Så länge citronträden växer

Länk till adlibris och bokus

Salama är 18 år när inbördeskriget i Syrien bryter ut. Ett knappt år senare är Layla, Salamas gravida svägerska och nära vän, den enda nära familjemedlemmen hon har kvar. En av de sista gångerna hon såg sin bror lovade Salama honom att hon skulle ta hand om Layla och det är för hennes skull som hon går med på att betala en smugglare för platser på en båt som ska ta dem till Europa. Men så träffar hon Kenan på sjukhuset som hon jobbar på som volontär. De båda har gemensamma intressen i japanska anime-filmer och de delar båda upplevelser av att ha förlorat nära anhöriga i kriget. Mellan Kenan och Salama uppstår ett band och Salama låter sig drömma om hur det hade kunnat vara om inte kriget hade krossat deras och så många andra syriers framtid. Kanske kan de få en framtid ihop ändå? Men Kenan vill inte lämna Syrien utan han vill stanna och kämpa och fast att Salama egentligen också vill stanna så har hon ju ett löfte att hålla. 

Att läsa Zoulfa Katouhs skildring av ett krigsskadat Homs, där sjukhusen varje dag fylls med nya krigsoffer och där personalen går på knäna eftersom de saknar utrustning, personal, mediciner, blir extra känslomässigt att ta in då det samtidigt som jag läser pågår en liknande situation i Gaza. Katouh ger alla människokämpar en röst genom apotekarstudenten Salama som trots att hon saknar utbildning oförtröttligt fortsätter att ta sig till sjukhuset och hjälpa patienter, ge dem lindring och tröst, rädda deras liv. Katouh förskönar ingenting, hon utelämnar inget och jag ska ärligt säga att det stundtals är riktigt jobbigt att läsa hur ännu ett barn dör, hur personalen på sjukhuset ständigt tvingas prioritera bland patienterna; vem har vi möjlighet att rädda? 

Så länge citronträden växer rymmer många teman; att leva i krig, posttraumatisk stress, kärlek - både den till andra personer och till sitt hemland. Och den kvalar lätt in på listan över bästa böcker jag läst 2023.

Prinsen av Porte de Chapelle

Länk till adlibris och bokus

Efter tre år i Sverige får Salar definitivt besked. Han får avslag på sin tredje asylansökan. Han är inte välkommen att stanna i Sverige. Efter att under tre år byggt upp ett nytt liv, lärt sig språket, gått i skolan, levt med en ny familj så tvingas han nu lämna allt. Igen. Men istället för att låta Migrationsverket bestämma åt honom, bestämma vart han ska ta vägen, väljer Salar att fly. En gång flydde han till Sverige. Ny flyr han från samma land. 

Redan på väg över Öresundsbron stänger han av mobiltelefonen. Han orkar inte förklara eller ta farväl av sina vänner, av de som han kommit att kalla sin familj. Det är bara att försöka glömma och försöka börja om ännu en gång. Genom Europa tar sig Salar till Paris. Där hamnar han i ett tältläger vid Porte de la Chapelle där det finns så många andra som befinner sig i hans situation. Nye vännen Najib lotsar Salar i en tillvaro där man ofta inte kan planera längre än till nästa mål mat, men där drömmar fortfarande lever och där man trots smuts och nödtorft försöker hålla sin värdighet högt. Salar har bestämt sig för att glömma tiden i Sverige. Men det går inte styra tankarna och minnena av de som han kommit att kalla sin familj poppar hela tiden upp. 

Annelie Drewsen har genom att besöka asylboenden och tältläger, träffat och intervjuat flera barn och ungdomar som befinner sig i samma situation som Salar skrivit denna berättelse som alltså grundar sig i verkliga omständigheter. Det är beklämmande att läsa Prinsen av Porte de Chapelle och inse hur skev svensk migrationspolitik är, vilka orättvisor som finns i världen och vilket lotteri livet kan vara. Boken är skriven med korta kapitel och språket är enkelt men likväl väldigt välskrivet.

Vitas hemlighet

Vita bor med sin mamma ovanför pizzerian Pizzeria Amore och därför luktar Vitas jacka alltid Capricciosa. Själv tänker hon inte så mycket på det, men Otto som går i Vitas klass brukar alltid borra in näsan i Vitas jacka och dofta på den. Otto är lite avundsjuk på Vita som kan äta pizza varje dag. Nu gör ju inte Vita och hennes mamma det. Dessutom så är pizzorna mycket godare i Italien, där Vitas pappa bor med sin nya fru. Vilken dag som helst nu ska Vita bli storasyster till en lillebror. Det är väldigt spännande.

