tisdag 29 november 2016

Olyckornas tid

Länk till adlibris och bokus
Det är samma varje år. I slutet av oktober förmanas Cara och hennes syskon klä sig i extra lager kläder, de måste vara extra försiktiga både hemma och utanför hemmet. Elektriska apparater plockas bort och vassa knivar göms undan. Ändå är det alltid någon som bryter något ben, slår sig illa, får hjärnskakning eller bränner sig. Hur många skydd som än sätts upp så går det inte helt att skydda sig från olyckssäsongen. Man ska vara glad om man tar sig igenom olyckornas tid med bara ett brutet ben. Plötsliga dödsfall kan inträffa. Både Caras morbror och pappa dog i oktober. Och ett annat år lämnade mammas nye man familjen.

Så länge Cara kan minnas har oktober varit olyckornas tid, men aldrig någonsin har hon, hennes syster Alice eller styvbror Sam ifrågasatt varför det är på det här viset. Inte förrän nu.

Det är efter upptäckten att Elsie befinner sig på i stort sett alla Caras fotografier som Cara börjar ställa frågor. Hon och Elsie var kompisar för länge sen, alldeles efter att Caras pappa dött. Nu umgås de inte längre men Cara ser henne då och då i skolan. Hon är en ganska grå och icke-iögonfallande person och hon brukar ha hand om Hemlighetsbordet. Hemlighetsbordet är ett bord i biblioteket där den som vill på skrivmaskin kan skriva ned en hemlighet på en lapp, anonymt så klart, och lapparna förvandlas i slutet av året till ett konstprojekt som alla får ta del av (Älskar idén med det här!!). Cara bestämmer sig för att fråga Elsie hur det kommer sig att hon hela tiden verkar finnas på exakt samma platser som hon själv, men Elsie går inte längre att finna. Hon är puts väck försvunnen. Ingen har sett henne, ingen känner riktigt igen beskrivningen av henne när Cara frågar runt. Det är precis som om hon aldrig har funnits.

Moïra Fowley-Doyles Olyckornas tid utspelar sig i ett höstigt Irland där alla ser fram emot och förbereder sig inför Halloween. Cara och hennes syskon firar på grund av olycksrisken inte högtiden, men i år bestämmer sig syskonen för att utmana ödet och själva ställa till med en rungande halloweenfest. Sökandet efter Elsie har fört Cara till ett ödehus, ett perfekt ställe att hålla en halloweenfest på.

Olyckornas tid vimlar av hemligheter som bara väntar på att bli avslöjade. Jag gillar stämningen i boken och språket är följsamt och ändå känner jag att Olyckornas tid gjorde ett rätt blekt intryck på mig. Den griper inte tag i mig som jag hoppats på, jag blir inte överrumplad när hemligheterna avslöjas. Den här boken var menad för någon annan att läsa och tycka om.

måndag 28 november 2016

Det var du!

Länk till adlibris eller bokus
Toby vaknar mitt i natten av att en man sitter på fotändan till hans säng och tilltalar honom vid namn. Toby som aldrig tidigare sett mannen blir så klart livrädd. Inte minst för att mannen är blodig i ansiktet och där ena ögat skulle ha suttit är ett tomt kulhål med blod som går som en strimma längs kinden. I handen håller mannen ett kricketslagträ och med det pekar mannen på Toby och säger att Toby är en mördare.

Toby tror inte att det är på riktigt, det måste vara en dröm. Dessutom har Toby inte dödat någon, han är inte ens våldsam av sig utan bara en tönt som gillar serietidningar och avskyr kricket. Men mannen, eller spöket som det ju faktiskt rör sig om, är nog så verklig och han hävdar bestämt att det är Tobys fel att han är död. Och allt beror på att Toby kastade iväg det där kricketslagträet som han nu sitter och pekar på Toby med. Men, säger spöket, Toby kan också ställa saker och ting till rätta. Han kan se till så att mannen får leva. Han måste bara resa tillbaka till det förflutna och se till att inte kasta det där kricketslagträt.

Toby lovar och återvänder till gårdagen med hjälp av spöket. Men han upptäcker också att det han lovade göra ogjort inte bara leder till en mans död utan också till bra saker. När Toby kastade slagträet startade han nämligen en serie händelser, några goda, några mindre bra och andra direkt dåliga. Och om han nu INTE kastar slagträet så kommer ingen av de positiva sakerna heller att ske. Så vad ska Toby göra? Ska han välja att rädda en mans liv och på så vis förstöra andra personers chanser och möjligheter eller ska han låta mannen dö och låta fler personer uppleva lycka?

Det var du! är skriven av Keith Gray som också skrivit en bok som heter Johnny Kemps återkomst och som jag gillade väldigt mycket. Det var du! presenterar förvisso ett intressant moraliskt dilemma men berättelsen tar sig aldrig, det blir aldrig tillräckligt spännande. Och att ha med både spöken och tidsresor känns bara krystat. Lite besviken är jag faktiskt.

fredag 25 november 2016

Om jag var din tjej

Länk till adlibris och bokus
Amanda Hardy föddes som Andrew Hardy men ända sen hon var liten har Amanda vetat att hon inte är någon Andrew. Hon gav tidigt upp att försöka anpassa sig till den manliga normen. Som barn upplevde hon besvikelsen i sin fars ögon när hon inte ville göra grabbiga saker med honom, hon har upplevt föraktet i sina klasskamraters ögon när det kom fram att hon gillar killar och hon har fått stå ut med mycket värre saker än förakt. Amanda vet vad det innebär att bli både psykiskt som fysiskt misshandlad och hon har hatat sig själv.

Men Amanda får en ny chans. Efter genomgången könskorrigering flyttar hon till sin pappa i amerikanska södern för att gå sista året i skolan på ett ställe där ingen vet något om henne. Här träffar hon människor som vill vara hennes vänner och hon får uppleva och leva ut förälskelse för första gången någonsin.

Amandas nya liv är som en askungesaga, men hon brottas med dilemmat huruvida hon ska våga berätta något om sin bakgrund. Transsexualism är ett laddat ämne, inte bara i den konservativa södern, och Amandas tidigare erfarenheter har givetvis gjort henne extra försiktig. Vad kommer hennes nya vänner att tänka om henne om hon berättar? Amanda njuter av att alla ser henne som den tjej hon är, hon njuter av att känna sig "vanlig" och samtidigt vill hon vara ärlig mot de som hon tycker om. Kan hon inte vara ärlig mot sina vänner, hur ska hon då kunna vara ärlig mot sig själv och mot alla transpersoner som hon lärt känna och som länge var hennes enda stöd? Framför allt vill Amanda vara ärlig mot Grant. Aldrig tidigare har hon känt sig så nära någon annan människa tidigare och det tycks ömsesidigt. Grant säger att Amanda är den första person han vågat berätta saker för. Men hur kommer han att reagera om Amanda berättar sin hemlighet?

Om jag var din tjej är så väldigt stereotypisk, amerikansk och high school-filmaktig så att det blir löjligt. Men! Trots detta så har boken ändå något och framför allt tror jag att det är en viktig bok i det konservativa USA. Meredith Russo, själv transperson, vet vad hon pratar om och hennes efterord väger upp många av klyschorna i romanen. Till exempel betonar Russo att verkligheten och hela processen med könskorrigering inte alls är så enkel som hon har beskrivit den. Vad jag också gillar är att Russo låter föräldrarna komma till tals och uttrycka hur de upplevt Amandas transformation. För även om föräldrar kan vara stöttande så är det självklart en stor omställning även för dem. Och personerna runt om Amanda må vara klyschiga, Amandas egna tankar och grubblerier kring sin identitet känns genuina och det gör att Om jag var din tjej trots allt blir mer än läsvärd.

