Lill-Pär och jag

Boken hos adlibris eller bokus

Cecilia Davidsson tar oss med till fattigsverige och torparstugorna i Lill-Pär och jag. Majas lillebror har varit sjuklig ända sen han föddes nu vid fyra års ålder ligger han för döden i mammas och pappas säng. Det är tyst i torpet, det enda som bryter tystnaden med jämna mellanrum är Lill-Pärs rosslande andetag och hans slemmiga hosta.

Det har alltid varit en massa pjosk med Lill-Pär, tycker Maja, alltid är det något av syskonen som fått stanna hemma och passa honom och alltid har det varit Lill-Pär som fått sitta i mammas knä. Och nu får man inte ens leka i hans närhet och måste vara alldeles tyst. Maja kan inte låta bli att tänka att det egentligen vore skönt om Lill-Pär inte fanns, även om hon får dåligt samvete av att önska att hennes sjuka lillebror var död.

Så dör Lill-Pär äntligen och den stora sorgen kommer till det lilla torpet. Först på begravningsdagen börjar det gå upp för Maja att hon aldrig kommer att få se sin lillebror igen och hon känner sig ännu mer usel som så länge önskat att han inte funnits. Gud borde ha tagit henne istället!

Davidsson lyckas väl med att fånga Majas svåra känslor - hennes avundsjuka gentemot lillebror som får all uppmärksamhet och sedan det dåliga samvetet och sorgen som väller upp inom henne. Det är också med lätthet man framför sig kan se det fattiga torpet med familjen som har det knapert och eländigt. Det är trångt och kallt i torpet och gröt serveras morgon, middag, kväll. Mot slutet blir det rätt dramatiskt, men man anar hopp, glädje och ljusare stunder när boken slutar.