Kattmumien

Kattmumien är en dråplig och makaber, men något hjärtskärande berättelse om Sanna som förlorar sin älskade katt, Maja.

Sanna bor med sina morföräldrar och sin pappa, hennes mamma dog när Sanna föddes, vilket orsakat stor smärta och sorg i hela familjen. Men i Sannas familj är döden något man inte pratar om, så den enda Sanna kan prata med om sin mamma är katten Maja. Katten Maja har funnits i hela Sannas liv men nu börjar hon bli väldigt gammal. En dag försvinner Maja. Sanna blir jätteledsen, men hur mycket man än letar går det inte att hitta katten. Sannas mormor och morfar vågar inte lova Sanna att Maja ska komma tillbaka, hon är ju väldigt, väldigt gammal, och Sanna blir förtvivlad. För med vem ska hon då prata om sin mamma?

Men så hittar Sanna Maja. Maja har gått och lagt sig i Sannas garderob och kurat ihop sig i Sannas morgonrock. Men Maja andas inte längre och hon är kall och stel. Sanna förstår att Maja har dött men hon kan inte stå ut med tanken på att gräva ned katten i jorden där det kryper en massa äckliga maskar. I skolan håller de just på att läsa om de gamla Egyptierna, och det ger Sanna en idé. Om hon balsamerar Maja och gör henne till en mumie, kan hon ha kvar henne i garderoben utan att någon behöver få veta något.

Så Sanna river i sönder ett lakan, häller sin mormors lavendelbadsalt över Maja, och börjar linda in henne i lakanbitarna. Den blir lite knöggligt och inte alls så fint som Egyptiernas kattmumier, men Sanna målar ögon, möss och egyptiska figurer på mumiepaketet och gör det riktigt fint.

Men lavendelbadsaltet kan så klart inte hålla borta den skumma och illaluktande doft som börjar spridas från den lavendelbadsaltsindränkta katten och det är oundvikligt att Sannas mormor till slut ska hitta paketet i garderoben.

Jacqueline Wilson är skicklig på att skriva om allvarliga ämnen, utan att för den sakens skull låta ämnet tynga ner boken. Det är en stor portion humor och glimten i ögat men Sannas sorg och känslor skildras respektfullt, och både Sannas karaktär och hennes handlande känns trovärdigt.

Nödsignal från horisonten

 I Utsikt från livets planet lärde vi känna Lennart Lordi och i Nödsignal från horisonten är han tillbaka med sin andra loggbok.

Lordi fortsätter att skriva om vad som händer med hans familj, skolan och sina vänner ur höstterminen. Och så skriver han om Maria. Maria som tillbringat hela sommaren i Kenya, där hon hälsat på släkten. Och Lordi har väntat och längtat efter att Maria ska komma hem igen. Men när de väl träffas igen blir det inte riktigt som Lordi tänkt sig, det blir liksom bara så konstigt. Och Maria verkar dessutom vara mer intresserad av att vara med Konrad.

Men det händer roliga saker också! Lordis föräldrar blir sugna på att skaffa husdjur igen, Lordi blir måltjuv, fröken ska ha barn (vilket kanske inte verkar så kul till en början med, eftersom det betyder att klassen får vikarie) och vi får ta del av ett av världens mest pinsamma luciatåg någonsin!

Nödsignal från horisonten kan, precis som första boken om Lordi, kännas väldigt episodisk. Det händer så himla mycket och Lordi skriver och berättar allt eftersom saker och ting händer och tankar och frågor dyker upp i hans huvud, varför berättelsen kan tyckas lite hoppig. Men ärligt talat, så är det ju så här livet ser ut. Det händer saker HELA tiden, hjärnan kommer på nya saker var och varannan minut och det finns inte alltid någon strukturerad given ordning för när det ska hända något. Jag tycker dagboksformatet funkar jättebra och jag tycker också att Tove Berggren återigen lyckats med att spegla en kille på mellanstadiets (hur gammal är Lordi egentligen?! Jag tänker mig i alla fall att han går i mellanstadiet) vardag med fingertoppskänsla! Och hon får till den där lagom balansen mellan roligt och allvarligt.

Jag blir återigen väldigt glad av att läsa om Lordi och ta del av hans funderingar om smått och stort. Och så blir jag väldigt sugen på att smaka Tuppkaka. Ska baske mig försöka baka det nån gång snart. Tack för receptet Lordi!

Och vill man veta mer om Lordi, så kan man följa honom på hans alldeles egna blogg!

Med livet framför sej

Med debuten Med Livet framför sej gjorde Émile Ajar succé och belönades med Frankrikes mest prestigefulla litterära pris Goncourtpriset. Och därmed åstadkom pseudonymen Ajar också en sensation eftersom han under sitt riktiga namn Romain Gary vunnit samma pris 1956 för romanen Himlens rötter och Goncourtakademien, som instiftat priset, tillåter inte att samma författare tilldelas priset mer än en gång. Att Med livet framför sej tilldelades priset var något av en triumf för Romain Gary, eftersom litteraturkritiker menade att han inte längre vara kapabel att skriva några fler storverk. Men som Émile Ajar kunde han därmed knäppa alla kritiker på näsan!

I Med livet framför sej berättar den arabiske, föräldralöse pojken Momo om sin uppväxt hos den före detta prostituerade polska judinnan Madame Rosa i Paris.

