tisdag 28 juni 2011

Äta... vad?

Att läsa Äta djur av Jonathan Safran Foer är inte direkt någon nöjesläsning. Jag var såklart införstådd med detta faktum men jag insåg inte hur berörd jag faktiskt skulle bli.

I samband med att Jonathan Safran Foer, tidigare inkonsekvent vegetarian, skulle bli pappa började han fundera kring vad det är för något vi stoppar i oss. Han ville veta vad för mat han skulle ge sin son och beslöt sig sålunda för att gå till botten med hur animaliska produkter framställs. Genom att ta reda på fakta, besöka slakterier och djuruppfödare, intervjua djurrättsaktivister, slaktare, lantbrukare och filosofer grundar han sina åsikter och sitt beslut att bli renodlad vegetarian. Safran Foer för resonemang kring det moraliska, etiska och sociala med att äta kött och diskuterar även köttindustrins miljömässiga och ekonomiska konsekvenser.

Även om det inte är munter läsning så känns Äta djur som angelägen läsning. Förvisso är det amerikanska förhållande som beskrivs och redogörs för, och dessa är ohyggligt mycket värre än de svenska, men jag tycker inte att man för den sakens skull ska fjärma sig från dess innehåll. För mig, som redan är "semi-vegetarian" (äter fisk) och som inte tyckt jag bör ha dåligt samvete eller fundera mer kring vad jag stoppar i mig, blev det ändå en tankeställare. Jag tycker alla borde läsa boken.

Här kan man läsa mer om Äta djur.

måndag 27 juni 2011

Aya

I Aya från Yopougon får man lära känna ett annat Afrika än det som så ofta skildras i nyheterna. Varken hungersnöd eller krig avhandlas utan istället är det här en sorglös (nåja) afrikansk uppväxtskildring som återberättas av författaren Marguerite Abouet. Författaren själv är uppvuxen på Elfenbenskusten i Yopougon,
"... en stadsdel i Abidjan för folk som har det ganska bra men inte räknas till de fina" (s.3)

Aya är 19 år och drömmer om att plugga vidare till läkare, något som ogillas av hennes far som hellre tycker att hon bör gifta sig med en inflytelserik man. Till skillnad från Aya gillar båda hennes väninnor Adjoua och Bintou att gå ut på makís (ett slags uteställe), dricka öl och dansa och träffa snygga killar. Det ses inte med blida ögon av föräldrarna att flickorna går ut och roar sig hela nätterna, men båda hittar på sätt att smita ut.

Vi får ta del av några vanliga tonårstjejers vardagsliv i Abidjan i den tecknade seriens format och det känns skönt att få läsa om ett Afrika utan krig och oroligheter. Det här är första översatta delen av serien. I Frankrike har 6 delar givits ut och jag hoppas att fler delar blir översatta till svenska. Det blir nämligen rätt korthugget att bara läsa första delen som jag tycker är något hoppig. Karaktärerna och framförallt berättelserna hade kunnat utvecklas mycket mer. Men själva serietecknandet erbjuder, snygga och uttrycksfulla bilder till trots, ett begränsat format och det är möjligt att man får en bättre och samlad bild av Aya och hennes vänner om man läser flera delar.

lördag 25 juni 2011

Berättarglädje!

Efter att ha läst ut Äta djur av Jonathan Safran Foer behövde jag något lättsamt att pigga upp mig med. Som tur var hade jag Janne Lundströms Morbror Kwesis vålnad bland böckerna i min att-läsa-bokhög.

Morbror Kwesis vålnad utspelar sig på Afrikas guldkust under 1700-1800-talet, tiden då även Sverige hade kolonier i Afrika. När morbror Kwesi varit död i 40 dagar hemsöker hans vålnad hembyn och skrämmer upp gammal som ung. Kwesi är upprörd över att familjen ännu inte begravt hans kropp. Utan begravning kan han inte träda in i andarnas rike. Men detta är lättare sagt än gjort då morbror Kwesis kropp befinner sig hos "vitmännen", vilka han satt sig i skuld till. Tills skulden är avbetald genom arbete har han pantsatt sig själv, ett bruk som tydligen inte var helt ovanligt. Men istället för att betala av på sin skuld har morbror Kwesi löst ut brännvin och skulden har ingalunda minskat.

Den store, starke, men ack så dumme morbror Kofi skickas iväg till vitmännen för att lösa ut morbror Kwesis kropp. Med sig har han den förslagne Kloka flickan till sin hjälp. Och med följer även de elva små kusinerna som olovligen smiter hemifrån. Tillsammans får de uppleva ett hisnande äventyr fyllda med framgångar och motgångar, möten med kungar, avlägsna släktingar och förfärliga vitingar.

Det här är en varm och rolig berättelse som har drag åt skrönan. Samtidigt ger boken en historisk och kulturell inblick av Afrika under kolonialiseringens tid och är en påminnelse om hur illa Afrikas befolkning behandlades. Janne Lundström förmedlar verkligen berättarglädje med Morbror Kwesis vålnad och helt riktigt belönades han med Nils Holgersson-plaketten 2001 för den här boken.

onsdag 22 juni 2011

Att längta efter!

Har bläddrat lite i Svensk bokhandels katalog över höstens böcker. Mest nyfiken blev jag på Jenny Downhams Älskar - hatar som kommer ut i augusti. Jag älskade Innan jag dör och grät floder när jag läste den. 

Några andra böcker bland många att längta efter är dessa:


söndag 19 juni 2011

Den osynliga flickan

11-åriga Parvana bor med sin familj i Kabul. Kriget är sedan många år vardag i Afghanistan och för varje gång Kabul och Parvanas hem utsätts för bombningar förlorar familjen allt mer och fattigdomen tar ett fastare tag om dem. Från att ha varit en välställd familj bor nu Parvana med mamma, pappa och tre syskon i en enrummare i ett halvt sönderbombat flerfamiljshus utan vare sig el eller vatten. Talibanerna har förbjudit kvinnor att arbeta eller att ens vistas utomhus utan manlig ledsagare så familjen får nu förlita sig på faderns inkomster som brevskrivare och brevläsare. Men så blir Parvanas pappa fängslad av talibanerna. Det enda sättet för familjen att fortsätta få in inkomster är att klä ut Parvana till pojke och låta henne ta över faderns arbete. Det är ett farligt spel Parvana får spela, men familjens överlevnad hänger på det.

Den osynliga flickan av Deborah Ellis är en engagerande skildring av livet i Kabul sett ur ögonen på en 11-åring. Beskrivningarna känns realistiska men jag reagerar på att en del beskrivningar är väldigt raka och brutala, vilket kan verka otäckt att läsa om man är alltför ung. Jag tror att många tjejer i 11-12 års åldern hade gripits av berättelsen, men tyvärr tror jag att det tråkiga omslaget avskräcker de flesta. Och det är synd på en bra bok som denna.

Blod

Blod är den första romanen jag läst av Åsa Anderberg Strollos, men boken är hennes andra roman efter den augustprisnominerade Bryta om. Av omdömen och recensioner som jag läst tycker de flesta att Blod inte lever upp till samma nivå som Bryta om. Men jag gillade Blod, av flera anledningar, och jag känner mig nästan tvungen att läsa Bryta om nu.

Blod handlar om 14-åriga Ida som av en slump kommer över ett brev adresserat till sin mamma. Brevet är skrivet av en gammal pojkvän till mamman som funderar över om möjligtvis han kan vara Idas biologiska far. Marken under Idas fötter rycks undan och plötsligt vet hon inte längre vem hon är. Efter diskussioner med bästa vännerna konfronterar hon sin mamma som i Idas ögon inte tycks vilja diskutera saken. Tonårsfantasin skenar hos Ida och tillsammans med sina kompisar går hon händelserna i förväg, olika scenarion målas upp och förvärrar bara Idas identitetskris. Men handlar faderskap och familjerelationer bara om biologi? Kan Idas familj fortsätta vara en familj eller kommer allt att bli annorlunda med den nya vetskapen?

Jag tycker att Blod ger en träffsäker skildring av den kris som Ida upplever. All hennes trygghet rycks undan, hon har ju alltid varit pappas flicka. Kommer detta att tas ifrån henne nu? Vet hennes pappa ens om att han kanske inte är Idas biologiske far? Vem mer har hennes mamma ljugit för? Det är alldeles för många frågor utan svar som snurrar och åstadkommer känslomässiga utbrott hos Ida. Och samtidigt som Idas påtagliga livskris pågår fortsätter livet runt omkring och vardagen med skola, vänner och killar. Det ger en målande bild av hur splittrande en tonårings tankar, fokus och känslor kan vara.
 
En annan anledning till att jag gillade Blod redan efter de första miljöbeskrivningarna är rent personligt. Det är ju mina hemtrakter som utgör miljön i boken! Där är fågeltornet, ängarna, havet, villaområdena. Jag var tvungen att ta reda på var författaren är uppvuxen, och mycket riktigt är vi båda uppvuxna i Bjärred. Även om miljön inte är en exakt beskrivning så är jag helt säker på att inspirationen till miljön är hämtad härifrån och igenkänningsfaktorn bidrar helt klart till mitt gillande av Blod.

torsdag 16 juni 2011

Det brinner i mitt huvud

Camilla Lagerqvists Det brinner i mitt huvud handlar om 15-åriga Daniel. I skolan har han svårt att koncentrera sig, han blir lätt provocerad och hamnar ofta i bråk. Han menar inte att vara en sådan bråkstake, det bara blir så och han tycker själv att det är jobbigt att han inte kan styra sina impulser. Det är jobbigt att alltid vara den som skickas till rektorn eller att behöva vara den som går i den lilla undervisningsgruppen - "dampgruppen". Men jobbigast av allt är att Daniel hela tiden känner att han gör sin mamma besviken och ledsen. Daniel ska nu äntligen utredas för ADHD men han oroar sig för resultatet, han vill inte bli klassad som ett dampbarn.

Men så träffar han Emma med det röda håret. Emma vars lillebror har Aspergers och som inte verkar tycka att Daniel är störd eller konstig. Daniel kommer också i kontakt med den hemlighetsfulla Catrine vars mormor varit en berömd cirkusartist. Emma och Catrine stöttar Daniel och får honom att både börja tro på sig själv och förlika sig med sin diagnos.

Boken är bra på så sätt att den tar upp ett funktionshinder som inte förekommer lika mycket i skönlitteraturen som det gör i verkligheten. Och jag kan tänka mig att boken kan fungera som stöd och erbjuda igenkänning för de med ADHD eller närgränsande diagnoser. Men för egen del så känns detta inte som en bok som kommer att leva kvar så länge i mitt minne. Det är absolut ingen dålig bok, men mitt personliga omdöme blir endast ett ok.

måndag 13 juni 2011

Den röda grevinnan

Ingen skönlitterär bok till bokcirkeln den här gången. Istället blev det en biografi, Yvonne Hirdmans Augustprisvinnande (2011 års fackbok) porträtt över modern Charlottes liv; Den röda grevinnan. Yvonne Hirdman bestämmer sig, många år efter moderns bortgång, för att lära känna sin mamma ordentligt och därmed även lära känna sin egen historia. Med hjälp av dagböcker, brev och fotografier, officiella dokument, böcker om och av personer i sin mammas bekantskapskretsar pusslas mammans livshistoria ihop, bit för bit. Där det saknas dokumentation, där det är glapp i tidslinjen över mammans liv, använder Hirdman fantasin och dramatiserar händelser så som hon kan tänka sig att de utspelade sig.

Hirdman börjar redan med mormodern och släkthistorierna tar plats runtom i Europa på flera platser. Jag förvånas lite över hur mycket man faktiskt reste och flyttade runt, även om familjen var välbeställd så måste det ha tillhört ovanligheterna att redan under tidigt 1900-tal varit så beresta. Charlottes egna, något kringflackande liv börjar tidigt när hon i tonåren skickas iväg till Tyskland. Här förälskar hon sig i den unge och fattige greven Alexander Stenbock-Fermor. Det blir giftermål och den röde greven har troligtvis stort inflytande på Charlottes vardande vänsterpolitiska intresse. Äktenskapet varar dock inte och paret tar ut skilsmässa efter bara några år.

Den nyskilda grevinnan Fermor-Stenbocks tycks leva glada dagar under 1930-talet. Hon är utåtriktad, gör sig vänner än här, än där och hon tycks vara omsvärmad mest hela tiden. Och samtidigt som hon lever glada dagar så formas det moderna Europa. Politiska händelser och konflikter redogörs för i boken och förklarar mycket av tidsandan som skildras. År av nödtorft och oro varvas med framtidstro och lugn och trots att jag i stora drag känner till Europas historia och vet vad som kommer att ske, så är det ändå spännande att läsa om hur varje liten händelse får direkt inverkan på enskilda personers livsöden.

Men allt är inte lika spännande att läsa om. Jag tröttnar lite på alla nya namn som dyker upp hela tiden och trots en diger namnförteckning i slutet av boken villar jag bort mig. Men jag tänker mig att de utförliga historieredogörelserna ändå behöver ta sin plats i boken för att man som läsare ska förstå hur minsta lilla skeende direkt eller indirekt påverkar de val och tillfälligheter som formar Charlottes liv.

Charlotte Fermor-Stenbock tycks ha levt ett mycket händelserikt liv. Hela hennes unga liv tycks ha varit ett stort äventyr och denna kvinnas händelserika liv hade kunnat stå som förlaga till en fiktiv berättelse. Bara episoden med Charlotte och hennes älskade Heini hade i sig kunnat utgöra en egen roman. Men det faktum att det inte är påhitt gör läsningen så mycket mer fängslande.

måndag 6 juni 2011

Så har jag det nu

Jag tycker mycket om Meg Rosoffs sätt att skriva. Hon har ett underfundigt och lite humoristiskt språk men kan trots det få in ett stort allvar i sina böcker. I Så har jag det nu skickas Daisy från New York till England för att tillbringa sommaren hos sina kusiner på en gård. Miljön i England står i skarp kontrast till det cityliv Daisy är van vid men hon trivs. Mycket tack vare sina fantastiska kusiner som får henne att känna sig som hemma, som en i gänget. Och speciellt tycke fattar hon för Edmond som på något underligt vis tycks kunna läsa hennes tankar. Trots oroligheter i världen får kusinerna en helt fantastisk sommar. Bombningarna i London och de politiska konflikterna känns avlägsna, men sakta hinner verkligheten ikapp deras lantliga idyll.

Det är en fiktivt konflikt som skildras i Så har jag det nu, och skildringarna känns, kanske inte sannolika, men väldigt äkta. Framför allt känns kusinernas uppfattningar och upplevelser trovärdiga. Till en början är kriget bara ett avlägset hot, något som inte helt och hållet rör dem, men sakta kryper konflikten närmare och kusinerna blir tvungna att förhålla sig till en ny verklighet.

Så har jag det nu är Meg Rosoffs debutroman vilken hon tilldelats flera priser för. Tidigare i vår läste jag hennes senaste bok Den jag var som jag också gillade mycket. Meg Rosoff har intagit en plats som favoritförfattare hos mig och en omläsning av Justin Case lär nog bli aktuell i sommar.

söndag 5 juni 2011

Glöm mig inte

Jag gillar bokomslaget till Anne Cassidys Glöm mig inte. Titeln tillsammans med omslaget passar så väldigt bra tillsammans. Den bortglömda, övergivna barnvagnen antyder ett förflutet som lite fallit i glömska men som ändå vill gör sig påmind och försöker pocka på uppmärksamhet. Bokens innehåll gillar jag också.

Någon kidnappar grannflickan Jade en regnig natt. Den 18 månader gamla flickan lyfts ur spjälsängen och försvinner spårlöst. Nästa dag knackar polisen på i grannskapet för att ta vittnesmål. Stella reagerar när hon hör sin mamma ljuga om när hon kom hem den natten Jade försvann. Plötsligt är Stellas mamma huvudmisstänkt i kidnappningsfallet och dessutom får Stella veta att hennes mamma varit inblandad i ett liknande fall många år tidigare.

Berättelsen skiftar mellan nutid och dåtid, man får ömsom följa hur Stella och hennes mamma hanterar situationen de kastats in i och ömsom får man ta del av mammans förflutna. Glöm mig inte handlar om hemligheter, om att berätta eller inte berätta. Är det alltid bäst att lägga alla korten på bordet eller går det att rättfärdiga ett undanhållande av sanningen?

Går det ens att ge ett enkelt svar på den frågan?

lördag 4 juni 2011

Fångad, men inte helt fast

Nästa vecka är det bokcirkel med Svedalabibblosarna och till den gången ska vi ha läst Fångad av Lucy Christopher. Jag var jättesugen på den boken. Handlingen lockar och låter riktigt lovande. Dessvärre levde boken inte helt upp till förväntningarna och jag nöjer mig med att ge ett gott, men något ljummet omdöme.

Gemma och hennes föräldrar befinner sig på Bangkoks flygplats när de råkar i gräl med varandra. Gemma går ifrån sina föräldrar för att få lite lugn och ro innan flygresan. När hon beställer en kaffe erbjuder sig en främmande man att betala och han gör henne sällskap. Mannen presenterar sig som Ty, han har snälla blå ögon och verkar väldigt trevlig. De småpratar och dricker sitt kaffe. Sedan börjar världen snurra för Gemma, omgivningen blir suddig och hon låter sig föras iväg av den främmande mannen.

När Gemma vaknar upp befinner hon sig i ett litet skevt trähus mitt ute i öknen. Det finns inget annat än olidlig hetta och sand så långt ögat kan se. Det visar sig att den trevlige främlingen i flera år haft Gemma under uppsikt och kidnappningen är minutiöst planerad. I åratal har han planerat för deras liv tillsammans och han förväntar sig att Gemma ska komma att älska sitt nya liv. Och att hon ska komma att älska honom, så som han älskar henne. Det finns ingenstans för Gemma att fly, hon försöker, men mannen berättar för henne att det är lönlöst att försöka. Utan honom kommer hon inte att överleva.

Det här är en thrilleraktig berättelse som har alla förutsättningar för att hålla spänningen uppe boken igenom. Men. Lite förutsägbart är det. Det är uppenbart att Gemmas motstånd gentemot mannen så småningom kommer att brytas ned. Speciellt som denne man är snygg, ung och vältränad och uppenbarligen en man som Gemma vid första mötet på flygplatsen känner sig attraherad av. Fast jag får väl erkänna att en yngre version av mig fullkomligen hade älskat den här boken och framför allt den kittlande spänningen mellan Gemma och hennes snygge kidnappare. Och helt förutsägbart är slutet trots allt inte.