fredag 31 juli 2015

Lilla smycket

finns i pocket hos adlibris och bokus
Artonåriga Thérèse befinner sig på tunnelbanan när hon i folkströmmen tycker sig känna igen kvinnan i den gula kappan. Det ser precis ut som hennes egen mamma. Men så vitt Thérèse vet så är modern död sedan tio år tillbaka efter att hon övergivit sin dotter och flyttat till Marocko. Men det är så likt! Kan det ändå vara hon?

Thérèse vågar inte konfrontera kvinnan på tunnelbanan, men hon följer efter henne, spionerar på henne. Och minnena från barndomen väcks till liv. Thérèse minns hur mamman brukade kalla sin dotter för Lilla Smycket. För mycket mer än ett smycke, en accessoar för sin mor tycks Thérèse aldrig ha varit.

Minnena från barndomen varvas med hur Thérèse har det nu och det är fruktansvärt sorgligt hur ensam Thérèse tycks vara, både i nutid och i de minnen hon har från sin barndom. Hon tycks mig som en skugga som vandrar genom Paris. Jag tycker att jag borde känna mer för denna stackars ensamma övergivna flicka, men det gör jag tyvärr inte. Jag känner faktiskt ingenting alls.

Det var bara ett par dagar sen jag läste ut Lilla smycket men jag kan inte ens komma ihåg hur den slutar, utan var tvungen att ögna igenom de sista sidorna igen inför det här inlägget. Tyvärr, det blir inget bra betyg. Möjligen är Patrick Modiano för djupsinnig för mig. Och säkerligen ska man inte som jag gjorde rusa igenom boken, utan ta sig mer tid, stanna upp, smaka på orden och meningarna för att därmed uppnå en känsla.

Sista riket

Finns hos adlibris och bokus
Jag vill börja med att berömma första boken i Mistborn-serien, Sista riket för ett fantastiskt snyggt omslag! Och sen vill jag säga hur imponerad jag blev av Brandon Sandersons världsbygge. Men (yes, nu kommer men:et) det ofantliga omfånget (742 sidor om man räknar med det tre sidor långa appendixet!) ligger enligt min mening boken lite i fatet. Det var helt ärligt den största anledningen till att jag lät boken ligga och samla damm så länge innan jag tog tag i den. Och fortfarande, med boken väl utläst, så tycker jag att Sista riket har något för många sidor, en del partier hade kunnat kortas ned och tempot hade kunnat skruvas upp lite oftare.

I en totalitär värld, styrd av den odödlige Överstehärskaren lever folket uppdelade. Aristokratin har Överstehärskarens välsignelse att leva i lyx och flärd och framför allt har de privilegiet att räknas som människor, medan vanligt folk, så kallade skaa, är tvingade till ett liv i total underkastelse. De är adelns tjänstefolk, deras arbetskraft - deras slavar.

Skaanas liv präglas till stor del av hopplöshet, men mitt i allt detta missmod dyker Kelsier upp. Kelsier skickades av Överstehärskaren till hålorna, en dödsdom som han trots allt överlevde och som dessutom födde hans allomantiska förmågor. Det här med allomanti kräver en förklaring: Personer som kan använda sig av allomanti kan med hjälp av metaller uppnå olika magiska styrkor. Många ur adeln är så kallat dimfödda, det vill säga de föds med dessa förmågor, men man kan också "knäckas", alltså genom att på något vis bryta ihop psykiskt (om jag förstått det rätt) få kontakt med sina allomantiska egenskaper, och sådana personer kallas för dimmingar. Kelsier är alltså en sådan här "dimming" och han har en plan. Han ska skipa rättvisa för alla skaa men då måste han först störta Överstehärskaren.

Vin är en ung tjej som vuxit upp på gatan. Hon vet inte om det själv, men hon är dimfödd. När hon upptäcks av Kelsier och hans gäng blir hon indragen i Kelsiers planer. Hon tränas och utvecklar sina allomantiska förmågor så snabbt att till och med Kelsier häpnar, och tilldelas en viktig uppgift i att infiltrera adeln för att kunna skapa oro inom adelsfamiljerna, något som i sin tur är ett led i Kelsiers plan att störta Överstehärskaren.

Handlingen går alltså i stora drag ut på att störta Överstehärskaren och adeln, men mycket handlar romanen också om Vin och hennes personliga utveckling. Och överhuvudtaget är det mycket kring de allomantiska förmågorna. Det knuffas och dras i metaller på var och varannan sida och ja, jag tycker den biten hade kunnat kortas ned. Men det är trots detta en intressant värld Sanderson skapat med ett i allra högsta grad kuvat folk - både skaana som inte är värda någonting, men också adeln som utan att förstå det själva också kuvas av Överstehärskaren. Detta skapar en speciell ödesmättad stämning genom hela romanen. Jag gillar som sagt och imponeras av hur omfattande det rike Sanderson skapat är, även om vi i denna bok inte får en fullständig bild av hans värld. För varför finns det inga blommor  eller gröna träd? Varför faller det askregn? Och vad är Djupet?

Stort tack till Modernista för recexet!

måndag 20 juli 2015

Himmelstrand

Finns t.ex. på adlibris eller bokus
Vi är mitt inne i semestertider nu. Nästan överallt på motorvägarna möter man husvagnar nu. Det är som det ska vara: sommartider är lika med campingtider för många. Avkoppling, sol, bad, grillning. Och en klar blå himmel. Sånt som man brukar förknippa med sommarledigheten. Tänk att få vakna upp till en klarblå himmel! Det är precis det som familjerna i de fyra husvagnarna gör den här speciella morgonen. Klarblå himmel och gröna milsvida fält runt de fyra husvagnarna. Så långt ögat kan se. Borta är de andra husvagnarna, de andras tält, hela campingen med alla sommargäster. Puts väck! Hur har man hamnat här? Var är man någonstans och viktigast av allt: hur kommer man tillbaka?

Mobiltelefoner funkar inte, bilarnas gps verkar ha ballat ur. Radion funkar förvisso, men det går bara att få in en kanal - en som spelar gamla schlagers alla skrivna av samme kompositör Peter Himmelstrand. Hur ska man göra när maten tar slut? När vattnet tar slut? Och gasol och el har man ju inte heller tillgång till helt plötsligt. Försöken att köra ut på fälten för att se om man kommer någonstans är fruktlösa. Det enda som sker är att var och en av de strandsatta camparna tvingas konfrontera sina rädslor och värsta farhågor.

Jag tjusas av stämningen i Himmelstrand, det där suggestiva som John Ajvide Lindqvist är så skicklig på att skapa. Men ungefär två tredjedelar in i Himmelstrand så börjar jag undra vart berättelsen är på väg. Jag gillar verkligen John Ajvide Lindqvist, han tillhör definitivt en av mina favoritförfattare, men hans romaner har en tendens att spåra ur och bli en gnutta för mycket mot slutet, bli lite för knäppa. Och så är det lite med Himmelstrand, tycker jag. Det spårar förvisso inte ut totalt den här gången (ok, det är så klart relativt) men knäppt blir det och jag förstår inte riktigt varför saker och ting sker. Vad är motivet? Finns det en bakomliggande orsak eller är den bakomliggande orsaken bara ren och skär... ondska? Det är hur som helst aningens för abstrakt för min del och jag tappar bort mig lite där på de sista sidorna. Jag vill ha en orsak och förklaring, men får ingetdera.

Men sidorna dessförinnan njuter jag och förfasas. Det är många karaktärer inblandade i Himmelstrand, men Ajvide Lindqvist håller intresset för samtliga personer uppe genom att hålla ett hyfsat högt tempo med korta stycken och snabba växlingar. En prequel till HimmelstrandRörelsen, kommer ut i september. Kanske kan denna bidra till att jag förstår den här romanen bättre?

onsdag 15 juli 2015

Expeditionen

Adlibris har boken. Och det har bokus också.
Ända sen jag lyssnade på Bea Uusmas sommarprat förra sommaren har jag längtat efter att läsa Expeditionen. Min kärlekshistoria. Reservationskön till boken på mitt bibliotek var då lång och jag sköt upp läsandet lite. Fick så lånat boken lagom till höstlovet men hann aldrig läsa den. Försökte igen något lov senare, men inte heller då infann sig tiden. Och sen har det inte blivit förrän nu. Äntligen! Och då sa det Slurp, och sen var boken utläst.

Bea Uusma skriver om sin fascination, sin närmast besatthet att gå till botten med vad som hände medlemmarna i Andrées polarexpedition 1897. Expeditionens mål var att i luftballong bli först med att nå nordpolen. Tre svenska välutbildade, men kanske för en polarexpedition ej så erfarna, män lyfter i luftballong den 11 juli 1897 i riktning mot nordpolen och är därefter spårlöst försvunna i mer än trettio år. Det är så lång tid som hinner gå innan man av en slump stöter på deras kvarlevor. Ingen har med säkerhet kunnat fastställa någon dödsorsak, däremot har åtskilliga experter lagt fram teorier och antaganden och det är detta som Uusma först tycks gå igång på: att det finns så många olika och spridda teorier om vad som hände. Man har ju fortfarande kvar dagböckerna från expeditionen samt en rad olika föremål. Och med dagens vetenskapliga metoder borde man väl kunna lösa gåtan?

