tisdag 9 augusti 2016

Fangirl

Finns bl.a. på adlibris eller bokus
Tvillingarna Cath och Wren ska börja college. De ska flytta hemifrån. Flytta till en ny stad. Flytta dit ingen känner dem sen innan. Det har alltid varit Cath och Wren. Man får den ena på köpet med den andra, liksom. Men nu när college börjar upplever Cath det största sveket när Wren inte vill dela korridorrum med sin syster. Wren, som är den utåtriktade av de två, vill lära känna nytt folk, bli självständig medan Cath är nöjd med att bara sitta hemma och skriva fanfiction.

Tillsammans skapade systrarna en gång en fanfiction på Simon Snow, som är en uppenbar pastisch på Harry Potter, men numera är det bara Cath som skriver om Simon och hon har en enorm läsekrets på nätet. Hennes mål är att skriva färdigt sin fanfic innan sista boken om Simon Snow släpps. Det är ingen underdrift att påstå att Cath mer eller mindre lever för Simon Snow och fanfiction.

Men det är inte alla som förstår sig på det här med fanfiction. Caths lärare i kreativt skrivande anser att fanfiction kan likställas med plagiat, Caths rumskompis Reagan anser att fanfic är för barn och Wrens nya kompis ser mer eller mindre ner på Cath på grund av Simon Snow. Den enda som Cath får stöd av är Reagans före detta pojkvän Levi, som mer eller mindre också bor i deras korridorrum och som älskar att lyssna på när Cath har högläsning ur sin fanfic.

I och med college och i och med att systrarna så tydligt vill olika saker kommer de längre och längre ifrån varandra. Inte ens kriserna hemmavid, oron för att deras pappa inte kan ta hand om sig själv, tycks kunna ena dem och när Wren tar upp kontakten med deras mamma som lämnade dem när de var små är splittringen mellan systrarna total. Cath känner sig ensam och övergiven och är till och med beredd att hoppa av och flytta hem för att slippa känna så som hon gör.

Rainbow Rowell har, precis som i sin förra bok, Eleanor och Park, skapat fantastiska levande och komplexa karaktärer. Jag gillar hur bilden av Caths och Wrens familjehistora klarnar efterhand. Där finns en mamma som lämnade familjen när tvillingarna bara var åtta år och en pappa som till en början bara verkar något excentrisk, men som man efterhand inser är manodepressiv och som klarat sig från djupare maniska perioder tack vare att hans döttrarna funnits hos honom och hållit ett öga på honom.

Fangirl är inte, som man vid första anblicken kan tro, en lättsmält roman, här finns ett stort djup. Men, precis som med Eleanor och Park blir jag inte helt till mig som så många andra verkar bli av Rowells romaner. Jag gillar till exempel inte kärlekshistorian i boken. (Levi tycker inte bara om Cath för att hon högläser för honom) Det är lite för sockersött och oskyldigt, lite för tillrättalagt för att passa en amerikansk läsekrets (trots gayfanfictionen!) och Cath är lite för reko i vissa avseenden. Sen tycker jag boken innehåller alldeles för många ord. Mellan varje kapitel är utdrag ur antingen den påhittade boken om Simon Snow eller Caths faniction insprängt. Visst, det är snyggt gjort, men jag fastnar inte för fanfictionen och till slut hoppar jag till och med över dessa bitar eftersom de inte intresserar mig. Fangirl får därför inte mer än ett nja i betyg från mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar