kolla mer på adlibris eller bokus |
Ben avskyr att behöva tillbringa fredagskvällarna hos sin mormor, något han måste göra i princip varenda helg då hans dansfrälsta föräldrar antingen roar sig med att gå på middagar eller bio eller allra helst går och tittar på dansshower eller ännu bättre, när de får sitta i publiken till Strictly Stars Dancing (typ, Let's dance).
Ben tycker förvisso om sin mormor, men det är så urbota tråkigt och outhärdligt att tillbringa en hel fredagskväll OCH dessutom en hel lördagsmorgon (för Ben får ju sova över). Varenda helg! Bens mormor utgör sinnesbilden av hur en gammal snäll tant är. Mormor har vitt hår, tjocka glasögon, dubbla stickade koftor, tofflor och älskar att spela alfapet, vilket är det enda sätt Ben och mormor umgås på. Dessutom ligger det ständigt en air av kål kring mormor; kläder, andedräkt, pruttar, ja - hela hon luktar som en kålstuvning.
Men de tråkiga kvällarna hos mormor är ett minne blott när Ben av en händelse råkar avslöja sin mormor med att försöka råna en juvelerare! Det visar sig att Bens mormor har ett förflutet som beryktad juveltjuv! Nu längtar Ben istället efter fredagskvällarna då han får träffa mormor och hon kan berätta mer om sina våghalsiga eskapader.
Men det gäller ju att inte på något vis röja mormors förflutna. Hon har fortfarande kvar allt stöldgods och skulle hon bli avslöjad skulle hon få tillbringa sina sista dagar i finkan. Och för att inte Bens föräldrar ska börja undra vad Ben har för sig om kvällarna drar Ben en vit lögn och säger att han tränar på att dansa - till båda föräldrarnas förtjusning! De vill inget hellre än att deras son ska göra karriär inom danssporten och på så sätt uppfylla deras egna drömmar. Att Ben istället drömmer om att bli rörmokare viftas bort som en tramsig fantasi. Men den vita lögnen slår fel när Bens föräldrar anmäler honom till en danstävling. Samma kväll som Ben för första gången lovat att hjälpa mormor med en kupp för att stjäla kronjuvelerna i Towern!
Jag gillade den här både roliga och fina berättelsen, i vilken mormor och barnbarn finner varandra igen och mormor får leva upp igen på ålderns höst. Trots sina nästan trehundra sidor går det snabbt att läsa Gangsta Granny. Det är luftigt med text, som dessutom ackompanjeras av Tony Ross illustrationer, och engelskan är inte komplicerad. Lite roligt är det också att Walliams ser till att allmänbilda sina läsare vad gäller Towern och kronjuvelerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar