Flickorna

Länk till adlibris och bokus

Flickorna av Emma Cline är en av höstens snackisböcker. Löst baserad på Charles Manson och hans "familj" är det en tragisk berättelse om vad människan är beredd på att göra för att tillhöra en gemenskap, för att få bekräftelse på sin grupptillhörighet.

Evie är fjorton år när hon kommer i kontakt med flickorna. Hon ser dem första gången på avstånd, men hon fascineras likväl av deras självsäkerhet och att de så uppenbart ger fan i vad andra andra tycker om dem eller att de sticker ut med sina kläder, sitt hår, sitt sätt att vara på.

Evie känner sig ensam efter sina föräldrars skilsmässa, pappan har ny familj och mamman dejtar mest hela tiden, och efter att bästa kompisen dumpat henne, lockas hon av den gemenskap som tycks finnas flickorna emellan. När hon nästa gång stöter på flickorna tar hon tillfället i akt och tar kontakt med Suzanne, den av flickorna hon känner starkast dragning till. Suzanne låter Evie följa med till gården där flickorna lever som en enda stor familj med den karismatiske Russell som familjens överhuvud och där barnen är allas barn och där kärleken är fri. Det är 1960-tal och flower power levs ut till fullo. Men det är flower power med en solkig rand som Evie inte ser när hon förblindas och uppfylls av det hon ser som vackert och åtråvärt på gården. Och hon ser ännu mindre hur hon själv utnyttjas såväl fysiskt som psykiskt då hon förväxlar den uppmärksamhet hon får med kärlek.

Flickorna utspelar sig på två tidsplan, dels i nutid och dels där Evie ser tillbaka på sin tonårstid när hon som förälskad i Suzanne kan stå ut med och göra nästan vad som helst, bara hon får vara med Suzanne, bara hon får hennes bekräftelse, hennes uppmärksamhet, hennes kärlek. Det är krypande obehaglig läsning mot ett klimax som man på förhand vet slutar i katastrof. Cline skriver fängslande, men jag hade velat veta mer om hur det gick för Evie som vuxen. Den historian känns väldigt vag och skissartad medan berättelsen om fjortonåriga Evie är detaljrik och levande. Det är nästan som att Evie idag egentligen längtar tillbaka till den gemenskap hon upplevde då, hur fel den än var.