Det är nog just Uusmas till mani gränsande hängivelse i kombination med expeditionsmedlemmarnas ej uppklarade öde som gör denna bok till sådan fascinerande läsning. Uusmas fascination blir på sätt och vis läsarens fascination. Det blir lite som att läsa en deckare. Men istället för att finna en mördare är det enda målet här att finna en rimlig förklaring till vad som hände under expeditionens sista dagar. Att finna sanningen: vad dog Strindberg, Andrée och Fraenkel av?

Allt eftersom jag läser inser jag att mycket av Uusmas sommarprat från i fjor faktiskt måste ha varit rena uppläsningar av utdrag ur boken. Men det gör inget att jag hört det innan, för det är fortfarande oerhört spännande och fängslande. Och nu får jag ju dessutom ta del av hela historien. Inte minst får jag ta del av allt bildmaterial, diagram och tabeller. Att boken tilldelades Augustpriset var helt rätt - trots att inte heller Uusma lyckas ge något klart svar på sin frågeställning (men nog och väl lyckas hon bringa klarhet i en hel del, en mer medryckande fackbok är svår att finna.

tisdag 14 juli 2015

Sommarens läsning



Nej, så här många böcker kommer jag inte att hinna läsa under min fyra veckors långa semester. Men det är dessa jag har lånat hem för att ha att välja mellan. (Egentligen borde Bea Uusmas Expeditionen. Min kärlekshistoria också finnas med på bilden, men se den har jag redan slukat) Och sen har jag faktiskt några till att välja bland i min egen bokhylla. Tove Jansson är ju till exempel ett säkert kort om jag inte skulle känna för någon av dessa. Howey's Ull och Ajvide Lindqvists Himmelstrand fanns på sommarläsningslistan redan förra sommaren men hanns tyvärr inte med, så de kommer eventuellt få en extraprioritering i år. Och redan nu känner jag att jag kommer att prioritera bort åtminstone Den unge Werthers lidande och troligtvis även Zails Hanna Mendels chans som känns lite mer som jobbläsning. 

Men det här är i alla fall förutsättningarna inför semesterläsningen sommaren 2015. Hur utfallet blir är en annan fråga. Och den allra största frågan är: Vilken ska jag börja med?

måndag 6 juli 2015

Tur gånger tre

Finns bl.a. hos adlibris eller bokus
Långt nere i amerikanska södern i North Carolina ligger den lilla hålan Tupelo Landing. Här bor elvaåriga Mo LoBeau. Som nyfödd hittades hon uppsköljd på flodstranden efter en orkan. Översten som fann henne gav henne namnet Moses (han visste inte då att det var en flicka) och det namnet har hängt med Mo ända sedan dess. För trots att man letade och efterlyste Mos riktiga mamma så hittade man henne aldrig och Mo har alltsedan dess bott hos Översten och Miss Lana som driver byns café.

Vissa tycker att Mo har haft otur i livet som föddes under orkanen och som inte vet vem sin riktiga mamma är. Det går inte en dag utan att Mo försöker lösa gåtan med vem hennes mamma är. Regelbundet slänger Mo flaskpost i floden med brev adresserade till Mamma bortom floden med förhoppningen om att en dag finna sin mamma som kanske finns någonstans där bortom floden. Men trots att Mo ännu inte fått svar på gåtan om vem hennes mamma är så anser Mo själv att hon faktiskt har haft tur i livet. Hon blev ju trots allt hittad och hon har ju trots allt fått bo hos Miss Lana och Översten.

Den här sommaren händer det grejer i lilla Tupelo Landing. En polis kommer en dag till byn för att utreda ett mord. Mo, som ju faktiskt har en del erfarenhet av att göra detektivefterforskningar tack vare sökandet efter Mamman bortom floden, tycker att hon och kompisen Dale kan hjälpa polisen i jakten på mördaren. Polisen är måttligt road, men faktiskt så får lösningen på mordgåtan en skjuts framåt tack vare Mo. Men Mo råkar också snubbla över en rad omvälvande hemligheter som under flera år väntat på att bli avslöjade.

Tur gånger tre är ett riktigt sommaräventyr med fart och fläkt och härliga miljöer och intressanta och annorlunda karaktärer. Jag hade bara hört gott om Sheila Turnages bok och hade därför en del förväntningar när jag till sist äntligen började läsa. Och till min lättnad kan jag skriva under på allt det goda jag hört: Tur gånger tre bjuder på en riktigt bra historia med roliga händelseutvecklingar - ett läsäventyr som definitivt också skulle passa som högläsning.