Madame Rosa, en gång vacker och med en trogen kundkrets, men numera med en svällande och inte lika attraktiv kropp, livnär sig på att ta hand om andra prostituerades ungar i sin lägenhet, sex trappor upp i den mångkulturella stadsdelen Belleville i Paris. De flesta barnen kommer och går, men Momo, bor permanent hos Madame Rosa, som blir mer och mer som en fostermor för Momo.

I takt med att Momo blir äldre och Madame Rosa tyngre och skröpligare, blir Madame Rosa orolig och rädd för att Momo ska lämna henne. Men Momo är, i sin tur, livrädd för att Madame Rosa ska dö ifrån honom. När Madame Rosa till slut blivit så stor och orörlig så att hon inte längre kan lämna lägenheten, som ligger högst upp i hyreshuset, ser Momo till att ta hand om henne och det är rörande hur stor kärleken är mellan den gamla damen och pojken.

Jag hade rätt svårt att vänja mig vid språket i början och att komma in i berättelsen överhuvudtaget. Momo, som är bokens Jag, hoppar i sitt berättandet med långa avstickare ibland, varför det gäller att vara någorlunda skärpt i sin läsning. Dessutom använder sig Momo av ett eget språk med egen meningsbyggnad, som inte alltid är helt enkel att följa. Men Momo har åtminstone humor och vissa stycken är riktigt uppsluppna. Men humorn blandas också med groteska och vämjelika beskrivningar och vänder därmed det roliga till hjärtskärande läsning.

Även om jag fick kämpa med boken i början, så är jag i efterhand väldigt glad att jag tog mig igenom den där första tröskeln, som utgjordes av ungefär första halvan av boken. För berättelsen om Momo och Madame Rosa växer och bokens slut är helt klart something special.

Världens elakaste fröken

Världens elakaste fröken är mellanstadieläraren Karin Karlsson. Karin Karlsson gillar inte barn. De allra flesta som inte gillar barn, hade nog aldrig fått för sig att bli lärare, men Karin Karlsson visste inte att hon inte gillade barn förrän hon började arbeta som lärare. Man skulle ju kunna tycka att det bästa hade varit att sluta jobba som lärare om man kom på att man inte gillade barn. Men Karin Karlsson gillar liksom inte vuxna heller. Men som lärare har hon makt. Hennes strategi är enkel: i klassrummet kan hon både sätta dit och trycka ner sina elever.Pojken som stammar får öva sig i att prata högt inför klassen, den nya eleven Johan blir uppropad som Johanna och när de två blygaste eleverna i klassen blir kära i varandra låter Karin Karlsson alla få veta att man har fått ett nytt kärlekspar i klassen. Karin Karlsson är utstuderat elak, det finns inga gränser för vad hon kan göra. Och hon älskar det!

När klassen får tre nya elever börjar Världens elakaste fröken med detsamma att fundera på hur hon på bästa vis ska kunna sätta de nya eleverna på plats. Och till en början går allt enligt planerna. Det går riktigt bra till och med, men när Karin Karlsson ska börja ta itu med demonteringen av Dimitris självförtroende hamnar hon på djupt vatten.

Petter Lidbeck har skrivit Världens elakaste fröken, som är en snabbläst och mycket rolig historia. Trots frökens många absurt elaka tilltag, går det att känna igen sig i klassrumssituationerna och berättelsen känns, på sitt sätt, ändå trovärdig.

Vår katastrofala historia

Vår katastrofala historia beskrivs som en rolig, träffsäker och romantisk historia och är Jess Rothenbergs debutroman. 

Brie dör av brustet hjärta strax före sin sextonårs-dag. På riktigt, alltså. Hennes hjärta delas i två halvor när hennes stora kärlek, pojkvännen Jacob, under en date berättar att han inte älskar henne. Efter att ha upplevt sin egen begravning, vaknar Brie åter upp på en pizzeria, som är en slags ingång till Himlen och som har det passande namnet, A little slice of heaven. Här måste hon vänta på att hennes ansökan till Evigheten ska bli godkänd.

På pizzerian träffar hon Patrick, en snygg och charmig kille, som förklarar sorgens fem faser för Brie. Men Brie befinner sig fortfarande i total förnekelse (första fasen). Hon har bestämt sig för att allt är hennes pojkväns fel och att hon aldrig någonsin kommer att förlåta honom. Patrick visar henne hur man gör för att återvända till jorden (man faller helt enkelt från en väldigt, väldigt hög höjd), för Brie är fast besluten om att återvända för att hämna på Jacob.

Åter på jorden finner hon sina vänner och sin familj i sorg och även om Jacob tycks rätt så nedbruten, så är detta inte tillräckligt för Brie. Han ska knäckas! Men Brie blir själv knäckt när hon upptäcker att det bland vännerna och familjen finns hemligheter som ställer allt på sin spets.

Vår katastrofala historia utger sig för att vara en romantisk och rolig bok. Tonen är väldigt lättsam, och mycket är roligt, men det gränsar till det fåniga och tramsiga på sina ställen. Flera gånger under läsningen kom jag att tänka på att det kändes mer som att jag tittade på en tv-såpa än läste en bok. Det krävs med andra ord inte så mycket ansträngning för att läsa den här boken. Och sån litteratur behövs ju absolut också! Allt behöver inte vara djupt och reflekterande och för bokens målgrupp känns tonen väldigt träffsäker.

Jag ger dock inte så värst högt betyg till Vår katastrofala historia. Jag stör mig alldeles för mycket  på huvudpersonen, Brie, men ännu mer stör jag mig på Patricks alla käcka/charmiga smeknamn på Brie. Måste han kalla henne Ostbågen, Keso, Osthyveln eller nåt annat ostrelaterat, i var och varannan mening! Och sen har vi det orimliga med Bries och Patricks fysik, som att kunna vila en hand mot en fönsterruta, samtidigt som man inte kan greppa ett  dörrhandtag eller något annat fysiskt föremål, eftersom de ju är osynliga nere på jorden.

Det jag faktiskt tycker bäst om med boken är att varje kapitel är döpt efter en, oftast 80-tals-, låt och längst bak i boken finns en förteckning över all musik som är med i boken.

Stickan

Det är mycket Tim Burton över Guy Bass Stickan. Här finns en sorgsen liten figur, den galnaste galna professorn och en skräckinjagande miljö i ett mörkt, stort kråkslott med ruskiga (dock inte så farliga) varelser. Men humorn i Stickan gör Guy Bass mörka lilla bok till en alldeles underbart charmig mysrysare.

I ett gammalt, ruskigt slott på berget ovanför Bökehåla lever den galnaste av alla galna professorer. Professorn ägnar dagar och nätter åt att skapa förfärliga skapelser; monster med nästan-liv. Varje ny skapelse är hans bästa någonsin, men så fort han är färdig med ett nytt nästan-liv, sätter han igång med nästa monster och har snabbt glömt bort sin senaste mest fantastiska skapelse.

Professorns första skapelse någonsin, Stickan, som också en gång var professorns bästa vän, är för länge sedan bortglömd. Men Stickan lever som en skugga i slottet och övervakar noga professorns arbete för att, vid behov, bota den senaste skapelsen från farligheter såsom människoätstörningar eller varulvsförbannelser. Stickan är nämligen livrädd för att professorns skapelser ska orsaka kravaller i Bökehåla och skrämma upp människorna så till den grad att en ilsken folkhop skulle riskera att storma slottet och ta den galna professorn ifrån Stickan.



Hittills har Stickan, med bravur, klarat sitt arbete med att hålla nyfikna eller upprörda människor borta från slottet. Men en dag kommer en kringresande freakshow till Bökehåla och när direktören, Fulbert Freakfinnare, får höra om slottet och vad som möjligen kan gömma sig innanför dess väggar, vädrar han succé! Ett slott fullt av monster och äckliga varelser är precis vad han behöver för att skaka liv i sin rätt så mediokra freakshow.



En av ramsorna i boken



Stickan är väldigt snabbläst, inte blott för den luftiga texten, utan också för att man så gärna vill fortsätta läsa

denna humoristiskt skrivna berättelse. Boken har en snygg layout med svartvita illustrationer och varje kapitel inleds med en ramsa eller liknande. Tydligen så har Guy Bass skrivit fler böcker som handlar om Stickan, men detta är den första som översatts till svenska. Jag ser gärna att fler av titlarna översätts och ges ut här!

Utsikt från livets planet

Jag har läst Utsikt från livets planet av Tove Berggren, eller Lennart Lordis loggbok, och blivit totalcharmad! Jag har helt ärligt tyckt att den här boken sett rätt intetsägande ut (jag vet, jag vet. Inte döma boken efter omslaget...), men så läste jag på Carolina läser om boken, vilket gav mig den där sparken i baken att ändå låna hem boken och läsa den. Och det är jag nu väldigt glad för att jag gjorde.

Lennart Lordi bor på Vintergatan, som egentligen inte är något annat än en liten sketen grusväg, med sin lillebror Ernst, storasyster Inez, mamma, pappa, Herr Muffin och Spindelkvinnan. Av sin storasyster har Lordi snott en oanvänd dagbok som han själv tänker använda som dagbok, nej förlåt, loggbok, menar jag givetvis. I sin loggbok skriver Lordi om sig själv och sin vardag. Han berättar att han bor i ett skafferi och att han inte gillar att ha på sig strumpor. Att när mamma och pappa bråkar heter det att de diskuterar. Och Lordi berättar om marsvinet, Herr Muffin, som gillar popcorn och om Spindelkvinnan, som bor under en tröskel. Och om hur man i klassen får två nya elever, Maria White, som inte alls är vit utan svart, och F Sörensen, som är dansk. Och jag blir så avundsjuk på Lordi som verkar ha världens bästa fröken ever! Tänk bara att få var med om glasslåderace, liksom.

Problemet med denna bok är att det känns som en svår bok att bokprata om. Den är ju superkul, men hur förmedlar man det, när det inte finns någon speciell hook i handlingen, utan mest bara handlar om en helt vanlig killes vardagsliv i skolan, med syskon och med föräldrar? Till viss del kan man likna Lennart Lordis loggbok vid en svensk variant av Dagbok för alla mina fans, och det säljer ju definitivt!

Jag får samma glada känsla efter att ha läst Utsikt från livets planet, som jag får efter att ha läst en Semlan & Gordon-bok, som ju också är lika underhållande som klok. Jag är störtsugen på att läsa fortsättningen, Nödsignal från horisonten, som kom ut i dagarna. Tove Berggren (eller Lordi, menar jag ju) har ett väldigt eget språk. Det är korthuggna meningar och tvära kast, och inledningsvis störde jag mig lite på detta. Men bara efter ett par sidor kändes språket helt naturligt och väldigt äkta. Det är hur klart som helst att det är Lordi som skrivit boken. Vem är den där Tove Berggren, liksom?