torsdag 24 november 2016

Oktober är den kallaste månaden

Länk till adlibris och bokus
När polisen ringer på vet sextonåriga Vega redan varför de är där. Polisen letar efter Vegas bror, Jakob, och eftersom hon själv inte vet var han är behöver hon inte heller ljuga. Det känns bra. Men när polisen rullar iväg i sin bil tar Vega upp sin mobil och slår numret till Jakob. Hon måste få tag på honom innan polisen gör det. För hon vet precis varför polisen frågar om Jakobs bil och varför de undrar om de äger ett hagelgevär. Hon var nämligen med då i torsdags när allt gick åt helvete. Hon såg blodet och hon hörde de upprörda rösterna. Men det är det ingen annan som vet.

Oktober är den kallaste månaden utspelar sig huvudsakligen under Vegas höstlov när hon är hemma i Varvet, ett ensligt ställe i de småländska skogarna där alla känner till alla, där få har hederliga arbeten och där få lyckats ta sig därifrån. Det är ett ställe där det sedan generationer tillbaka står skrivet i sten vilka som är vänner och vilka som är fiender.

Christoffer Carlsson, som tidigare skrivit vuxendeckare och tilldelats såväl Svenska deckarakademins pris som Spårhunden, är ett välkommet namn i den svenska ungdomsgenren. Det skrivs tyvärr få deckare för ungdomar (för barn kryllar det av dem!) och även om jag kan tycka att Carlssons miljöer känns aningens verklighetsfrånvända, det är lite för amerikanskt, ungefär som ett slags svenskt white trash-samhälle, så gillar jag tonen och stämningen. Och språket! Det är ljuvligt att läsa när språk och handling följer varandra som hand i handske. Det är snyggt gjort.

onsdag 23 november 2016

Avd. för grubblerier

Länk till adlibris och bokus
Jenny Offills Avd. för grubblerier är en inte helt lätt bok. Det är inte precis en bok att sjunka in i när man vill ha lite lätt förströelse utan Avd. för grubblerier både kräver och är värd sin uppmärksamhet. Jag själv hade behövt läsa mer koncentrerat och uppmärksamt och det var nära att jag gav upp rätt tidigt. Men så var det nåt med Offills skarpa formuleringar och den bistra och lite ironiska humorn som fick mig att haja till och ta nya tag i läsningen med en större vilja att förstå och få en helhet i vad jag läste. Texten i sig är nämligen hyfsat fragmentarisk, det är korta stycken som inte alltid knyts samman omedelbart och citat och faktaupplysningar sprängs in här och där. Med andra ord: grubblerier nedskrivna på papper.

Själva handlingen, om man nu ska försöka sammanfatta den, handlar om en kvinnas syn på sitt äktenskap, sin karriär (eller avsaknad av den) och sitt moderskap. Den kvinnliga huvudpersonen har gett ut en roman, hennes ambition är att bli ett konstnärsmonster, men äktenskap, graviditet och barn kommer emellan och författarambitionerna läggs på hyllan. Istället försörjer sig huvudpersonen på att undervisa och vara spökskrivare till en astronaut som ska ge ut sin första bok. Livet blev inte vad hon tänkte sig att det skulle bli, vardag och slentrian tar över tills den dagen då det kommer fram att maken varit otrogen. Hustrun och maken river upp vad de har i New York och tar med dottern och flyttar ut på landet i ett försök att rädda äktenskapet. Om det nu går att rädda.

Avsaknaden av både miljö- och karaktärsbeskrivningar gjorde att jag tyckte det var svårt att komma huvudpersonen nära. Men, som en smart person i min bokcirkel poängterade så är det nog inte ens meningen att man ska identifiera sig med någon karaktär utan det är snarare situationerna och händelserna som skapar ett igenkännande. Offills mening är kanske att hålla en allmängiltig ton eftersom personerna är underordnade alla situationer som man som människa kan hamna i.

Avd. för grubblerier känns sjukt intellektuell, det blir till exempel nästanpå en metaroman när huvudpersonen kliver ur sitt jag och blir Hustrun efter att otrohetsaffären avslöjats, och jag kan beundra Offill för att hon verkar så smart och dessutom har humor. Och för att hela romanen känns så sjukt genomarbetad till perfektion utan att för den saken skull bli det minsta överarbetad. Det är faktiskt nästan så att jag skulle kunna tänka mig att läsa om boken på studs för att kunna suga i mig av Offills smarthet.

måndag 21 november 2016

Den tusende följaren

Länk till adlibris och bokus
Sjuttonåriga Stella lever ett rätt vanligt tonårsliv med skola, vänner och pojkvän. Men Stella är också ett stort namn på Youtube. Som Stella Star har hon tiotusentals följare och mycket av fritiden går till att planera inlägg, filma, klippa och redigera. Hon är väldigt nära att få ett kontrakt med ett managementbolag och kan därmed inom kort börja tjäna pengar på sin youtube-kanal. Stellas tillvaro tycks med andra ord nästintill perfekt om det inte vore för den där länken som någon lägger upp i kommentarsfältet till en av Stellas klipp.
Har du inte fått nog? Vill du veta ännu mer om mig? Och få veta saker som jag aldrig avslöjat för någon förut? Möt Nova Star och följ min nya kanal. Klicka här, please!
Länken går till en video med en tjej som är kusligt lik Stella och som filmar från ett ställe som lika gärna skulle kunna vara Stellas eget rum. Till och med Stellas egna vänner, och ännu värre - hennes egen pojkvän, tror till en början på att det är Stella som lagt upp klippet, vilket gör Stella förfärad. För Nova Star säger saker som Stella aldrig någonsin skulle kunna ställa sig bakom. Och det värsta är att Nova Stars klipp redan fått tusentals visningar och i kommentarsfältet kan Stella Star läsa hur hennes gamla trogna följare älskar den nya Nova Star.

I ett försök att stoppa Nova Star gör Stella en polisanmälan, men det är inte mycket polisen kan göra och det är inte heller något prioriterat fall. Stella känner sig maktlös. Det är illa nog att någon stulit hennes identitet på nätet. När Nova Star dessutom tränger sig in i Stellas privata liv inser Stella att om inte polisen kan göra något så måste hon själv försöka stoppa den här tjejen som utger sig för att vara hon själv.

Det var ett tag sen jag nu som jag läste Jenny Milewskis Den tusende följaren och jag får faktiskt anstränga mig lite för att komma ihåg vad den handlade om. För mig är det här med andra ord en bok som inte lämnade några större avtryck. Storyn är det förvisso inga fel på. Den känns både aktuell och ny och fräsch, och överlag funkar berättelsen väl fram till slutet, då det dessvärre spårar ut totalt och blir väldigt verklighetsfrånvänd. Det största problemet jag har med Den tusende följaren är känslan av ytlighet. Hela tillvaron som Stella lever i är yta, yta, yta och tyvärr tycker jag inte att Milewski heller riktigt lyckas tränga ner under denna yta och ge en mer komplex bild av Stella. Men det är min åsikt. Jag tror ändå Den tusende följaren kan locka många läsare i tonåren.

tisdag 15 november 2016

Böckerna om Lo

Länk till adlibris och bokus
Thomas Halling är aktuell med en ny lättläst serie för mellanstadiet. Sex böcker är planerade och hittills har två böcker om Lo kommit ut, Åka fast och Inte bjudna, i vilka Lo råkar ut för moraliska dilemman.

I Åka fast cirkulerar Lo på varuhuset. Det känns som att hon hela tiden har butiksbiträdets ögon i ryggen. Lo hänger en hel del med Tea som brukar sminka sig. Lo brukar få låna smink av Tea eftersom hon själv inte har råd att köpa smink och eftersom hennes föräldrar inte gillar att hon sminkar sig. Men Tea har börjat tröttna på att alltid låna ut sina saker och tycker att Lo får fixa egen mascara. Men Lo har ju som sagt inga pengar. Den enda lösningen är att sno en mascara. Men ska Lo våga?

Länk till adlibris och bokus
I Inte bjudna ska Los föräldrar iväg och sova borta. Därför har Lo bjudit in Elli att sova över. De ska ha mysigt, kolla på film och äta pizza och en massa godis. När tjejerna är i godisbutiken för att bunkra upp träffar de på Leila och Shirin. Elli bjuder med tjejerna hem till Lo. Lo tycker inte det känns helt ok, men hon vill inte heller förstöra stämningen. Så det går väl bra om Leila och Shirin också kollar på filmen. Det är bara det att de i sin tur bjuder in ytterligare personer. Och den där mysiga kvällen som Lo och Elli skulle ha blir total katastrof.

Både böckerna presenterar trovärdiga problem där grupptryck och vad kompisar tycker spelar roll för vad som händer. Trots böckernas ringa omfång lyckas Halling karaktärisera Lo som en typisk tjej på väg in i tonåren, som stör sig på föräldrarna och gärna visar lite attityd, men som egentligen innerst inne fortfarande känner sig rätt liten. Jag tror många i femman och sexan kommer att kunna känna igen sig i Lo.

måndag 14 november 2016

Modigast av alla

Länk till adlibris och bokus
Det närmar sig Lucia och i Lydias klass är det dags att bestämma vem som ska vara årets Lucia. Lucia brukar ha långt ljust hår och så ska hon vara bra på att sjunga. I klassen brukar man rösta om vem som ska vara Lucia, men i år har fröken tänkt att de ska prova något nytt. Istället för att rösta så ska de dra lott. Och alla som vill vara Lucia får skriva en lapp med sitt namn på och lägga i en hatt. Den lapp som sen fröken drar får vara årets Lucia. Nästan alla tjejer i klassen skriver varsin lapp med sitt namn på. Nizan lägger också en lapp med sitt namn på i hatten. Trots att han är kille! Och gissa vems namn fröken drar!

Några protesterar. Andra knuffar och bråkar med Nizan. Inte kan väl en kille vara Lucia! Men det är klart att han kan, säger fröken. Nizan vill ju själv och dessutom är han faktiskt den i klassen som sjunger bäst. Lydia bestämmer sig för att stötta Nizan. Kan han vara Lucia så kan ju hon vara stjärngosse.

I Modigast av alla, som är Gull Åkerbloms tredje bok om Lydia, öppnar handlingen upp för samtal om könsnormer. Varför måste Lucia vara just en tjej till exempel? Varför ska vissa saker vara bara för tjejer respektive killar? Kanske börjar man fundera lite på sådana frågor efter att ha läst Modigast av alla. Texten är lättläst och boken lockar med härliga och färgrika illustrationer av Sissel Gustafsson.

tisdag 8 november 2016

Tio över ett

Länk till adlibris och bokus
I Kiruna finns en av världens största och modernaste underjordsgruvor. Här har LKAB brutit järnmalm sen tidigt 1900-tal och många i och kring Kiruna arbetar så klart med gruvindustrin. Men brytningen av järnmalm i gruvan gör att marken ovan jord deformeras och sjunker och därför måste hela Kirunas centrum flyttas.

Det är om nätterna som sprängningarna i gruvan sker. Är man vaken då går det att höra sprängningarna och ibland kan man till och med känna hur marken skakar när det bildas sättningar i malmberget.

Maja har sen en tid tillbaka börjat ställa klockan på tio över ett varje natt för att vara vaken när sprängningarna sker. Maja är nämligen livrädd att sprängningarna en natt ska orsaka ett riktigt ras och att hela staden då kommer att rämna och att hela hennes familj kommer att dö. Hon litar inte ett dugg på alla gruvbolagschefer som säger att stan är säker och att ett ras omöjligen kan inträffa. Så Maja ställer klockan varje natt för att kunna vara vaken och rädda sin familj ifall det behövs. Och med sin mobil filmar Maja sig själv när hon är vaken om nätterna, när hon är livrädd och panikslagen, och om dagarna filmar och dokumenterar Maja Kiruna. För tänk om hennes film är allt som är kvar efter ett ras?

Maja och hennes familj bor i ett av områdena som ska rivas och LKAB kommer att ersätta dem med en ny lägenhet, men Maja vill inte flytta. Hon vill bo kvar i Bläckhornen med bästa kompisen Julia tvärs över gatan, men inte ens bästa kompisen får hon ha kvar. Julia hus ska också rivas, men Julias mamma har bestämt att de ska flytta från Kiruna till Luleå. Och oron över hur Maja ska överleva utan Julia tillsammans med oron för vad Albin, killen Maja är kär i, tycker om henne, läggs till oron över att Majas familj skulle kunna utplånas i ett ras. Till slut går det inte längre. Sömnbristen och all oro och rädsla inom Maja blir för stor och Maja kollapsar.

Ann-Helén Laestadius har skrivit sin absolut bästa bok hittills. Kanske en av årets bästa till och med. Tio över ett rymmer så väldigt mycket: vänskap, kärlek, framtidsoro och panikångest. Här finns de välmenande föräldrarna som inte vet hur de ska hantera sin dotters rädsla, en kompis som vill ställa upp men som har egna bekymmer att tampas med, en tonårskille som som får stå för något hans farfar representerar. Och så flytten av en hel stad på detta. För mig som skåning känns den norrländska miljön med antingen ständigt ljus eller mörker, packad snö, sparkar och täckbyxor, samer och meänkieli både spännande och intressant. Och jag som inte direkt snubblar över några norrländska nyheter finner hela Kirunaflytten väldigt intressant. Jag börjar googla en massa om Kiruna och LKAB, om stadsflytten och Bläckhornen och andra platser som nämns i boken. Jag vill se hur det ser ut innan det inte längre finns. För rivningen har börjat.

Självklart kände jag till denna stadsflytt innan jag började läsa Tio över ett, men jag har inte funderat så mycket på hur många människors liv och vardag som kommer att påverkas. Hur hade jag själv reagerat om jag tvingades flytta? Jag vet inte.

söndag 6 november 2016

Spöksystrar

länk till adlibris och bokus
Flickan på kyrkogården handlar om Nila som ska börja i en ny skola och som vet hur viktigt det är att göra ett bra första intryck. Därför vägrar hon att låta sin mamma följa henne som nån annan bebis, hon går ju trots allt i trean. Men Nila är sen till första skoldagen och därför bestämmer hon sig att gena över kyrkogården. Där stöter hon på en flicka i hennes egen ålder som sitter uppflugen på en gravsten och som inte har några ytterkläder trots att snön ligger som ett tjockt täcke på marken.

Eftersom Nila är sen till sin första skoldag hinner hon inte stanna och prata så länge, men på vägen hem från skolan möter Nila flickan igen. Flickan heter Maj och hon har fortfarande inga varma kläder och hon är blek och kall och luktar lite unket. Varför hänger Maj på kyrkogården egentligen? Det är väl inte så att Maj är ett... spöke?

länk till adlibris och bokus
Maj visar sig hur som helst vara mycket trevligare än tjejerna i Nilas nya klass och Maj ställer upp när Nila behöver en kompis. Tänk om Maj kunde gå i Nilas klass! Något som faktiskt sker i andra boken om Maj och Nila, Ett spöke i klassen.

Mårten Melins nya serie Spöksystrar är en lättläst och precis lagom lång kapitelbok för den som tagit sig förbi nybörjarböckerna. Det är en blandning av vardagsliv med skola och kompisar och lite mystiskt och övernaturligt med spöken. Det är lite kusligt stämningsfullt med kyrkogårdar, snö och vinter men i övrigt rätt så snällt och oläskigt.

Tredje delen i serien, Ett spöke sover över, kommer till våren.

Flickorna

Länk till adlibris och bokus
Flickorna av Emma Cline är en av höstens snackisböcker. Löst baserad på Charles Manson och hans "familj" är det en tragisk berättelse om vad människan är beredd på att göra för att tillhöra en gemenskap, för att få bekräftelse på sin grupptillhörighet.

Evie är fjorton år när hon kommer i kontakt med flickorna. Hon ser dem första gången på avstånd, men hon fascineras likväl av deras självsäkerhet och att de så uppenbart ger fan i vad andra andra tycker om dem eller att de sticker ut med sina kläder, sitt hår, sitt sätt att vara på.

Evie känner sig ensam efter sina föräldrars skilsmässa, pappan har ny familj och mamman dejtar mest hela tiden, och efter att bästa kompisen dumpat henne, lockas hon av den gemenskap som tycks finnas flickorna emellan. När hon nästa gång stöter på flickorna tar hon tillfället i akt och tar kontakt med Suzanne, den av flickorna hon känner starkast dragning till. Suzanne låter Evie följa med till gården där flickorna lever som en enda stor familj med den karismatiske Russell som familjens överhuvud och där barnen är allas barn och där kärleken är fri. Det är 1960-tal och flower power levs ut till fullo. Men det är flower power med en solkig rand som Evie inte ser när hon förblindas och uppfylls av det hon ser som vackert och åtråvärt på gården. Och hon ser ännu mindre hur hon själv utnyttjas såväl fysiskt som psykiskt då hon förväxlar den uppmärksamhet hon får med kärlek.

Flickorna utspelar sig på två tidsplan, dels i nutid och dels där Evie ser tillbaka på sin tonårstid när hon som förälskad i Suzanne kan stå ut med och göra nästan vad som helst, bara hon får vara med Suzanne, bara hon får hennes bekräftelse, hennes uppmärksamhet, hennes kärlek. Det är krypande obehaglig läsning mot ett klimax som man på förhand vet slutar i katastrof. Cline skriver fängslande, men jag hade velat veta mer om hur det gick för Evie som vuxen. Den historian känns väldigt vag och skissartad medan berättelsen om fjortonåriga Evie är detaljrik och levande. Det är nästan som att Evie idag egentligen längtar tillbaka till den gemenskap hon upplevde då, hur fel den än var.

fredag 4 november 2016

Det kryllar av spöken

Länk till adlibris och bokus
Spökhistoriernas tid är nu i oktober och november kring Halloween och Allhelgona. Mig veterligen Det kryllar av spöken. Spökhistorier för modiga barn en välkommen utgåva. Samlingen består av fem spökhistorier skrivna av Amanda Hellberg, Douglas Foley och Gudrun Wessnert.
var det ett tag sen det kom ut någon ny samling med spökhistorier så därför är

Tyvärr är Det kryllar av spöken en väldigt ojämn samling. Att Amanda Hellberg kan skriva kusligt och stämningsfullt är jag förtrogen med sedan tidigare, men ändå tycker jag inte att det blir särdeles läskigt i hennes bidrag. Tre systrar är en spökis om tre japanska systrar och Fågelskrämman är förvisso stämningsfull, men känns mer som mystisk realism snarare än en spökhistoria. Vad Douglas Foley har att göra i denna samling är för mig obegripligt. Hans bidrag, Spökorkestern, är överhuvudtaget inte läskigt utan mer en gullig liten berättelse med snälla och kanske på sin höjd lite busiga spöken. Helt ärligt så somnade jag ett par sidor in i berättelsen.

Bäst lyckas Gudrun Wessnert med sin historia om Mandragoran - här blir det för första gången läskigt på riktigt med både blod och gammalt skrock. Och i Bockfoten, som liksom Mandragoran utspelar sig någon gång förr i tiden, så sår ett elakt spöke tvivel i huvudpersonen och får honom att ifrågasätta sin egen mor. Det här bra spökhistorier.

Jag är väl medveten om att historierna riktar sig till yngre barn, och Hellbergs och möjligen Foleys bidrag kan säkert vara lagom läskiga för 5-7-åringar, men som helhet är jag faktiskt aningens besviken över denna samling spökhistorier (förutom Wessnerts bidrag) och tycker snarare att undertiteln, Spökhistorier för modiga barn, borde bytas ut till Spökhistorier för ängsliga barn.

tisdag 1 november 2016

Djupgraven

Länk till adlibris och bokus
Tolvåriga Tuva är ett skärgårdsbarn. Hon bor ute på ön Harö i Stockholms skärgård och känner till varenda ö och kobbe, vartenda grund och grynna i fjärdarna runt om. Bästa tiden på året är hösten när alla sommargäster försvunnit och de enda människor som finns kvar är de bofasta öborna.

Men den här hösten är oroligare än vanligt, det ligger en illavarslande stämning över skärgården. Tuva som alltid har älskat havet har börjat drömma mardrömmar om att hon drunknar. Och de senaste veckorna har illamåendet slagit över henne varje morgon när hon sätter sig i skolbåten för att bli skjutsad till skolan på Runmarö.

Skolan har inte fler än fyrtio elever men bara för att det är en liten skola betyder inte det att alla är kompis med alla. Tuva är den som är utanför.

Morgonen för den årliga skolorienteringen ligger dimman tät över Runmarö och meningen är att eleverna ska springa två och två, men som vanligt blir Tuva över, vilket hon helt ärligt ändå inte har så mycket emot. När Tuva är på väg mot en av kontrollerna så har dimman tätnat ännu mer. Det känns som att hela världen är inbäddad i bomull och det är knäpptyst runt omkring. Men så ser Tuva en skugga en bit framför sig. Det är Rasmus som liksom stapplar fram, inte mot kontrollen som bör ligga nere vid vattnet, utan in mot skogen till. Axel, som Rasmus skulle springa med, kan Tuva inte se över huvud taget och Tuva förstår att något är fel. Hon följer efter Rasmus och blir nästan däckad av den starka stanken som slår emot henne. Det är en stank av rutten tång och härskna ägg. En doft av död. Och Rasmus är som hypnotiserad. Han stapplar mot stanken, inte bort från den som vilken normal person som helst hade gjort, och det är då Tuva ser ljuspunkterna som svävar framför honom. Det är dessa som får Rasmus att gå in i skogen. Tuva vet inte vad som händer men hon känner att något farligt är på gång och hon slänger sig över Rasmus för att väcka honom ur den hypnos han tycks ha hamnat i. Troligtvis räddar hon därmed hans liv.

Men Axel är spårlöst försvunnen och varken skallgångskedjor eller polis lyckas finna honom. I skolan pratas det elakt om att det är Tuvas fel att Axel är försvunnen. Och ja, hon vet helt klart mer än vad hon kan eller vill berätta för polisen. Men spelar det nån roll om hon påstår att det var älvor hon såg i skogen. Vem hade liksom trott på det? Och vem vill lyssna på Tuvas oro över det som tycks lura i havet? Där finns nämligen utan tvekan något otäckt som inte har där att göra.

Mor och dotter Sten har inlett ett väldigt lyckat samarbete i och med Djupgraven som är första delen i en blivande trilogi (Jippi!) Jag får lite Pax-känsla av all den nordiska folktron som förekommer i berättelsen, men jag gillar skarpt att Camilla och Viveca Sten lyfter fram dessa element. Spåret med nedskräpning och hotet mot Östersjömiljön som också förekommer hade kunnat bli väl pedagogiskt, men jag tycker att författarparet lyckas väl med att få in miljömedvetenheten utan att ge några pekpinnar. Istället knyter de ihop detta med den allmänt tynande tron på knytt och väsen och "det gamla folket". Det är tänkvärt. Sist i boken presenteras en rad smarta klimattips som går att implementera på fler ställen än bara skärgårdsmiljön.

Djupgraven är en sjukt spännande och stämningsfull höstrysare. Och jag, som tillbringar delar av somrarna på Runmarö, kommer definitivt att tänka mig för både en och två gånger innan jag ska bada nästa sommar.