa och festa som gäller. Men Mira är förbannat trött på sitt liv och de hon brukar hänga med. Hon vill egentligen komma bort från den här skiten, men det är svårt att bryta banden med gamla gänget och det är lika svårt att få mamma att rycka upp sig när hon är nere.

Mira och Henrika är alltså varandras totala motsatser. Men ett programövergripande projektarbete i skolan tvingar dem att samarbeta och detta samarbete känns till en början som dödsdömt, men deras möte med varandra påverkar dem i helt nya riktningar. Vi får växelvis följa Henrika, som saknar sin Nettis och livet i Lund och samtidigt försöker anpassa sig till den nya klasskompisarna, och Mira, som försöker anstränga sig att nå ett annat liv. Farsta Fritt Fall handlar om att våga och orka gå sin egen väg, men ger också en bild av ett svenskt samhälle med stora samhällsklyftor.

onsdag 14 november 2012

Kyssförbudslistan

Se mer på adlibris eller bokus
Jag läste Naomi & Elys kyssförbudlista för något år sedan, då på engelska. Nu passade jag på att unna mig att läsa om boken på svenska lagom till att jag spånade böcker inför ett bokprat på temat vänskap. Rachel Cohn och David Levithan är, enligt mig, en väldigt lyckad författarduo och ligger även bakom Nick och Norahs oändliga låtlista samt Dash och Lilys utmaningsbok. Det jag gillar så mycket med Cohns och Levithans böcker är att personer med annan sexuell läggning än det normativa aldrig problematiseras och det är ingen big deal att vara homosexuell. I Naomi & Elys kyssförbudlista är det genomgående temat istället vänskap och olika sorters kärlek.

Naomi och Ely, som båda precis börjat college, har varit oskiljaktiga sen de var små, de bor i New York på Manhattan i samma hus med lägenheterna mitt emot varandra. De är bästisar och ingenting kan komma i vägen för deras vänskap. Eller kan det det? För säkerhets skull så har de skapat en kyssförbudslista där de skrivit upp de snyggaste och mest attraktiva killar som den andre absolut inte får hångla med. Och den här listan är helig för dem båda. Men den lilla detaljen att Ely skulle få för sig att hångla upp Naomis pojkvän Bruce (som ju ändå är alldeles för tråkig för att platsa på listan) är något som de båda har förbisett.

Efter det här vägrar Naomi att prata med Ely. Trots Elys försök att sträcka ut handen så vill hon absolut inte ha något med honom att göra längre. Och samtidigt saknar hon honom något oerhört. För egentligen så älskar ju Naomi Ely mycket mer än som bara en bästa vän.

Författarna har lyckats bra med att skapa nyanserade bilder av huvudpersonerna, de uppfattas båda två som rätt så dryga, osympatiska och manipulativa till en början för att efterhand som man lär känna dem, både utifrån deras egna perspektiv och genom personer runt omkring dem, får se mer positiva och goda sidor av deras personligheter.

Det jag helt hade glömt med den här boken var att det förekommer väldigt många symboler i texten. Och då menar jag bokstavligt symbolspråk, alltså ingen tolkningsbar symbolik. Det är när Naomi berättar som texten ibland svämmar över med emoticons och andra symboler, och jag tycker att det stör och stoppar upp läsflödet lite väl mycket ibland. Samtidigt tycker jag det är lite roligt att författarna vågar prova att använda sig av detta i den utsträckningen som de faktiskt gör. Problemet är bara att Naomi & Elys kyssförbudlista på så sätt riskerar att blir mindre tidlös och kanske inte kommer att funka lika bra om några år.

söndag 11 november 2012

Ett nytt liv på köpet

Emma Granholms Ett nytt liv på köpet är definitivt en av mina favoritböcker och erbjuder en väldigt stark läsupplevelse. Det var ett par år sen jag läste den nu, men jag kan fortfarande frammana den känsla jag fick när jag läste boken. 

Sanna är inte som alla andra. Eller, hon känner sig inte som alla andra. Hela sin skolgång har Sanna varit mobbad och utfryst i skolan. Hon är den som suttit själv på lunchrasterna och lektionerna och mellan lektionerna har hon försökt smyga längs med korridorerna för att verka så osynlig som möjligt. Och tillvaron blir ju inte precis enklare av att Sanna hela tiden känner att hon måste låtsas inför sina föräldrar att hon trivs med att vara ensam, att det är därför hon aldrig bjuder hem någon eller är iväg om kvällarna.

Nu ska Sanna börja gymnasiet. Hon ska gå mediaprogrammet på en ny skola i en ny stad, och eftersom Sanna inte känner till något annat, så förväntar hon sig att det ska vara precis likadant i den nya skolan. Att hon ska bli tvungen att sitta ensam på lunchen, att ingen kommer att vilja prata med henne och att hon kommer att behöva fortsätta att låtsas vara osynlig. Tre år till att uthärda helt enkelt.

Men det blir inte alls som Sanna tänkt sig. Hon får nämligen vänner i den nya klassen. Och inte nog med att hon får vänner, hon blir kompis med alla! Sanna är så fantastiskt glad och lycklig över att kunna känna sig som en i mängden, att få vara med i samtal och bli bjuden på fester, eller bara att få hänga med när några i klassen ska gå och fika eller shoppa eller gå på bio eller vad som helst, så Sanna tackar Ja till precis allt. Från att inte ha varit med på någonting, är hon nu med på allt som händer. Sanna vet liksom inte hur man gör för att säga nej eller sätta en gräns. Hon är så rädd och orolig för att allt det här nya och fantastiska med att få känna gemenskap och få höra till ska försvinna. Sanna går till och med till skolan när hon egentligen är jättesjuk med hög feber, bara för att hon inte vill missa något som händer med de nya kompisarna och för att de inte ska glömma henne. Och givetvis är Sanna väldigt mån om att vara alla sina nya vänner till lags och göra dem glada. Sanna säger aldrig emot, och håller alltid med den hon för tillfället pratar med även om hon kanske nyss sagt tvärtom till någon annan eller haft en annan åsikt.

Men trots att Sanna kämpar, kämpar för att alla ska bli glada, så blir det allt svårare för henne att vara alla till lags och Sanna får allt svårare att hålla isär vad hon har sagt och till vem hon har sagt vad. Allt detta blir givetvis ohållbart i längden. Sanna själv känner sig mer och mer utmattad och en del i klassen börjar efter ett tag reagera på att Sanna säger olika saker till olika personer, varpå de väljer att konfrontera henne på en klassfest, vilket givetvis inte slutar väl.

Jag känner så starkt för Sanna! Man förstår hur ensam hon har känt sig och man vill så gärna att det ska gå väl för henne. Ett nytt liv på köpet framkallar den här obehagliga magkänslan där man bara väntar på att en katastrof ska ske, men samtidigt går det inte att sluta läsa! Och även om Sannas story kan tyckas extrem så väcker berättelsen så många tankar. Hur gör man till exempel för att få vänner och hur lär man sig att hantera vänskap när man aldrig tidigare upplevt någon och plötsligt en dag har hur mycket som helst av det?

Linnea, kom hem!

Det är jullov och Timjan går och väntar på att få sms från bästisen Linnea. Linnea och hennes mamma har åkt till Thailand över julen, och senaste sms:et från Linnea kom på julafton. Nu har det gått flera dagar sen julafton och det har också gått flera dagar sen det hemska inträffade. Medan nyheterna visar bilder och rapporterar från tsunamin i Thailand, går omfattningen av förödelsen upp för det svenska folket. Och under tiden går Timjan alltjämt och väntar på ett livstecken från Linnea.

Timjan vägrar tro på att bästisen kan finnas bland de omkomna och försöker övertyga både sig själv och andra att Linnea överlevt, men att det, till följd av kaoset som råder i Thailand efter katastrofen, inte går att komma i kontakt med henne. 

