onsdag 26 februari 2014

Siri

finns på adlibris eller bokus 
Lena Einhorn romandebuterade 2011 med Siri. För även om det ska påpekas att Einhorn varit noga med att hålla sig så nära sanningen som möjligt och baserat stora delar av boken på autentiska brev, så är detta ingen biografi utan ska helt och hållet ses som en roman.

Siri är så klart Siri von Essen och Einhorns roman berättar om Siris liv före, efter och under tiden tillsammans med August Strindberg. Ungefär ett år efter att Siri för första gången har träffat August lämnar hon sin make och dotter för att istället uppfylla sina aktrisdrömmar och leva i ett jämställt förhållande med konstnärssjälen Strindberg. Det är givetvis en skandal i slutet av 1800-talet att någon ur ett högreståndsäktenskap skiljer sig - och att Siri till råga på allt gör detta för att leva ut en barndomsdröm om att stå på scenen måste ha krävt mycket mod.

Men August ska hjälpa henne bana väg till tiljorna, vilket han också gör - men bara så länge det inte går ut över hans egna karriär och hon får mer uppmärksamhet än han. Men så blir Siri havandes - trots August löften om att vara försiktig. Och när tredje barnet är på väg samtidigt som Siris kontrakt med Dramaten håller på att löpa ut så sparkas Siri för gott från den svenska scenen. Hennes karriär är över. Ett nytt liv som stöttande hustru och moder tar istället vid.

Och nu börjar också kärleken mellan August och Siri närma sig sitt bäst före datum. August oberäkneliga lynne, där han ömsom gråter ut med huvudet i Siris knä och ömsom får våldsamma utbrott orsakade av blind svartsjuka, blir till slut för mycket även för den förstående Siri. Men tiden efter skilsmässan blir nästan än svårare än tiden tillsammans med August. Han baktalar henne, anklagar henne för äktenskapsbrott och för att inte kunna ta hand om sina barn. Och underlåter dessutom att betala underhåll till barnen.

Tidsmässigt utspelar sig romanen under två olika tidsplan. Dels skildrar Einhorn de lyckliga åren med August och dels tiden efter separationen med densamme. Einhorn följer ingen rak kronologi och hoppen i tid och rum är många, utan att det för den sakens skull blir rörigt. Snarare framstår kontrasterna mellan de två tidsplanen desto tydligare.

Så mycket denna kvinna måste ha fått stå ut med! Hur orkade hon? Hur orkade någon kvinna leva med denne man, August Strindberg - denne vår främste författare?! Även om detta nu inte är en bok om Strindberg, så blir det ju liksom det indirekt ändå. Och bilden av honom som vansinnig och kvinnohatande befästs än mer efter att ha läst Siri. Jag kan däremot inte skryta med att ha läst något av Strindberg själv, mer än vad jag varit tvungen att göra i skolan, vilket på sin höjd sträcker sig till diverse utdrag, och jag har heller aldrig riktigt känt mig sugen på att läsa något av hans verk. Men det har jag definitivt blivit nu! Inte minst är jag sjukt nyfiken på att läsa En dåres försvarstal som är Strindbergs uppgörelse med Siri von Essen.

onsdag 19 februari 2014

Flickan på tavlan

se mer på adlibris eller bokus
Flickan på tavlan är Rebecka Åhlunds debutbok och precis som omslaget ger sken av så är detta en klassiskt spökhistoria som ger exakt vad den lovar.

Tolvåriga Ellas föräldrar har hur länge som helst haft romantiska drömmar om ett hus på landet och en dag hittar de det perfekta lilla torpet! Föräldrarna blir helt förälskade i torpet och bestämmer sig för att slå till. Ella kan inte riktigt förstå vad de ser i det lätt förfallna torpet och hon undrar vad det var för några som bodde där innan. Muggar och kläder ligger framme, precis som att den förra ägaren lämnat torpet i all hast.

När kontraktet ska skrivas under dyker den förra ägaren upp, med sig har hon sin mamma som är uppvuxen i torpet. Hon plirar glatt mot Ella och antyder att det spökar på torpet, men att Ella inte ska vara rädd. Och nog spökar det alltid. Ella börjar drömma konstiga drömmar, det blir strömavbrott och nyuppsatta hyllor faller ner från väggarna. I torpet finns ett fotografi av en flicka i Ellas ålder och hennes blick tycks följa en vart man än går. Är det därför som Ella hela tiden känner sig iakttagen?

Parallellt med spökerierna i torpet pågår en annan historia i Ellas vardag, en historia som jag faktiskt tycker är mycket mer intressant än själva spökhistorian. Det har kommit en ny kille till skolan, Dylan. Han är nåt år äldre än Ella, och går på högstadiet, men av nån anledning så tyr han sig till Ella. Ella känner sig smickrad som får uppmärksamhet från den nye och dessutom äldre killen, men samtidigt tycker hon det är pinsamt. Hon och hennes kompisar håller ju inte på med killar än. Det visar sig hur som helst att Dylan har problem hemma med en alkoholiserad mor och en våldsam "styvpappa".

Dylan är den person jag skulle vilja veta mer om, den jag tycker är mest intressant, men tyvärr finns inte utrymme nog i denna bok för att berätta om honom. Jag hoppas nästan att Åhlund bestämmer sig för att skriva mer om Dylan och Ella.

måndag 17 februari 2014

Jagger, Jagger

länk till adlibris och bokus
Frida Nilsson slog undan benen på mig fullständigt! Av Frida Nilsson har jag tidigare endast läst Kråkans otroliga liftarsemester, som jag dessutom tyckte så där om, så jag var liksom inte alls beredd på vad jag hade att vänta mig av Jagger, Jagger. Utanförskap - ja, det hade jag förstått, kanske lite mobbing också, men detta? Som att få en läderkula tjongad rakt i magen! Hemskt! Hjärtknipande upphöjt till tusen. Det är tragiskt och svart, svart, svart. Men ändå skrivet med en glädje och humor, vilket är för väl, för annars hade jag nog börjat må riktigt uselt.

Åttaårige Bengt vill helst inte gå ut på gården eftersom de andra barnen brukar leka där. Han vill inte höra hur de andra barnen säger att han är äcklig och ful och fel och fet. Men hans mamma hittar ändå på anledningar till att Bengt ska gå ut. Den här gången är det för att någon (=Bengt) måste gå ut och slänga soporna, och det hela slutar med att de andra barnen låser in honom i soprummet. Och där får Bengt sitta på det kalla hårda golvet och snyfta och snora i TIMMAR medan han önskar att han vore död!

Men sen händer det något som ger den här berättelsen en helt ny vändning. In i soprummet kommer Jagger! Jagger är nån slags uteliggarhund med tidningspappersskor, skitiga kläder och lortiga klor som rotar i andras sopor. Bengt ställer sig lite vaksam till hunden, för hundar kan ju vara farliga, det har hans mamma sagt. Men Jagger verkar inte speciellt farlig och Bengt och Jagger blir kompisar istället. Jagger bor i en container och äter mat som andra slänger i soporna och när Bengt berättar om sin nye kompis för sina föräldrar förbjuder de honom att träffa Jagger igen. Den hunden är ingen lämplig kompis för en åttaårig kille. Bengt kan väl leka med de andra barnen på gården istället? Och så fortsätter de vuxna att låtsas som att de andra barnen visst då är snälla mot Bengt. Den enda som inte låtsas är Jagger. Istället tycker Jagger att Bengt ska hämnas på sina mobbare.

Jag blir så arg på alla vuxna i den här boken! Alla de som egentligen vill så väl, men som inte orkar anstränga sig och se förbi det de vill se. Och även om Jagger får Bengt att sluta se ner på sig själv så är den hunden ärligt talat inte den mest sympatiske kompis man kan ha. Jagger är riktigt otrevlig och ovänlig när han är på det humöret, tjurig och barnslig. Men där finns många roliga stunder tillsammans också. På det hela taget tycker jag att Jagger, Jagger är en väldigt komplex bok som erbjuder mycket att samtala om. Allra mest nyfiken, efter att ha läst klart boken, är jag på hur ett barn tolkar denna berättelse! Självklart läser ju jag in en massa annat som inte ett barn skulle tänka på, men ser de svärtan, förstår de karaktärerna?

Jagger, Jagger, som nominerades till Augustpriset 2013 i kategorin bästa barn- och ungdomsbok, är tredje boken i Nilssons svit om utanförskap. Jag blir helt klart nyfiken på de andra två titlarna; Apstjärnan och Dante, jag och miljonerna.

söndag 16 februari 2014

Dubbelgångaren

Se mer på adlibris eller bokus
Chap befinner sig på rymmen när han får syn på bilden av den försvunne Cassiel Roadnight. De är identiskt lika! Det är faktiskt inte Chaps intention att utge sig för att vara någon annan, men personalen på härbärget insisterar. De mer eller mindre bönar och ber att han ska erkänna att han är den försvunne killen på fotot. Och ju mer Chap tänker på saken, desto mer inser han att han faktiskt skulle vilja vara den där saknade personen. Denna någon, som har ett hem att återvända till och en välkomnande familj som erbjuder trygghet och kärlek. Så Chap bestämmer sig för att ta Cassiels plats.

Cassiels familj blir överlyckliga när de får veta att den sedan två år försvunne sonen är tillbaka. Chap känner sig otroligt skuldfylld som lurar dessa snälla människor att tro att han är deras bror, son och vän. Och han är hela tiden orolig och på sin vakt för att inte avslöja sig själv. Och vad gör han om den riktige Cassiel dyker upp?

Men snart börjar det gå upp för honom att det inte bara är han själv som bär på en mörk hemlighet. Familjen bär på sina egna hemligheter och Chap börjar önska att han aldrig någonsin gett sig in i detta dubbelspel. Vad är det som har hänt med den riktige Cassiel? 

Jenny Valentine har skrivit Dubbelgångare, en spännande thriller som jag knappt kunde lägga ifrån mig innan jag läst sista sidan. Lyckan över den förlorade sonens återkomst smolkas av en förrädisk och mörk ton som ligger och bubblar under ytan. I och med att Valentine inte heller serverar oss Chaps bakgrund, så blir även detta en spänningsindikator då vi som läsare inte vet vem han är eller vad han påstår sig fly från.

Dubbelgångare påminner mig en hel del om en dokumentär jag sett, The Imposter, som handlar om hur den spårlöst försvunne sonen till en familj i Texas, tre år senare plötsligt dyker upp - i Spanien! Precis som i Dubbelgångare hämtar familjen hem den nu tonårige pojken, övertygade om att det är deras son och bror. Fast till skillnad från i Dubbelgångare så är likheten långt ifrån lika slående, vilket gör filmen både väldigt intressant men också betydligt mer skrämmande.

Den hemliga koden

Den hemliga koden är fjärde boken i Petter Lidbecks deckarserie Tre tjejer om Pella, Tyra och Siri, som bor i Hittarp, norr om Helsingborg. Jag har tidigare bara läst Den döda hunden, som är del två i serien och jag får nog säga att jag tyckte att Den hemliga koden kändes snäppet vassare och mer spännande.
finns på adlibris eller bokus

På en loppis hittar Pella en bok som hon tänker att hon ska ge till sin pappa. När hon köpt boken kommer en äldre man fram till Pella, Tyra och Siri och ber att få titta på boken. Det är ett äldre exemplar av Luftens hjältar som Pella har köpt och mannen erbjuder henne femhundra kronor för boken. Han menar att boken är svår att få tag i och att han gärna vill ha just den här boken eftersom han själv läste den som barn. Pella vill inte sälja boken, men mannen insisterar och erbjuder henne en helt ny bok plus de femhundra kronorna. Och så visar han hur någon ju faktiskt har kladdat i det exemplar som hon köpt. Mycket riktigt så har någon klottrat ned siffror och bokstäver, i vad som liknar en slags kod. Pella har dock ingen som helst avsikt att sälja boken till mannen och han ger sig efter att ha lämnat sitt visitkort till tjejerna med uppmaningen att de ska tänka på saken.

Bara någon dag senare är det någon som gör inbrott hemma hos Pella och hennes mamma. Hela hemmet är upp och ned, allt är nedrivet, lådor utdragna, madrasser och kuddar ligger på golvet - allt är i en enda röra! Men det konstigaste är att inget saknas. Kan det ha nånting att göra med den där boken som Pella köpte? Boken är hur som helst inte heller den borta, för den hade Tyra lånat med sig hem för att läsa. Och nu har hon knäckt koden! De tre tjejerna dras in i en gåta som de måste använda all sin list för att lösa samtidigt som de måste vara extremt försiktiga. Boken visar sig nämligen bära på hemligheter som någon är beredd att gå över lik för att komma åt.

Det är spännande läsning och jag tycker dessutom att det är trevligt att läsa om händelser som utspelar sig i trakter som jag själv kan känna igen mig i. Min farmor och farfar bodde uppe i Domsten, som ligger i trakten av Hittarp och det blir liksom extra roligt när man själv har en referens till platserna där allt utspelar sig.
Sen gillar jag verkligen att Lidbeck inte knusslar med språket. Han använder gärna lite svårare ord, men förklarar dem så att den som läser Tre tjejer-serien verkligen får en möjlighet att bygga ut sitt ordförråd.

onsdag 12 februari 2014

Stämningsfull spökhistoria

Läs mer på adlibris eller bokus
Den svenska upplagan av Susan Hills Kvinnan i svart har ett fantastiskt snyggt bokomslag som passar synnerligen väl till bokens innehåll. Kvinnan i svart utkom redan 1983 och räknas redan som en av de stora moderna skräckklassikerna, men det har dröjt tjugo år innan Susan Hills roman kommit ut i svensk översättning. Att det dröjt så länge känns lite synd, och min gissning är att en översättning påskyndats först efter att filmen baserad på boken, med Daniel Radcliff  - allas vår Harry Potter, i huvudrollen, gick upp på bio 2012. Men den som väntar på nåt gott...

Arthur Kipps, ung advokat från London, skickas norrut för att representera advokatfirman han jobbar för vid Mrs Drablows begravning och för att gå igenom hennes papper och reda ut hennes affärer. Han får veta att Mrs Drablows var något av ett original medan hon levde och att hon levde ensam i en ensligt belägen egendom, Eel Marsh house, som bara går att nå vid lågvatten. Runt om huset finns ett vidsträckt landskap av sankmarker som man, om man är oaktsam, lätt kan gå ner sig i.

När Kipps anländer till byn möts han av märkliga reaktioner på sitt ärende. Samtalet liksom upphör när Kipps berättar varför han kommit till byn. Han förstår att byborna vet mer om Mrs Drablow än vad de vill säga, men vad är det för hemligheter som inte får yppas och varför är alla så måna om att Kipps måste återvända till värdshuset varje kväll när hans arbete onekligen hade blivit mycket mer effektivt om han fick möjlighet att övernatta på Eel Marsh house? Och vem är kvinnan i svart som bara han tycks kunna se?

Hill har ett mycket målande språk och tecknar en tydlig miljö och stämning. Dis och dimma som gör att man lätt tappar bort sig, sankmarker och tidvatten med salta stänk. Det är grått och mjölkvitt och inte ens ljuden färdas som de ska i de tjocka dimmorna. Var kommer barnskriken och hästens förtvivlade gnäggningar från? Och det är alldeles rysligt och kusligt stämningsfullt!

Stort tack till Modernista för recensionsexet!

Prinsessan och mördaren

I pocket hos adlibris eller bokus
Magnus Nordins bästa bok någonsin är Prinsessan och mördaren, fick jag en gång förklarat för mig av ett inbitet Nordinfan. Och att jag INTE hade läst den var snudd på katastrof! Så nu, ett par år senare, har jag gjort bot och bättring. Men jag håller absolut inte med om att det här skulle vara Nordins bästa.

En ung man hittas svårt misshandlad vid en soptipp. Han lever, men det är knappt och någon gärningsman står inte att finna. Att den misshandlade unge mannen inte minns någonting från överfallet gör inte utredningen lättare.

Ett och ett halvt år senare hittas kroppen av en ung man. En mördare går lös i den lugna Stockholmsförorten men samtidigt fortsätter livet som vanligt på högstadiet i Norra Söderbro. Markus har fått en ny granne - Nina, som dessutom börjar i hans klass. Hon är söt och schysst, men blir tyvärr snabbt en i Lenitas gäng. Lenita styr och ställer och brukar få sin vilja igenom. Markus är lite förtjust i Nina, men hon är intresserad av Jajje - ortens blivande stjärna. Och det är Lenita också.

Samtidigt som intrigerna i och utanför klassrummet pågår smyger sig en mördare närmare. Men mördaren vet inte att hans första offer börjat minnas hur han hamnade på den där soptippen.

Helt ärligt tyckte jag att det till en början var fasligt segt att komma in i storyn, men sen sträckläste jag förvisso när intrigen började förtätas. Och Nordin är en riktigt skicklig spänningsmakare. För alla misstankar pekar i en viss riktning medan du läser för att sedan tvärvända på de sista sidorna när den verklige mördaren avslöjas. Det går aldrig att känna sig för säker när man läser Nordins böcker. Men förutom att jag tyckte att Prinsessan och mördaren var trögstartad, så känns den också något daterad idag. Jag har svårt att exakt sätta fingret på den känslan, men det har nog mest med karaktärernas sätt att vara och umgås på. Och framför allt det myckna rökandet! Det röks absolut inte så mycket idag som det görs i boken, vilket bidrar till en passé-känsla.

Jag råkade också läsa en kommentar som någon lämnat om boken att det saknades motiv till morden. Jag hade inte tänkt på det förrän jag läste kommentaren, men instämmer. Det räcker inte för mig att gissa mig till att det kanske bara rör sig om en galnings vansinnesdåd.

söndag 9 februari 2014

Skyddad identitet

som pocket hos adlibris eller bokus
Jag har tidigare bara läst Robert Swindells i Argassos lättlästa format, så Skyddad identitet får väl räknas som min första "fullängdare" av Swindells. Det är för den delen inte någon tjock bok med sina knappt 160 sidor, så det är absolut inte omöjligt att sticka i handen på läsa-böcker-allergiska elever. Speciellt inte som Skyddad identitet dessutom är spännande, har ett tydligt driv och, framför allt, är riktigt bra!

Hur förhåller man sig till sin storebror som man älskar och alltid sett upp till när det avslöjas att det är han som ligger bakom morden på fem unga kvinnor? Dales storebror Gav blir dömd och får livstids fängelse, men också hans familj döms och brännmärks i det lilla samhälle de bott i så många år. Situationen blir ohållbar och familjen Ward flyttar till en ny ort och får ett nytt namn - en ny identitet.

Dale Ward blir Glen Parish och får börja i ny skola. Han har svårt att komma till ro på det nya stället, svårt att identifiera sig med den nya person han blivit, men svårast av allt är att inte låta bli att tänka på Gav och det han gjort. Och om hans snälla, omtänksamma storebror kunde begå de brott han gjorde, då finns det kanske en risk att också Glen saknar de spärrar som fick Gav att mörda? Till råga på allt vet man som läsare att lugnet på den nya orten inte kommer att vara länge då en journalist håller på att snoka upp var någonstans Glen och hans familj gömmer sig.

Jag störde mig jättemycket på språket i början! Här saknas nämligen tydliga talmarkörer, och det kan vara svårt att skilja på tal och prosa när texten flyter ihop så där. Jag vande mig förvisso efter ett tag, men störde mig likväl och jag funderar lite över om boken på så vis blir onödigt svårläst för en ovan läsare.

Men förutom detta, så gillade jag verkligen Skyddad identitet och hur Swindells beskriver den kris som familjen går igenom; hur skört och osäkert deras nya liv med de nya identiteterna är och hur familjen får anstränga sig för att inte väcka uppmärksamhet. Hur komplicerat det är att veta att ens bror eller son är en mördare och ändå tycka så mycket om honom. Och hur Glen funderar och oroar sig för att bli precis som sin bror.

Swindells refererar en del till klassisk brittisk litteratur, men framför allt till Emily Brontës Svindlande höjder som faktiskt har stor betydelse för händelseutvecklingen i Skyddad identitet. Och nu när jag till på köpet fått lära mig lite om denna klassiker, så känner jag mig ännu mer manad att sätta upp Svindlande höjder på läslistan för 2014.

lördag 8 februari 2014

Gangsta Granny

kolla mer på adlibris eller bokus
David Walliams skriver humorböcker för mellanåldern. Jag har tidigare läst Stinkis, som jag väl gav ett rätt ljummet betyg, men som jag ändå får för mig var underhållande för stunden. Gangsta Granny kör på i liknande stil med humor som gärna har med kroppsfunktioner (pruttar!) att göra. Men inte bara, diverse förvecklingar, pinsamheter och typisk brittisk stiffness lockar till skratt.

Ben avskyr att behöva tillbringa fredagskvällarna hos sin mormor, något han måste göra i princip varenda helg då hans dansfrälsta föräldrar antingen roar sig med att gå på middagar eller bio eller allra helst går och tittar på dansshower eller ännu bättre, när de får sitta i publiken till Strictly Stars Dancing (typ, Let's dance).

Ben tycker förvisso om sin mormor, men det är så urbota tråkigt och outhärdligt att tillbringa en hel fredagskväll OCH dessutom en hel lördagsmorgon (för Ben får ju sova över). Varenda helg! Bens mormor utgör sinnesbilden av hur en gammal snäll tant är. Mormor har vitt hår, tjocka glasögon, dubbla stickade koftor, tofflor och älskar att spela alfapet, vilket är det enda sätt Ben och mormor umgås på. Dessutom ligger det ständigt en air av kål kring mormor; kläder, andedräkt, pruttar, ja - hela hon luktar som en kålstuvning.

Men de tråkiga kvällarna hos mormor är ett minne blott när Ben av en händelse råkar avslöja sin mormor med att försöka råna en juvelerare! Det visar sig att Bens mormor har ett förflutet som beryktad juveltjuv! Nu längtar Ben istället efter fredagskvällarna då han får träffa mormor och hon kan berätta mer om sina våghalsiga eskapader.

Men det gäller ju att inte på något vis röja mormors förflutna. Hon har fortfarande kvar allt stöldgods och skulle hon bli avslöjad skulle hon få tillbringa sina sista dagar i finkan. Och för att inte Bens föräldrar ska börja undra vad Ben har för sig om kvällarna drar Ben en vit lögn och säger att han tränar på att dansa - till båda föräldrarnas förtjusning! De vill inget hellre än att deras son ska göra karriär inom danssporten och på så sätt uppfylla deras egna drömmar. Att Ben istället drömmer om att bli rörmokare viftas bort som en tramsig fantasi. Men den vita lögnen slår fel när Bens föräldrar anmäler honom till en danstävling. Samma kväll som Ben för första gången lovat att hjälpa mormor med en kupp för att stjäla kronjuvelerna i Towern!

Jag gillade den här både roliga och fina berättelsen, i vilken mormor och barnbarn finner varandra igen och mormor får leva upp igen på ålderns höst. Trots sina nästan trehundra sidor går det snabbt att läsa Gangsta Granny. Det är luftigt med text, som dessutom ackompanjeras av Tony Ross illustrationer, och engelskan är inte komplicerad. Lite roligt är det också att Walliams ser till att allmänbilda sina läsare vad gäller Towern och kronjuvelerna.

söndag 2 februari 2014

Lill-Pär och jag

Boken hos adlibris eller bokus
Cecilia Davidsson tar oss med till fattigsverige och torparstugorna i Lill-Pär och jag. Majas lillebror har varit sjuklig ända sen han föddes nu vid fyra års ålder ligger han för döden i mammas och pappas säng. Det är tyst i torpet, det enda som bryter tystnaden med jämna mellanrum är Lill-Pärs rosslande andetag och hans slemmiga hosta.

Det har alltid varit en massa pjosk med Lill-Pär, tycker Maja, alltid är det något av syskonen som fått stanna hemma och passa honom och alltid har det varit Lill-Pär som fått sitta i mammas knä. Och nu får man inte ens leka i hans närhet och måste vara alldeles tyst. Maja kan inte låta bli att tänka att det egentligen vore skönt om Lill-Pär inte fanns, även om hon får dåligt samvete av att önska att hennes sjuka lillebror var död.

Så dör Lill-Pär äntligen och den stora sorgen kommer till det lilla torpet. Först på begravningsdagen börjar det gå upp för Maja att hon aldrig kommer att få se sin lillebror igen och hon känner sig ännu mer usel som så länge önskat att han inte funnits. Gud borde ha tagit henne istället!

Davidsson lyckas väl med att fånga Majas svåra känslor - hennes avundsjuka gentemot lillebror som får all uppmärksamhet och sedan det dåliga samvetet och sorgen som väller upp inom henne. Det är också med lätthet man framför sig kan se det fattiga torpet med familjen som har det knapert och eländigt. Det är trångt och kallt i torpet och gröt serveras morgon, middag, kväll. Mot slutet blir det rätt dramatiskt, men man anar hopp, glädje och ljusare stunder när boken slutar.

Lyckokakan

se mer på adlibris eller bokus
Den senaste boken jag läste av Kerstin Lundberg Hahn var Barnkolonin, en ryslig stämningsfull skräckhistoria. Hennes senaste bok, Lyckokakan, hamnar däremot så långt bort från skräckgenren som är möjligt. Detta är istället en riktigt hjärtevärmande må-bra-bok.

Oscar är den enda normala personen i sin familj. Hans pappa drömmer om att bli operasångare och går ofta och hummar eller nynnar på operaarior. Han älskar att testa sin röst på alla ställen med bra akustik, så som tunnlar, badrum eller i Oscars skolas trapphall. Och Oscars mamma, hon älskar att dansa! Hon kan dansa det mesta och har svårt att sitta still när hon hör musik. Så när hon vaktar på skoldiscon, så händer det att hon rusar upp och kör lite hip hop eller andra "coola" danssteg.

Oscar har fått stå ut med mången pinsamheter från sina föräldrar och hans högsta önskan är att hans föräldrar ska vara lite mer som andras föräldrar, lite mer normala och lite mindre skämmiga. Så får han en lyckokaka på en Kinarestaurang. Inne i kakan ligger en liten lapp med texten "Uttala din högsta önskan så blir den sann". Tänk om det funkar? Oscar uttalar sin önskan om att hans föräldrar ska bli mer normala. Men istället för att säga just det så säger Oscar istället att han önskar att han och hans föräldrar kunde vara mer lika. Man ska vara försiktig med vad man önskar!

Det är först dagen därpå, efter att han självmant erbjudit sig att sjunga solo på Lucia, som Oscar blir medveten om sitt misstag. Och pinsamheterna fortsätter! Han råkar skicka fel sms till en tjej han gillar, han springer och kramar en tant på stan (som han visserligen trodde var mormor) och så fortsätter det! Enda sättet att stoppa önskningen är att hitta en ny lyckokaka med samma text så att han kan göra om sin önskan. Vilken tur att han lärt känna Bie vars föräldrar äger Kinarestaurangen, och ännu mer tur att hon vill hjälpa Oscar!

Lyckokakan är en mycket trevlig bok som handlar om mod, vänskap och kärlek - sånt som är viktigt i livet. Och om pinsamma föräldrar. Men mest är Lyckokakan en bok att bli glad av - en riktig lyckobok!