Har man efter att ha läst Lennart Lordis loggbok, inte fått nog, så kan man surfa in på Lennart Lordis blogg och ta del av hans kloka tankar även där.

Hemligheten på perrong 13

Precis som Kings Cross Station i London har en alldeles speciell roll i böckerna om Harry Potter, så spelar stationen en minst lika viktig roll för handlingen i Eva Ibbotsons Hemligheten på perrong 13. Under den numera nedlagda perrong 13 på Kings Cross Station, finns en hemlig lucka, en guppel. Denna guppel öppnas endast vart nionde år och är öppen i exakt nio dagar, och går man in i denna guppel kommer man in i en tunnel som leder till en helt annan värld. Just denna guppel, som finns under perrong 13, leder till Hemliga Viken, från vilken sedan ett fartyg för en vidare till den fantastiska ön Ön.

På Ön lever människor, féer, häxor, harpyor, magiker och diverse andra sagoväsen och fantasifulla varelser (Dimduningar! Åh, vad jag önskar att de fanns på riktigt!) i frid, sida vid sida. Ön regeras av en kung och en drottning och på ön skulle det också ha funnits en prins, om det inte vore för de olyckliga omständigheter som medförde att prinsen, då blott ett par månader gammal, blev bortrövad i London förra gången guppeln var öppen.

Under de nio år som nu gått, har kungaparet levt i förtvivlad ovisshet om deras sons öde, men under dessa nio år har man också haft tid att välja ut en räddningspatrull och förbereda en räddningsaktion. Och så fort guppeln öppnas igen skickas patrullen, bestående av den goda fen Gurkintrud, trollkarlen Cornelius, den enögde jätten Hans och den unga häxan Dufs med den blå tanden, till vår värld för att rädda prinsen. Och de har bara nio dagar på sig innan guppeln åter sluts.

Med hjälp av spöken och magiska varelser, som faktiskt existerar även i vår värld, även om vi inte vet om det, har man lyckats få reda på att prinsen för nio år sedan kidnappades av den barnlösa och barnlängtande Mrs Trottle, som uppfostrat prinsen som sin egen son och döpt honom till Raymond. Räddningspatrullen har fått stränga restriktioner om att inte använda någon magi på prinsen, istället ska han övertygas att frivilligt följa med tillbaka till Ön. Gurkintrud, Dufs och de andra inser svårigheten i sitt uppdrag, men de är övertygade om att prinsen utan svårigheter kommer att vilja följa med dem tillbaka. Det är ju trots allt på Ön som han hör hemma. Men efter första mötet med Raymond är man alls inte lika säkra längre. Raymond är inte bara svårflörtad, han är bortskämd, högljudd och rent utav oförskämd. Kan detta verkligen vara den prins Öns invånare så länge längtat efter att få tillbaka?

Hemligheten på perrong 13 är en välskriven berättelse där magin samsas med det vardagliga, där de svaga och hunade är de sanna hjältarna och där det råder en tydlig uppdelning mellan gott och ont. Ibbotson väver skickligt in små, små ledtrådar i sin berättelse som ger läsaren möjlighet att ana hur det egentligen ligger till med den bortrövade prinsen, utan att för den sakens skull avslöja allt för mycket. Det är en både rolig och spännande bok i bästa Harry Potter-anda (men i rättvisans namn så borde man snarare säga att J.K. Rowling snappat upp en hel del av de Ibbotsonska finurligheterna, med tanke på att Hemligheten på perrong 13 gavs ut pre-Harry Potter). Det svämmar över av humor, spännande och fantasifulla varelser (Dimduningar! Jag kan inte släppa dessa små söta varelser!) och Ibbotson ger sina läsare en riktigt trevlig lässtund. 

Personer du kanske känner

Året är 1996. Internet befinner sig i sin barndom, och mer än hälften av USA:s tonåringar har ännu aldrig surfat på nätet. Först om femton år, 2001, kommer Facebook att få sitt genomslag. Men vad händer när två tonåringar plötsligt får en tjuvtitt på sin framtid genom Facebook? Detta är plotten i Personer du kanske känner av Jay Asher och Carolyn Mackler.

Emma och Josh är bästisar och grannar. Men deras vänskap är för tillfället lagd på is efter att Josh gravt misstolkat Emma. Hur som helst så får Emma en cd-rom av Josh med ett chat-och mail-program till sin nya dator och han hjälper också till att installera programmet. Men istället för att logga in på AOL (America Online) hamnar Emma istället på något som kallas för Facebook. På Facebook ser hon foton på personer hon känner igen och inser efter en stund att det är foton på personer hon faktiskt känner. Hon själv, Josh och andra kompisar är vuxna på fotona och det går att läsa vad dessa personer jobbar med, om de är gifta, har barn och var de gått på college. Till en början tror Emma och Josh att det hela är nåt dåligt skämt, men sen inser de att de erbjudits en sneak peak på sin egen framtid.

Josh tycks leva det perfekta livet medan Emma däremot, ser ut att vara djupt olycklig. Så här får det inte lov att bli! När det går upp för Emma att saker hon gör i nutid påverkar hennes framtid börjar hon lägga upp en strategi för att undvika att bli den olyckliga Emma. Men hon räknar inte med att sådant hon ändrar på för egen del även får konsekvenser för andra än hon själv.

Personer du kanske känner är väldigt rolig. Inte minst om man, som jag själv, var ung på 1990-talet och får återuppleva 90-tals-mode, 90-tals-musik och andra idag förlegade fenomen såsom engångskameror och modem. Asher och Mackler berättar sin historia med fyndiga formuleringar och driver med vår samtid. Det är så kul att läsa Joshs och Emmas förskräckta utropande när de på facebook läser statusuppdateringar de själva skrivit i framtiden, som de tycker är alldeles för privata att dela med sig av.

 "Hur kan nån vilja berätta nåt sånt om sig själv på Internet? Det är ju sjukt!" (s33)

Man får följa Emma och Josh i vartannat kapitel och visst; Personer du kanske känner har ett något förutsägbart slut, men det kan jag absolut ha överseende med eftersom detta är en bok som man lämnar med ett leende på läpparna. Tankeväckande också att våra handlingar här och nu kan få påverkan, liksom konsekvenser, för saker som ännu inte hänt.

Spelet

Bali Rai är en författare som jag gillar mycket. Rasism, kulturkrockar och förortsliv är vanligt förekommande ingredientser i hans böcker, som ganska ofta också har en allvarlig underton. Spelet är dock av den lättsammare karaktären. 

Harj är en vanlig tonårskille. Enligt hans polare saknar han flyt, framför allt med tjejer, och därför blir alla förvånade när han börjar dejta Neeta, en av skolans coolaste tjejer. När sen Kelly, en av stans snyggaste tjejer, frågar efter Harjs telefonnummer, så tänker han att varför inte! Och plötsligt har Harj två tjejer att dribbla med! Kelly går som tur är inte på samma skola som Harj och Neeta, så Harj räknar med att risken för att tjejerna ska få kännedom om varandra är minimal. Han inser i och för sig att han så småningom måste välja en av tjejerna, men just nu känner han sig som en kung och spelet med tjejerna blir till en utmaning.

Det går faktiskt smidigare än förväntat, även om Harj måste töja lite på sanningen titt som tätt. Men bubblan måste ju spricka förr eller senare.

På Alla hjärtans dag väljer Harj att gå på fest med Neeta. Till Kelly säger han att han måste ta hand om sin nydumpade syrra och därför inte kan tillbringa Alla hjärtans dag med henne, vilket bara får Kelly att tycka att Harj är världens mest omtänksamma kille. Men givetvis dyker Kelly upp på festen och det blir minst sagt besvärligt för Harj. Neetas bror, Mitesh, som också är på festen, får nys om saken och hotar Harj med både det ena och det andra. Fram tills nu har Spelet mest varit en rolig och underhållande berättelse, men i och med Miteshs inblandning blir det obehagligt tydligt hur illa ställt det är med Harjs syn på tjejer. Frånsett detta, och ett lite för bra slut i mitt tycke (Harj lär sig förvisso en läxa, men jag hade gärna sett honom lida lite mer), så lyckas som vanligt Bali Rai få ihop en rapp och välkomponerad berättelse.

Fnissarnas hämnd

Fnissarnas hämnd av Roddy Doyle är en mycket liten bok, men denna lilla, lilla bok innehåller en mycket skojfrisk berättelse.

Fnissarna är små, små figurer som är superskickliga på att kamouflera sig. Och även om de mestadels är dolda för människor så kan du lita på att de finns där i din närhet. Allra minst då någon vuxen gör ett barn oförrätt. De är nämligen då Fnissarna utkräver sin skoningslösa hämnd. Och till sin hjälp har de en hund vid namn Rover. Och av denna Rover köper Fnissarna vissa kladdiga produkter som är synnerligen obehagliga att sätta ner foten i. Nog sagt.

Huvudberättelsen handlar om bröderna Macks pappa, som obefogat (nåja) håller på att kliva rakt ner i Fnissarnas hämnd, något som med alla medel måste stoppas innan det är för sent. Men läsaren kastas också hastigt in och ut ur små sidospår om bland annat hunden Rover, en mås, en kexfabrik och om Fnissarna själva, bara för att snabbt som attan åter kastas rakt in i huvudhandlingen: att stoppa Mister Mack från att kliva i det räliga hundbajset. 

En sida av mig tycker att det hela är rätt tramsigt, men en annan sida av mig sitter och fnissar och tycker att boken är riktigt underhållande. För även om bajshumor inte riktigt är min typ av humor, så har Roddy Doyle gjort en fnissig och originell kapitelbok. Fnissarnas hämnd är fyndig och kvick, totalt galen och rasande fartfylld.

Gul snö

Medan vintern börjat smälta bort utanför mig, så läser jag om Jocke, David och Noah, alla i 13-14-årsåldern, som bara väntar på att vintern ska komma och snön ska lägga sig så att de kan börja åka bräda.

Jocke och David har under ett helt år gått ut med hundar, pantat flaskor och klippt gräsmattor och sparat vartenda korvöre för att ha råd med att köpa snowboard. Och till slut kommer den dag då de har tjänat ihop tillräckligt för att kunna gå till sportaffären och köpa sig varsin bräda. Nu börjar nästa långa väntan på att snön ska komma. En milimeter snö uppe på toppen av Koängsbacken blir snabbt till lervälling några meter nedanför toppen. Och det ser inte speciellt coolt ut att tumla nedför backen och samla på sig fyra kilo lera på vägen.

Jocke och David lär känna Noah som går på samma skola. Noah är också snowboardfantast, men till skillnad från Jocke och David så kan redan Noah alla tricks och han känner till allt som är värt att känna till om snowboardsporten.

När snön så äntligen börjar falla visar det sig att Noah inte alls är så vass i backen som han sagt. Däremot är han en hejare på att förfalska liftkort. Jocke och David känner sig mer och mer osäkra på den här Noah, men han har ju världens sötaste kusin, Charlotta, som bor i Österrike och som är en grym snowboardåkare. Och om Charlotta ska komma hit så är det bäst att hålla sig väl med Noah.

Johan Unenges Gul snö är en lättsam historia där humorn, snowboard, vänskap och relationerna mellan killarna samt den nya upptäckten av tjejer står i centrum. Det är underhållande, men berättelsen går aldrig riktigt på djupet med vare sig handling eller karaktärer, trots att man anar hemligheter med Noah och vissa konflikter mellan killarna. Det finns ytterligare två böcker i serien Snöbröder; Bruna spår och Gröna kråkor, och det är ju möjligt att porträtten fördjupas i dessa böckerna, även om jag tvivlar på det. Dessa böcker verkar mest skrivna för att vara lättillgänglig läsning för (framför allt) killar som inte gärna läser, vilket i och för sig absolut fyller sin funktion.

Något som gjorde mig lite förvirrad var att Unenge blandar berättarperspektiv. I den löpande berättelsen skriver Unenge i tredje person och är den allvetande berättarrösten, men illustrationerna, som tar rätt så stor plats i boken, är alla i jag-form utifrån Davids perspektiv. Finns säkert en bakomliggande tanke med detta, men jag tyckte det kändes lite inkonsekvent.

Piggor och suggor

Lena Landströms Piggor och suggor är första boken av hittills tre om piggorna och suggorna. De energiska piggorna är nyckelpigeliknande insekter som bor sida vid sida med suggorna, nån slags gråsuggor, som allra helst sover länge om morgnarna, tar det lugnt och ogillar att hetsa upp sig över saker och ting.

Mest saker händer det kring det lilla energiknippet Piggan som hela tiden är igång och fixar och ordnar och hjälper till och har reda på saker, på ett ibland lite väl präktigt vis. Piggan får besök av en bror som ska ut på långsegling ända till Yttersta Stenen, tar emot sin syster och hennes väldigt många piggbarn och hon håller gladlöss i en lusbur till suggbarnens stora glädje.

Suggorna, som är Piggans grannar består av suggmamman och suggpappan, de tre suggbarnen och en suggegubbe. När Piggan råkar bryta benet är den årliga festen, som Piggan alltid ordnar, hotad och för en gångs skull kan Suggorna visa att även de kan åstadkomma saker och ting. För goda grannar som de är tar de över planerandet av och fixandet och ståhejet med att ordna Piggans stora fest.

Piggor och suggor är en gullig berättelse i vilken man blir inbjuden till en värld i ett småkryps perspektiv. Landström leker en del med språket och hittar på nya ord som passar in i småkrypens miljö. Jag trodde verkligen att jag skulle gilla Piggor och suggor, men, och jag är ledsen att skriva det, jag tyckte att detta var en rätt menlös bok. Kanske att jag bara var på fel humör när jag läste den, men hur som helst så blev Piggor och Suggor för min del en besvikelse.

Semlan och Gordon, part 5

I Moni Nilssons femte bok om Semlan och Gordon fortsätter Semlan att skriva sina listor och reflektera kring sin familj och sin omvärld. Och hon fortsätter givetvis att vara en cool och självständig tjej, som inte tar någon skit och inte bryr sig om vad andra tycker. Eller jo, det gör hon ju; bryr sig om vad andra tycker, men Semlan fortsätter ändå att vara den hon är och göra sånt som hon gillar. Respekt!

I Två steg fram och ett tillbaka tar Semlan klivet in i tonårsvärlden på allvar och får sina första erfarenheter av röjarfester, fylla och vilt flörtande. Hormonerna svallar över och svåra tankar börjar uppta hennes sinne. Det är ju till exempel helt galet att det finns 7 miljarder människor på vår jord! Och så ska Semlans mamma dessutom skaffa tvillingar med JJ! Och vad är meningen med livet egentligen? Att plötsligt inse att man kanske inte är den viktigaste människan på jorden, att man kanske till och med är helt obetydlig och pytteliten i det stora hela, det är inte kul.

Det märks verkligen att Semlan blivit äldre, hon ifrågasätter om hon och Gordon verkligen kan fortsätta vara bästisar när de inte längre har samma intressen. Semlan är varken intresserad av parallella världar, politik eller att supa. Och vad är en vän egentligen? Räknas Facebookvänner? Titeln Två steg fram och ett tillbaka anspelar också på det här med att växa upp, och Semlan gör helt rätt i att skynda långsamt med att kliva in i vuxenvärlden. Det är väl helt ok att få vara lite barnslig ibland när man bara är tretton år.

Jag beundrar Moni Nilsson som lyckas fånga Semlans vardande tonårsångest så på pricken! Jag beundrar henne i och för sig för att hon från första början skapat en så härlig och underbar karaktär som Semlan. Bättre humörhöjare än en Semlan och Gordon-bok finns inte!

