Avd. för grubblerier

Länk till adlibris och bokus

Jenny Offills Avd. för grubblerier är en inte helt lätt bok. Det är inte precis en bok att sjunka in i när man vill ha lite lätt förströelse utan Avd. för grubblerier både kräver och är värd sin uppmärksamhet. Jag själv hade behövt läsa mer koncentrerat och uppmärksamt och det var nära att jag gav upp rätt tidigt. Men så var det nåt med Offills skarpa formuleringar och den bistra och lite ironiska humorn som fick mig att haja till och ta nya tag i läsningen med en större vilja att förstå och få en helhet i vad jag läste. Texten i sig är nämligen hyfsat fragmentarisk, det är korta stycken som inte alltid knyts samman omedelbart och citat och faktaupplysningar sprängs in här och där. Med andra ord: grubblerier nedskrivna på papper.

Själva handlingen, om man nu ska försöka sammanfatta den, handlar om en kvinnas syn på sitt äktenskap, sin karriär (eller avsaknad av den) och sitt moderskap. Den kvinnliga huvudpersonen har gett ut en roman, hennes ambition är att bli ett konstnärsmonster, men äktenskap, graviditet och barn kommer emellan och författarambitionerna läggs på hyllan. Istället försörjer sig huvudpersonen på att undervisa och vara spökskrivare till en astronaut som ska ge ut sin första bok. Livet blev inte vad hon tänkte sig att det skulle bli, vardag och slentrian tar över tills den dagen då det kommer fram att maken varit otrogen. Hustrun och maken river upp vad de har i New York och tar med dottern och flyttar ut på landet i ett försök att rädda äktenskapet. Om det nu går att rädda.

Avsaknaden av både miljö- och karaktärsbeskrivningar gjorde att jag tyckte det var svårt att komma huvudpersonen nära. Men, som en smart person i min bokcirkel poängterade så är det nog inte ens meningen att man ska identifiera sig med någon karaktär utan det är snarare situationerna och händelserna som skapar ett igenkännande. Offills mening är kanske att hålla en allmängiltig ton eftersom personerna är underordnade alla situationer som man som människa kan hamna i.

Avd. för grubblerier känns sjukt intellektuell, det blir till exempel nästanpå en metaroman när huvudpersonen kliver ur sitt jag och blir Hustrun efter att otrohetsaffären avslöjats, och jag kan beundra Offill för att hon verkar så smart och dessutom har humor. Och för att hela romanen känns så sjukt genomarbetad till perfektion utan att för den saken skull bli det minsta överarbetad. Det är faktiskt nästan så att jag skulle kunna tänka mig att läsa om boken på studs för att kunna suga i mig av Offills smarthet.