Men det händer spännande saker hemma hos Vita också. Spännande, men mest läskiga. När Vita är på väg ut en kväll ser hon lysande ögon i trapphuset. Och en natt vaknar hon av ett förskräckligt ljud. Det är någon som ylar och låter nerifrån pizzerian. Men det är mitt i natten och ingen annan än Vita och hennes mamma bor i huset. Pizzerian är bara öppen på dagen och där bor ingen. Alla tecken tyder på att det bor en varulv i pizzerian, men det är ingen vuxen som verkar ta Vitas oro på allvar. Och snart är det fullmåne.

Vitas hemlighet av Kerstin Lundberg Hahn handlar nu inte alls om varulvar, men dramatiken och spänningen är ändå hög, trots allt det vardagliga som också händer i berättelsen, för Vitas hemlighet är en bok om rädslor och framför allt om flyktingar och om barns rättigheter. Det är faktiskt någon som bor nere i pizzerian, men det är väldigt hemligt. Vita råkar på grund av sin rädsla för varulvar så småningom avslöja hemligheten att paret som driver pizzerian håller två flyktingar, en pappa och hans pojke Simon, gömda.

Vitas hemlighet är en bok som är användbar i skolan när man pratar om FN och barnkonventionen och om hur det kan vara att fly från sitt hemland. Med andra ord så är boken fortfarande aktuell trots att den har några år på nacken.

Om jag får stanna

Länk till adlibris och bokus

Ilona är hemlig. Inte för de som känner henne, men ingen får egentligen veta var Ilona bor. Ilona går i sexan, i samma klass som hon gått sen i förskoleklass. Lika länge har Ilona och hennes familj levt gömda i ett kloster tillsammans med andra familjer och ensamkommande barn som riskerar att bli utvisade. Ilona och hennes lillebror går i skolan varje dag, men deras föräldrar vågar inte ens lämna klostret eftersom risken är stor att polisen hittar dem, griper dem och utvisar dem till landet de flydde från.

Om jag får stanna berättas växelvis ur Ilonas och bästa kompisen Stellas perspektiv. Stella är den enda av Ilonas kompisar som har varit och hälsat på i klostret och ibland får hon skuldkänslor när hon tänker på hur mycket bättre hennes familj har det jämfört med Ilonas. Men även om Stella tycker jättemycket om Ilona så händer det att hon blir sur när Ilona aldrig kan träffas efter skolan eller vara spontan. Dessutom har Stellas familj också problem hemma med Stellas storebror.

Om jag får stanna är en väldigt vardagsnära berättelse om hur det är att leva gömda och om hur det är att leva med en ständig rädsla och ett överhängande hot om att bli utvisade. Den berättar om hur det är att inte kunna vara med på klassfotot, att inte kunna bjuda hem kompisar när som helst, att inte heller kunna gå hem till kompisar när man vill eftersom man som barn måste gå ärenden åt sina föräldrar när de själva inte kan gå till apoteket eller posten eller vad som helst. Och den berättar om bedrövelsen när man får veta att någon annans familj fått avslag på sitt asylärende och att det nästa gång kan vara ens egen tur.

Kajsa Gordan fokuserar mycket på Ilona och Stellas vardag, vilket jag tänker att många läsare kan känna igen sig i, samtidigt lyckas hon förmedla allvaret i den situation Illona befinner sig i utan att det för den sakens skull blir mörkt och deppigt.

Noveller om flykt

En av de största flyktingkatastroferna pågår just nu i Europa och med anledning av detta har Novellix i samarbete med Hallpressen släppt fyra noveller på temat flykt. I ett gemensamt förord skriver Hallpressens kulturchef om hur fiktion kan hjälpa oss att förstå och hur denna kan ge röst åt de drabbade. Den som inte upplevt det själv kan nog aldrig helt leva sig in i hur det är att befinna sig på flykt, men dessa noveller erbjuder en möjlighet till inblick i de svårigheter, den sorg och förlust och de många tragedier som flera får uthärda på sin väg till ett tryggare liv.

Zulmir Becevics Du och jag mot världen är en svart berättelse om en tonårskille som försöker anpassa sig till ett liv i det nya landet. Det går så där, kan man väl säga, det är tufft i skolan, att passa in och få vänner och när ens pappa dessutom är försvunnen finns det bara mamma och rösten i huvudet att luta sig mot. Det är lika jobbigt att läsa om tonårskillens svarta inre som hans mammas förtvivlan över sonens utveckling och att han inte kan acceptera sin faders död.

Marjaneh Bakhtiaris Farväl till dem på land skildrar ett liv på flykt utifrån en flickas sakliga perspektiv. Hon, pappa och farmor bor tillsammans med andra flyktingar i väntan på att ta sig vidare. Pappa försöker få plats till dem på en båt, vilket till slut lyckas, men farmor kommer inte med. Medan Becevics novell slutar hoppfullt så är Bakhtiaris novell mer tolkningsbar. Vi lämnar berättelsen ute på öppet hav i en fullpackad båt som måste ösas ur för att hålla flytandes. Hur det går får man själv avgöra.

David Mohsenis novell, Eller sjunk i havet, är, om jag förstått det rätt ett utdrag ur den roman som kommer att släppas under våren med titeln Ligger Sverige i Iran?. Det är en personlig berättelse som grundar sig i Mohsenis egna erfarenheter av den resa han gjorde med hjälp av smugglare från Iran till Sverige när han var fjorton år gammal. Det som Mohsenis fjortonårige huvudperson (och troligtvis Mohseni själv) upplever och är med om under flykten är tunga erfarenheter att bära med sig och som man inte önskar någon, framför allt inte ett barn, skulle behöva se eller uppleva.

Lilla asken av Ania Monahof skiljer sig från de tre andra novellerna genom att utspela sig i dåtid, närmare bestämt under andra världskriget. I Lilla asken träffar vi Annoschka som flytt från Sovjetunionen med sin familj och som nu befinner sig i Finland. Målet är att ta sig över Östersjön till Sverige dit vänner (?) till familjen förmodas ha tagit sig. Men även om Finland aldrig blivit riktigt hemma så är uppbrottet från Finland ändå uppslitande och färden över Östersjön blir dramatisk.

Novellformatet går så klart snabbt att läsa och är lättillgängligt, men alla fyra noveller berör och stannar kvar länge i tankarna. Flera av dem funkar att läsa i skolan från åttan-nian och kan funka utmärkt som diskussionsunderlag på temat flyktingar eller mänskliga rättigheter.

Tårar i havet

Länk till adlibris och bokus

Vilken är historiens största fartygskatastrof? Titanic, hade nog många svarat, och det hade även blivit mitt svar om jag nu inte precis läst Tårar i havet. Titanic tog med sig ungefär 1500 liv när hon sjönk. När Wilhelm Gustloff förliste i Östersjön 30 januari 1945 efter att ha torpederats av en sovjetisk ubåt omkom omkring 9000 människor. 9000 liv! Skeppet deltog i Operation Hannibal, i vilken två miljoner människor evakuerades från Ostpreussen under Andra världskrigets slutskede. Wilhelm Gustloff var ett före detta kryssningsfartyg vars inredning plockats bort för att så många som möjligt skulle kunna få plats på fartyget. Alltså avseglade man den 30 januari med över 10 000 passagerare. Flera var tyska sårade soldater, men ännu fler var civila flyktingar.

Denna katastrof utspelade sig enbart 15 mil från den svenska kusten. Varför har detta inte uppmärksammats mer? Kanske för att många av offren var tyska flyktingar? Jag vet inte varför denna katastrof fallit i glömska, men Ruta Sepetys har hur som helst än en gång gjort en fantastisk insats genom att uppmärksamma en för många okänd eller bortglömd historisk händelse och därmed bidragit till att vidja läsarens begrepp om Andra världskrigets omfattning.

Jag tyckte mycket om Strimmor av hopp, så jag hade så klart mina förväntningar på Tårar i havet. Jag blev visserligen mer berörd av Strimmor av hopp, men Tårar i havet är minst lika bra. (En kul detalj är för övrigt att huvudpersonen i Strimmor av hopp, Lina, förekommer även i Tårar i havet, om än bara omnämnandes.)

Joana, Florian och Emilia är tre unga personer som alla är på flykt. De bär alla på sina hemligheter, de är alla rädda och på sin vakt, men dessa tre kommer, tillsammans med en större grupp personer, att följas på sin flykt mot ett tryggare och säkrare liv. Ytterligare en person, Alfred, en ung tysk som tjänstgör på Wilhelm Gustloff, får representera den stora skaran förblindade och desillusionerade tyskar, och även om han karaktäriseras som ond och galen så får man genom honom en bild av den indoktrinering som många utsattes för.

Genom att vi alltså får följa flera olika karaktärer, vars perspektiv och berättelser man som läsare hela tiden hoppar mellan, får berättelsen ett driv som bidrar till att göra denna cirka 400 sidor tjocka roman ganska snabbläst ändå. Och genom att ge sina huvudpersoner vitt skilda bakgrunder ges en djupare förståelse för hur enormt många människor som på något vis drabbades av kriget. Sepetys har gjort gedigen efterforskning och hon får genom sina olika karaktärers berättelser med många intressanta detaljer som gör att man som läsare känner sig manad att själv fortsätta göra egna efterforskningar och lära sig mer om vissa händelser eller platser. Nazisternas konstplundringar är ett sådant exempel, massakern i Nemmersdorf ett annat. Att romanen dessutom behandlar flyktingströmmar ger boken extra aktualitet och mer än en parallell kan dras med de flyktingströmmar som idag rör sig över medelhavet.

Ruta Sepetys är en god berättare men personligen tycker jag att det är som historisk upplysare Ruta Sepetys har sin främsta styrka. Precis som i Strimmor av hopp avslutar hon Tårar i havet med ett efterord där hon kortfattat redogör för de historiska händelser som ligger till bakgrund för hennes roman. För den som vill fördjupa sig i bland annat Wilhelm Gustloff-förlisningen finns allra sist en utförlig litteraturlista och källhänvisning.

Min vän Skuggan

Länk till bokus och adlibris

Fjortonårige Aman och hans mamma hålls inlåsta på ett så kallat förvar, ett ställe dit asylsökande skickas i väntan på att bli utvisade. I sex år har Aman levt i England som asylsökande. Han har gått i skola, har fått kompisar, spelar i ett fotbollslag. Men det är först nu, sex år efter det att Aman och hans mamma sökt asyl, som utvisningsbeskedet kommit.

Matt är kompis med Aman men barn får inte lov att besöka Yarl's wood och efter lite övertalning går Matts morfar med på att besöka Aman för att se hur han och hans mamma mår. Under besöket får Matts morfar höra hela historien om Aman. Aman berättar om barndomen i Afghanistan, hur hans pappa fördes bort och dödades, hur hans mamma fängslades och torterades av talibanerna bara för att de tillhör hazarafolket och hur hans familj tvingades iväg från sin by för att bo i en grotta istället. Och det var där i grottan som Skuggan plötsligt en dag dök upp.

Den där illa tilltygade spanieln var där bara plötsligt en dag. Och trots Amans försök att sjasa bort hunden, i Afghanistan räknas hundar som smutsiga djur, så höll den sig hela tiden i närheten av Aman. Till slut accepterade Aman hunden och när han och hans mamma till slut bestämmer sig för att försöka fly landet och ta sig till England där Amans morbror bor, följer hunden med dem, som en skugga, och det var så hunden fick sitt namn. Men trots att Skuggan blir Amans trognaste vän måste deras vägar skiljas till slut.

Min vän Skuggan, skriven av Michael Morpurgo, är en angelägen bok som låter läsarna ta del av hur det både kan vara att vara på flykt och leva som asylsökande. För min smak är boken dock lite för sentimental och en del skildringar är lite väl svart-vita. Jag tycker behandlingen av asylsökande i Storbritannien känns väldigt främmande och jag kan inte riktigt tro på att det skulle vara (eller har varit) så illa, även om det i efterordet står att läsa om det så kallade förvaret, Yarl's wood, och den kritik det fått. Här finns också ett fakta-avsnitt om kriget i Afghanistan och ett avsnitt som berättar att Min vän Skuggan är baserad på en otrolig, men sann, historia. Skuggan, som egentligen visar sig heta Polly, är nämligen i boken en minhund som kommit bort från den brttiska armén. Samma öde hände en verklig minhund. Hunden Sabi var i fjorton månader försvunnen i Afghanistan innan den dök upp igen. En riktig solskenshistoria, vilket även Min vän Skuggan blir i slutändan.

Now is the time for running

Finns på adlibris och bokus

Omslaget till Now is the time for running lockar med fotboll. Och nog för att fotboll spelar en mycket viktig roll i den här boken, men det handlar inte riktigt så mycket om fotboll som jag först trodde att det skulle göra. Jag har för egen del inget emot detta och hoppas bara att ingen som väljer boken för omslagets skull ska bli besviken. Jag tror i och för sig inte att det är någon risk, för Now is the time for running (på svenska: Spela för livet) är en mycket gripande och engagerande berättelse som jag fortfarande går och tänker på en hel vecka efter att jag läst ut boken.

I en liten by i Zimbabwe är Deo och hans kompisar mitt uppe i en fotbollsmatch när soldaterna kommer körandes i sina jeepar. Regeringssoldaterna har kommit till byn för att gripa dissidenter, det vill säga de som röstat "fel" i presidentvalet. Det hela slutar med att soldaterna dödar alla i byn. Endast Deo och hans äldre förståndshandikappade bror, Innocent, undkommer av en slump.

Bröderna tvingas fly. De får rådet att bege sig till Sydafrika. Där kan de finna trygghet och starta om. Och kanske att de kan hitta sin far som sägs jobba för ett åkeri i Sydafrika. Men varken Deo eller Innocent har något pass och de får ta hjälp av människosmugglare för att ta sig över gränsen in i Sydafrika. Denna resa blir något av det farligaste de varit med om, men flykten över gränsen lyckas och de hamnar till slut i Johannesburg.

Men Johannesburg erbjuder inte den trygghet de hoppats på. Folk i Johannesburg är less på alla utlänningar som snor jobben för sydafrikanerna och under upplopp i kåkstaden tvingas Deo och Innocent på flykt igen. Livet för bröderna blir tuffare och farligare och hopplösheten sköljer snart över Deo. Den enda glädjen som finns kvar är till slut kärleken till fotboll.

Det var efter främlingsfientliga upplopp i Sydafrika 2008 som Michael Williams bestämde sig för att ta reda på mer om de flyktingar som befann sig i hans land. Varför hade de kommit till Sydafrika och vilka var de? Samtidigt som Williams jobbade i ett soppkök i Kapstaden lärde han känna tre unga män från Zimbabwe vars berättelser han använt som inspirationskälla till den här boken. Förutom att berätta en spännande historia så är det tydligt att Williams har ett budskap. Och det är ett viktigt sådant; att berätta om livet som flykting. Deos och Innocents historia utspelar sig i Afrika men deras flykt och tillvaro i ett nytt land går så klart att applicera på flyktingar från andra delar av världen och kan förhoppningsvis tjäna som en ögonöppnare för läsaren.

Little Bee

Chris Cleaves Little Bee är senaste bokcirkelboken, som jag egentligen inte alls var sugen på att läsa, men som visade sig vara helt underbar! Min inställning efter att ha läst baksidestexten var att detta bara skulle vara en enda stor och dyster eländesskildring. Men jag ville ju för all del ändå ge boken en chans, och att den legat etta på New York Times bästsäljarlista talade trots allt för att boken kunde ha något extra ändå.

Jag var dock inställd på att jag antagligen skulle tröttna ganska snart, när jag efter en snabb genombläddring såg hur romanen var upplagd. Långa kapitel och knappt någon styckeindelning är något jag inte är förtjusts i.
Nu var det kanske tur i oturen att jag var hemma sjuk när jag läste Little Bee och därför helt kunde hänge mig åt romanen och därmed få större behållning av läsupplevelsen. För trots en något seg start så visade sig Little Bee vara helt fantastisk.

Little Bee är en nigeriansk flicka, som flytt oroligheterna i sitt hemland. Hon är den enda överlevande från sin hemby, som massakrerats på uppdrag av oljebolagen. I två år har hon nu suttit på en flyktingförläggning i England och under tiden har hon lärt sig prata fin engelska. Lika fint som drottningen pratar hon. När Little Bee blir frisläppt letar hon upp den enda person hon har adress till i landet, en Andrew O'Rourke, som hon träffat på en strand i Nigeria för två år sedan.

Men Andrew vill inget annat än att bli lämnad i fred. Mötet på stranden i Nigeria har, under de två år som gått, plågat både honom och hans fru, Sarah, och förändrat deras liv för alltid. Upptäckten av att Little Bee är vid liv får istället Andrew att ta sitt eget. Men när Little Bee ringer på dörren hos familjen O'Rourke, känner Sarah ett ansvar för flickan och bestämmer sig för att hjälpa henne, trots att hennes eget liv befinner sig mitt i ett kaos.

Omväxlande får man följa Little Bee och Sarah och Cleave portionerar hela tiden skickligt ut tillräckligt stora fragment av vad som hände den där fruktansvärda dagen i Nigeria för att man ska hålla den skräckblandade nyfikenheten vid liv, samtidigt som det dröjer innan man har hela scenen klar för sig. Humor blandas med allvar och trots några riktigt tunga stycken, så blir romanen i sin helhet ändå inte för jobbig att läsa. Det finns flera vackra och snillrika formuleringar i boken som fick mig att stanna upp och en del liknelser återkommer i olika konstellationer. Det hela är väldigt snyggt gjort av Cleave.

Att läsa Little Bee väcker många tankar. Vad är ondska? Är jag själv så genomgod och självuppoffrande som jag skulle vilja tro mig vara? Little Bee tydliggör all grymhet som pågår varje dag runt om i världen, men som göms undan av ekonomiska intressen eller som vi i västvärlden inte riktigt gitter engagera oss i. Man kommer att tänka på hur många människoöden det finns och att det faktiskt gör skillnad på varifrån du kommer och var i världen du föds. Men att det också finns äkta medmänsklighet. Skulle jag bara rekommendera en bok i år så skulle det definitivt bli denna!

Årets viktigaste bok!

Tänk om det var krig. Här! I Sverige! Om tv och radio kontrollerades av regimen. Om din bror eller syster försvann och du själv inte längre skulle våga gå ut utan att riskera att bli skjuten av krypskyttar. Och om nästan alla du känner förlorat en eller flera medlemmar ur sin familj. Vart skulle man då ta vägen? Skulle man ha någonstans att ta vägen om man blev tvungen att fly? Och hur skulle det vara att komma till ett nytt land, där folk mest tycker att man är en samhällsbörda och där man inte kan språket och inte kan försörja sig och där folk tycker att man klär sig konstigt och har konstiga seder och traditioner? Dessa frågor ställer Janne Teller i Om det var krig i Norden när hon vänder på perspektiven och låter läsaren sätta sig in i hur det kan vara att uppleva krig på nära håll och tvingas bli landsflykting.

I Om det var krig i Norden får läsaren följa en svensk tonårig kille, vars familj satsar alla sina besparingar på att komma med en flyktingtransport söderut för att komma undan oroligheterna i Sverige. I Egypten, där det råder fred, hamnar familjen i ett tältläger i väntan på att deras asylansökan ska behandlas.

Janne Teller skriver i ett efterord om hur hon ursprungligen skrev essän Om det var krig i Norden 2001 när flyktingdiskussionen i Danmark var som livligast och folk tycktes ha glömt några av Europas mest hyllade värdesatser: Att alla människor är födda lika och den gyllene regeln att det du vill att människor ska göra för dig ska du också göra för dem. Essän publicerades 2004 som bok i form av ett passhäfte och därefter har texten givits ut i ett flertal länder. Varje gång boken givits ut i ett nytt land har texten anpassats för att passa just det landets historia , kultur och geografi.

Om det var krig i Norden är en liten men mycket tankeväckande bok som borde delas ut till alla Sveriges högstadieelever. Tänk vilka diskussioner boken skulle kunna generera! Boken har tilldelats Teskedsordens bokpris 2012 och i samarbete med bland annat Teskedsorden, som arbetar för tolerans och mot främlingsfientlighet, har också utvalda högstadieskolor i Göteborg fått klassuppsättningar av boken.

I ett annat land

I I ett annat land får man träffa fjortonårige Aleks som bor på flyktingförläggning med sin familj i det lilla samhället Dalshed. I snart ett halvår har familjen levt i Sverige. Aleks plågas av minnen från sitt hemland och drömmer mardrömmar nästan varje natt. Det är så många otäcka minnen som slåss om utrymmet i Aleks huvud och de vuxna runt omkring honom vill att han ska berätta om sina upplevelser. Men alla minnen snurrar bara runt, runt och Aleks vet inte var eller hur han ska börja berätta. Dessutom vill han inte riskera att väcka liv i gamla minnen igen genom att berätta.

Av Kjell, som jobbar i köket på förläggningen, får Aleks låna en cykel och kan ta sig runt i trakterna och utforska sin omgivning. På sina cykelturer stöter Aleks på mindre välvilliga människor, men han möter också vänlighet och han lyckas få nya vänner som han kan anförtro sig åt. För Lisa vågar Aleks berätta om sin älskade hund Mir som han saknar så väldigt. Och den hörselskadade Dagmar tycks förstå när Aleks på sitt eget språk berättar om sina upplevelser.

Jag tycker att I ett annat land är lite väl politiskt korrekt. Problematiken med främlingsfientlighet känns given, men att samma killar som tråkar Aleks, fullt ut verkar acceptera den homosexuelle fritidsledaren verkar lite osannolikt. Att också Aleks direkt accepterar Kjells och fritidsledarens relation utan några som helst kommentarer känns ju i och för sig fint och trevligt, men lite för bra. Men I ett annat land känns ändå som en viktig bok som ger insikt i hur det kan vara att leva mitt i en konflikt, om än inte mitt i skottlinjen, och hur det känns att tvingas lämna trygghet, vänner och släkt och allt annat man har kärt. Håkan Lindquist lyckas väl med sin gestaltning av Aleks och genom Aleks upplever man svårigheten i att sätta ord på hemska upplevelser.

Den långa sömnen

I Den långa sömnen, skriven av Siv Widerberg får man lära känna Linn och Ramijr i det lilla samhället Tallhamra. Ramijr har gått i Linns klass i ett halvår ungefär och han uppfattas av många som bråkig och jobbig, men Linn är lite förtjust i honom. Så småningom får Linn veta att Ramijr upplevt hemska saker i sitt hemland och att det inte är säkert att han kommer att få stanna i Sverige. Linn blir väldigt berörd men vet inte riktigt hur hon ska kunna hjälpa Ramijr.

Titeln, Den långa sömnen, anspelar på apatiska flyktingbarn och ämnet kändes kanske mer aktuellt för ett par år sedan, men berättelsen är inte desto mindre fortfarande angelägen. Man får ömsom ta del av Ramijrs minnen och upplevelser både i sitt hemland och i Sverige och ömsom får man följa Linn och hur hon så sakta kommer till insikt om vad Ramijr varit med om. Boken känns väldigt lättillgänglig och är klassad som en ungdomsbok, men jag tror att den hade kunnat funka redan för lite yngre (mogna) läsare.

Skärseld

I Skärseld kombinerar norske Simon Stranger två allvarliga ämnen för att bygga sin historia. Emilie är på semester med sin familj på Gran Canaria. Hennes familj vakar över henne som hökar vid middagsbordet för att se till så att hon äter. Emelie har sedan ett par månader tillbaka gått ner mycket i vikt, hon har börjat jogga, och har tom med sig löparskorna på semestern. Hon känner sig själv väldigt stolt över att hon lyckas stå emot hungerskänslorna och hon gillar den tunna smala kropp som hon har fått.

Samuel har flytt från Ghana i hopp om ett bättre liv. Tillsammans med 21 andra personer från olika afrikanska länder har Samuel för dyra pengar köpt sig en plats i en båt som ska ta dem till Europa och till ett rikare, bättre liv. Men människosmugglarna har lurat dem. Bensinen i båten tar slut efter ett par dar och därefter driver båten sakta, sakta ute på havet. Till slut, utsvultna och uttorkade når man dock land. Båten går i land på Gran Canaria och där korsas Emilies och Samuels vägar. Emilie bestämmer sig för att hjälpa de svaga flyktingarna och hjälper dem att gömma sig och köper mat till dem. Mötet med flyktingarna som hungrar efter mat får Emilie att börja fundera vad hon själv håller på med, varför hon, som är lycklig nog att ha tillgång till mat inte kan njuta av den?

Jag gillade Skärseld som tar upp två angelägna ämnen. Emilies kroppsfixering ställs på sin spets i och med mötet med fattigdomen och Samuel som tror att alla västerlänningar är lyckliga bara för att de har de bättre ställt materiellt får också en tankeställare. Liksom Christina Wahldén gör i sina böcker informerar Stranger kort om flyktingar och redovisar statistik. Det är en rätt snabbläst bok med korta avsnitt och man får omväxlande följa Emilie och Samuel.