tisdag 30 augusti 2016

Vi ses när vi ses

Länk till adlibris och bokus
Sommarlovet är slut och nu börjar Dunne tvåan. Som alla tvåor på Dunnes skola brukar göra så ska nu också hennes klass på utflykt till Skansen. Fröken berättar noggrant om vilka regler som gäller och vad de ska göra om de kommer ifrån varandra: "Gå och ställ er där ni såg klassen senast", säger hon. Så när Dunne kommer ifrån sin klass gör hon detta, men hon ser inte skymten av sin klass någonstans. Däremot kommer en annan skolklass dundrande, och minsann om Dunne inte känner igen Ella Frida som kommer hoppsande längst bak! Och med ens har Dunne glömt bort att vara ledsen för att hon tappat bort sin klass. För med en bästis som Ella Frida går det inte att vara annat än lycklig och glad och så smiter de iväg för att leka med varandra.

Men de hinner inte vara borta länge förrän vakter, klasskamrater och arga fröknar kommer och förstör allt det roliga och hela Skansenbesöket slutar med tråkigheter. Väl hemma fortsätter det bara. Pappa har besök av sin tjej Vera och tycker att Dunne ska uppföra sig när allt Dunne kan tänka på är hur hon och Ella Frida skiljdes åt tidigare under dagen.

Nu slutar det som tur är lyckligt (som sig bör med Dunneböckerna) och problemen reds ut. Jag tycker det känns som att Rose Lagercrantz låter Dunne växa med sina läsare. Är det inte lite mer komplicerade relationsproblem och kanske lite mer text i denna femte boken om Dunne? Vi ses när vi ses gör mig hur som helst lika glad och varm om hjärtat som med de andra böckerna om världens lyckligaste Dunne.

Jonathan bortom alla kontroll

Länk till adlibris och bokus
I Meg Rosoffs första roman för vuxna får vi lära känna en ung man som går från lätt förvirrad till att tappa det totalt! Jonathan
bor i en tvåa på Manhattan, New York, en tvåa som han hyr i andrahand utan kontrakt och med vetskapen om att han när som helst kan vräkas när den riktige hyresgästen kommer tillbaka från sing-sing. För tillfället delar Jonathan lägenheten med sin brors två hundar som han lovat passa medan brodern är i Dubai ett halvår och jobbar.

En dag när Jonathan kommer hem från sitt rätt så trista jobb på reklambyrån upptäcker han att hundarna pratar med honom! De läser av honom som en öppen bok, något hans flickvän sen ett par år tillbaka, Julie, aldrig ens lyckats med. Hundarna Sissy och Dante däremot, de tycks veta allt om Jonathan. Och de tycks dessutom ha en hemlig plan för honom och hur han ska ordna upp sitt smått enformiga liv. Eller är planen egentligen att förstöra det?

Julie är inte speciellt förtjust i hundarna, och frågan är väl egentligen också hur pass förtjust hon är i Jonathan. Hon är i varje fall rätt så sugen på att gifta sig, fast helst med någon som är rikare och roligare än Jonathan, men varken Julie eller Jonathan kommer för sig att göra slut. Så när de istället får möjlighet att gifta sig - och få hela kalaset betalt av Julies jobb, Bröllopsmagasinet Bridal-360, bestämmer de sig för att slå till, även om ingen av dem egentligen vill.

Allting är plötsligt sjukt tilltrasslat i Jonathans liv: hans chef är en idiot, hyresavin till lägenheten har upphört att komma, ett bröllop hänger över honom som en begravning och till och med med hundarna är det bekymmer. Jonathan börjar misstänka att hundarna lider av såväl depression och ensamhet som hälta och magproblem och han är övertygad om att de ändrar om i hans lägenhet medan han är på jobbet, gömmer grejer och rotar i hans papper. Tillvaron kring Jonathan börjar spinna snabbare och snabbare, bröllopet närmar sig med stormsteg och Jonathan kraschlandar.

Jonathan bortom all kontroll är lätt bisarr och väldigt rolig. Meg Rosoff kan det här med att skriva humor - smart och underfundig sådan, vilket hon visade prov på redan i Älgbarnet och I begynnelsen var Bob. I like!

måndag 29 augusti 2016

Vargbröder

Länk till adlibris och bokus
Torak och hans far tillhör vargklanen, men de har valt att leva ensamma, bara de två. Inte ens de årliga klanmötena går de på, sist var för fem år sen. Det var också senast Torak mötte andra människor.

När Torak nu är i tolvårsåldern blir han vittne till hur en björn river fadern svårt. Fadern blir dödligt skadad och medan hans liv rinner ut hinner han berätta för Torak att han måste bege sig till bergen, Torak måste lova att inom ett månvarv ta sig till Världsandens Berg. För björnen som rev hans pappa var ingen vanlig björn utan en demon i björnskepnad som kommer att fortsätta döda allt i dess väg om ingen stoppar den. Att ta sig till Världsandens berg är enda möjliga sättet.

Torak lovar också sin far att fortsätta undvika andra människor. Istället får Torak sällskap av en liten övergiven vargunge, som han märker att han kan kommunicera med, men annars är Torak helt ensam för första gången någonsin. Det finns ingen som kan förklara de komplicerade klanregler som tydligen råder i Storskogen som han färdas genom och när han tas tillfånga av medlemmar ur Korpklanen, anklagad för att ha stulit deras jaktbyte, vilket är belagt med dödsstraff, verkar det inte finnas någon som vill hjälpa honom – trots att de har en gemensam fiende att slåss mot.

Michelle Pavers Vargbröder är både ruskigt spännande och stämningsfullt berättad. Den har förvisso några år på nacken numera, men tack vare att berättelsen är förlagd till stenåldern, 6000 år tillbaka i tiden, känns den ändå fräsch. Jag vet, det där låter motsägelsefullt, men det är ett äventyr utan nutida tidsmarkörer vilket ger den potential att överleva många år till och fortsätta finna många nya läsare. 

fredag 26 augusti 2016

Den otroliga vandringen

Jag vet inte hur gammal jag var när jag första gången läste Den otroliga vandringen av Sheila Burnford, jag kan ha varit i tolvårsåldern kanske, och hur som helst så var det här en bok som gjorde djupt intryck på mig. Nu har jag nyligen läst om boken och känner mig kanske inte riktigt så sentimental som jag gjorde när jag läste den första gången, men jag tycker nog allt att berättelsen fortfarande håller. Det är en fantastisk djurskildring som framför allt kan tilltala den som en gång haft eller som har hund eller katt.

Den otroliga vandringen skrevs på 1960-talet och utspelar sig i nordvästra Kanada. När pappan i familjen Hunter erbjuds ett jobb i England blir barnen Elisabeth och Peter förkrossade när de inser att familjens labrador, den gamla bullteriern och siameskatten inte kan följa med. Istället får djuren flytta till Mr Longridge, god vän till familjen Hunter, för att bo där.

Tiden börjar närma sig för att familjen Hunter ska återvända, men det är nu också så att Mr Longridge ska iväg en, två veckor och kan inte ta med sig djuren, så istället anordnar han så att hans hushållerska ska komma till huset och vara där och ta hand om katten och hundarna. Men istället möts hon av ett tomt hus. Utan att någon vet om det har de tre djuren gett sig av. Och på grund av ett missförstånd är det heller ingen som märker att djuren är borta förrän det är för sent att börja leta efter dem.

Djuren, och framför allt då labradoren, styrs av en instinkt att hitta hem - han känner på sig att hans älskade husse snart är tillbaka och det är till honom han vill ta sig. Det något udda sällskapet börjar vandra genom de kanadensiska skogarna för att möta sin familj - sin flock. Det blir en äventyrlig vandring och visserligen möter de och får hjälp av flera vänligt sinnade människor, men livet i vildmarken tär hårt på de tre husdjuren och samtidigt får de uppleva hur gamla instinkter vaknar till liv.

måndag 22 augusti 2016

Stjärnöga

Länk till adlibris och bokus
Stjärnöga är en lättläst hästbok skriven av Jenny Oldfield som handlar om trettonåriga Morgan som skickas till sin mosters hästgård i Klippiga bergen för att bo där över sommaren. Morgans föräldrar har precis skiljt sig och Morgans mamma tror att ett miljöombyte kan vara bra för Morgan. Men Morgan avskyr stället. Hon är en typisk stadstjej och hon vet inte riktigt vad hon har där att göra ute på landet. Hon kan inget om hästar men ändå förväntas hon hjälpa till och jobba på gården. Och det är hårt och slitigt arbete dessutom.

Morgan lär sig efterhand att sköta hästarna och hon får också lära sig att rida, men det är först när Morgan får syn på vildhästen Stjärnöga som hennes intresse för hästarna väcks på allvar. Den här hästen tillhör egentligen Morgans moster, men den har rymt och ingen har lyckats fånga in den skygga hästen igen. Nu går det bra att Stjärnöga går lös, men har man inte fångat henne till dess att vintern kommer finns risken att hästen kommer att svälta ihjäl.

Stjärnöga är ingen typisk hästbok utan handlar väl egentligen mer om hur Morgan tacklar den livskris det innebär när föräldrarna skiljer sig. På ranchen får hon koncentrera sig på något annat än föräldrarnas bråk. Tyvärr tycker jag innehållet i boken är lite torftigt, men designen på boken och dess omslag är det inget fel på. Sidorna i boken är också snyggt formgivna med en häst längst ned i hörnet på högersidorna som ser ut att galoppera om man bläddrar snabbt.

Ormbiten

Länk till adlibris och bokus
Alex har i flera år blivit trakasserad av en kille som heter Mark. Det började när de gick i skolan tillsammans och Mark började kalla Alex för kossan eftersom han heter Cowan i efternamn. Att Alex dessutom gillar djur och föder upp guppyfiskar gjorde inte saken bättre och ett tag fick han heta Guppy istället.

Till sin sjuttonårsdag har Alex fått en strumpebandssnok i present av sin farbror. Han döper ormen till Pila och börjar bära med sig ormen i fickan.

Av en händelse råkar Alex bli vittne till hur Mark och hans gäng snattar kläder i en butik. Gänget åker fast och eftersom Mark fattat att Alex sett vad som hände är han övertygad om att Alex tjallat. Nu är Alex oskyldig, men det spelar ingen roll, Mark tror vad han vill och tjalla gör ingen ostraffat. Mark och hans gäng kommer med hotelser och Alex vet att gänget kommer att klå upp honom om de får tag i honom. Situationen börjar bli allt mer pressad och till slut går Alex rakt in i gängets fälla. Men gissa vem som är rädd för ormar?

Robert Swindells Ormbiten är en snabb- och lättläst bok som utan krusiduller hoppar rakt in i händelserna. Med andra ord, en typisk Argassobok.

fredag 19 augusti 2016

Den fantastiska historien om katten som försvann

Finns t.ex. på adlibris eller bokus
1943 rasar Andra världskriget för fullt. Tolvåriga Lily skriver flitigt i sin dagbok om sin vardag i den lilla byn Slapton vid Englands kust. Lilys pappa är i armén, som så många andras pappor, men annars märker man inte så mycket av kriget där Lily bor. Visst, det har kommit ett antal Londonbarn till byn som evakuerats från stan och på sista tiden har mängden amerikanska soldater ökat markant i trakten där de bor. Men sent på vintern får byn veta att de allierade styrkorna håller på att göra sig beredda för en invasion. De håller på att förbereda sig för Dagen D.

För att landstigningen i Frankrike ska lyckas behöver militären öva och eftersom området kring byn där Lily bor liknar landskapet i Frankrike behöver militären marken för att träna. De boende har inte mycket att säga till om. De får packa ihop allt de äger och evakueras inom loppet av bara ett par veckor

Strax efter jul flyttar Lilys familj med allt de äger och har. Inklusive kor och får. Det enda som familjen inte får med sig är katten Tips som springer och gömmer sig. Lily blir förtvivlad. Hela byn och området runt den är avspärrat med taggtråd men Lily kan inte acceptera att katten blir kvar och smyger därför genom avspärrningarna och tillbaka till gården för att leta - trots att det innebär fara för hennes eget liv.

Den fantastiska historien om katten som försvann är en rörande berättelse om kärleken till en katt, men det är också en berättelse om vänskap och en historisk skildring av England under Andra världskriget. Jag fascinerades över det faktum att man faktiskt evakuerade cirka tretusen (3000!) invånare längs med södra Englands kust för att militären skulle kunna öva inför landstigningen i Normandie. Det låter ju rimligt att soldaterna fick träna inför invasionen, men att civila fick lämna sina hem för att detta skulle kunna ske är ingenting som tidigare ens har slagit mig.

Michael Morpurgo knyter fint ihop Lilys berättelse med en ramberättelse i nutid, i vilken Lilys barnbarn får ta del av sin farmors dagbok och läsa om hur farmodern hade det som barn. Jag gillar den historiska inramningen, men katthistorian är lite för sentimental för min smak. Som barn hade jag dock älskat denna bok!

torsdag 18 augusti 2016

Kråkflickan

Länk till adlibris och bokus
Lily har länge mobbats av ett gäng tjejer på skolan. Det var så illa att Lily till slut struntade i att gå i skolan under hela våren. Men trots att Lilys mamma hade samtal och möten med rektorn vidtogs inga direkta åtgärder. Istället menade rektorn att flickorna inte menat något illa och att Lily var känslig av sig. Ett långt sommarlov skulle nog få alla att glömma vad som hänt och så skulle man kunna starta om på ny kula till hösten, tyckte han. Nu är det höst, men ingenting har förändrats för Lilys del. Tjejerna trakasserar henne fortfarande och Lily fortsätter att dra sig undan och hålla sig för sig själv.

I smyg börjar Lily tröstäta. Efter skolan handlar hon godis och går in i skogen och äter för att hennes mamma inte ska märka nåt. Lily orkar nämligen inte berätta om hur det är och låter istället sin mamma tro att allt är bättre när det i själva verket blivit värre. För ju mer Lily tröstäter, desto större blir hon, vilket också ger mobbarna mer anledning till att vara taskiga. 

Men så en dag i skogen stöter Lily på ett gäng kråkor. Hon börjar kasta mat och godbitar åt dem som de fångar i luften och snart har Lily lärt sig att dressera dem. Mötet med kråkorna leder till att Lily återfår sitt självförtroende. Det närmar sig Halloween, en helg hon älskar, och Lily börjar smida en plan över hur hon ska ta revansch på sina mobbare. 

Kråkflickan av Kate Cann är en lättläst bok om en tjej som både känner sig och är utanför, något som många tonåringar nog kan relatera till, men som så sakteligen får kontroll och lyckas förändra sitt liv. Att Lilys självförtroende växer är positivt, men jag gillar inte riktigt att askunge- och makeover-sagan måste ingå. Visserligen finns här en farmor som påtalar att hållningen gör mycket för hur folk uppfattar en person, men tyvärr känns det också som att en del av sensmoralen går ut på att smalt är snyggt. 

Millan

länk till adlibris och bokus
Millan är tretton år och hennes högsta dröm är en egen häst. Hon tillbringar så mycket tid hon bara kan i stallet. Där mockar, fodrar, ryktar, släpper ut och tar in de fyra hästar som har stallplats hos Marianne. Och hon ställer gärna upp och följer med som hästskötare när Linnéa och Annie, som har varsin häst i stallet, ska tävla. Och har Millan tur så kan hon nån gång ibland få skritta av deras hästar. Men det är i stort sett allt. Millan har inte råd med några ridlektioner, än mindre råd med en egen häst.
Dessutom, det hade aldrig funkat att Millan skulle ha en egen häst att ta hand om också. Hon har ju Josef att tänka på.

Josef är Millans femåriga lillebror och ofta är det Millan som får hämta honom på dagis, det är hon som får fixa frukost och middag på vardagarna. Och det är hon som kramar och håller om Josef när mamma och pappa bråkar. Och tyvärr blir det en hel del bråk hemma med två arbetslösa föräldrar och med en pappa som dricker och en mamma som ofta inte orkar göra annat än att ligga på sängen och gråta.

Och eftersom Millans föräldrar är som de är vågar Millan aldrig bjuda hem någon kompis. Inte för att hon hinner med att ha så många kompisar, men Angelika brukar hon hänga med i skolan och Angelika delar hennes hästintresse. Fast ibland känns det som att Angelika snart kommer att tröttna på Millan som alltid måste hem och ta hand om Josef och som aldrig bjuder hem henne. Men Millan kan ju inte säga att det bara är för att hon är livrädd att de ska komma hem och hitta Millans pappa utslagen i fåtöljen med ett gäng ölburkar framför sig. Hon är livrädd att någon utanför familjen ska få veta hur det egentligen är där hemma.

Pia Hagmar har tidigare skrivit hästboksserien om Klara. Millan är första delen i en serie om tre böcker som riktar sig till ungdomar. Och jo, Millan är också en hästbok. Det handlar en hel del om ridsport och stalliv, men den här hästboken handlar lika mycket om livet utanför som i stallet. Det är en engagerande och välskriven berättelse om en tjej med drömmar som inte är speciellt högtflygande men som ändå ligger väldigt långt bort från den verklighet hon lever i.

söndag 14 augusti 2016

Vren

Vren - De glömda rummen utspelar sig på jorden på 2400-talet. Aha, tänker kanske en del när de hör detta: det här är alltså en sci fi med flygande bilar och androider och annat högteknologiskt bjäfs, men ingalunda. Jorden blomstrade förvisso bara några generationer tidigare till följd av att man på 2100-talet kom på hur man skulle färdas mellan galaxerna och därmed upptäckte hela tretton solsystem med beboeliga planeter. Planeterna koloniserades snabbt och under ett par hundra år levde jorden gott på den handel och det kulturutbyte man hade med de andra planeterna. Men så småningom började de koloniserade planeterna att tröttna på jordens överhöghet och ett krig bröt ut varpå jorden förlorade kontrollen över sina kolonier. Vad värre var, för jordens befolkning, var att jorden isolerades och kriget slog ut all avancerad teknologi. Jorden gick tillbaka i utvecklingen och påminner på 2400-talet snarare om ett medeltida samhälle.

Anya, en sextonårig tjej, är på väg hem för ett par dagars skollov när hon stöter på en Vren. Vrenarna var den enda utomjordiska art som blev kvar på jorden efter kriget och de ser ungefär ut som en jättestor varg med grårandig päls och vassa tänder. De är livsfarliga, men intelligenta, djur och har förslavats av människorna som använder dem i strider eller som rena mördarredskap. En vren som lovar att lyda en människa och svär ägareden är bunden att lyda och följa sin ägares minsta befallning tills dess att den blir löst från sin ed.

Den här vrenen som Anya stöter på är nära på död, fastbunden vid ett träd håller den på att törsta ihjäl, och en bit bort ligger dess ägare som uppenbarligen råkat ut för något mycket otrevligt. Anya får vrenen att svära ägareden och vågar först därefter hjälpa honom och tar med honom hem till sina föräldrars förskräckelse. Men Kirvan, som vrenen heter, är en mördarvren på väg till ett uppdrag och det dröjer inte länge förrän en budbärare kommer för att hämta honom. Men Kirvan och Anya ska mötas igen. För utan att Anya till en början vet om det har hon omedvetet lagt Kirvans öde i sina händer och därmed blir hon också indragen i en livsfarlig sammansvärjning som hotar inte bara det kungadöme som Anya lever i, utan även hela jordens befolkning. För vad vore Vren - de glömda rummen för en sci fi-/fantasyroman utan elakingar som smider onda planer?

Jag blev helt fascinerad av vrenen som beskrivs som en mördarmaskin, en varelse som man håller sig så långt borta från som möjligt då de med en enda snabb rörelse kan ta livet av en annan varelse med sina sylvassa tänder eller sina långa klor. Och samtidigt som de är ett mäktigt djur, som borde befinna sig högt över människan, intelligenta som de också är, så har de blivit totalt kuvade på jorden och får utstå förskräcklig behandling av sina ägare. Och åh, vad jag gillar Lotta Olivecronas beskrivning av relationen mellan Anya och Kirvan där rädsla och misstänksamhet sakta går över i en ömsesidig respekt för varandra. Och händelseförloppet i sig är också spännande. Två till delar om Vren finns för den som vill fortsätta läsa detta spännande och genomtänkta sci-fi-fantasyäventyr. Tyvärr går Vren-böckerna inte längre att köpa, annat än som e-böcker eller ljudböcker, men det finns ju bibliotek!

onsdag 10 augusti 2016

Min vän Skuggan

Länk till bokus och adlibris
Fjortonårige Aman och hans mamma hålls inlåsta på ett så kallat förvar, ett ställe dit asylsökande skickas i väntan på att bli utvisade. I sex år har Aman levt i England som asylsökande. Han har gått i skola, har fått kompisar, spelar i ett fotbollslag. Men det är först nu, sex år efter det att Aman och hans mamma sökt asyl, som utvisningsbeskedet kommit.

Matt är kompis med Aman men barn får inte lov att besöka Yarl's wood och efter lite övertalning går Matts morfar med på att besöka Aman för att se hur han och hans mamma mår. Under besöket får Matts morfar höra hela historien om Aman. Aman berättar om barndomen i Afghanistan, hur hans pappa fördes bort och dödades, hur hans mamma fängslades och torterades av talibanerna bara för att de tillhör hazarafolket och hur hans familj tvingades iväg från sin by för att bo i en grotta istället. Och det var där i grottan som Skuggan plötsligt en dag dök upp.

Den där illa tilltygade spanieln var där bara plötsligt en dag. Och trots Amans försök att sjasa bort hunden, i Afghanistan räknas hundar som smutsiga djur, så höll den sig hela tiden i närheten av Aman. Till slut accepterade Aman hunden och när han och hans mamma till slut bestämmer sig för att försöka fly landet och ta sig till England där Amans morbror bor, följer hunden med dem, som en skugga, och det var så hunden fick sitt namn. Men trots att Skuggan blir Amans trognaste vän måste deras vägar skiljas till slut.

Min vän Skuggan, skriven av Michael Morpurgo, är en angelägen bok som låter läsarna ta del av hur det både kan vara att vara på flykt och leva som asylsökande. För min smak är boken dock lite för sentimental och en del skildringar är lite väl svart-vita. Jag tycker behandlingen av asylsökande i Storbritannien känns väldigt främmande och jag kan inte riktigt tro på att det skulle vara (eller har varit) så illa, även om det i efterordet står att läsa om det så kallade förvaret, Yarl's wood, och den kritik det fått. Här finns också ett fakta-avsnitt om kriget i Afghanistan och ett avsnitt som berättar att Min vän Skuggan är baserad på en otrolig, men sann, historia. Skuggan, som egentligen visar sig heta Polly, är nämligen i boken en minhund som kommit bort från den brttiska armén. Samma öde hände en verklig minhund. Hunden Sabi var i fjorton månader försvunnen i Afghanistan innan den dök upp igen. En riktig solskenshistoria, vilket även Min vän Skuggan blir i slutändan.

Kråkviskaren

Finns bl.a. på adlibris eller bokus
Kråkviskaren är första delen i Jacob Greys serie Feralerna. En feral är någon som kan kommunicera med djur, och det kan Caw. Ända sedan den ödesdigra dagen för åtta år sen när hans föräldrar kastade ut honom så har Caws enda vänner varit en flock kråkor som han kan prata med. Han bor tillsammans med kråkorna i en koja uppe i ett träd och överlever på sådant han hittar i soporna. Det är inte mycket Caw minns av sina föräldrar, han tror sig minnas ljusa och kärleksfulla stunder, men de minnen han mest förlitar sig på är den återkommande dröm han så ofta drömmer, i vilken hans föräldrar kastar ut honom ur ett fönster och kråkorna fångar honom i luften och flyger iväg.

Det Caw inte känner till är att samma år som kråkorna hämtade honom drabbades staden Blackstone av hemska händelser. Människor dog, hus ödelades och vilda djur strövade fritt omkring på stadens gator. Innan allt detta hände levde flertalet feraler i staden, men nu håller sig de som överlevde gömda, trots att det varit lugnt i Blackstone under flera år nu, och inte ens Caw känner till att det finns andra med samma förmågor som han har.

Men ondskan håller på att vakna igen. En natt rymmer tre fångar från fängelset, tre feraler som lyder under den person som en gång i tiden startade katastrofen i Blackstone, och de har för avsikt att fullfölja hans onda uppdrag. Händelserna denna natt gör att Caw kommer i kontakt med andra feraler i Blackstone, bland annat duvferalen Crumb och musferalen Pip, men även med flickan Lydia. Och äntligen får han veta historien om sina egna föräldrar. Men det är inte allt, det visar sig att Caw själv har en avgörande roll för att stoppa en kommande ny katastrof.

Kråkviskaren är en originell äventyrlig berättelse med vissa magiska och även kvasidystopiska inslag. Även om berättelsen tycks utspela sig i vår nutid så har stämningen ett något ödesmättat domedagsdrag över sig. Här finns ett tydligt gott mot ont-tema (lite för tydligt, kan jag tycka), skurkarna är genomonda, till och med de djur de styr över är karaktäristiska våldsamma eller giftiga arter, medan hjältarna är goda och rättrådiga och har något snällare djur (för det mesta). Del två, Flugornas härskare, släpps redan i slutet av denna månad.

tisdag 9 augusti 2016

Utvandrarna

I pocket bl.a. hos adlibris och bokus
Sommarens klassikerläsning blev första delen i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Jag önskar att jag hade tid att läsa hela sviten för Utvandrarna är ett verk som gjort stort intryck på mig sedan unga år. Jag har minnen från när jag som liten såg Jan Troells Utvandrarna på tv med mamma och pappa och redan då blev berörd. Senare såg vi musikalen Kristina från Duvemåla på Malmö opera (två gånger till och med!). Och nu under läsningens gång kunde jag riktigt höra sångerna och musiken från musikalen.

Utvandrarna är berättelsen om Kristina och Karl-Oskar, Karl-Oskars bror Robert och en rad andra starka personligheter från Ljuders socken i Småland som fattar beslutet att utvandra till Amerika. För Kristina och Karl-Oskars del handlar det om att de inte längre klarar av fler svältår, de har ju barnen att tänka på, och i Amerika lovas feta och rika jordar till skillnad från de torftiga steniga åkrarna hemmavid. Robert vill vara fri, han vill vara sin egen dräng och slippa kuvas under någon annan. Och sen är det åkerianerna som vill utöva rätten att praktisera sin tro men som finner det omöjligt i Sverige. Alla har sina skäl och tillsammans följs de åt över oceanen.

Jag visste inte att dialogen skulle vara skriven på småländska, men det sätter sin prägel, det är kul att läsa. Roberts studerande av förenta staterna och språket, amerikanskan, är också ett lustigt inslag i en annars rätt så allvarstyngd berättelse. Rädslor och ånger blandas med nyfikenhet och framtidstro. Somliga har tillit till Gud, andra hyser tvivel. Det är människoöden som berör. Och det går inte att läsa Utvandrarna idag utan att tänka på dagens flyktingar som kommer över haven i båtar som är ännu mer packade än briggen Charlotta, och vars resor är ännu mer farliga.

Fangirl

Finns bl.a. på adlibris eller bokus
Tvillingarna Cath och Wren ska börja college. De ska flytta hemifrån. Flytta till en ny stad. Flytta dit ingen känner dem sen innan. Det har alltid varit Cath och Wren. Man får den ena på köpet med den andra, liksom. Men nu när college börjar upplever Cath det största sveket när Wren inte vill dela korridorrum med sin syster. Wren, som är den utåtriktade av de två, vill lära känna nytt folk, bli självständig medan Cath är nöjd med att bara sitta hemma och skriva fanfiction.

Tillsammans skapade systrarna en gång en fanfiction på Simon Snow, som är en uppenbar pastisch på Harry Potter, men numera är det bara Cath som skriver om Simon och hon har en enorm läsekrets på nätet. Hennes mål är att skriva färdigt sin fanfic innan sista boken om Simon Snow släpps. Det är ingen underdrift att påstå att Cath mer eller mindre lever för Simon Snow och fanfiction.