Anita Eklund Lykull har skrivit Linnea, kom hem! och även om vänskapstemat, och hur det kan vara att förlora sin bästa vän, är övergripande, så tycker jag att detta är en rätt spretig berättelse. Det är som att Eklund Lykull velat få med så mycket som möjligt och därför pressar in alla möjliga sorters vändningar och "problem" i sin bok. När problemen i Timjans egen familj avslöjas och pappan visar sig vara otrogen, får Timjan och hennes mamma stötta varandra i sina respektive sorger. Läsaren presenteras också för Timjans killkompis, Urban, som sitter i rullstol efter att blivit påkörd och tvingats amputera ett ben, Linneas mammas frikyrkliga och giriga släktingar trillar in i berättelsen, samt en afghansk flyktingfamilj som så småningom flyttar in i Linneas och hennes mammas gamla lägenhet. Och till slut så kommer dessutom Timjan underfund med att hon är homosexuell. Jag tycker här är alldeles för många spår att följa, för mycket elände som bara presenteras som ett "jaha, så här är det". Det kan bero på att jag har svårt att identifiera mig med allt detta som presenteras, men jag är faktiskt lite besviken på Linnea, kom hem! som jag trodde jag skulle tycka mycket bättre om.

lördag 10 november 2012

Vi som ser på

Johan Unenge gör en både rolig och träffsäker skildring av fyra polare och deras högstadietid i Vi som ser på. Unenges beskrivningar av det sociala spelet i skolan och det mellan tjejer och killar väcker stor igenkänning från min egen högstadietid.

Andreas, Chang, Fille och den namnlösa huvudpersonen som är bokens jag, bildar jazzkvartetten Four Brothers. Killarna har spelat ihop i fem år och har lovat varandra att alltid hålla ihop. Men kärleken blir ett hot mot killarnas vänskap när Andreas en dag skaffar tjej. Plötsligt har han inte längre tid att spela och Four Brothers har från en dag till en annan blivit en trio. Det som är mest typiskt är att detta sker samtidigt som killarna får sin första spelning.

Fram tills att Andreas skaffade flickvän har tjejer bara varit något som killarna drömt om, de är alla väl medvetna om att blåsinstrumentsspelande finniga killar inte ligger högt i kurs hos tjejerna på skolan, och ska man ha nån chans hos tjejerna är det med coola gänget på skoltrappan man ska hänga. Huvudpersonen betraktar coola gänget på avstånd och tycker egentligen att de är allt annat än coola, men samtidigt vill han bli som dem eftersom det är de som får tjejer. Att Andreas nu lyckats ta sig upp på trappan känns som ett oerhört stort svek och killarna i bandet gör sitt bästa för att låtsas som att de klarar sig lika bra utan honom, men i och med Andreas avhopp börjar även deras tankar kretsa kring hur mycket de bör prioritera musiken i framöver. Kanske finns det annat som är viktigare?

Vi som ser på är både en berättelse om vänskap och om att växa upp. För huvudpersonen är det inte bara den komplicerade relationen med Andreas och försöken med att hålla ihop och nå framgång med bandet som upptar hans tankar. För samtidigt pågår ett annat spel hemma och berättarjaget börjar misstänka att han kommit på sin pappa med att vara otrogen. Alla de där sena kvällarna på jobbet har nog inte alls med jobb att göra, men hur konfronterar man sin pappa med det? Och ännu värre; vad säger man till sin mamma?

Nya booked-boken


Trailern till senaste Booked-boken De bortglömda av Sara Blaedel. Läsning startar inom kort!

torsdag 8 november 2012

Wallflower på svenska

Läste nyligen ut Stephen Chboskys The perks of being a wallflower. Jag visste sen tidigare att boken, som har rosats och redan fått kultstatus och bland annat jämförts med J. D. Salingers Räddaren i nöden, har filmatiserats med bland annat Emma Watson i en av huvudrollerna. Filmen som redan haft premiär i USA väntas dock till de svenska biograferna först i januari 2013 och jag kommer definitivt att se filmen då! Något som däremot var helt nytt för mig, är att ungefär samtidigt som filmen har svensk biopremiär så ger Gilla böcker ut boken i översättning med titeln Wallflower. Så vitt jag vet så har boken tidigare inte översatts till svenska, och detta känns verkligen som en efterlängtad översättning! Kul!




torsdag 1 november 2012

London, baby

Långweekend i London, inklusive ett bröllop att frekventera. Och förhoppningar om att jag ska hinna läsa minst en av dessa: