Vem är du Johanna?

Finns som pocket hos adlibris och bokus

Johannas barndom utspelar sig på Island med pappa och farmor bland vidderna, bergen och hästarna. Hon får tidigt lära sig rida och hon blir lovad att fölet Sunnanvind ska bli hennes egen häst. Men när Johanna är fem år har hennes svenska mamma fått nog av livet på Island och tar med sig sin dotter till Sverige för att leva där istället. Johanna får inte ens tillfälle att säga hej då.

I Sverige blir avståndet till Island större och större och kontakten med pappa och med farmor och farfar blir allt sämre. Johannas kärlek till hästar finns dock kvar och hon tillbringar mer eller mindre all ledig tid i stallet där hon är skötare till Kasper. Men det är trots detta en rätt vilsen tid för Johanna, hon försöker lägga Island bakom sig. Dels är det ingen som vill höra om hennes tid där och dels känner sig Johanna sviken av sin pappa som aldrig hör av sig. Istället lägger Johanna all sin kärlek på kasper och när han blir sjuk och måste avlivas går Johanna sönder.

Johanna klarar inte av skolan längre, hon skolkar och hamnar i helt fel sällskap. Räddningen blir att åka till Island. Johannas farmor har drabbats av en stroke och vill så gärna träffa sitt barnbarn innan det är för sent. Det var tio år sedan hon var på Island sist och allt är så himla annorlunda från det hon är van vid. Och samtidigt är allting så himla bekant och familjärt. Men det är svårt att lära känna sin isländska familj på nytt. Hennes pappa är tystlåten och den enda personen som Johanna känner ett band till är farmor som ligger nedsövd på sjukhus.

Vem är du Johanna? är lite för lik Viveka Sjögrens I den tysta minuten mellan, som jag nyligen läste. Här återfinns samma tema med frånvarande pappa och identitetsfrågan - var hör Johanna hemma? Det är intressant att böckerna kommit ut med ungefär ett halvårs mellanrum, så frågan är vem som har inspirerats av vem? Den stora skillnaden är så klart att Vem är du Johanna? också är en hästbok som hästälskare kommer att sluka. Det känns på sätt och vis orättvist att jämföra dessa båda böcker, men måste jag välja en ungdomsbok som utspelar sig på Island så blir det Sjögrens.

I den tysta minuten mellan

Länk till adlibris och bokus

Jag ska börja med att säga att jag älskar Viveka Sjögrens språk! Det är vackert poetiskt, utbroderat och målande och samtidigt korthugget och enkelt. Precis som i Himmel över Hassela finns här meningar att stanna upp vid, läsa om, smaka på. I den tysta minuten mellan är en väldigt finstämd berättelse om sorg och saknad och om tillhörighet.

Fjortonårige Torvi flyttade från Island när han var sex år gammal. Kvar blev hans pappa. En pappa som Torvi inte träffat sedan dess. En dag kommer ett brev från hans farmor. I det skriver hon att Torvis pappa har dött. Torvi beslutar sig för att åka tillbaka till Island för att gå på begravningen och träffa sin farmor och resten av släkten på pappas sida för första gången på åtta år.

Det känns konstigt att komma tillbaka till Island efter så lång tid. Egentligen bryr sig Torvi inte så mycket om sin pappa, säger han, han har under så många år känt sig ledsen, arg och besviken på sin pappa för att han inte hört av sig. Men att komma tillbaka till Island och träffa hela släkten igen, att besöka de gamla barndomsplatserna, träffa sin bästis, Óli, från när han var liten väcker minnen till liv. Och det är många fina minnen, minnen som länge legat gömda. Torvi får genom sina släktingar på nytt lära känna sin pappa och får veta saker om honom som han inte haft någon aning om. Gradvis förändras Torvis bild av pappan från att vara någon som övergav honom till att bli en levande pappa i minnet.

Det kommer fram att såväl alkoholism som psykisk ohälsa ligger bakom den brustna relationen med pappan. Och jag kan förstå att Torvis mamma inte ville ha något att göra med pappan, men att utestänga Torvi helt från sin isländska tillhörighet känns så väldigt orättvist. Och att de aldrig pratat om varför de flyttade tillbaka till Sverige. Därför känns det också så fint att Torvi ändå kan försonas med sin pappa och att veckan på Island inte blir något avslut utan istället blir en ny början.

Viveka Sjögrens I den tysta minuten mellan nominerades till Augustpriset 2011. 

Njáls saga

Njáls saga är en av de mest berömda islänningasagorna. De isländska sagorna handlar alla om utvandringen till Island och olika vikingatåg, men framför allt är de släktsagor som beskriver olika släktfejder. På isländska betyder saga både historia och berättelse och förr såg man på de isländska sagorna som historiska dokument. Idag anser man snarare att berättelserna är påhittade men att de troligtvis är baserade på verkliga händelser.

Njáls saga tros vara nedskriven under 1200-talet men utspelar sig redan under 900-talet. Jag har läst Brynhildur Thórarínsdóttirs återberättade och kraftigt förkortade version. Njáls saga är i sin helhet väldigt omfattande men huvuddelen handlar om Gunnar på gården Lidsände och hans bästa vän Njál som bor på gården Bergthorsvol. Nu är det så olyckligt att Gunnars fru, Hallgerd långbyx, och Njáls hustru, Bergtora, inte alls kommer överens med varandra. Detta färgar i sin tur av sig på Njáls och Gunnars barn, och framför allt då deras söner, varpå familjerna hela tiden dras in i olika gräl och trätor. Dessa trätor handlar till syvende och sist om hur familjernas heder och namn på olika vis smutsas ned, och då hedern är ALLT, måste denna återupprättas. Detta leder till att hämnd måste utkrävas, och hämnd, ja, det innebär i de allra flesta fall att någon måste sätta livet till.

Det förekommer med andra ord en enorm slakt på människor genom hela sagan. För varje ny hämnd som utkrävs leder till att ännu en heder skymfas och ännu en hämnd måste utkrävas. Det är ett ekorrhjul som aldrig tar slut. Och allt skylls på de grälsjuka kvinnorna. Hade det inte varit för dem, så hade allt varit frid och fröjd. Ungefär.

Väääldigt många personer och namn passerar förbi i Njáls saga, och jag tyckte det var lite besvärligt att hålla reda på alla. Som tur är finns ett litet persongalleri alldeles i början (som jag så klart missade).

För övrigt är det här en väldigt fin och genomarbetad bok med faktarutor, förklaringar och förtydligande på vartenda uppslag. Att läsa bara dessa ger behållning då man får lära sig både det ena och andra om såväl den isländska sagan, seder och bruk såväl som om vikingatiden.

Höglandet

Finns bl.a. hos adlibris och bokus

Efter att en kollega till mig påstått att Steinar Bragis Höglandet var något av det otäckaste hon läst, satte jag raskt upp titeln på listan över sommarens "Måste-läsas-böcker".

Två par bestämmer sig för att göra en utflykt ut till det isländska höglandet. Naturen ska vara storslagen så här års och vännerna ska vandra. Bilen är fullpackad med mat, vin, sprit - allt som behövs för ett par dagars trevligheter ute i naturen. Men ute på sandmarken överraskas de av en dimma, vilken får dem att tappa bort vägen och det slutar med att de plötsligt krockar med ett hus. Bilen är totalkvaddad och sällskapet är inte heller säkra på var någonstans de befinner sig. Huset bebos av ett skyggt äldre par som beter sig märkligt och som tycks rädda för något ute på höglandet, med de släpper in sällskapet och låter dem stanna över natten.

Dagen därpå får vännerna låna en bil, men de hinner inte långt förrän en punktering tvingar dem att stanna och gå tillbaka till huset. Då allas mobiler saknar täckning där ute i ödemarken bestämmer de sig för att istället prova att vandra tillbaka till vägen och därifrån kanske få lift tillbaka till civilisationen, men hur de än försöker ta sig därifrån slutar det med att de kommer tillbaka till huset. Den belägenhet de befinner sig i ter sig allt mer påfrestande och klaustrofobisk och i den stressande situationen börjar sprickorna mellan vännerna framträda allt tydligare. Avund och svartsjuka tär på relationerna. Men är det bara situationen som framkallar bråken? Kan det rent av vara miljön eller klimatet ute på höglandet som triggar bråken?

Höglandet är verkligen smygande otäck. Riktigt jävla otäck till och med. Det äldre paret som ger vännerna husrum tycks leva i någon slags egenvald exil och att de är genuint rädda för något utanför är uppenbart, men vad är de rädda för? Jag har inte svaret på den frågan, för jag vet inte om jag förstår eller om det ens är meningen att man ska förstå. För när man förstår något otäckt så tenderar det att bli mindre otäckt. Och i Höglandet döljer sig något synnerligen otäckt! Men jag har en känsla av att romanen är aningens ofärdig, jag hade velat ha mer förklaring. Eller har jag missat nåt? Bragis roman påminner mig om John Ajvide Lindqvist; det är otäckt och jag gillar det, men till skillnad från Ajvide Lindqvists böcker, som nog kan vara räliga och totalt flippade, så har jag ändå lättare att förstå mig på hans ruskigheter än vad jag har när det gäller Höglandets otäckheter. Behöver jag kanske ha bättre kännedom om den isländska sagan för att förstå?

Jag vet inte vilket betyg jag ska ge Höglandet. Nog är det något av det ruskigaste jag läst på länge och jag hade ibland svårt att lägga ifrån mig boken. Men jag hade trots allt velat få en förklaring till hur saker och ting förhöll sig i slutet. Ofärdig blir därmed mitt slutord.