Men det är inte alla som förstår sig på det här med fanfiction. Caths lärare i kreativt skrivande anser att fanfiction kan likställas med plagiat, Caths rumskompis Reagan anser att fanfic är för barn och Wrens nya kompis ser mer eller mindre ner på Cath på grund av Simon Snow. Den enda som Cath får stöd av är Reagans före detta pojkvän Levi, som mer eller mindre också bor i deras korridorrum och som älskar att lyssna på när Cath har högläsning ur sin fanfic.

I och med college och i och med att systrarna så tydligt vill olika saker kommer de längre och längre ifrån varandra. Inte ens kriserna hemmavid, oron för att deras pappa inte kan ta hand om sig själv, tycks kunna ena dem och när Wren tar upp kontakten med deras mamma som lämnade dem när de var små är splittringen mellan systrarna total. Cath känner sig ensam och övergiven och är till och med beredd att hoppa av och flytta hem för att slippa känna så som hon gör.

Rainbow Rowell har, precis som i sin förra bok, Eleanor och Park, skapat fantastiska levande och komplexa karaktärer. Jag gillar hur bilden av Caths och Wrens familjehistora klarnar efterhand. Där finns en mamma som lämnade familjen när tvillingarna bara var åtta år och en pappa som till en början bara verkar något excentrisk, men som man efterhand inser är manodepressiv och som klarat sig från djupare maniska perioder tack vare att hans döttrarna funnits hos honom och hållit ett öga på honom.

Fangirl är inte, som man vid första anblicken kan tro, en lättsmält roman, här finns ett stort djup. Men, precis som med Eleanor och Park blir jag inte helt till mig som så många andra verkar bli av Rowells romaner. Jag gillar till exempel inte kärlekshistorian i boken. (Levi tycker inte bara om Cath för att hon högläser för honom) Det är lite för sockersött och oskyldigt, lite för tillrättalagt för att passa en amerikansk läsekrets (trots gayfanfictionen!) och Cath är lite för reko i vissa avseenden. Sen tycker jag boken innehåller alldeles för många ord. Mellan varje kapitel är utdrag ur antingen den påhittade boken om Simon Snow eller Caths faniction insprängt. Visst, det är snyggt gjort, men jag fastnar inte för fanfictionen och till slut hoppar jag till och med över dessa bitar eftersom de inte intresserar mig. Fangirl får därför inte mer än ett nja i betyg från mig.

måndag 8 augusti 2016

SVJ

Boken finns bl.a. på bokus eller adlibris
Ingen har väl missat att Roald Dahls bok om den stora vänliga jätten filmatiserats och har gått (och fortfarande går) på bio den här sommaren? Som så många andra av Roald Dahls böcker får man väl klassa SVJ som en barndomsklassiker. Jag minns inte om jag läste den som barn eller inte, men jag har i vart fall läst den nu i sommar. Och sett filmen!

Den föräldralösa Sophie kan inte sova och efter att länge ha försökt så stiger hon upp för att dra för gardinerna ordentligt så att inte ens månens strålar ska kunna störa henne i hennes försök att somna. Men framme vid fönstret gläntar hon på gardinen istället och kikar ut. Hon är nyfiken på hur världen ser ut så här mitt i natten. Mitt i spöktimmen. Och det är då hon får syn på jätten. Men jätten har sett henne också och han kidnappar Sophie från barnhemmet.

Över stad och land, stock och sten tar jätten sina gigantiska kliv och han stannar inte förrän de är framme i jättarnas land. Sophie fruktar att att jätten ska äta upp henne, men den här jätten visar sig vara vegetarian till skillnad från de andra mycket större och mycket farligare jättarna som äter barn. För Sophie berättar jätten att han av de andra jättarna kallas för minstingen, men att han en gång också fått namnet Stora vänliga jätten, SVJ, vilket Sophie bestämmer sig för att kalla honom. Vidare får Sophie veta att SVJ samlar på drömstoft och att han med hjälp av drömstoften kan skapa drömmar som han om nätterna placerar hos människorna.

Men de andra jättarna är så klart ett stort problem. Hur ska man få ett stopp på deras förfärliga jakt på människobarn? Hur kan man få dem att glufsa zebrurkor istället för barn? Sophie kläcker en idé som involverar självaste drottningen av England.

SVJ är ett typiskt Roald Dahl-äventyr med mycket humor och fart och smarta och klyftiga barn. Eftersom det i år skulle varit hundra år sedan Roald Dahl föddes kan alla som gillar hans böcker glädjas åt att flera av dem i år kommit ut i nytryck, så även SVJ. Och filmen då? Jodå, den är mysig den med, och den följer i mångt och mycket bokens handling, förutom slutet som är ändrat något.

Drakväktaren

Carole Wilkinsons Drakväktaren är första delen i en trilogi om den kinesiska flickan Ping som kan tala med drakar. Handlingen utspelar sig för länge sen i Kina, närmare bestämt år 141 f.Kr, då Kina styrdes av kejsare och då drakar fortfarande levde.

Ping är en slavflicka som arbetar för den kejserliga drakväktaren. Hon hjälper till med att ta hand om djuren, att laga mat, städa, ja, hon gör det mesta och hon får utstå hård behandling av sin herre, Mäster Lan. Hennes enda vän är råttan Hua som hon håller gömd för sin Mäster. Det är egentligen Mästern som ska ta hand om drakarna, men han är lat och Ping har fått ta över även denna syssla. Ursprungligen hade drakväktaren hand om ett dussintal drakar, men endast två återstår nu. När den ena av dem dör förstår Ping att den andre drakens liv är i fara och hon bestämmer sig för att hjälpa draken fly.

Ping märker att hon har en sällsynt förmåga: hon kan kommunicera med draken. Draken, som berättar att han heter Danzi, är svag efter att i många år varit inlåst i en fånghåla och efter att ha skadat sina vingar under flykten, men han är fast besluten om att han måste ta sig till havet. Havets vatten har en helande förmåga på drakar och att ta sig till havet är enda sättet för Danzi att få ny kraft. Ping blir hans följeslagare på den långa och farliga vandringen. De måste hålla sig gömda för att inte skrämma människor som inte är vana vid att se drakar, och de måste också hålla sig undan från drakjägaren som lovat kejsaren att fånga in draken. Men viktigast av allt är att skydda drakstenen som Danzi så noga vaktar över.

Jag tycker väldigt mycket om beskrivningen av draken som en uråldrig och vis varelse, beskrivningen av hur han gör olika ljud beroende på sinnesstämning är fascinerande, hur han pinglar som bjällror när han är nöjd eller glad och hur ljudet förvandlas till gälla metalliska knivskärande ljud när draken är missnöjd. När jag föreställer mig både draken och ljuden tänker jag på kinesiska eller andra asiatiska skådespel där utklädda skådespelare i stora masker agerar drakar och har bjällror kring fotlederna som låter för varje steg de tar. Drakväktaren är en annorlunda fantasy som snarare är en blandning av fantasy och historisk roman, något som jag uppskattade även hos Naomi Noviks Hans majestäts drake och som jag finner väldigt fängslande. Wilkinsons ambition tycks också vara att introducera sina läsare till österländsk filosofi och draken fungerar nästan som en vis guru som vägleder Ping med sin livskunskap och kryptiska meningar.

fredag 5 augusti 2016

Onanisterna

Finns bl.a hos adlibris och bokus
Onanisterna. Det är en titel som i alla fall avskräcker mig. Vad är det här för en bok, liksom? Grabbig? Ja. Mycket "hö-hö-grabbgarv"? Jo. Sviniga killar? Jadå. Men också väldigt rolig och väldigt ärlig och jag störtgillade! Fast hade det inte varit för att Lisa Bjärbo och Per Bengtsson mer eller mindre hyllade Patrik Lundbergs bok i sin podd Allt vi säger är sant, så hade jag nog tyvärr aldrig läst den här boken, vilket hade varit väldigt synd. Onanisterna är väl värd att uppmärksammas!

Kim och hans polare Simon, Dino och Frallan var skolans kungar på högstadiet och gymnasiet. De var killarna som hördes och syntes mest och som bjöds på alla fester. Men nu är plugget över och Kim slarvade precis som många andra bort sista tiden på gymnasiet och måste nu istället läsa upp sina betyg på komvux. Och med höstterminens start smyger sig insikten om att Kim och hans grabbgäng inte längre har samma höga status sakta på. Det är inte längre lika kul med taffliga kukskämt och det är inte alls häftigt att som nittonåring bo hemma, vara luspank och tvingas köra lillsyrran till stallet varje kväll.

Men trots att det till en början inte direkt verkar som att Kim har så mycket ambitioner, hans liv består mest av filmkvällar, pizza, fotboll och fest med grabbarna, så har han det. Han vill skriva, helst vill Kim bli journalist, men några skrivjobb finns knappast för nybakade studenter utan utbildning så Kim får nöja sig med det jobb i tidningsbranschen som ligger närmast till hands: dela ut tidningar i Sölvesborg. Kims gamla bästis från grundskolan, Robin, jobbar också som tidningsutdelare. De har inte pratat med varandra sen mellanstadiet men hittar nu tillbaka till varandra. Robin tar med Kim till Malmö, till kollektivet på Möllan där Robins flickvän bor. Och livet på Möllan är totala motsatsen till den gemenskap Kim är van vid från Sölvesborg. Allt detta ger Kim perspektiv på vem han är, vilka hans kompisar är och vem han själv vill bli och vara. Och framför allt väcker allt det som händer under hösten liv i Kims framtidsdrömmar.

Men bara för att man längtar bort behöver man väl inte klippa banden till sitt gamla liv? Och går det att kombinera det gamla med det nya?

Onanisterna har en otroligt grabbig jargong, särskilt i början, så pass så att jag som tjej blir lätt provocerad. Och den där Simon är ett riktigt svin som jag aldrig någonsin hade stått ut med i verkligheten. Jag läste de första kapitlen med mycket kritiska ögon, men efterhand som man lär känna killarna så inser man att mycket av jargongen mest hänger kvar som nån slags dålig vana som fastnat från högstadiet. De är inte så dumma de där killarna. Inte egentligen. Det finns hopp för dem också. Och troligtvis också för deras faktiska likar på många småorter runt om i Sverige.

För mig som bor i Malmö, inte så långt från Möllan, så var det också väldigt kul att läsa om livet på Möllan och om alla hipsters. Så himla mycket igenkänning! Spot on, Lundberg! I och för sig kan jag tycka att det blir lite för klyschigt och övertydligt att Kims gamla gäng och hans nya vänner karaktäriseras som varandras motsatser, att det gamla gänget är grabbiga och barnsliga "losers" som bor hemma utan ambitioner och att andra gänget är pretentiösa veganer som pluggar genusvetenskap och diskuterar politik. Men nåja, det funkar på nåt sätt ändå i Onanisterna, särskilt då Lundberg med hjälp av Kim sätter de båda stereotyperna under lupp och kan krossa dem båda en smula. Jag är hemskt glad att jag läste Onanisterna och kommer glatt att rekommendera den!

onsdag 3 augusti 2016

Morden i Sandhamn

I pocket hos bl.a. adlibris och bokus
När kroppen av en död man inlindad i ett fiskenät dyker upp på stranden i Sandhamn en het julimorgon blir det Thomas Andreasson från Nackapolisen som får ta sig an fallet. Han är väl förtrogen med skärgården och uppvuxen på Harö inte långt från Sandhammar. Bara en vecka senare påträffas det på ön ytterligare en död person med koppling till den döde mannen och det man först förmodat vara en tragisk olycka förvandlas istället till en mordutredning med hög prioritet.

På ön bor Thomas barndomsvän, juristen Nora Linde, med sin familj och hon kan inte låta bli att själv undersöka några av de ledtrådar som Thomas avslöjar för henne och med Noras hjälp lyckas polisen ta utredningen framåt.

Enda anledningen till att jag valde att läsa I de lugnaste vatten är att jag de senaste åren tillbringat en del av sommaren i Stockholms skärgård och då även besökt Sandhamn, så även i år. För detta är annars inte min typ av bok. Förvisso gillade jag Henning Mankells böcker om Wallander väldigt mycket som yngre, men nu tycker jag det är för segdraget med kriminalare. De flesta deckare är för likartade och innehåller ungefär samma klyschor: en ensam polishuvudperson (ofta med brustet hjärta på något vis), en lugn idyll som förvandlas till något hemskt, lite familjekonflikter och annat vardagsliv och så några snorkiga överklasstyper samt några helylle jordnära hjältar. Ungefär så.

I de lugnaste vatten är den första boken i deckarserien om Morden i Sandhamn och likaså Viveca Stens skönlitterära debut som blivit en så pass stor framgång att ytterligare sex böcker kommit ut i serien. Ganska lagom läsning när man vill ha något lättsmält och lite småspännande, men jag väljer hellre något annat.

Old dog, new tricks

Finns på adlibris eller bokus
Old dog new tricks är en typisk Bali Rai-bok med rasmotsättningar och en enkel story som man ganska tidigt kan ana sig till hur det kommer att sluta, men eftersom Rai är en så pass skicklig berättare läser man ändå gärna vidare.

Harvey är en kille i tonåren med indiskt påbrå. Hans familj flyttar in i ett nytt hus och på köpet får de en äldre grinig gubbe som granne. Grannen, Mick, gör klart för Harveys familj att han inte gillar deras sort och till en början ogillar Harvey grannen djupt, men så sakteligen ändras hans inställning till den vresige äldre mannen, mycket tack vare Micks hund, Nelson, som fattar tycke för Harvey. Nelson blir som en brobyggare mellan Harvey och Mick och så smått börjar Mick både acceptera sina nya grannar och på sitt sätt respektera dem.

Men det är först efter att Harvey upptäcker och börjar undersöka Micks familjehistoria som den verkliga förändringen sker och det visar sig att det nog faktiskt går att lära gamla hundar att sitta ändå.

Även om det, som jag inledningsvis skrev, är en typisk Bali Rai-bok, där man får ungefär vad man kan förvänta sig så är boken ändå, som det brukar vara med Bali Rais lättlästa böcker, ändå väl värd sin läsning.


tisdag 2 augusti 2016

Du, bara

Läs mer på adlibris eller bokus
Den bok som i sommar lyckats leverera mest lyckopirrskänslor är helt klart Anna Ahlunds Du, bara. Det riktigt bubblar av sprittig ung kärlek med alla dess känslor av osäkerhet, frustration och förtvivlan som varvas med varmt pirr och rusig lycka. Det är helt underbart härligt att bli meddragen i Johns kärleksrus. Hett är det också.

Det är alltså John det handlar om. Det är sommaren efter nian och John och hans storasyster Caroline tillbringar sommaren hemma i lägenheten i Uppsala medan deras föräldrar håller till på sommarstället. John tillbringar dagarna med att hänga med bästisen Ellie, löpträna och gå och vänta på besked på om han kommit in på fotbollsgymnasiet. Caroline berättar om sitt nya span, en kille som jobbar i pappersbutiken mittemot den skobutik hon själv sommarjobbar i och snart har hon bjudit hem honom på middag. Frank, heter han, och John förstår direkt vad det är hans syster har fallit för, för själv blir han helt betagen i Franks mörka ögon.

Men nu är det ju syrran som har tingat Frank, och Caroline brukar få sin vilja igenom så det är bara för John att gilla läget. Tänker han till en början. För efter att Frank följt med Caroline och John till deras sommarställe så förstår John att Frank nog är intresserad tillbaka. Förälskelsen blommar upp våldsamt. Men att tävla i kärlek mot sin egen syster, går det? Hur kan han berätta för Caroline? Och hur ska han få Frank att förstå att bästisen Ellie inte är mer än just en bästa kompis? Frank själv visar sig dessutom vara en inte helt okomplicerad typ med ett tungt känslobagage att jobba med, något som går ut över John.

Du, bara säljs in lite grand som ett triangeldrama, ett drama som, tack och lov, ganska snart rinner ut i sanden och mynnar ut i en hyfsat traditionell kärlekshistoria med övertygande pirr och våndor när förnuftet och sviktande mod försöker sätta stopp för starka känslor som inte går att stoppa. Och tro nu inte att jag med föregående mening antyder att den homosexuella kärleken problematiseras, för det är något som Ahlund skiter fullständigt i att göra - vilket också gör den här boken till en så lysande kärlekshistoria.

Skulle det vara något jag opponerar mig mot i Du, bara så är det väl bara att jag tycker att John känns väl mogen (känslomässigt) för sina sexton år. Liksom Frank. Eller? Är det bara jag med mitt vuxenperspektiv? Jag tror ju inte någon tonåring skulle reflektera över detta. Och det är verkligen en petitess. Du, bara är sommarens kärleksbok som får mina varmaste rekommendationer.