I begynnelsen var Bob

Hade jag inte vetat att det är Meg Rosoff som skrivit I begynnelsen var Bob så hade jag inte för mitt liv kunnat gissa mig till att det är hon som ligger bakom denna helgalna historia. I begynnelsen var Bob skiljer sig totalt från Rosoffs tidigare böcker, men jag tycker det känns fräscht och framför allt kul att Rosoff vågar variera sig och prova något nytt.

Bob är en slarvig, lat och vårdslös tonårskille. Han är full av sig själv, tänker föga på någon annan än sig själv och är på det hela taget en ganska så osympatisk kille. Och dessutom är han Gud himself. Och denna lata Bob slarvade sig igenom skapelsen på sex dagar så att han skulle kunna vila den sjunde. Och eftersom hela skapelsen var så energikrävande så har Bob inte gjort så värst mycket mer för livet på jorden sen dess.

Till sin hjälp har Bob en assistent, Mr B, som i själva verket är den som utför allt Guds hårda arbete med att svara på böner, försöka göra något åt världssvälten, diverse krig och allt annat lidande samt städa upp efter den oreda som Bob av ren vårdslöshet brukar lämna efter sig. Han har med andra ord fullt upp och att nu Bob har gått och blivit kär förenklar inte hans arbete precis. För när Bob blir kär är det inte bara Bobs känslor som svallar över, en bieffekt av Bobs hormonöverskott är nämligen att jordens klimat sätts ur spel. Det råder skyfall med svåra översvämningar, missväxt och människoflykt som följd. Och allt detta bara för att Bob blivit upp över öronen förälskad i den ljuvliga varelsen Lucy.

Lägg där till en spelgalen gudamoder, världens sista Eck som snart kommer att bli uppäten, kapybaror på rymmen från zoo, och en avskedsansökan från Mr B. I begynnelsen var Bob är en totalt skruvad historia, full av tokerier och humor och har jämförts med Liftarens guide till galaxen. Det jag saknade lite med den här boken var de djupa tankar som Rosoff brukar lämna sin läsare med. Men jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag läst Bob ganska så okoncentrerat och jag kan därmed ha missat en del av satiren.

Habib

Äntligen har jag stiftat bekantskap med Habib! Habib - meningen med livet är den första av hittills åtta böcker som Douglas Foley skrivit. Böckerna har gjort stor succé och jag kan förstå varför.

Habib är elva år och bor i Alby utanför Stockholm. Av fröken i skolan har han blivit tvingad att skriva dagbok. Habib har i flera månader struntat i uppgiften, men när fröken kallar in till extra utvecklingssamtal med föräldrarna lovar Habib att han ska skriva dagbok varje dag resten av vårterminen. Och faktiskt så upptäcker han att det är riktigt kul att skriva dagbok! Mellan april och maj månad får man som läsare följa med i Habibs vardag med skola, fotbollsträning, häng med polarna och korkad storebror. Men givetvis handlar dagboken också om Paris som bor i samma hus som Habib och som är den sötaste guzzen ever! Habib måste bara få henne att fatta att han tycker det och han har gett sig själv i uppdrag att fråga chans på Paris. Hans andra uppdrag är att ta reda på meningen med livet. Frågan är vilket av uppdragen som är det svåraste.

Habib - meningen med livet är rolig feelgood-läsning. Habib-böckerna utspelar sig i den brokiga förorten bland "nysvenskar" och Foley har bland annat skrivit Habib-böckerna för att erbjuda igenkänning hos eleverna ute i förortsskolorna. Men det stora fokuset i boken är på vardagslivet och här bjuds det på mycket igenkänning oavsett vilket ursprung man har som läsare. Habib bjuder på både stort och smått i en elvaårings vardag. Och många skratt!

Punkpapporna

Liz Wennbergs Punkpapporna från 2010 utger sig för att vara en humoristisk kapitelbok för lågstadiet. Dessvärre kan jag själv inte skriva under på det utan tycker snarare att försöken till att vara rolig ligger berättelsen i fatet.

Det ska komma en ny tjej till Sivs, Veras och Martins klass. Cornelia heter tjejen får de veta, och de tre kompisarna börjar spåna kring vem hon kan vara. När Cornelia till slut dyker upp i klassen har hon med sig sina två pappor. Men intrigen ligger inte i att Cornelia har två pappor utan att de är punkare. Ingen i klassen vet riktigt vad en punkare är, men Cornelias pappa ser ut att kunna vara farliga och alla i klassen blir så klart jättenyfikna på Cornelia och hennes pappor.

Punkpapporna tycks vilja få med så många saker som möjligt i sin berättelse och handlingen spretar även om det centrala är den nyinflyttade tjejens farliga (?) punkarpappor. Man får inte lära känna någon av karaktärerna på djupet, allt är bara väldigt ytligt och enkelt. Vombat förlag, som givit ut Punkpapporna, ger ut barn- och ungdomsböcker som vill synliggöra allas lika värde, mångfald och så kallade normbrytande företeelser. Och man kan ju gissa att tanken med Punkpapporna är att den ska belysa att det faktiskt inte är något konstigt att ha två pappor. Men i mitt tycke känns det alldeles för lättvindigt. Och att det istället skulle innebära ett problem att papporna är punkare blir bara konstigt.

Jag är Love

Välkommen tillbaka till Monsterskolan! Eller Skogsbingelskolan som den egentligen heter. Jag är Love är en fristående fortsättning på Mårten Melins Förvandlad där läsaren åter får stifta bekantskap med Monsterskolans lite annorlunda regler, och inte minst dess allt annat än vanliga elever och lärare.

Love är speciell på det viset att han är omåttligt populär vart han än kommer. Det har alltid varit så, och särskilt populär är han hos tjejerna. Loves mamma har vant sig vid att byta telefonnummer med jämna mellanrum för att slippa bli nedringd av Loves förälskade skolkamrater. Och Love själv är van vid att alltid ha beundrare smygande kring sig alla tider på dygnet. Men nu har problemet, för ett problem är det, eskalerat. Love måste låsa in sig på skolans toalett för att slippa undan sina klängiga klasskamrater och när till och med lärarna blir förälskade i Love inser hans föräldrar att han inte längre kan gå kvar i en vanlig skola.

På den nya skolan ska Love äntligen få lära sig att hantera och kontrollera sin förmåga som han fått efter sin pappa, som faktiskt inte är någon annan än Amor himself. Och väl installerad på den nya skolan börjar han tycka att han själv inte är så speciell längre med tanke på vad en del av hans nya klasskamrater kan göra.

Även om jag nog tycker att Förvandlad var snäppet bättre så gillar jag Jag är Love starkt. Melin har som alltid ett friskt driv i sin berättelse och får till en spännande och fantasifull handling. Jag är Love är skriven med humor och glimten i ögat och jag gillar också hur Melin droppar referenser till sina tidigare verk här och där. Och det tycks faktiskt som att en tredje bok om Monsterskolan är på gång! Mer om detta kan man läsa på Mårten Melins blogg.

Nunnorna och hönsen

I Nunnorna och hönsen berättar Gudrun Wessnert om det inte alltid helt fromma klosterlivet i Venedig under 1500-talet. Många unga kvinnor blev placerade i kloster helt enkelt för att deras familjer inte hade råd att försörja dem eller bekosta deras hemgift.

På San Zaccaria, Venedigs äldsta kloster har nunnorna ordnat det för sig så att deras ofrivilliga och ofta livslånga fängelsevistelse ska bli angenämare och lättare att stå ut med. Vissa klär sig modeenligt med klackade skor och tunna, skira klänningar, andra gör delikata bakverk så att medsystrarna kan smörja kråset och en del har kommit på metoder för att slippa gudstjänsterna genom att använda sig av nunneatrapper. Och mer eller mindre alla deltar i de onämnbara tävlingar som anordnas innanför klostrets murar. Hönskapplöpningarna med tillhörande vadslagning är de allra populäraste och lockar även publik utifrån. Nunnorna är förvisso väldigt diskreta, och de är ytterst medvetna om att de förmodligen gör sig skyldiga till varenda en av dödssynderna, förutom möjligtvis likgiltighet, men vid en oanmäld inspektion från patriarken uppdagas flera missförhållanden vid klostret och nunnorna får 72 timmar på sig att vidta nödvändiga åtgärder. Den största och mest omfattande åtgärden gäller hönsen. Hönsen som är fler till antalet än vad som anses nödvändigt ska omedelbart slaktas och nunnorna ska själva äta upp hönsen som straff. De förtvivlade nunnorna, som inte bara uppskattar sina hönskapplöpningar, utan också är väldigt fästa vid sina höns, bestämmer sig för att genomföra en räddningsaktion.

Humorn i Nunnorna och hönsen känns igen från Wessnerts andra böcker. Det är förväxlingar och lyteskomik och berättelserna gränsar ibland nära på till skrönan tycker jag. Jag är tveksam till huruvida själva berättelsen tilltalar den ämnade målgruppen och jag tyckte själv inledningsvis att det var många personer (med inte helt enkla namn) att hålla reda på, och det må finnas en personförteckning i boken att vända sig till, men för en tioåring tror jag att det kan bli mycket att hålla reda på. Kanske passar boken bättre att läsa högt i klassrummet?

Sketna Gertrud

För tillfället frossar jag i Gudrun Wessnert! Med Sketna Gertrud och kung Magnus kalas vann Wessnert Bonnier Carlsens manustävling 2002 och debuterade därmed också som barnboksförfattare.

Sketna Gertrud och kung Magnus kalas utspelar sig i Stockholm 1336. Magnus och hans hustru Blanka ska krönas av biskopen och det ska ställas till med ett efterföljande hejdundrande kalas. Det kommer gäster från när och fjärran men bara dagarna innan själva kröningsfesten går slottets kock och dör efter att ha blivit biten av en råtta. Det blir köksmästarens uppgift att snabbt hitta en ny och minst lika skicklig kock som kan göra aladåber, pastejer och syltor till kungens kalas. Köksmästaren frågar sig om på stan och kommer sålunda i kontakt med Stockholms främsta syltekona - Sketna Gertrud. Tre dagar får hon på sig att laga 36 aladåber. Men det här med tidsplanering och organisation är inte riktigt Gertruds melodi, hon har ju trots allt fem bångstyriga barn och en katt att ta hand om, och det ena missödet efter det andra riskerar att sätta käppar i hjulet för, inte bara kungens kalas, utan även för köksmästarens rykte och välbefinnande.

Historien är dråplig, händelserik och skriven med ett enkelt språk som gör boken till en riktig bladvändare. Wessnerts berättarglädje lyser verkligen igenom och hon tar med sig sin läsare till en detaljrik och medeltida miljö som känns äkta.